Årets Julekrans! … och lite om stöket just nu i Drömgårdslivet!

För att binda dig en Julekrans…

.. då är det finfint med en rejäl kransstomme (likt den HÄR), granris (eller enris eller annat skogsfynd), några gamla röda pluttar eller annat krimskrams du funnit i en gammal jullåda, en stump sidenband i vackerfärg (finns exempelvis HÄR) och en bra tråd att binda med (den HÄR) … sen är det bara att börja skapa!

Efter en stund av påtande och pulssänkande syssla..

-Årets Julekrans!

Blev varm i magen av att hänga upp den där ute på Verandan. Och sånt, som man blir varm i magen av. Om det så handlar om människor man umgås med eller saker man väljer att göra i livet. Allt som gör en varm i magen, lugn ,trygg och glad. Sånt ska man satsa på, visst?

Årets Julekrans 2019, alltså!

Så var det redan onsdag kväll och det känns som jag varit i ett töcken, sedan igår kväll. Vill aldrig låtsas som att allt bara är bra, när det inte är det. Jag postade en story tidigare i dag med orden ”idag är en tung dag.. ”. Det har det sannerligen varit. Igårkväll skedde något man liksom inte vill vara med om .. jag och vår stora, fina häst emellan. Efter att dom två första veckorna varit gosiga och lite för bra, så har vi nu ett bakslag, eller nåt? Vet ej vad jag ska kalla det. Storhäst är inte van att vara flockledare och har tagit det på för stort allvar.. domderar med liten ponny, vaktar och driver bort oss människor. Inte trevligt på något vis. Jag har varit helt slut idag, efter smått sömnlösa natten där jag grät mig till söms över oron.. och också över sorgekänslan, att något som var tänkt som lyckligt, nu bara känns som ett ok? .. Men, allt blir inte som man tänkt sig. Så är det bara. Livet.

Och kanske kommer vi oss ur det här, på ett bra sätt… eller också inte. Det jag vet är, att det osnälla beteendet är något jag aldrig tidigare mött i mitt hästliv. Ikran och vi (jag och M) slåss om ledarpositionen just nu.. om vi kommer lyckas eller gå bet.. det vet vi ej i nuläget.

Knäpp några händer för oss, vetja.. just nu är det inte kul att vara hästägare. När ett så stort djur blir osäkert, är det inte bra. Men jag och M är inte dom som ger sig i första taget… så vi försöker samla lugn och mod, ännu mer kunskap om denna nya upplevelse, får hjälp från älskade vänner och stöttning från världens bästa Storfamilj.

Livet är en skola. Vi lär oss något nytt varje dag.. det är inte alltid lätt, i lärprocessen. Men erfarenheter gör oss starkare. Och jag är övertygad att det finns någon mening med det här också.

Så nu vet ni. Jag är som ett krossat, torkat, skört asplöv just nu. Men det ska reda sig.

Ta hand om er så hörs vi snart igen!


Emmeli

Måndagshälsningen!

Hej i måndagen bästa ni!

Tänk att just jag får ha er som min följarskara. Det är lyx.

Hoppas att ni hade en god andra advents-helg!

På sin plats med en Måndagshälsning, tillbakablick och liten veckoplan, visst?

Vi kör.

-Veckan som gick..

-Började mjukt. Tillsammansmåndag. Bertilen i pappas famn.

.. Lillebroren, som där var på väg att få vad som senare visade sig vara Tredagarsfeber. På toppen av Vattkoppshärvan liksom. Jag grät en skvätt. För att mammaoron tog över, ”varför har han feber, inget snor och krax, bara feber!?”. Men efter prick tre dagar kom små prickar på magen och sen var lilla pojken som vanligt igen.

Jag mockade mig lycklig och orosfri och fick grav träningsvärk till på köpet. Hade glömt hur tungt det är med frusen hästskit.

Barnen mötte post i NisseNissans postlåda varje dag och ”det är det bästa jag vet” uttryckte en utav ungarna. Så uppskattat med den lilla inneboende, mao. En dag bad han barnen skriva önskelistor.

En annan dag hade NisseNissan skickat en liten slant var till barnen, att loppis-shoppa preciiis vad man ville för. Det var lycka så det förslog! (morsan, mäkta nöjd över att ha fostrat ungarna till riktiga loppistokar!)

Vi lekte ute i snön och hängde hos hästarna.

Plötsligt försvann vintern och kvar blev hösten… inte så kul, alls. Nu har jag ett Hästmammahjärta, ju. Och blött och kallt är ingen favorit, alls. Men vacker solnedgång, det var det i alla fall!

Jag visade er Lekrummet på instagram stories, som det ser ut allra mest (till vänster) och ni överöste med tack, för att ni inte längre kände er ensamma med era stökiga lekrum där hemma.

Men alltså, kan vi bara en gång för alla mota den där grejen, att tro att ”alla andra har det så tipp topp, i liv och hem, jämt”?.. alla lever ett liv, tänker jag. Och ett sånt, har nyanser. Alla sorters.

Nåväl. Vi gjorde ett ryck och tvärstädade Lekrummet och det höll sig i ungefär tre och en halv minut… precis som det ska vara i ett Lekrum, tänker jag!

Jag njöt av Hemmaliv tillsammans med alla barnen. Vattenfärgsmålningen var poppis. Det tyckte även Bertilen.. fast han målade mest på möblerna och sig själv.. det hann jag inte få någon bild på, av någon anledning…..

Det blev fredag och vi fick trevlig julklapp skickad till oss från Akademibokhandeln. Nissenissan hade passande nog utmanat oss i pusselbygge den dagen, och vi beslöt att bygga det där nya 300-bitarspusslet, hela familjen tillsammans… vilket fredagsmys! Ett utav livets mysigaste. Inte för att vi fick ihop pusslet, det var så rackarns svårt.. men såna där tillsammansbestyr är det bästa jag vet.

Det blev helg för hela slanten och Svärmor tog hand om våra barn en stund, tre dagar i rad, för att jag och M skulle få bekanta oss med hästarna i lugn och ro. Det var enormt härligt. Och det är svårt att beskriva hur det känns att leva häst igen…

Fina stora hästpojken. Svettig och nöjd efter lördagens tur i skogen.

.. meen igår, söndag, var vi för ivriga och provade att ge oss iväg utan lilla hästkompisen. Jag och M till fots, tillsammans med storhäst. Det gick bra, en bit. Tills Ikran kom på att han var tvungen att springa hem och skydda sin lilla flock. Ikran är inte van att bo hos oss, han är inte van att vara flockledare, han är inte van att gå själv… som ni förstår, har vi en del att jobba på.

Vi hade inget att säga till om när den där 550-kilosälsklingen stegade hemåt. Vi blev i alla fall varse om att han nu vet vart hem är….. puh. Vilken puls vi hade jag och M där ett tag, innan vi visste det.. det var bara att gå hemåt och backa i svårighetsgrad. Hämta liten ponnyvän och gå iväg igen, mao. Fortsättningen följer… jag och mannen är lika pepp båda två på att vinna I´s förtroende. Det får ta sin tid. Ännu har vi inte haft två veckor tillsammans.

Vi avslutade helgen sådär.. -med början till foderbordsbygge.

-Pepparkakshusbygge… med alldeles ohyggligt många ”chokladpluttar” att tillgå till pynt… och för att äta. På toppen av veckan var vi på mysig Julskyltning nere på byn, i snön som precis börjat falla. Varm i hjärtat stöp jag i säng en bra bit efter midnatt och mitt kvällsjobb vid datorn.

Är så förbenat tacksam över att få skapa dagarna, precis som vi önskar, här och nu i livet.

Och här är vi precis just nu, med en alldeles ny decembervecka framför oss.

Veckans planer:

-Mysa vidare i decemberbubblan tillsammans med småttingarna. Att tända änglaspelet om morgnarna är en kär tradition.

-Skapa Julkort

-Försöka göra klart inköpen av lilla hopen julklappar

-Springa!

-Ta farväl av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet

-Fira lucia

-Sända er inlägg, Årets Julekrans, något smarrigt recept och som vanligt så är livet min vägvisare, så vi får se vart vi landar!

Ta hand om er! Och var extra snäll mot dig själv nu inför jul. Det kommer bli jul, i år igen…

-Gör juletiden kravlös, och på köpet så ljuv. Fokusera på det som är viktigt för dig.

Det är fantastiskt med sociala medier.. där det kan insupas inspiration i massor. Men det är också en farlig fälla att lätt gå i; både gällande det jag tog upp ovan, att ”alla andra har det så perfekt i hemmen” och särskilt som nu i juletider..”alla andra hinner så rackarns mycket”… och så vidare. Men alltså, det funkar inte så.

Hos oss här hemma på gamla gården i norr, finns det en människa som älskar att pyssla och greja (undertecknad erkänner sig) och därför är det bara roligt för mig, liksom. Men! ..jag får också hejda mig, för att inte sätta orimliga krav och istället känna stress… än fast det är så mycket som ”bara är roligt”. Jag håller hårt i vad jag tycker är viktigast; att barnen får ha juletid med tindrande ögon och en mamma och pappa som är närvarande med på tåget, utan stress och press i korsryggarna. Vi upplever julen tillsammans. Bland stökiga lekrum, vattenpölar i hallen från snön som smält från vinterskorna efter snöleken, ordning är varvat med kreativt kaos…mest överallt,… ljusen brinner, musiken är mjuk och det känns varmt i magen… på oss alla. -Tacksamt.

Vi hörs snart igen!


Emmeli

Enkelt och så himlafint julepyssel!

En pappersbit, ett gammalt tapetprov, en bakplåtspapper.. något av det. En liten snörstump. Lim. Och en sax. Några minuter senare kommer du ha knåpat ihop något himlafint… en stjärna, menar jag!

N har säkert inte undgått pappersstjärne-ivern som florerat i sociala medier senaste tiden. Det finns så ohyggilgt vackra, AVANCERADE, TIDSKRÄVANDE varianter att vika, som får mig som trebarnsmor (och HÄSTägare, tjohoo!) att svettas. Men en liten enkel variant, det har vi gjort här hemma, jag och barnen.

Vänta ska ni få se!

Den här vackra stjärnan gjorde femåringen.

..Nästan, nästan helt och hållet på egen hand.

Pysselnivån var med andra ord lagom för småttingar.. och för mamman, som knappt kunde sluta tillverka dessa smått beroendeframkallande skapelserna.

Dragspelsvikande av ett rekangulärt papper. En liten knut på mitten därefter och få dig en liten ”fjäril”. Antingen väljer man att ”frissa” ändarna och klippa en rund eller spetsig form på stjärnan. För att till sist limma ihop lilla ”fjärilen” så att den breder ut sig till en stjärna.

I ett litet jutesnöre hänger den lilla pappersstjärnan på finskåpet i Salen.

Fin, va?

Enkelt och så himlafint julepyssel!

Hoppas er Andra advent varit god! … våran har varit mysig… och också lite frustrerande. Berättar mer imorn i Måndagshälsningen!

Emmeli

I gryningstimman en decemberdag!

I Drömgården vaknar en efter en till liv efter natten. Den senaste veckan har visst barn och mor totalis vänt på dygnet, och det känns grusigt att kliva upp före gryningen…. men också, så himmelens gott. Det är ju så vackert, dessa mörka, i ljusen-fladdrande, lugna, stilla decembermorgnarna.

Så vi njuter denna morgon. Några gosar ner sig på sofflocket, mannen brygger kaffe och jag gottar mig i hela alltet.

Vill önska er en god decemberhelg!

Emmeli

Drömgårdens nya Trappa!

Sådär såg det ut i vår hall när vi flyttade in här i gården, sommaren 2015..

.. ett år senare började vi göra omfattande renoveringsprojekt av älskade hemmet. Inte bara små projekt som under första året; gräva infart, bygga en veranda, dra bort helttäckningsmattor fulla av mallarver, slipa funna trägolv och så… Nä, efter ett år började vi ta i med än mer kraft. Juni var 6 dagar gammal och hallen förvandlades..

Vi började dörr- och fönsterbytesresan. Drömdörren hamnade på plats och hallen blev som ny på en gång. Mannen skapade magi med vackra smygar och linoljefärgsmålad pärlspont.

Vi beslutade oss också för att trappan, som var på ett krångligt ställe mitt i huset och som skapade denna spång på ovanvåningen..

Ser ni? Vänster i bild ser ni lilla golvsnutten som blev över att gå på om vi låtit trappan vara kvar på det ställe den var. Så vi beslutade såhär;

Här, direkt till vänster när man kommer in genom Drömdörren, där får den bli. Efter många steg för steg i renoveringen så blev det tur för detta moment att göras..sågandet först;

Sådärja. ”Det här bli bra!”, kände vi på en gång.

Höll sedan andan, anlitade ett finsnickeri och släppte renoveringskontrollen för första gången, till någon annan. För att kunna göra den där prima trappan känns det som att man ska ha gjort några trappor innan det blir riktigt bra, liksom.. och den tiden tänkte Snickarmannen (kors i taket, va!? ) inte lägga.. så, en fredag alldeles i början av november, susade vi och hämtade trappan!

En massiv furutrappa, en älskad man och svärfar och en hop lördagstimmar senare, så såg det ut såhär;

Drömgårdens nya trappa på plats!
Så himla, himla fin, visst?

Vi beslöt oss för att linoljesåpa den och var iväg och gjorde det en sväng på snickeriet innan trappan sattes ihop. Men fler lager såpa väntar dom där stegen, förstås.

M har varit med i processen hela vägen och är himla nöjd över finsnickarnas förverkligande av önskningarna.

Visst känns det som att trappan alltid har varit där?

Drömgårdens nya trappa alltså. Himla fräsigt!

…. seeen, i början av november, beslöt vi oss visst för att vi skulle köpa ett par hästar att krydda livet med och därefter har vi inte haft många renoveringstimmar… mer rigga-för-hästliv-timmar.. så nej, det blir inget flytta-upp-till-jul-mål nått…men noll och ingen depp för det. Människor och hästar mår gott här på gården (katter likaså, om än smått chockade över vilka bjässar som flyttat hit till oss)… och renoveringen, den är minsann kvar, och väntar så snällt!

-Där har ni vår renoveringsfilosi i ett nötskal… gör oss till lyckliga renoverare, äkta makar och päron.


Emmeli