Jag vet inte var jag ska börja? Men, -Tack. Tack, tack, tack för all er omtanke. Vi är överösta av fina meddelanden från er och det värmer så gott. För nog är vi skärrade, fortfarande. Idag kanske mer än igår, faktiskt… igår var det så mycket praktiskt att ordna.. polisanmäla, susa till vårdcentralen, skickas vidare till sjukan och röntga knät som ömmar och prata med lokaltidningen och till sist avsluta dagen med riktigt skitgöra (mocka helt rent, för en stund, i hage nummer två) som vi alla älskar! Men idag… idag har tankarna snurrat.. ”tänk om.. tänk om vi inte haft centimetrarna på vår sida..?”..
Jag skiter i att det är tisdag nu. Jag tänker sända er en Måndagshälsning, i alla fall. Titta tillbaka på veckan som gick. Landa. Och berätta lite om den vi precis startat! Förra veckan blev inte mycket som tänkt, men det blev mycket bra ändå. För visst är det så, om man bara låter sig ”åka med”, har förmågan att tänka om och finna sig i hur livet tar sig fram.. då bjuds oftast varje dag på mycket gott, än om dagen inte blir som först tänkt.
Veckan som gick…
Spenderade vi en hop timmar i Vinterhagen/”Sommarnattshagen”. För att mocka bort skit. Föredömligt är att mocka lite nu och då under vintern, men det var stört omöjligt som läget var, med ishalka och fastfrusen skit konstant. Och äntligen kom läge att börja skyffla… sju månaders skit. Vi skottade. Karade. Slet. För hand. Och en kväll hjälpte svärfar oss med traktor. ”nej, vi behöver en traktor till gården, sa jag och M…”
… vi tog glasspauser också!
… och här har ni vad som ger mig en klump i magen just nu, angående hästarna. Har vi otur, har två av våra hästar den elakaste jäkeln till mask i magen.. inget som syns eller märks minsta lilla, men något dom kan bära på då det nyligt påfunnits i en hage dom traskade i förra sommaren… ja, så länge lever denna skiten till mask kvar om det vill sig illa. Detta kan medföra att vi behöver ”vila vinterhagen” i ett par betesäsonger framåt och det känns hur krångligt som helst… så håll tummarna hårt, för älskade hästpojkarna! Oooerhört knepig känsla där vi hela familjen var på bajsspaning en dag… ”nu skiter Ikran, spring dit!”. Vi jublade när färskt bajs från alla hästar var fångat, så vi kunde ta skiten, paketera den i lilla påsen, lägga i kartongen och vidare hinna med postbilen.. nu är bara en lång dryg väntan på odlingen…
Jag och finaste Svägerskan var ute på tur tillsammans med stora hästpojkarna. Sparar den turen i hjärteasken och hoppas på många fler. Vi konstaterade båda att de gjorde oss gott, att befinna oss där uppe på berget, med utsikten och tystnaden i kring… och avsluta turen med en dundrande galopp sida vid sida! Det gör vi om, K!
Vi hängde med älskade människor här på vår gård. Sommarlov när det är som bäst! Stora och små som fikar och surrar under äppelträdet. Och drar av några parti kort tillsammans!
Junikvällarna var magi. Varma, så varma. Blomsterplock vid vägens kant.. innan vi sommarnattade ungar på långpromenad. Så dånande vackert, alltihopa!
Värmen kom med besked. Alltså inte bara värmen.. den var ju redan. Men ”Afrikavärmen” kom. Ohhhlala, så varmt det var. Dag som natt. Lite läckert. Men också ganska så jobbigt för allt liv. 34 grader i skuggan, det var rekordagen… Vi badade jag vet inte hur många gånger under veckan. Ljuvligt! 30 grader i sjön!
Känner mig så vansinnigt morsig när jag drar iväg med mina tre älsklingar själv till badet. Så härlig känsla! Än om jag är tvärslut när jag kommer hem pga ganska så sjåigt att hålla kolla på tre hjärtan i badet.
Det blev fredag och här ovan, den viktigaste punkten i en helgstädning om sommaren. Eller hur? Visst härligt att bli av med skräp och tassa över nyskurat golv. Men hallååå, blommorna är det viktigaste. Det andra kan tummas på. Sådetså! Som kronan på finfredagen, ringer vännen C från norrnorr och säger ”vi är på gårdsbutiken i nordingrå efter en minisemester, är ni hemma?”. Såklart vi var! Vi dukade upp glassbuffé och slog på kaffepannan. Och sen följde världsmysig eftermiddag tillsammans.
På lördagen blir Drömgården med traktor. jo, det gick plötsligt fort… vi har traktorspanat länge och i mitten av veckan dök en ”perfekt” en upp för oss och vi slog till. Och ni anar ju bara, hur lycklig Bertil är över detta. Han som säger ”tlllakton” cirka hundra gånger om dagen.
Vi åt sommarmat. Rostad söt- och färskpotatis. Kall sås med örter från odlingstäppan. Citronvatten. Och grillad lax!
Veckans sista dag. Så härlig till en början. Och slutade med förfäran… och enorm tacksamhet, förstås!
…
Det var den veckan. Där vi fyllde dagarna med livet på det sätt vi mår som bäst utav. Livet är för kort. För skört. För dyrbart. För att göra annat!
Juni-blir-juli-veckans planer:
–Ha några sommarlovsdagar till med bara barnen.. för snart, snart får pappan semester och ett lååångt pärlband av ledighet väntar för oss alla tillsammans. Men vi längtar inte bara, utan tar vara på dagarna fram tills dess också!
-Beta av praktiskt tråk. Som blev med ridolyckan. Samt kontakta veterinär som hjälper oss tolka provsvar.
–Försöka ta oss ur dimman vi hamnade i i söndags… jag promenerade efter samma landsväg idag och det ilade i hela min kropp när bilar närmade mig… men ungar, hästar och trädgård (och världens bästa M) är själagott så det förslår!
–Njuta av juni-juli-skiftandet och alla blommor som blommar i trädgården!
–Fira en älskad skäggig Vackerpappa som fyller 30 år!!!
–Kliva på pärlbandet av Tillsammansledigt!
…
Återigen, tack tack tack för alla era värmande, upprörda, sakliga, kloka, kärleksfulla ord till oss senaste dagarna! Nu ska jag samla ihop mig själv och lilla ligan för att ge oss ut på nattningspromenad. Att gå funkar fint med mammans ömma fot och knä.. be mig dock inte springa ett par steg, det gör oont.. Men tänk ändå, .. Änglavakten…
Det är söndag. Jag och M är trötta i kropparna efter ännu en dag av arbete på gården tillsammans med hela familjen. En trötthet vi konstaterar att vi fullkomligt älskar. Och mår så bra utav. Det blir kväll och barnen går till världens absolut snällaste Farmor och Farfar. Medan föräldrarna hämtar varsin hästvän för att ge sig iväg på tur.
Vi rider från gården, förbi Tant G på andra sidan åkern och vidare i det nyslagna diket, alldeles vid åkerkanten. Korsar en väg och tar den lilla, lilla grusvägen genom byn alldeles ovanför gården. Solen skiner men vindarna är betydligt svalare än tidigare i veckan. Det är skönt, alltihopa. Vi bestämmer oss för att ta oss upp på berget. För att rida den turen behöver vi gå landsvägen cirka 50 meter. Vi rider helst där det är mjukt för våra barfotahästar, mycket skog och mjuka grusvägar. Men ibland ”måste” vi ut på ”stora vägen”, landsvägen, där det är 60 km/h som gäller. Vi går. Håller oss i kanten som vi sedan barnsben är lärda, fast egentligen har vi ju full rätt att gå mitt i det högra körfältet… vi sitter ju på två fordon! Men vi chansar inte förstås utan håller oss längst, längst ut i vägkanten.
Vi hör hur en bil kommer bakom oss. I hög fart. Vi hatar den här vägen. För ”INGEN” håller hastigheten här. Det kör timmerbilar i högsta hastighet och personbilar likaså. Ändå är det gulliga små skolbarn, hejdlöst med vandrare, cyklister, och vi ryttare som behöver använda den för att ta oss till mindre vägarna. Och alla har vi rätt att vara här. Och hastigheten borde hållas, eller hur?
Bilen kommer närmre. Och jag tänker ”det här går fort. och den saktar inte ner ett dugg!?”..
-då smäller det.
Bilen kör in i oss! Tuschar, rakt in i min vänstra fot. Benet sitter ju fast i stigbygeln och en ej skön vridning görS av knät. Backspegeln flyger av bilen. Det smäller nåt enormt. Foten gör ooont och jag hinner tänka tusen tankar på dessa sekunder.
Världens mest fantastiska häst, vårt Blå Berg som nu gör allt för oss, för att vi nu är hans flock. Han, drog bara åt sig andan och pustade ut, fast en bil alldeles nyss var påväg att klippa hans ben. Han skenade inte iväg i galopp, som hade varit det mest logiska av den upplevelsen. Likaså, höll lilla islandshästen, som är en Fjäder av rang, sig lugn. Det gör ont i min fot. Jag hinner tänka att den är bruten.. för att i nästa sekund förstå, att Änglavakten varit här. Jag kan kliva ner på min fot. Hästen står på sina fyra. Och de gulligaste människorna från lillbyn vi just ridit igenom, kommer springandes och undrar hur allt har gått och är så fantastiskt fina medmänniskor.
Det här hade kunnat gå illa, så illa. Men; -Allt. Går. Bra.
Mannen som aldrig någonsin skriker eller svär… är så upprörd och gör precis det. M var ju bakom, och såg eländet som skedde. Hann tänka att ”nu blir häst och fru ihjälkörda”. M är inte arg på mig, förstås… men på han som körde bilen.
Det fanns liksom inget mer utrymme att spela på. Ett par centimeter till och bilen hade klippt hästens ben. Det hade inte funnits någon Ikran här hos oss nu. Och hur jag hade mått, det vill jag ej heller tänka på. Jag kanske inte hade mått alls…. fy. Eller om bilen kört 30 centimeter längre till höger, hade vi varit änglar alla fyra. Det hade kunnat gå så, så, så illa. Med oss alla fyra. Mannen och islandshästen var ju precis bakom.. men dom är ett lite nättare ekipage… det är alltså dessa marginaler vi spelar på.
Alla är vi så chockade. ”Han körde på oss!?”.
Bilen saktade in därefter. Och ur klev en gammal, gammal farbror. Som först påpekar att ”det var bara backspegeln”. Sen kommer han på att fråga hur det gick för oss han precis kört på. Jag är så chockad och tänker att ”vi lever” och svarar därför ”det gick bra!”.. varpå han bara ber om ursäkt och sedan drar.
För 8 år sedan krockade jag och M med en älg på e4-an i hög fart. Bilen blev skrot och vi hade änglavakt. Enligt M, var ”det här så mycket vidrigare än det”.. tänk så naken och oskyddad man är till häst. Eller till cykel. Eller med ryggsäck på ryggen, vandrandes en sommarvandring. Fy farao, så illa det hade kunnat gå.
Tack Gode Gud, för att allt gick bra.
När jag slappande av efteråt, kom tårarna. Hur ska vi någonsin våga rida längs en väg igen? Aldrig tror jag. Jag letade nästan bilar uppe i skogen därefter, när vi då ändå beslöt oss för att rida en liten tur och låta pojkarna gå på lite och känna så att inte I kändes stel eller så..
Vilken helt fruktansvärt obehaglig upplevelse.
…
Visst är vi eniga om, hur otroligt viktigt det är med bra sikt när man kör bil eller annat fordon på vägen? Särskilt nu i sommartider, är det så många som rör sig längs vägarna… en liten landsväg, här mellan byarna, här ska vi hålla neeeeeer farten, snarare än upp, eller hur?
Idag kramas vi extra mycket. Livet är så himmelens skört. Kära nån.. bilen körde på mig och hästen…
Det poppar i trädgården nu. Som det vackraste av godisregn. Pioner avlöser varandra, först ut var denna hallonröda som jag fick en tuva av mor och far för några år sedan. Den har växt sig så stor och fin nu.
Och jädrans alltså, vad tjusigt det blev, med GRUS!
Något som gett oss mersmak, sannerligen.
Så skönt att slippa krångla sig fram med klippare, så vackert mot allt det gröna, så underbart ljud av trädgårdstur på grusgång… och. så. vidare. Älskar grus! Tror att det får bli mer av det här hos oss så småningom.
En tur upp på berget för att hämta hem stenar att lägga kring rabatterna, det är också på min Trädgårdsönskelista. Alltsammans, utan stress och press, bara en himla massa lust och lycka och känslan att ta hand om något väldigt kärt. Det här med trädgård, så dejligt!
…
Idag ska jag bland annat pyssla om barnens tomatplantor, ge dom större jordalyor. Och så längtar jag efter att rida ut i skogen.. hästpojkarna har fått vila sig igenom dessa varma dagar. Goda söndagsingredienser, va! Dröm, om ni frågar mig.
Samt, så ska jag ”bära in uterummet” då vi (äntligen!!!) väntar regn imorn. Sommartäcken och dynor till alla möbler, ska hivas under tak. Regn blir så fantastiskt bra nu när det är så förbenat torrt. Något jag för några år sedan inte skulle ryckt på axlarna lika mycket för, som nu. Önskar REGN, liksom!? Men jag älskar att nu leva nära naturen och faktiskt behöva bry mig. Vara med i kretsloppet. Känna lyckan över grödor som växer och gror, djur som har det gott.. men också det där skaviga, som vi inte kan påverka, som ändå ingår och som det bara är att förhålla sig till. Allt det där som också tillhör livet. Jag vill till exempel inte nu avstå från mina älskade hästar, bara för att vi har lite ”krux i lägret” (möjligt jag berättar mer, när jag har mer att säga.. just nu är vi i en lite orolig period men försöker förhålla oss och göra så gott vi kan för killarna..). Allt tillhör livet. Lyckan och oron och allt däremellan. Och det är så vackert, att få vara med.
Det är väl inte bara vi, små som stora, här på gamla gården i norr, som gillar såpbubblor?
Löjligt roligt ju. Tycker mamman. Och barnen, tack och lov(!). Vi har provat lite olika recept genom åren, men nu tusan har vi funnit ”det bästa”. Självklart sänder vi det vidare till er, kompisar!
Sega såpbubblor
3 dl ljummet vatten
1,5 dl diskmedel
0,5 dl sirap
0,5 tsk florsocker
Klart! …. eller förresten! Vänta gärna ett par dagar, då och framåt är blandningen som bäst…
…
Ha en god lördag alla ni! Här hemma är det spännande förstår ni. Om en stund kommer pappan hem med något Bertilen kommer hoppa jämfota utav… och framförallt något som kommer underlätta för oss päron i olika bestyr här på gården. Kan ni gissa vad?
Jag kommer hem efter en lång, snabb kvällspromenad med min Minsting. Ja, dom andra två småttingarna somnade redan på vägen hem från sjön och alla timmar av bad och lek i den oerhört varma sommardagen. Lillebroren tog sig visst bara en powernap… man kan ju inte somna på riktigt utan ”kvälls-nånnie-nånnie” (amning…), ju! Efter vår tur kommer vi hem till det där;
Den skäggige som tagit ut alla hästarna och ger dom lite extragott kvällsfika och samtidigt passar på att raspa lite hästfötter och så. Synen gör mig bubblig i magen. Av lycka och tacksamhet. Tänk att vi får uppleva det här tillsammans.
M har plåster lite här och där på fingrarna. ”Man skär sig ju av raspen”, mumlar han. Den där fantastiske människan som förstås nu också tänkt lära sig hovar. Han är den finaste människan jag vet. Och den modigaste.
Fjädern. Som nu verkar trivas så bra här på gården. Sånt gör ett hästpäron glad.
Ponnyskrutt. Som vi köpte med vetskapen om att han kanske inte var så pepp på att galoppera pga av en liten stelhet i ena bakbenet…. men sooom han galopperar. Som en galning far han fram i hagen, i fullfräsgalopp.
Hej lillhjärta!
Han som pratar om tlakton (traktorn), dagarna i ända. Tänk om hans dröm skulle gå i uppfyllelse, det vore väl fräsigt? Och rätt så bra för oss.. som säger ofta, ofta att ”vi skulle haft en traktor”…
Det är varmt. Men inte sådär försmäktande varmt som mitt i dagen idag, utan bara skönt-varmt. Solen håller på att sjunka ner bakom berget. Junifärgerna är fantastiska. Hemmet badar i mjuka kvällssolen..
Stunden är så god. Att jag nästan inte tror att den är sann.
Känner att jag liksom måste krama om det där Blå Berget, allt jag kan. Han som gjorde mig till Hästmamma för första gången i livet. Som visserligen skrämde slag på mig till en början och gjorde att jag trodde att hästar inte var något för mig, ändå… och också den, som lärt mig så ohyggligt mycket och den som nu känns som min bästa kompis.. som jag säger ”kom nu gubben” åt och så kommer med huvudet sänkt, öronen framåt och säger ”här är jag!”…
Det blev så bra det här för oss. Hästarna och vi. I en salig blandning på vår gamla gård som vi älskar så mycket att vi kallar den för Drömgården.
Senaste kommentarer