av Emmeli | nov 30, 2018 | Emmeli funderar, Jul på Drömgården, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
(Inlägget innehåller reklamlänkar för Adlibris)
Där pågick en utav adventsveckans ivriga nattastökande timmar. Bland det mysigaste jag kan tänka mig! Nattastöka. När alla sover gott. Ljusen brinner. Det är ljuvligt tyst. Och där i bland, sitter jag.. Den här veckan har sannerligen ”Adventsfixarpatrullen” varit framme. Och vissa saker bara gåår ju inte att kombinera med barnen… som den där överraskningen ovan. Barnens Adventskalender.
Där i natten satt jag och slog in små paket med mycket genomtänkt innehåll. Som var sitt tärnljus inför lucia. Loppade sådana, för typ 10 kronor styck. Perfekt ju!
Barnens adventskalender är nästan, nästan klar. Jag tänkte smygfixa den färdigt under dagen, så dom stiger upp till första decemberdagen imorn, och ser hela alltet.
Den här traditionen bär jag med mig hemifrån. Minns den som så himla mysig. Vill föra den vidare, till mina barn, på mitt sätt.
Kalendern fylls inte enbart med en massa paketpaket..även mysigt Familjehittepå. Lördagschoklad. Pepparkakshuspyssel. Och den luckan jag längtar mest efter.. är nr 23… men vi tar en kik på några av pryttlarna;
-Mysigt tidsfördriv i varsin pysselbok som jag fann till halva priset, mycket bra.
”Min lilla pysselbok med klistermärken”, till Juni.
Finns HÄR.
Där kan hon klä på Julia bäst hon vill, så passande med tanke på våra klädbestyr här hemma med lilla Juniflickan.
Och Minimannen, får en pysselbok som passar honom..
”Julpyssel! -Rita, sudda, rita på nytt!”.
Finns HÄR
Jag försöker hänga med på vad han är nyfiken på. Nu vill han räkna. För ett år sedan skrev han alla bokstäver hejvilt, ville skriva mest hela tiden. Nu är det ”det kan jag redan-grej”.. Ä-mm-iii-l-i, Hörde jag honom en dag. Han stavade sin mammas namn, förstår ni. Alltså, gullvännen.
Att tycka om att räkna gör att hans matte-älskande-pappa lyser i ögonen. Nöjda är dom, så fort dom kommer på att dom kan koppla livet till matematik. Som när vi väger upp smör i bakandet, eller räknar kaffemåtten, eller när vi mäter i renoveringen eller räknar hur många pluggar som behövs för att S ska kunna bygga den ”maskin” han tänkt av sina bygg-grejer.
Livet är ju inte indelat i boxar… lärandet blir ju som roligast när man kan koppla saker till verkligheten och känna att man har nytta av det, visst? Då går det liksom så mycket mer av sig självt..
Sidospår från fröken..
Varsin söt liten nattlampa i form av en kanin från Flying tiger.
HÄR finns liknande, så himla söt också.
En julig bok. Den får dom hela trion tillsammans, på Första Advent.
Pettson får julbesök finner ni HÄR
Förra året fick barnen den HÄR juleboken som är helt fantastiskt mysig. Den ligger vi och lyssnar till hela familjen om kvällarna nu. Ett riktigt, riktigt toppentips från mig till er!
…
Oh, vilken adventsstökarvecka, alltså..
Från tidiga morgonen till sena sena natten. Jag har riktigt låtit mig gottas i adventsfix. Här har pysslats och bakats och pyntats och bundits krans, slagit in småpaket till, nästan, fördärvat.. och sent i natt var hela hemmet skurat och doftade linoljesåpa. Lampkronan skinande, trasmattor tvättade, stjärnor och stakar i alla fönster, var sak på sin plats, fejat i varje hörn. Å.
Vi vaknar mjukt bland juliga sänglinnen, till fredag, i ett älskat adventshem!
Barnen tycker stjärnorna är så fina. Jag håller så med dom.
Idag är planen att vila oss efter en mycket flitig vecka. Och bara mysa runt här i vårt adventshem.
Önskar er en finfin fredag!
Lillafrun
av Emmeli | nov 29, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet
Så sagolikt vackert.
Tio kallgrader. Låg i-slutet-av-november-sol. Klarblå himmel. Och gnistrande frost.
Med barnen nerbäddade varmt, varmt hade jag en väldigt vacker novemberpromenad. Som ett litet avbrott i allt adventsstökande.
Idag är det torsdag. Frosten är borta och det drippdroppar ute. Perrrfekt att påta inne med massa pyssligt.
Förra året den här tiden, var jag så himmelens ny-preggo-trött (för tredje gången på raken sedan maj månad…förklaring finns HÄR för dig som undrar) att jag knappt vet om jag var vaken under påtandet då. Minns att det var ett gäng väldigt jobbiga veckor, att bara få ihop dagarna med två småttingar och en mamma som kravlade sig ur sängen och kröp på alla fyra som start på dagen.. itvingad sig själv den där bananen och citronvattenglaset, som varje morgon var min räddning och som M ställde fram åt mig när han pep iväg till jobbet och vi andra fortfarande sov.
I år. I år är jag så jädrans vaken. Och jag ska erkänna att jag njuter enormt, av att INTE vara gravid. Jag ääälskar ju att vara gravid, ett himmelskt tillstånd. Men nu är jag liksom så fantastiskt lycklig över att ha alla tre här…
..I Drömgården. Där vi pysslar, påtar och förbereder för advent, tillsammans. Alla är med och alla verkar tycka det är lika trevligt. Det ser ut som jagvetintevad här hemma, med renoveringsstök, städstök, pinaler på absoluut inte sin rätta plats, typ överallt… men det är varmt och gott, ljusen brinner, mjuka musiken spelas, det doftar gott och alla mår bra. Här. På vår Drömgård. Vad mer kan man önska, liksom?
Ta hand om er, mina fina vänner här inne! Hänger ni med oss på instagram och små filmsnuttarna (stories) också? @lillafrunsdagbok heter jag där!
Lillafrun
av Emmeli | nov 28, 2018 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader
Den där dagen vi har i våra hjärtan? Den där vi, jag och småttingarna, klädde oss vintervarmt, hoppade in i rymdskeppet och susade iväg till Lillabyn och mina föräldrar, för en utav årets mysigaste dagar?
Den. Åh.
På vägen till mamma och pappa var jag ”tvungen” att få stanna och fota. Min Minimannen, tillika Livets Sidekick och min stora kärlek (jag har tre till), han bara skakade på huvudet och sa Mamma, du är ju gaalen!
Men se.
Det. Var. Så. Vackert.
Till sist rullade vi in på kära barndomsvägen och stannade vi röda älsklingshuset. Och redan innan jag kommit fram till dörren, så kände jag hemmahemma-känslan.
Vi möttes av kramar. Värmen från elden. Doften från mammas doftljus. Torehundens überpepp-skall. Varje vrå med adventspiff. Därefter hade vi en alldeles underbar dag. En sån som gjorde mig gråtig också. Både lite vemodigt, förstås. Men mest himla lyckogråtig.
Titta, två av mina Älsklingar!
Där stod dom och bakade pepparkakor. Med degen som Sixtens mormor gjort, efter min mormors recept. Mormor Syrena. Älskade mormor, som jag kan sakna henne, men är så glad över alla minnen som finns i hjärtat.
Minimannen var förstås pepp. Och allt gick i en väldig fart. Ett tu tre hade han kavlat, stansat, mormor gräddat och så satt dom där, S och hans Lillasyster, och mumsade på första nygräddade peppisarna.
Juni var inte alls så intresserad. Hon som hade taggat heeela veckan på att få åka till Mormor och Morfar och baka pepparkakor. Men, det viktiga för henne var han hon vaar där. Sen degade hon med sina färgglada degar istället. Och glodde på teveapparaten… för nån sån har vi inte hemma längre… (den har varit trasig i en evighet. Står bara och är ful. Turligt så finns ju ”Pappas Dator” att glutta på.. så ni kan vara luugna.. Våra barn får skärmtid, eller vad det kallas, så dom ”klarar sig”)…
Ännu en liten människa som är glad i sin mormor.
Så tog vi paus. Gick iväg för en loppistur och vidare till lilla affären nere på byn. Barnen fick lördagsgodis och det fanns ingen hejd på karamellpeppen!
Så gick vi hemåt. Med trötta ben. Miniman och Juniflicka kämpade på.
… sista biten, ordnade Torehunden räserbränsle till trötta små ben. Vem blir inte glad av en alldeles ofarlig, jätteglad liten svart hund som kommer och möter en med gladkropp? Lillan hoppade upp i morfars starka famn. Min fina pappa.
Sen bakade jag peppisar en lång, lång stund, alldeles för mig själv. Det var som en spastund. Barn sov eller lekte. Jag stod där, njöt av pepparkaksdoften, värmen, lugnet… och av att höra Sixten och mormor där uppe på övervåningen, lekandes Sixtens Bilverkstad. ”åå, vad bra att du har ordnat. Vad kostar det nu då?”, hörde jag mormorn säga till verkstadsmannen S. Varpå han svarade” Men det kostar ingenting. det är gratis. LEV LIVET! Det är inte bara saker som betyder något. Köp mat. Lev livet”.
Lilla Miniman.
Till kvällen rullade vi in på Drömgården. Trötta och nästan bolmandes doft av pepparkaka. Varma i hela kropparna. Och med hjärtat fyllt av Mormor- Och Morfarkärlek. Så dyrbart. Och alldeles ovärderligt.
En utav årets bästa dagar. Precis så.
Lillafrun
av Emmeli | nov 27, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Titta där då, största älsklingsungen min, denna tisdagmorgon så nära första advent. Han var där så ivrig att det nästan rök om det! Min pysselpojke som älskar att vara med och dona.
…
Så var alltså första-advent-veckan igång!
Igår hade vi en så att säga; välfylld dag. Fyllde förmiddagen med tre riviga timmar från hemmadörren, till tippen med fyllda släpet, vidare mot lyckad Rymdskeppsbesiktning, till sist storstorhandling med svetten på ryggen hos päronen, lunch och sen svisch hemåt. Och oom det var skönt att landa hemma sedan igen. Alla fem var sådär löjligt nöjda över att vara hemma igen. Barnen lekte, pappan städade kylskåp och packade in varor. Mamman putsade köksfönster. Alltsammans i en välda fart. Så ägnade vi timmar inne i salen.. Barnen tyckte det hela blev ett endaste lekland och hoppade från soffbord till soffa och var allt annat än särskilt tama.
M har i helgen jobbat bort synen av trasighet där inne (får visar er senare); sågad timmerstomme och framstickande isolering. Sånt som inte rör oss i ryggen i början, när man precis satt in ett nytt fönster, men som efter ett tag är smärre pesten och inte ett dugg vilsamt att titta på. Det trasiga, har fått lite tid och kärlek senaste dagarna (läs: kvällarna/nätterna). Vi påminner oss om att det är en stor lyx att renovera ett 1800-talshus till vårt drömhem. Lätt att glömma stunder där det också känns jobbigt.
Till måndagkvällen pep jag iväg på själagod snabb-gå-timme, med min största storasyster. Kom hem med massa härlig energi. Nattade tre små medan M fortsatte i salen.. och när vi möttes där inne bara dunsade vi ner i finsoffan, tände ljus och kände så skön känsla över ett litet steg närmre drömsal.
Idag har pappan varit på arbetet förstås. Här hemma har jag och mina tre kottar adventsstökat tillsammans.
Frukosten fick stå kvar till nästan mitt i dagen. Det var omöjligt att hejda den där ivern och dom tindrande ögonen över välfyllda kartongen som ”någon” ställt där under natten. Alldeles pirriga i magarna bara slets det fram grejer. Jag hade å-kära nån-snart-får jag-psykbryt-känsla där jag försökte rädda porslinsgrejer och stoppa mini-psykbryt hos någon som är väldigt lik sin mor och absoluut inte hade lust att vänta en sekund på att få ihop den där ljusslingan han gett sig den på att montera ihop. Den känslan, blandat med å-tack-tack-tack-för-att-jag-får-vara-med-om-detta-obeskrivliga-julemyset-med-tre-skatter-känsla.
Där korkisarna möter varandra, mellan köket och hallen alltså, låg några favoriter. Änglaspelet, Mormors röda ljusstake (den är liksom värd mer än guld för mig) och så den där loppade julegranen och bjällerhjärtat.
Minsting var så engagerad han också, både i att nypa tag i sina egna fötter och att försöka få tag på hans gammelmormors gamla adventsljusstake. Den var ju i en så förfärlig snygg färg, ju. För att inte tala om hur fint han tyckte änglaspelet var, när det sken och plingade senare.
När vi pyntat och grejat en lång stund var alla helt trötta. Storasyskonen slog sig ner framför en julig pettsonfilm och jag tog min kaffekopp som stått på vänt länge. Sörplade kallkaffe och ammade bäbis. Sittandes på kökssoffan. I tyst kök. Blickandes ut genom rena köksfönster. Himmelrike, alltså!
Vi har fyllt stora och små lungor med frisk luft också. Det är så frostigt ute att det ser ut som om snön fallit. Så vackert, och spännande att leka med tyckte barnen. Som toppen av vår mysdag har vi julebakat ännu något gott också, lovar visa vad förstås.
Åh. Vilka stunder som strösslas nu. Att göra advent tillsammans. Minnen för livet. Just nu är det så larvigt rörigt i nästan precis hela hemmet. Det finns vrår i alla rum, som viskar om adventsfrid. Sen är det lite hajchaparall på mitten i varje rum. Typ så. Som sig bör, menar jag.
Vi fyller dagarna med adventsstök. Och njuter så det står ut genom öronen på oss.
Hoppas, hoppas att ni har goda dagar! Blir så himmelens glad för alla era hälsningar här och där. Så roligt att ni uppskattar det jag delar med mig av!
Lillafrun
av Emmeli | nov 26, 2018 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Minsting 4-6 månader, Norra Drömgården
Det där var för precis en vecka sedan.
När jag, helt bonusaktigt, kunde ta minstingarna i vagnen och traska iväg på skön promenad. Minimannen kunde faktiskt lämnas hemma med jourpappan…eftersom farfarn var hos oss. Och skulle det ha gått larm för mannen då, så hade ju Minimannen sin bundis nära. Ett litet pusslande är det alltid, när Brandismannen har jour. Vi har den båda två, så att säga. Men, jag är så stolt över min Brandisman och tycker han och hans kollegor gör ett ofantligt viktigt jobb!
Den där dagen röjdes det det allra sista på övervåningen. Svärfar hjälpte oss med allt från att bära garderober och frys från övervåningen till att brumma med traktorn för sånt som behövdes. Jag KAN inte bära såna där jättetunga saker. jag blir alltid för fnissig när jag känner att det är tungt och plötsligt är hela kroppen som spagetti.. och ju mer M säger ”men skärp dig!” till mig, förstås med kärlek i rösten, desto värre blir det. Jag hjälpte till med det jag kunde den dagen, jag och minstingarna bakade limpa och ropade ”nu är det fiika!” och sånt som ju också är viktigt, ju!
Någon annan fnissig, och med hög arbetsmoral?
-Den där. Minimannen.
Alltså. Jag går av lite. Sötaste ”Arbetaren”. Fyraårige lille filosoften, som där och då precis predikat för mig med väl artikulerade ord, att;”mamma! det är ooooerhört viktigt att jobba. ooooerhört. så att man kan bli rik och köpa mat förståårr du”…därefter pep han iväg och hoppade in i traktorn och ”jobbade med farfar”.
Men det där var alltså förra måndagen. Nu är det måndag igen….
… och Första-Adventsveckan är här!
Jag tänker mig att den här veckan ska fyllas med massa adventspyssel och mys. Hoppas kunna fira första advent i ett hem där stjärnorna lyser i fönstren, barnens adventskalender är klar och mors vackervävda matta ligger på skurat köksgolv, men viktigast av allt förstås; friden hos oss alla. Jag fullkomligt ääälskar ju sånt här och blir alldeles pirrig i magen av allt som väntar. Tänkte typ låsa in familjen här hemma nu, eller ok, man kan få gå ut.. men tänk, drömmen, att få ta tillsammans-jullov redan nu. Nåja, något ska man ju längta efter också!
Den här veckan kommer innehålla både adventsförberedelser, tråkigt som bilbesiktning och en man som susar iväg långt för uppdragande. Renovering, i den mak team Emmeli-Martin orkar och kan pussla ihop just nu. Massa mys med barnen och så startar jag veckan med en unnig mammastund; Mörkerpromenad med Storan ikväll! Det känns som att det här kan bli en bra vecka. Känner att energin är god och det är en mycket, mycket bra start. Tacksam för det.
Ta hand om er och så hoppas jag att ni får en god måndag, så hörs vi!
Lillafrun
Senaste kommentarer