av Emmeli | dec 10, 2018 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Hej i måndagen mina vänner!
Anar ni vad jag sitter och kvällsdrömmer om, efter ännu en så supersupersur och regntung dag? Men äsch. Vad är väder ändå….
Men lite snö. Alltså nej, det behöver inte bli mängden som i vintras, som ni kikar på bilderna här… men liiite vitt ändå? Det är så mörkt om dagarna nu att barnen tror att det är kväll när klockan är tre på eftermiddagen. Nåja. Nog om det. Lite småspännande är det ändå; ”ska vi få någon snö till jul…?”
…
Måndagshälsningen!
Med lite catch up från helgen och med veckans planer.
Vi hade mycket mysig helg. Första halvan var absolut hellugn. Så välbehövligt. Andra halvan, var ivrig och idog. Med mysig julskyltningssväng på toppen. Och idag har vi i vanlig ordning Tillsammansmåndag. Den har varit fartig och innehållit spännande saker här hemma, jag lovar berätta mer en annan dag! Trött i huvudet efter dagens intryck och spänning, var det så himmelens skönt att möta upp Storan nu ikväll. Dra på sig reflexvästen och pannlampan, gå armkrok på ishalka och grusade vägar. Prata, prata, prata. Avhandla senaste veckans Livet, under en timme med en älskad. Det är tusan en investering för hela veckan sedan. Så lycklig för varje måndagsträff vi får till.
Den här veckan, då. Känner mig bara så pepp på vardagslivet. Varje dag är härlig nu. Decembermyset. Och att vi på fredag får landa in i helgen, uuutan att den där Vackerpappan ska iväg på uppdrag.
Jag tänker att vardag är en så himla stor del av livet, därför är tacksamheten så stor när vi nu känner att vi har så himla gott flow och god balans…
Vi har levt en drös olika vardagsliv kan man säga.
Ett i Piteå, norrnorr. Först som två studenter. Sen som två gifta studenter. Följt av en gravid musikhögskolestudent och en ung skäggig med nystartat företag. Därefter, ett vardagsliv, med en liten bäbis, examensarbetesstudier och mannen-uppdragande i ett endaste pussel. Ett annat slags vardagsliv sedan, som nyblivna Drömgårdsägare.. en mamma som jobbade sitt första musikfröken-år och var preggo med Lillasyster, Minimannen som var på föris och en pappa som uppdragade. En tredje variant.. när Juniflickan fötts… och M bodde borta i jobb, massor. Det var min tuffaste höst i livet. Hemma själv med två barn, på denna gamla gård som krävde skottning, säkringar som gick och hej och hå. Till sist hamnade vi i det som är nu och som jag fortfarande är alldeles salig över; efter kämpan och olika vägar tagna. Med en Husritar-Brandis-Ljudjobb-man.. som visserligen arbetar idogt, men som vi ser massor här hemma. Och så jag, med mitt älskade HemmaMammaliv. Gullebarnen hemma. Med lugnet, pysslet och sköna hemmamyset. Förutom Storebror som susar iväg för lektimmar med småvännerna, ett par-tre gånger i veckan. Ja, balansen är så himla härlig. För oss alla i familjen.
Äsch. Det här blev ju så långt så nu sätter jag punkt. Vad jag bjuder er på här inne kommande veckan, det får bli överraskning, helt enkelt!
Hoppas att ni haft god veckostart, alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | dec 8, 2018 | Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Å.
Idag vaknar vi till lördag. Ingen väckare som väcker någon. Alla är hemma.
Och hela familjen firade med sovmorgon till strax innan nio. Åhå, tack för den barnen.
Vi åt frukost i timmar, sådär så att lunchen bara vävs ihop med kaffesörplande från morgonen.
Barnen öppnar kalenderpaket och pysslar vid pysselbänken av innehållet. Klistermärken med söta julemotiv och pillriga småpärlor att pärla armband och halsband utav. 
Jag tittar på mannen och säger, nästan förvånad i min egen röst; ”duu.. idag känner jag bara för att göra mest ingenting”… Ni kan ana sköna känslan då, när han som alltid är så ivrig (och jag med ju),när han svarar; jag med!
Så, vi har haft kanske världens skönaste decemberlördag här hemma. Vi brukar ofta fylla lördagarna med något slags fix med huset eller något annat ”nyttigt bestyr”, varvat med massa mys. Men idag fick det bli deluxe av långsamt innemys medan det snöblandade regnet drippdroppade där ute. Medan Storebror pep iväg till Farmor för peppisbak i ett par timmar, Minstingarna vilade, så passade jag på att beta av en depå på julklappslistan… från sköna soffan. Himmelens skönt, istället för att springa i affärer.
Och titta där då! Min gosemjuka bäbis i min famn.
Tänk att han är en liten Halvåring nu. Vår älskling Bertil. Ammar och klunkar mjölk för fullt ännu.. jag har lite ont i hjärtat över att han är ett halvår och det börjar skickas grötprover i brevlådan hit och dit..alltså, jag älskar att han är ett halvår, förstås. Var ålder har sin charm, och nu som trebarnsmor, veeet jag ju att det är himla mysigt och härligt det som väntar också. Och så vidare.
Men, det här med att introducera gröt och smakisar efter ljuuvlig helamningsperiod.. det kan jag tycka gör lite ont i hjärtat. Ni är inte förvånade, va? Känslomänniskan bakom orden här…. Ja ja.. Han är så mjuk och go och växer så bra, så jag väntar nog med den där himla gröten lite till.. kör på feeling.. precis som med dom andra två. Det har ju funkat fint, ju.
Lillebroren… Halvåringen. Mm.. dagarna som går, det är liiivet! Och jag gör allt jag kan för att nypa tag i varendaste dag på bästa sätt. Idag, genom att göra mest ingenting. Fint så.
Hoppas att ni haft en skön lördag, ni med! <3
Lillafrun
av Emmeli | dec 5, 2018 | Hemmets Utsida, Jag och M, Norra Drömgården, Renovering och Byggnationer, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen
Med stor passion och kärlek, en jädra massa vilja och tjurighet. Alltid Tillsammans. Som det dreamteam vi är. Faktiskt. Så, bygger vi vårt bo tillsammans.
Bilden ovan, är från (när vi hyrde-) julen 2014.. som det såg ut alltså, när vi sedan köpte gården fram på försommaren 2015.
Hösten 2016 kom det där drömlasset med nya fönster, ni vet..
Hösten 2017 såg ”plötsligt” huset ut sådär.
Hösten 2017 stannade vi såhär.
Två sidor av fyra var gjorda. Den allra fulaste sidan, gaveln ni ser, skulle bli tjusig härnäst..men först en massa fönstermålning igen, under hösten och vintern. 
Våren 2018..
.. skulle resten av fönsterna bytas.
Familjeföretaget!
..Mannen och Minimannen på ställningen, minstingarna sovandes i vagnen och så jag någonstans där i mitt, med försöket att göra så gott jag kunde med det jag kunde.
Några likt guld värda tillfällen var Svärfar här och hjälpte till när han hade möjligheten.
M gjorde flera fönsterbyten själv och spikade tusentals med spik, men som det gick som hejsan när ännu ett par starka armar och snickarhänder i form av svärfars, var på plats. Svärmor pysslade också om småttingar såna där guldtillfällen. Så himla, himla tacksamt.
…så att även mamman kunde vara med i husjobbet… mellan amningarna.
M tillverkade likt förra sommaren, ännu ett gäng med olika snickerier.
Krön och foder till fönster och dörrar. Midja. Offerbrädor (brädan som sitter aaallra längst ner på huset, den ljus grå ser ni?). Knutbrädor. Så vackert alltsammans.
Så imponerad av honom.
Vackraste Snickarpappan.
Min älskade pappa grundmålade alla brädfodring åt oss i år..
..det som han och jag delade på förra året men som jag, som gravid med Bertil, inte fick göra. Förstår ni, vilken lycka för oss med den hjälpen! Och sen, mitt i sommaren, kom pappa och mamma till gården när det blev slutmålningsdags..och hjälpte oss på olika vis. Så tacksamt.
Och när första, största väggen var gjord.. var M som ostoppbar. Han ville bli klar. Med hela alltet, vilket var vårt drömmål….
-Jag kände likadant, men var också lite, lite brädfodringsfransig i mina kanter…trött…less… mycket att balansera med det nya livet; trebarnslivet. Men det gick ju bra..
Så vi sa; ”äh, vi kör!”.
Vägg tre av fyra klar!
Huset är nästan tio meter högt..
Vägg fyra på väg mot förvandling…
Vi byggnadsvårdar allt vi förmår. Linoljefärgen doftar gott..
Alltsammans, gick så himla bra.. hela sommaren. Men det blev slitigt i slutet av sommaren, början av hösten och allra sista bitarna, har känts som sirap…Men alltså;
VI ÄR KLAAARA! Tjohoo!
-Vilken pärs, haha! Så himla världslig grej. Att byta fönster och brädfodra om ett hus. Men alltså.
…Bara att såga fram alla ny(gamla) hål för fönsterinsättningarna. Sätta in varje fönster. Dra ut varendaste liten gammal spik från väggen. Riva bort all gammal brädfodring. Sätta ny isolering där det behövdes. Sätta ny vindduk och luft(spik)läkt att kunna spika fast den nya brädfodringen i. Spika, spika, spika alla underbrädor. Tillverka alla nya snickerier. Bara grejen att göra ett snyggt halvrunt foder.. ej någon självklarhet. Tvätta taksprång. Tillverka ”ångestbräda” som jag säger. Den där som är allra högst upp ser ni.. den vi valt att måla ljust grå? Uuuh, det är så högt dit upp att jag ja, får ångest- är så rädd om min klättrande filbunke till make. Tänk jobbet med varendaste mätning, vinkelkapning av varje underbräda och varje ribb. Alla upp- och nerklättringar för ställningen. Allt tålamod. Alla foder och krön ska på plats. Midjan likaså. Plåtar. För att till sist spika fast dom smala, ribben, lockläkten, på toppen av allt. Följt av alla penseldrag. För att till sist, bli klara…
Före.
Efter.
Den här tiden i livet kommer vi för alltid att minnas. Det är en dröm att kunna förvandla gamla gården till hur den förtjänar att ståta och glänsa. Han, jag och våra tre småsnickare.
Tänker därmed ej låtsas som om det inte stundvis är skitjobbigt. Alltså, hur världsligt som helst att bygga och renovera, men ohlala, man kan bli trött och slut för det. Det kan i alla fall jag räcka upp handen på…. som ju inte spikat en endaste spik. Ok, bara för kul skull spikade jag någon spik i sommar. Men annars, är ju jag bara en Snickarfru… som ”BARA” sköter markservicen. Hahah… det är semester att spika, många gånger, sådetså!
Vi har fått guldtillfällen av hjälp på olika vis från älskad familj. Och det har varit så tacksamt att det är obeskrivligt. Men jag tänker inte ta ifrån oss. Särskilt M. Vad han gjort. Helt själv. Timme ut och timme in. En skäggig, älskad man. Som är så cool och trygg och bara kan saker. Ett teamwork utan dess like, oss emellan.
Sommaren var fantastisk. Vi levde livet, badade, njöt av havet och framförallt familjelivet med ännu en ny liten medlem. Och varvade det med jobb med huset. Det gick. Vi visste inte om det skulle göra det. Men det gjorde det. Puh. Så skönt! Huset är tätt och mår gott nu med sina nya kläder och vackerfönster.
Och tänk till våren…. när INTE ställningen ska upp igen…. milda makter. Så skönt.
Och hörreni! Tack för all eran pepp. Den är ju ovärderlig!
Lillafrun
av Emmeli | dec 3, 2018 | Drömgårdsrapporten!, Stora Lilla Familjen
Å.
Måndagmorgon. Den tredje decemberdagen. Så mörk och regnig dag. Men det har passat så väl. Förra veckan fylldes till bredden, med adventsförebredelser, pyssel och firande. Så att få landa i lugnan ro idag. Har varit så gott, så gott.
Ok. Vi började faktiskt dagen med att 10.00 befinna oss hos Familjefotografen. Ja, jag tycker det är så himmelens tjusigt med ett riktigt studiofotograferat familjefoto. Hade förträngt hur vansinnigt svettigt det ju är. Kommer ihåg, nu med ett skratt innanför bröstkorgen, hur förbenat busig Storebror var när han och Juniflickan skulle hamna på bild tillsammans för två år sedan (läs HÄR, hur jag och M föreställde oss som två julegranar som tappat både barr och pynt). Vi var ändå inställda på bus och svett så det gick med dom förväntningarna, bra, tror jag.
Vi åkte hem till gården sedan och har bara myst inne. Mannen och S har snickrat tillsammans. Bertil var helt slut efter fotograferingen, så sjåigt ju. Så han har sovit och sovit. Och jag och Juniflickan har pysslat med samma. Skavfötters, på kökssoffan. Med mjuka julemusiken spelandes och regnet smattrandes mot rutorna. Förutom att regnet nu gärna hade fått varit snö, så var det helt ljuvligt mysigt.
Den här veckan ska vi fylla med mys, vila, friskluft, snölängtan. Tänker sända er goda recept och mysigt pyssel och justja! Jag har ju fortfarande inte visat er bilderna jag fotat på vårt hus, sedan det blev färdigt med Fönsterbyte-och-Brädfodringsresan. Det ska jag såklart göra!
Nä. Nu gör vi som Bertil, va? Knäpper tårna och knyter oss för natten? 
Natti!
Lillafrun
av Emmeli | dec 2, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Och när adventsfrukosten var bortstökad, började vi klä oss i finkläder och drog fram loppade juleduken och förberedde för resten av söndagen. Något undertecknad jobbat inför och längtat till precis hela veckan som gått, lite sådär både dag och natt. Och nu äntligen blev det ju söndag!
Titta, den skäggige har som sagt på framtrollad tid, till och med hunnit snickra igen lite i salen. Så himla härligt där blev och med adventspiffet är det där nu ett rum vi bara villll vara i. En ommöblering jag ska visa er mer av såklart!
Det har blivit tradition nu.
-Att vi första söndagen i Advent, efter Gudstjänsten i kyrkan (som idag var liiite svettig stundvis, med tre småttingar.. men så innerligt underbar också, tack vare samma anledning som gav svettkänslan)…att vi fyller hemmet med älskade hjärtenära. För Det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården!
Först ses vi i kyrkan, lyssnar till fina Präst-M, söta kyrkokören, vackerspelande kantorn och sjunger Hosianna tillsammans. Sen åker vi varma i hjärtana, hemåt.
Mot gamla gården med knarrande trägolv, mormorsgolv, rangliga pinnstolar och historia i väggarna, inte ett perfekt hus på något sätt, men vi älskar det, från stengrund till kallaste vinden. Det är vårt hem. Så högt älskat.
Vi öppnar dörren och hälsar Välkommen!
Barnen sköter den grejen så väl. Och är ungefär hur söta som helst där dom står och gastar, Väääälkomnaa!!
I köket dukas det fram en massa gott. Idag fylldes kökksbänken med tunnbröd från Tunnbrödgubben, juleskinka, korv och stark senap och alldeles nygräddad limpa. Kokta karameller, Saffranssnittar, Kardemummaskorpor, Pepparkakor, ädelost och Saffransbullar.
Småttingar plockar småhänderna fulla.
Traktor-peppisar, nog det bästa av allt. I alla fall om ni frågar Liten, Storebroren.
Vi sörplar Kyrkkaffe och äter och njuter värmen från älskade människorna och tända ljusen. Barnen leker och vi vuxna avhandlar livet i stort och smått. Mitt i är vi, Storlilla familjen, som ett handfull människor som bara älskar hela alltet, att ha alla här, och jag känner så en smula Emil-i-Lönneberga-Katthult-kyrkkaffe-känsla.. förstår ni?
(Kom igen.. en Lucas där ute på åkern snart, mannen?)
Minsting hade famnar åt alla håll att gosa i. Moster M och Morbror C, från stora Huvudstaden, var en duo som gick finfint att stepdansa på bordet med.
Medan småungarna lekte satt coola killarna i finsoffan inne i Salen. Det där är egentligen två bäbisar, sådetså. Mina två Gudbarn. Världens finaste pojkar. Dom svarar vi veet när jag säger ”Gudmor älskar er, ok!?… sa jag att jag älskar er?”.. och deras moster Emmeli får alltid varma leenden och kramar, alltid alltid när vi ses. Gullbarn. Bäbisar. Som växt. Liksom.
Och där; vår älskade Mor och hela syskonskaran samlad.
Det blev sån julstämning. Det är något alldeles särskilt att bo i ett såhär gammalt hus, kring juletid. Onekligen väldigt, väldigt mysigt.
Alltså, det är inte alls så praktiskt med gamla hus. Men nu råkar både M och jag inte lägga så mycket fokus på just det…livet är alldeles för vackert för att bara tänkas praktiskt, ju! Så tro inte att här är en plats för lyx, som i överdriven bekvämlighet. Vi är arbetssamma både jag och M, så är det. Annars tror jag inte man skulle trivas lika bra här. Jag råkar nu vara så romantiserat förälskad i denna gård också, att jag inte kommer på något negativt alls med ett gammalt hus.. eller jobbigt med det… jo fasiken! Kära nåån, som vi ju sliiter med att ta hand om hemmet vårat, förstås. Men det är en ynnest. Alltsammans. Vi gör det tillsammans, bit för bit, steg för steg och ”vi har aldrig varit närmare färdigt – vaddetnuärvihållerpåmed – som vi är nu”… så peppar vi oss när det känns tungt mitt i renoveringsprojekten.
”Åå, det är här vi firar jul framöver!”, sa den ena och den andre höll med. Och jaa, det är en dröm. Att kunna fira jul här, allihopa tillsammans. Vi får se när det blir. Vårt Sovrum ska bli en Matsal först. Sen så. Så drömlikt.
…
När mörkret fallit blev det hejdå-kramkalas i salen. Kvar var kaksmulor, ett hem som stod stilla men ändå var så fyllt med liv.. och värmen, eftersom dom där människorna vi är så glada att ha omkring oss. Om än det fattades en hel hop för att vi skulle vara precis alla i Storfailjen.
Så, så gick det alltså till. När vi ännu en gång hade det årliga Kyrkkaffet här på Drömgården. Firade advent och omringades av värmen från hjärtenära. En annan kan bli gråtmild för mindre.
Lillafrun
av Emmeli | dec 2, 2018 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Första adventsfrukosten dukas fram.
Det ryker om risgrynsgröten och nygriljerade juleskinkan är uppskuren sådär tunt, tunt. I storsängen ligger en liten prinsessa och sover gott. Storebror är så förväntansfull, drar på sig finskjortan på direkten. Föräldrarna donar i köket tillsammans. Lillebror? Han ser alltsammans som den roligaste underhållningen, som ni ser.
Jag får hjärteont. Känner mig så tacksam över att kunna ge det här till mina barn. Det varma hemmet. Goda frukosten. Tryggheten. Varje dag. Det är lycka. Och inte alls någon självklarhet, egentligen.
Nu är det Första Advent. Och det första ljuset är tänt!
Samtliga storögda inför ljuständandet. Lillebrors allra, allra första. Han tycker att brinnande ljusen, stjärnorna, änglaspelet…Ja, alltsammans, är så himmelens snyggt och härligt att titta på. Visst håller vi med honom, lillprinsen?
Nu firar vi, hela dagen lång!
Önskar er en härlig Första-Adventssöndag!
Lillafrun
Senaste kommentarer