… med en liten flicka som blir hela fem månader prick idag. Och med kavlar och lilla förklädet och traktorformen framlagda på köksbordet. Idag, ska jag och barnen har det hur mysigt som helst. Ni kan nog gissa vad vi ska göra!
Precis just nu.
Känns allt bara så komplett.
Livet, menar jag.
Å ena sidan vågar jag nästan knappt tänka eller säga det högt, blir i nästa sekund rädd att något ska hända. Men å andra sidan är det inte alls min melodi; att hålla på njutning. Så istället, knäpper jag bara händerna och tackar. Lever livet, en dag i taget. Känner tacksamheten.
Över livet. Min stora lilla familj. M, som är min himmel-land-och-hav. Barnen, som är en rikedom som inte går att sätta ord på, men som känns så oerhört mycket i hjärtat. Som magi. Att få vara friska. Och att leva precis här, på gården som för oss är en Drömgård. Dela glädje, sorg, lättja, vemod. Kärlek framförallt. Dela, allt-och-lite-till, tillsammans med dom människor jag älskar mest av allt. Dessutom omringade av hjärtenära människor. Allt det där, gör mig till en så lycklig Emmeli.
Syskonen i morse. <3 Storebror kör morgonracet av pussar till Lillasyster.
Den här helgen har varit som ett enda intevetjag. Hur bra som helst, menar jag.
Så fint att ha haft mannen hemma.. det var nog drygt en månad sedan vi spenderade en helg tillsammans. Och det är något alldeles speciellt med just en helg, en lördag och en söndag. Visst? Vi har haft två riktiga helgdagar.
Igår; tidig morgon, tända ljus och frukost. Sen tillbringade Bjossan, helt oplanerat men såå uppskattat, dagen med Farmor och Farfar. Vilket gav mig och M en massa möjlighet att måla. Otroligt värdefullt, att veta att S har det hur kul som helst och att vi samtidigt både fick tid till fix men också tid att bara var han och jag. E och M. Såklaart tog vi hand om Lillan på bästa sätt, också.. men till exempel fick vi timmar av att måla tillsammans, samtidigt och dessutom toppa det hela med att äta en middag på tumanhand. Det kändes som om vi satt på finaste restaurangen, fast det ju bara var här hemma. Inte så bara, faktiskt. Det var helt fantastiskt mysigt. Sen var vi så längtiga efter Storebror att vi till slut tvärskyndade oss iväg. Tog den där chokladmoussen jag snott ihop till oss alla, och gick till Farmor och Farfar. För efterrätt- och Så mycket bättre-häng. Barnen somnade som två utslagna stjärnor på soffan. Så med varsin unge i famnen, gick vi lilla biten hem i mörka natten. Under en himmel som bara gnistrade av stjärnor.
Och idag, har vi haft söndag.
Lite tvärtom igår, så började dagen med låång sovmorgon. Skönt, faktiskt. Jag och M har varit ute på varsin löptur, det har dansats disco i salen med en Miniman, lite söndagsstädning och tvättfix. Några fönsterbågar till har blivit målade och nu är pappan på gospelövning medan jag och barnen myser här hemma.
Jag och Juniflickan har hängt med på några övningar i höst, vi också. Men jag har hela tiden tänkt hur ska jag få ihop amning med att stå på scenen mitt i typisk kvällsätningstid? … enda tänkbara lösningen skulle vara att köpa en mjölkispump och lära Lillan äta i flaska tills dess. Men, det vill jag helt sonika inte. Allt funkar så bra med amningen att jag inte vill krångla i onödan. Vi hinner vara med på fler julkonserter, tänker jag.
Nåväl.
Just nu är vi utslagna i soffan efter riktig likt-min-mamma-middag, som jag försökte få så precis sådär god i smaken som hennes. Fiskgratäng med massa räkor och sånt. Och potatismos till. Bjossan mm-ade gott, det gjorde mig glad!
Ord om livet, tacksamheten och den här tillsammanshelgen, alltså.
Hoppas ni haft en fin helg, ni med!
Hej, det är jag!
-Bjossan!
Ja, eller Minimannen. Tidigare mest känd som Liten. Mammas Prins. Eller också kan man bara säga Sixten. Det är ju det jag heter, resten är ju bara hittepå! Både jag och Lillasyster har alla möjliga smeknamn och jag förstår att det är av kärlek menat, så jag brukar gå till mamma och vilja att hon ska repetera, då och då. Frågar då; ”Mamma, är jag din plins? och daaarling? din älsking, visst? ”
Så säger jag.
Mamma och jag lekte så mycket igår att jag gjorde fredagnatt prick 17.44, och tog morgon cirkus tretton och en halv timme (!) senare. Det satt som en smäck!
Idag är det Riktig Lördag.
När jag vaknade hade pappa kommit hem. Vilken lycka! Så vi har haft mysig lördagmorgon, hela familjen. Det hör sannerligen inte till vanligheterna, att vi är hemma allihopa en lördag, alltså. Men som ni ser, så har jag egna planer idag. Följa med Farmor och Farfar. Till stan. Hur coolt!? Alldeles själv. Med snyggskorna på, och allt.
Lillasyster och Päronen får stanna hemma. Igår kläckte jag ur mig sötaste kärleksförklaringen till syrran. ”Juni? Jag ääälska dig. Du är bästa Juni nånsin”. Då colavippade människorna i min omgivning. Typ morsan. (Det där ordet ’nånsin’, det använder jag lite hit och dit. Använbart.)
Mamma och Pappa jobbar där uppe så mycket dom bara hinner. Pappan är nog bosatt där uppe idag, medan mamma springer upp och ner litegrann. Min Lillasyster sover fortfarande supermycket, så efter att hon fått mat, massa pussar och lek av mamma, så snarkar hon nog vidare så päronen kan röja på där uppe.
Näpp. Jag ville bara hacka mammas blogg lite. Och säga Hej och God Lördag!, typ.
En liten glimt från hallen denna fredag.
Regnet. Det bara öser ner. Och har så gjort. Hela dagen.
Och ja, jag verkar ju vara ett hopplöst fall på lampfronten, som ni ser. Om ni bara visste.. det har nog åkt en sisådär fyra olika lampor, fram och tillbaka, i dom där fönsterna senaste månaden. Vi fann ju så himla, himla snygga lampor för någon vecka sedan. Men när vi väl satte dit dom, så passade det inte ändå. Blev för trångt också. Så nu är jag ute efter något hängande. Och har hittat det också… men bara en, och vi behöver två. Men, Lamp-apan har utgått och finns inte att få tag på mer… Tööpöst.
Nåväl. Det där, det är bara roliga problem och inget allvarligt alls. Nu ser det i alla fall ut såhär.
Jag måste berätta, fastän jag nästan skäms lite.
Det var i morse.
Jag och barnen vaknade strax innan tuppen. Eller rättare sagt, Storebror. Jag klev upp med honom. Bytte, klädde på och fixade välling. Han myste ner sig i finfotöljen framför barnprogram och jag, utnyttjade läget totalis. Sa ”mamma går bara och lägger sig en liten stund med Juni, okej” ? varpå jag fick ett farbror-i-tvååringkropp-okej. I nästa stund, väcks jag av ett ”Mammaaa? Nu ä de måråån!”, sådär kärleksfullt ropande. Jag gnuggar sömnen ur ögonen. Tittar snabbt på klockan.
HALV TIO!
Ungen, min son alltså, har roat sig kungligt, i tre timmar. Maj gadd, jag dog lite av dåligt samvete först och sen bara skrattade jag åt det hela. Så grymt sköna tre timmar, och så megastolt jag är över den där lilla pojken. Han hade förstås först suttit där och myst och sen byggt dagens tokhöga flak på sin legotraktor, och sådär. Min lilla gentleman.
Och det där regnet, det har inte gjort oss ett skvatt. Vi har lekt och lekt och lekt, precis hela dagen.
Degat, byggt lego, dansat (= Minimannen dansade/snurrade/hoppade medan morsan tränade. Och vi hade partymusik. Ni vet Dannys så-mycket-bättre-version av Snacket på stan. Den, på repeat. TjOhO!). Vi har inte varit utanför huset mer än vi slängning av blöjsopor eller när Lillan rullats ut på bron för sovning. Vi har plöjt böcker i finsoffan, sjungit alla sånger vi kunnat komma på och bara gjort minsta lilla annat göra (bara vikit lite tvätt, typ) och haft det hur skönt som helst. Ljusen har brunnit hela dagen och jag kan nog skriva under på, för oss alla tre, att dagen varit så mysig.
Förra veckan hade jag några dagar, det var nog när M var iväg dom där dygnen, som det bara kändes som om jag skyndade mig precis hela tiden. Sjuka småttingar som jag ville hålla nöjda så gott jag bara kunde, hemmet med allt var det innebär, tvätten, städ och så den där snön.. ja inte vet jag, jag hade en stressad känsla i kroppen bara. Min darling till Miniman och jag, hade inte våra vanliga dreamteamdagar heller. Han var ju sjuk också, men jag hade stundvis sånt gnäll-skavsår i öronen att jag funderade på att ta på mig hörselkåporna typ. Ha ha. Den här veckan har vi varit på banan igen, och det uppskattas sååå!
Förra veckans några sisådär-dagar, var nog mitt Mammalivs första med stundvis sån där Hörselkåpekänsla. Men, Hörselkåpekänslan och Hjärtat-svämmar-över-känslan, behöver liksom inte utesluta varandra. Så är Mammalivet. Och jag älskar det.
Trevlig helg till er!
Precis så. En torsdag i November.
I morse när Förskole- och Mannen-iväg-för-uppdrags-alarmet ringde, trodde jag att någon skämtade med mig. Men icke. Jag kände mig hutlöst trött, i precis hela kroppen. Som sockerdricka, hela jag. Den där skäggige var himmelriket själv och lät mig och Lillan sova vidare, medan pojkarna roddade sin morgon själva. Någon timmes extra sömn, gjorde susen. Och sen blev det torsdag, på riktigt liksom.
Min lilla flicka vaccinerades som sagt igår, och jag hoppades att hon likt första gången (3 månadersvaccinet) skulle klara sig från att bli påverkad. Men den här gången blev det några streck varmare bäbis, så jag har pysslat om henne extra, extra. Mellan varven städrejsades det också.
Och ni ser ju vilken kanonhjälp jag hade. Sallykatten. Hon har verkligen blivit en i gänget nu. 
Där höll vi på och pyssla om azalean.
Där;
Jag och Juniflickan på väg ut i snålblåsten på frisk tur. Likt gårdagen hämtades Bjossan med vagnen och slumrade på vägen hem. Det här med att hoppa över vilan, funkar sådär… mitt i dagen är han inte trött, men på eftermiddagen. Då. Så ofta slumrar han en liten nap då, och så väcker jag honom efter en liten stund. Det funkar fint.
Så medan barnen sov där ute i friska luften, hann jag klart med nästan precis alla to-dosen som var kvar här inne. Prima!
Nu är det torsdagkväll och sån frid här hemma.
Bäbisens feber är åter borta och hon sover gott i vagnen i hallen. Minimannen är nybadad och sitter och myser framför Barnkanalen.
Och jag tänder ljus, njuter lugnet, nöjda barn och Nystädatkänsla. 
Katten spinner på sofflocket och verkar ha det gott, hon också.
Mysigt med fredag imorn och helgen som tar vid. Jag längtar till den!
Hoppas att ni mår bra!
Senaste kommentarer