Vart Du än går.
Juni.
Idag är det din dag. Din dopdag. Det känns så stort och alldeles, alldeles speciellt. Såklart.
Hela familjen ser vi så fram emot dagen. Du, lilla flicka, är sådär cool som alltid och gör oss andra, lite smånippriga, lugna. Nybadad är du, precis som S. Dopklänningen hänger redo. Storebjossan pratar om hans uppdrag under dopet och känner tusen gånger om, att det är något alldeles särskilt på gång idag. Det där vi pratat om ett tag, som han liksom inte riktigt kan sätta fingret på vad det egentligen är vi pratar om. Pappan och mamman går och peppar varandra, tänker att det är risk att vi blir väldigt rörda och att det då kommer bli småsvårt att sjunga och spela. Men vi ska klara det, den här gången också. Sådetså. Det blir vad det blir. Allt av kärlek. Med varsin löptur i benen och knoppen, är tankarna samlade och vi längtar efter att få sjunga orden till henne.
Orden vi sjunger. Är från oss till henne.
Från mamma och pappa, till lilla Juniflickan.
Himlen är mjukt blågrå. Det är lördag. Den åttonde oktober, faktiskt. Och vi ska ha Dop och Kalas. Tillsammans. Vår egna, den lite mindre varianten av familj. Blandat med den stora. Vilken rikedom. Precis så.
Vart du än går, Älskade Juni. Så ska vi alltid finnas där för dig. / Mamma och Pappa . Och Bjossan, såklart.
Att ha Dopförberedelsedagar!
Dopförberedelsedagar.
Men det är just, just precis vad vi har. Så himla roligt och pyssligt och jag är sådär löjligt förtjust och har helt och hållet gått lös på favoritfärgen totalis denna gång. Den skäggige mumlar nåt om att Juni kommer att vara kräkless rosa alldeles snart. Men där har han så fel, så. Säger jag.
Här kommer ett svischande litet bildregn på hela alltet tänkte jag. Nån sneakpeak och sådär..
Han här;
Med mammas luva och iklädd pyjmasen.
Det var igår, när vi haft torsdag med förskolelek, dophandling, fått ärenden gjorda på stan, köpt presenter, bakat och på kvällen var på väg till kusinerna för att öva lite sång och spel inför lördagen. Mannens NorgeMorfar och hans A är här för Lillans skull också, och gulligaste A hade med present till Storebror; den där himlafina tröjan och tjocksockarna. I Norgemönster. 
Så fint! Både tröja och pojke.
Och så en massa fredag;
Jag var uppe tiiidigt och drog igång kaffebryggaren. Vi väntade strömavbrott vilken timme som helst och kaffe kändes mycket viktigt. Morgondimman drog sin kos.
Hela familjens klänningar och blusar och skjortor ligger beredda. Fasligt skrövliga ännu, dock…
Medan mannen tog J och S med sig och åkte iväg med Storebror till Mormor och Morfar. För att han skulle få ha en skitrolig fredag. Då, tog jag en liten halvtimme med snabbskorna på. Första springturen efter sjukan. Gick skittungt, för att jag hade sån träningsvärk, men var ändå skönt. Jättevackert väder och så var det härligt att känna att det bara var tidig morgon fortfarande. Hela dagen framför med massa göra. Roligt men ändå uttröttande. Jag visste att rundan skulle ge mig raketbränsle för att orka med. Och mycket riktigt! Såhär en massa timmar senare har dock raketbränslet sinat lite…
Ullmameluck och fodrad löparbralla. Jag är en frusen lort om ben och rumpa, så det var alldeles ypperliga kläder denna småkyliga höstmorgon.
Sen har jag och mannen och Lillan tillbringat dagen i församlingshemmet bredvid vår kyrka.
Medan jag och mannen teamat; lagat mat, pyntat, dukat och så vidare.. har vi haft gulligaste Juniflickasällskapet. Hon sov för det mesta. Men rullade runt på golvet och glodde ut pappan när han blåste ballonger. Det, gjorde hon också.
Åh! Så himla roligt att stå och pyssla på med vackra blommor och duka och göra fint. 
Och där är morsan, ja. Med sin nya ajfån och den där tröjan hon typ lever i.
Tänk att vi ska ha dop igen.
En andra gång i livet. För att vi har blivit päron. Igen (!). Till ännu ett litet mirakel. Vår Juniflicka. Det känns på ett sätt längesedan, och på ett sätt som nyss. Som mannen stod och hängde upp ballongerna, dagen innan Liten skulle döpas. Tänka sig, alltså.
Nu ska jag krypa ner i sängen bredvid mina två småttingar. Dom ligger som två utslagna härs och tvärs. Mina hjältar. Sen, är vi redo för Juniflickans Dopdag.
Lillafrun
Jag har fått svar. Och blivit lycklig, igen.
Det var fem minusgrader under natten. Och vi vaknade till en onsdagmorgon som var magiskt vacker. Jag gick ut efter morgonamningen. Gick långsamt över gården. Bara andades, och tänkte vad skönt det ska bli och träffa den där människan idag. Jag tror det kommer göra susen. 
Ni vet. När man gått och funderat på saker.. känt sig otillfreds i ovissheten. Orolig också. Bubblat lite.
Att då få träffa någon, otroligt trygg och kunnig och varm människa. Som minut för minut gör att axlarna sänks. Frågetecknen suddas ut. Ett efter ett. Oron blir som bortblåst. Lyckan sprider sig i kroppen och man bara ler.
Helt och hållet underbart. Och det, var jag med om igår.
Kärlekste från ön och ett kort med tacksamhetsord. Bar med mig det, och Lillan. Och drog iväg.
Jo;
Sedan jag blev tvärsjuk för drygt två veckor sedan, har det funderats i massor. Först var jag bara lättad och glad att allt gick bra, att jag snabbt fick hjälp så att jag snabbt kunde må bättre. Men det var ju minst sagt chockartat, hela grejen. Och i efterhand har jag känt mig mer rädd än under den där dagen på akuten när dom skjutsade runt mig runt hela sjukhuset för olika undersökningar och röntgen. Efter dom där lättnadsdagarna efteråt… började jag undra och banna mig själv för att jag antagligen gjort något fel.
Stundvis, alltså. För klokare än så, är jag ju egentligen.
Men, ibland, har jag känt mig ledsen och som att starten i Juniflickans liv, som varit och är helt makalös underbar på alla sätt. Vi alla har bara svävat på moln hela sommaren. Mått så himla bra, alla fyra. Men i mina tankar kändes allt det där, som bortblåst… förstår ni, vad sorgset?
-Och korkat tänkt.
”Allt har gått så bra med förlossning och första tiden i livet för lilla J, Bjossan och hennes päron. Det är fasligt omvälvande och känslosamt att få stjärnor. Bäbisar alltså. Så stort och fantastiskt. Nog känslosamt, om man säger så. Lyckan när allt bara flyter är obeskrivlig. Så vad är det då för mening att jag ska ha mått som en prinsessa från att hon kom till oss. Hela vägen. Känt mig lyckligast på jorden över en livsnjutande bäbis. Vi, hela familjen har kunnat njuta så otroligt. Men sen, typ tusen år senare, dåå bli jättesjuk?”
Men lugn, i samma stund som jag började tänka sådär, som att sjukan skulle sudda bort det härliga, förstod jag hur fel det var. Kunde ändå inte få bort hjärnspökena på egen hand…
Så att jag fick en sen tid för Efter-Lillan-kom-till-jorden-besök hos världens bästa barnmorska, vad som vid första början kändes lite drygt, gjorde att jag nu då kunde ställa alla mina miljoner frågor om allt och lite till efter vad som ”hände” för 15 dagar sedan. Ja, och berätta om denna saga till sommar, såklart. Och liksom börja leva i lycka av den, igen. Vi tog det från början, om man säger så. Från sommarmorgonen i juni, som gav oss älskade Juniflickan. Till vackra, höstklara, oktoberonsdagen. Och allt, som hänt och varit, däremellan.
Det var nog meningen att jag inte skulle få min tid i augusti, utan först nu, tänker jag.
…
Det var så mysigt att ses igen. Och hon lyssnade. Och lyssnade. På det sätt bara hon kan. Och gav mig svaren. Vissa helt självklara men andra jag inte kunnat forma själv. Än om det var många självklara svar. Så behövde jag höra dom. Så nu kan jag säga till mig själv, ge mig själv svaren om och igen om jag så vill;
- Nej, Emmeli, du inbillade inte dig att du mådde sådär sagolikt bra alldeles precis efter förlossningen med Juni och har så gjort till det bara sa pang för ett par veckor sedan.
- Dom två febertopparna kaaan ha haft med sjukan att göra, men kan också mycket riktigt varit en förskolesjuka, precis som du trodde. I alla fall en utav dom två febersvängarna. Det var inte lätt för dig att veta. Typ omöjligt.
- Du kan inte, med den makalösa pigghetskänsla och allt hopp och spring, ha framkallat det här.
- Neeej, Emmeli, du fick inte sjukan för att du hoppade små grodorna med Sixten på midsommarafton, tre dagar efter du fött barn. Det kändes ju bra och du fick inte ont eller men efter det.
- Och nej, Emmeli, att du badade i havet när Juni var fyra veckor, har inte heller med saken att göra.
- Emmeli, sommaren haar varit lika underbar som du minns den… det dök bara upp något tre månader senare, som var något som inte var så underbart, precis. Men du behöver inte oroa dig, för att det är något du själv rår för. Kroppen är kroppen…
- Fortsätt njut av lyckan, att ha fått och få känna dig så pigg och fräsch, med en mammakropp som förvandlats från att ha burit en stor preggomage, till att vecka för vecka bara bli starkare och starkare.
- Kroppen, särskilt magen, är lurig. Ibland får man inte svar.
- Och det jag trodde var infektion… var visst inflammation. Dom två hör ju ihop, men är ändå inte samma sak.
- Allt det braiga som varit. Det var, och är, precis sant. Du fåår ha kvar det i din hjärteask, det är INTE som bortblåst bara för att onda sjukan kom. Fortsätt njut och lev, precis som alltid.
Jag kom hem till gården. Sådär lycklig som jag känner igen mig själv.
Dagen kändes perfekt. Ja, helt och hållet. Först den där frostiga, vackra morgonen. Sen den där soliga, höstklara promenaden med älskade Storan och Bäbisflickan. Ett träningspass hemma i salen, där jag kände mig stark och ännu mer back on track. Och så det där barnmorskebesöket som blev ett väldigt långt sådant. Det, som gjorde att hela jag blev alldeles salig och bara satte mig på gårdhustrappen och blundade och njöt.
I min lila, otroligt mjuka tröja som jag unnade mig förra veckan.
Att sedan få möta upp pojkarna som var glada att se mig och Lillan, ungefär som om vi varit borta i tre dagar (Minimannen var uttryckligen gladast. Såklart mannen också..). 
Äta middag, se strålande ögon hos en tvååring som fick åka traktor med farfar. Och så till sist fixa med mysigt pyssel inför Lillans dop som närmar sig.
En Lyckans Dag.
Jag vaknar och känner att den lever kvar i mig än. Lättnad. En himmelsk känsla.
Lillafrun
Hur Morsans födelsedag spenderades.
Jag hade en så himla, himla vacker födelsedag igår.
Först den där födelsedagsmorgonen tillsammans med min egna lilla familj. Sen drog Minimannen iväg på Förskolan och jag och Lillan gav oss ut. Hösten visade sig från sin bästa sida och jag kände mig så glad. Hela dagen överöstes jag med grattis- och kärlekshälsningar, jagvetintehurmånga. Tack, för precis varenda en!! Samtal från Thailand, Storstan, hela kollegiet som ringde och sjöng i maffig stämsång. Alla sms, alla små videofilmer, facebook- och instagramhälsningar. Tack, tack, tack!! Det värme såå!
Den där darlingen var snygg som få. Men det hjälptes liksom inte…. han drog iväg i alla fall. Såklart han skulle, man kan ju inte ta ledigt för att frugan fyller år. Tokstolle som ens kommit med förslaget! Men det är kärlek, det är det.
Efter promenaden med lilla Juniflickan, klampade jag in i huset och snodde snabbt ihop en över-dagen-packning till mig och barnen. På köksbordet stod blombuketten från mannen och såg sådär kalasig ut. Jag ville inte ta bort prasselpapper och snöre, riktigt än.
Vacker, va?
Där ute på gården låg någon, nedbäddad i sköna voksin, i djup sömn..
Älskade lilla flicka, alltså.
Så packades hon in i bilen, fortfarande sovande så gott. Vi drog till Förskolan och hämtade hem någon som haft några få, men ack så roliga, timmar på Föris. 
Gullpojken. Där och då, såå taggad…. på att få åka till MOLMOL OCH MOLFAAAAL!
…
Så dit det bar. Till Mamma och Pappa. Mina pärlor som pysslade om ”Lillan” hela dagen lång. Precis så mysigt som det låter!
Mamma hade bakat tårta, sån där man fick när man var liten. Med strössel och jordgubbar och hela bilevitten. Så god!
Sen tog vi oss en promenad. Storebror i skrindan och Lillasyster i vagnen. På loppis, såklart. Och där hittade jag ram-heaven.
Åhåå… för ett rysligt bra paketpris fick jag dom alla. Det kan bli något bra av dom där ramarna, tror jag. En och en, eller kanske som en liten fotovägg?
Och vad mer?
Någon tränade sitt första riktiga träningspass sedan sjukan. Två veckors återhämtning. Penicillinkurerna är över för längesedan och jag har känt mig pigg i kroppen i många dagar. Men kände att jag ville vänta till allt kändes precis läkt-och-lite-till och har därför ”bara” knatat på med en herrans massa promenader. Fastän det bara var tre små titt-hål/små sår.. så gjorde det ju så vansinnigt ont i början. Såren, och att dom varit och hälsat på genom magmusklerna, var ju det ondaste. Klörigt och besvärligt att bära barn och sådär i början. Det jag egentligen åkte in för, försvann ju fort med lite städning och antibiotika. Nåväl. Kroppen förundrar igen och mycket hinner ske på 14 dagar, kan man konstatera.
I alla fall. Jag cyklade mig igenom första passet och det kändes ypperligt och ingen var gladare än jag! Så skönt.
Sen följde kvällen;
Med världens bästa päron och mina två gullungar.
Lek och mys och god mamma-lagad middag.
Och till sist packade vi in oss i Räserbilen, som S säger. Kramade dom två älskade människorna hejdå och åkte hemåt genom stjärnklara kvällen. Kröp ner i Storsängen tillsammans och somnade, alla tre. Och nånstans där mitt i natten, kom mannen hem också. Och då lättnadssuckade jag, i vanlig ordning. Och somnade ännu djupare. Varm i hjärtat efter en så himla fin födelsedag, med så mycket omtanke och kärlek från alla håll och kanter. Tack alla ni inblandade! <3
Lillafrun
Att fylla 26 och vara alldeles mållös.
Jag låg där i Storsängen. Försökte låtsas-sova, men var precis huur vaken som helst. Jättekissnödig, ammade en liten flicka och hörde klart och tydligt hur pojkarna dompade på och grejade ute i köket. Nån gång fick jag besök också. ”Mammaa? Jag viiill inte vara med pappa i söket!!!”.. Men hur det var så pös han ut till köket i alla fall, jag småslumrade bredvid den mjölkmätta Lillasystern och plötsligt öppnades dörren;
MAMMA, det är din fölsedá idag!! utbrast Minimannen
.., samtidigt som hans pappa, den där skäggige, sjöng för full hals. ”Vad är det för en dag? …. ”Nej, det är ingen vanlig dag, för det är mamma Emmelis födelsedag! ..hurra, hurra, hurra!”.
Och bredvid mig låg den där coola bäbisflickan och bara flinade åt hela alltet.
Sen följde frukost på säng och paketöppning. I ett raaasande tempo! ..som ni ser!
Minimannen var tempoledare, om man säger så. Juniflickan ville vara med hon också, och försökte typ sätta sig upp själv eller nåt. 
Pappret flög, juicen skvätte och titt som tätt sa den där lilla Minimannen ”uuuuunebaaat!!”, när han hittade något på frukostbrickan som var extra gott. Typ den där smoothien med färsk ananas och skogshallon i. Oh maj gadd, så god.
Älskade ungar. Och så han, den där Vackerpappan. Min rikedom.
Och den här mamman sitter här nu, med sovande bäbis i famn, och känner sig så ofantligt bortskämd. Världens finaste pojkar och flicka, har jag. I presenterna låg en sån där tung och väldigt efterlängtad kettlebell. En mamma-sport-BH… en sån med tutte-lucka. Hur bra som helst!! Dessutom så fick jag en ajfån, också!? Helt galet. Rosa träningsflaska och ett sånt där band man sätter på armen när man springer, för att ha telefonen i. Kära hjärtanes, alltså. Och så vackraste blombuketten.
Jojo. Den här morsan fyller 26 år idag. Känner sig som lyckligaste mamman på jorden och är alldeles mållös över den här födelsedagsmorgonen och all kärlek jag har i mitt liv. Livet tillsammans med mina pärlor. Det bästa jag har och största gåvan jag fått!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
