Lördagmorgon och Tjugondag Knut!
Aah, så skönt med lördagmorgon!
Vakna bland varma älskade kroppar. Tassa upp och snabbt söka efter ullstrumporna. Duka fram frulle. Apelsinklyftor, grötbullar och godaste äppeljuicen. 
Småttingar i nattsärk eller halvt påklädda. Rykande varmt kaffe. Han vill ha det nattsvart. Jag, med mycket mjölk. Jag har precis börjat kunna sörpla kaffe igen efter illamåendemånaderna. 
Ljusen brinner, tulpanerna halvslokar men är vackra i alla fall. 
Sånär som på stjärnorna som hänger i fönsterna och inte riktigt få släppa taget ännu, så är julen utstökad och hemmet så fräscht och vårvinterhärligt. Fast i salen står pepparkakshuset och granna granen och väntar på oss…för idag är det Tjugondag Knut och det är någon som är mer än pepp på Julgransplundringen som vi ska riva av här alldeles strax. Han längtar efter att få äta upp en av polkagrisarna som hänger i granen. Känner på mig att Lillan kommer vara i sitt esse också, när hon märker att det är fritt fram att riva bort pumlorna.
Lördag, alltså! Hoppas ni få en fin sådan!
-nu ska vi dansa ut Julen!
Lillafrun
Fredagshälsning!
Hej i fredagen!
Medan Storebror tog sovmorgon var jag och Juni uppe tidigt för att fortsätta stöka ihop julen och börja dagen. Sen kom älskade Morfar för att leka med S en stund medan jag och Lillan åkte på bvc.. egentligen tänkt att hon skulle få spruta idag nämligen. Tänkte att det var onödigt att S skulle behöva se sin Lillasyster ledsen ifall det skulle bli så (vilket är mest troligt). Kära hjärtanes, så dyrbart att vi har så många av våra kära så nära oss.
Nu blev det inget otäckt idag. både mor och sköterska tyckte att det var onödigt då J fått min förkylning och både kraxar och snorar. Ett, som vanligt, väldigt fint och hjärtinnerligt besök i alla fall… särskilt utan sprutan.
Plättar i luften och längtan efter Vårvinterfräscht hem!
Senaste dagarna har Juni verkat mer än pepp på det där med julgransplundring och liksom haft som sport hur många pumlor hon hinner kasta iväg innan någon upptäcker henne. Salen ser ganska härlig ut, om man ser det med dom ögonen. Granen som fortfarande är vacker, dessutom nu med ett litet rött bollhav under sig. Dock inga pumlor som gått sönder… förutom dom hon fått tag på idag, som under julen hängt i granris i kanna, på höjder hon inte nått. Men dom små porslinspumlorna hade hon visst dykt ner i julekartongerna och fått tag på och kraschat en efter en och var hur buslycklig som helst när jag kom kutande efter henne…. preciiis som jag själv röjde runt när jag var lika liten. Mamman har svettats runt här hemma medan barnen busat. Och busat. Och inte alls varit lika målmedvetna i Vårvinterstädandet som deras mor utan mer gått in för att göra projektet lite större. Nåväl. Precis som det ska vara, med andra ord. 
Nu sitter jag i ett alldeles tyst mitt-i-storstädning-stökigt hem. J sover vagnen och S blev just hämtad av Farfar.. dom ska ha garagedate. Bland det bästa S vet. Så Storebror har drömfredag idag, helt klart. Både Morfar- och Farfartid, alldeles själv, på en och samma dag.
Det är oordning prick överallt , men så är det ju mitt i storstäd när Finsoffans plymåer är på vädring i kalla minusgraderna, trasmattorna hänger på tork, granen har slutat vattnas och börjat barra mer och mer för varje dag. Och så vidare. Men i några hörn är det Vårvintrigt och dom gör mig pepp på att fortsätta i röran.
Ser så fram emot den här helgen. Tänker den som lugn och mysig, med lite jag-och-M-tid på toppen. Jaa, nää, inte sådär fancypancy med någon restaurangmiddag eller så. Mer vi-tid på vårt vis. Som att vi ordnat barnen härlig date med älskade och att vi kommer kunna smyga till Målarverkstaden och börja måla vårens fönsterbeting. Tillsammans. Ni vet, hinna prata till punkt, pussas över fönsterbågen och jobba tillsammans. Han-och-Hon-tid.
Men näpp, nog med babblande. Nu ska jag fortsätta här medan bästa förutsättningar är (Räserstädmorsan, Allena!).
Önskar er en härlig fredag!
Lillafrun
Att ha torsdag och en Pyttebagare i köket!
Det är torsdag.
Smånissar ställs i trupp redo att hoppa i julekartongerna. Enriset rafsas ihop och julebonaderna byts ut. Julen stökas ut, sakta men säkert.
Och så har vi bakat matbröd också, jag och Juni.
Vi kände oss nästan, nästan lite odygdiga som drog till och bakade utan Minimannen the Mästerbagare. Men någon njöt av att få vara förste Pyttebagare, så det var verkligen en mysig stund.
Grön tusch på kinden och mäkta koncentrerad. 
Skitsur blev den där lilla bagaren när mamman till sist tyckte att degen fått nog med mjöl. (Kika instagram stories @lillafrunsdagbok för liten glimt av Pyttebagaren in action, ännu inte avbruten med mjölet!).
Till sist hade vi rykande färska Grötbullar i en härlig hög. Vi gjorde dubbelsats och bytte vanligt havregryn mot fiberhavregryn. Receptet på Storans Grötbullar, hittar ni HÄR.
Doften av nybakt…!
…
När vi susat iväg och hämtat hem Storebror fick jag, precis som jag anat, en liten muttrig fot stampad i vinterbacken… han hade missat en bakning…. Men snabbt glömdes det sura, när brödet ju var skitgott.
Det är 19 grader kallt ute. Potatis- och purjolökssoppan står nu och puttrar på spisen. Bara Brandispappan kommer hem, väntar rykande varm soppa och nybakt bröd till. Himmel så gott! Känner sedan på mig att det inte kommer bli så många fler knop gjorda ikväll. Mer än det vanliga; kvällsruljansen, badande av barn, småttingtandborstande, vällingkokande, sagoläsande och nattande… det sista, där jag senaste månaderna allra, allra vanligast somnat med dom.
Ha en god kväll alla ni!
(Ps. Och tack för svar! Jag ska ordna en frågestund inom kort och tar då med senaste dagarna frågor som trillat lite här och där! Ds.).
Lillafrun
Att säga T A C K, berätta lite mer och ha Vårvinterlycka!
Å.
Jag vet knappt hur jag ska bygga ord idag. Känner mig så överväldigad av alla grattis och lyckoönskningar.
Tack, tack, tack, tack alla ni för era varma ord som bara strösslats oss sedan Minsting i magen-beskedet igår!
Och idag, tror jag nästan att det är den där dagen jag längtat så efter, i månader. Dagen när det känns som att ja, nu har det vänt!.
Den första tiden som preggo…
När jag bar Liten i magen, minns jag hur förlamande trött jag var den första tiden. Men jag behövde ju bara jobba på lilla kaféet den sommaren, träna för att inte ens behöva må det där lilla smygillamåendet och sen sov jag mest. I massor.
Med Pyret i magen, kunde jag inte vara lika mycket trött. Nytt med Föris för Liten och nytt med jobb för mig, så det var lite traggligt förstås. Mådde illa med henne den första tiden, men kommer ihåg att träning funkade fint som bot.
Den här gången, med Minsting i magen?… ptjaa.. låt säga att jag på riktigt,nu i efterhand, inte alls har en aning om hur jag har tagit mig igenom vissa dagar i höst. Med två småttingar är det liksom aldrig lugna dagar. Det bara är så. Att då, dygnet runt, under typ två månader, må prick hur illa som helst, ha ”febervärk” som kommit och gått bäst den velat och sen varit så trött att jag om vissa morgnar bara gråtit. Hujedamig…
Om morgonen har ett glas citronvatten stått vid nattduksbordet som mannen preppat med, så att jag kunnat svepa det och kravla mig mig upp. Aldrig behövt/fått göra nivetvad.. än fast jag vissa dagar mått så illa att jag inte önskat annat. Fiffigt med små som äter ofta, vilket jag bara hängt på. Fast ännu tätare. Varit sugen på ingenting.. likt tidigare preggoteter har ändå bröd och ett särskilt pålägg i taget, varit gott. Kommer ihåg när messmöret var slut en gång i höstas. Panik i lägret! Kom då på att jag slängt tuben med korken på, mannen är sten-noga med hur vi sorterar..men sa inte ett knyst då, utan började utan hejd gräva bland soporna och hitta den där förbenade tuben för att pressa ut det sista av det där himla messmöret till sin fru. Komik hela alltet. Särskilt i efterhand.
Alla dagar har förstås inte varit kattpiss. Men många, under den där perioden. Äta ofta och motionera har kunnat dämpa illamåendet en aning. På ett sätt som våra två små stjärnor är dom som jag gett allt och lite till och klarat illamående-hela-dagarna-dagarna upprätt för och alltså gett min, med mina egna mått mätt lilla, energi till. Så är det också dom som gjort att hösten varit uthärdlig och dom som gett mig energi.
Nu verkar som sagt dimman ha lättat och vi är lyckliga för det. Allihopa. En lättande preggodimma i kombination med ljusare tider och mer solenergi.
Juniflickan förstår förstås inte så mycket av det hela ännu. Men det var smått komiskt när vi skulle berätta för barnens Farmor och Farfar, att vi väntande bebbe igen.. och dom sa med skrattet i bröstkorgen att; ”Vi vet! Det sa Sixten till oss för två veckor sedan!”. Att han skulle få en Lillebror. Jo, jo. Vår lille Miniman, med huvudet på skaft.
Solen skiner och frostklädda träden och snötäcket bara gnistrar. Ännu en långpromenad med min lilla flicka är tagen och hon sover nu gott i vagnen.
Till morgonen, när vi för dag två vinkat hejdå till Storerbror på Föris (han som skuttar in och är så leka-med-vännerna-pepp att det är alldeles lyckligt att se honom), så gjorde vi handelstur i samma sväng. Bara kunde inte hålla oss från Vårvinterns Första Tullisbukett.
En alldeles perfekt rosa sådan.
Jag torkar ur skåp, röjer i kaosiga lådor. Städar skafferi och kylskåp och känner mig så löjligt nöjd över att få sånt tråkgöra gjort. Klistrar bilder i album och börjar bli sugen på ljusare tyger och mindre enrisigt här hemma.
Vårvinterlyckan är här.
Till skillnad från förra året när jag städade bort julen alldeles för tidigt av bara farten, så har den i år fått stanna, länge. Mycket nöjd över det. Men nu börjar det rycka i städa-ut-julen-nerven. Ett litet, litet hörn av hemmet har idag bytts mot rött och juligt, till pastelligt och smygvårigt.
Vi hörs snart igen!
Jag funderar på att kanske ha en frågestund här alldeles snart. Vore det något, tror ni? Önska gärna också om ni har något särskilt ni vill att jag ska skriva om, bara roligt om ni är med mig på tåget, ännu mer!
Lillafrun
Att vänta ett tredje mirakel.
”Heej Lillebror! <3”
För vi väntar ett tredje mirakel.
Storebror pussar och klappar på ”Lillebror”. För det är ingen bäbis där inne, ju. Det är en lillebror. Ja, det är i alla fall vissa av oss tydligen helt medvetna om. Vi andra är mest hur lyckliga som helst, över att det är någon där inne. Om det är en liten MinstLiten eller MinstLillan, det vet vi inte. Men en Minsting i magen, det är det. 
Livet är förunderligt.
….
När det tjocka snötäcket är borta sedan länge. När luktärtorna förhoppningsvis trasslar sig ännu en gång för oss och längtar ut till varma söderväggen vid gamla Gårdshuset. När det grönskar och det är så ljust och vackert att hjärtat nästan stannar för ett slag. Då, om allt går som vi önskar, blir vi fem i familjen. Småttingarna får ett syskon till och jag och mannen, ännu en stjärna att älska till månen och tillbaka.
Hela alltet. Att få ge barnen ännu ett syskon. Att Storebror ska bli världens finaste storebror till ännu en pluttis. Och Lillan, Juniflickan, ska bli Storasyster. Att få dela denna resa tillsammans med han som är min Kärlek och Trygghet i Livet. Min M. Att få vara med om denna magiska väntan, ännu en gång.
Allt. Känns precis hur stort, fantastiskt, mäktigt, pirrigt, orosamt, spännande och kärleksfullt som helst.
Vi väntar ett tredje mirakel.
Tacksamheten är större än ord kan beskriva. Och lyckan lika så.
Så. Nu vet ni. Vi ska bli fem i familjen. Och jag lovar att berätta mer. Det finns massor med ord i mitt Mammahjärta. Men vi tar det eftersom. Hörs snart igen!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
