Jag har drömt om det här. Hela livet. Så länge jag minns. Det är fortfarande så svårt att förstå. Att alltsammans är på riktigt.
Ett Blått Berg. En liten partyponny. Och en kolaböna till Fjäder. Mina tre älskade hästar. Som jag älskar er.
Vi lär oss så mycket. Om oss själva och varandra. Tar ett framsteg, två steg bakåt, tre framåt. Funderar. Lär oss lite till. Det känns så häftigt hela alltet.
Och på toppen. Är det den allra första majdagen idag.
–Vintern rasat ut bland våra fjällar…Sköna maj, välkommen till vår bygd igen..–
Vårens allra första regn har fallit och faller ännu, med fina fina droppar. Det smattrar mot fönsterrutorna, naturen jublar och grönskan får fart nu, det vet vi. Hästpojkarna fick smaka på några illgröna grässtrån och hade svårt att slita sig sedan.
Jag tänker;
–Det är första maj. Och hästdrömmen blev sann! ..
Nyper mig själv i armen. Igen. För säkerhets skull.
HemmaMammadagen med barnen är i hjärteasken. Vi har cyklat och plockat tussilago, sett gårdens allra sista snöfläck för denna vinter, smälta nästan-bort.
Småsaker som känns så mycket i hjärtat.
Nu sover barnen och jag sitter vid köksbordet och pustar för ett slag.
Rödblommig, och trött, inifrån och ut.
Åhåjaja..vilken ”dust” jag haft med Fjädern tidigare ikväll. Han är vacker. Och så svår… av förklarliga själ såsom att han är en starkskör själ, ser spöken hejvilt, är nyss hitflyttad och har fällningsperiod deluxe.
Smått psykbrytsframkallande när hästen, så fort man kommer tillräckligt nära, bara vänder rumpan till en och går. Till sist är jag honom nära, så nära. Står och klappar honom och hästen slappnar av lite, lite. Meeen plötsligt hörs ett litet, litet knäppljud och det räcker för isprinsen.. hästen fullkomligt FLYGER ur mina armar. Där, börjar den riktiga utmaningen. När rädd häst, blivit rädd för något, som han sedan förknippar med mig och grimman. Men, jag gav mig inte. Minutrarna gick. 40. 50. 60. 70. 80…Nu grät jag en frustrerande skvätt i hästhagen. Så förbaskad. Och hungrig. Som en blandning mellan Ronja Rövardotter, Lotta på Bråkmakargatan och Pippi Långstrump. Vägrade ge upp. Gjorde ett sista försök. Nu. Nu fick jag komma honom nära. Trär på grimman. Känner segerkänsla som bara någon som försökt få tag på en häst, men inte lyckats på väldigt lång stund, förstår. Så svår balansgång.. vi vill att relationen ska stå före prestationen. Vill att hästarna ska vilja och tycka saker vi gör är roligt och viilja samarbeta med oss. Helst hade jag nästan ”gett upp” och lämnat hagen.. men det skulle ha varit innan hästen förstod att mitt mål var att ta fast honom. Nu hade jag redan visat honom det och då var det bara att vara lika ihärdig tillbaka.
Till sist kom vi ut på tur, han och jag. Smått ironiskt, efter pärsen i hagen, gick tölten bättre än någonsin och när vi ridit klart och Fjödur var fri att gå. Då stod han kvar där, med huvudet i min famn och njöt av kli och hästmammans pussar.
Det kan vara så jädrans extra-jobb-framkallande, nesligt och kruxigt med djur.
En kissekatt som är i slagsmål och ser ut som om tassen gått av. Så stressande och oroande för hela gården. Eller en jättejättestor häst, som gör utfall pga osäkerhet. En isig vinterperiod som ger hästägare magknip, av tanken att hästarna kan få just det, om dom inte kan röra på sig väl. Kissekatter som springer i rabatterna och gräver upp lökar och springer raka vägen in och tjavar över vita Finsoffan i Salen innan han lägger sig tillrätta och släpper päls så infernaliskt och lämnar bruna små söta tasspår efter sig. En häst som får en liten spricka i barfotahoven. En annan, som trampar av sig sin sko gång efter gång, med bara någon dags mellanrum. Utrustning som trasas. Eller som det vi tampas med nu; en Fjäder som kräver så mycket tålamod att vi näästan får dåndimpen.
Men alltså, jag kan inte med ord beskriva. Hur lycklig alla dessa djur gör mig.. och hela familjen.
Uppräknade ”skitsakerna” är såna petitesser. Ansvaret, dag efter dag, över att alla fyrbenta ska må väl… får oss alla att växa som människor och må gott.
Att den där lagårdsdörren är öppen. För att det behövs nu. Gården är levande. Det är så underbart.
Att vi varje morgon när vi vaknar, sätter oss upp i sängen och tittar ut och möts av sovande hästar som ligger så nära oss dom bara, bara kan.. som utslagna hjältar, alla tre. Att vi får chans att under varje dag, möta dom där djuren..
… lugnande blickar.
Mjuka pälsar att klappa.
Mular att pussa.
Att få se barnen bara växa, inifrån och ut, bygga sånt mod och ömsinthet, för djuren. När Lillan står och sjunger ”vad du är söt, min kära lilla ponny”, för sin lilla häst. Då smälter jag.
Så fantastiskt alltihopa.
Och kära nån som vi lär oss, jag och M. Vi kunde en del för snart ett halvår sedan.. ganska så mycket. Men kära hjärtanes, som vi lärt oss masssor på dessa månader. Inte förrän man äger djuren och har 100 % ansvar, så går det att lära sig hur precis det är. Jag nyper mig i armen. Förstår ännu inte, att den där Flickedrömmen blev sann. Och att jag på kuppen får dela hela alltet med dom bästa människorna jag vet.
Väldans vad mycket skitig jag är nu. Men inte sådärkollektivtrafik-inte-bra-skitig.. utan riktig-skit-skitig. Sån skit som liksom gör en glad i själen.
Ja, Gud i himmelen, så lycklig jag är för att denna pälsklingsdröm slog in!
Lantlivet och Flickedrömmen, alltså. Dra mig baklänges.
Det är så gott att börja ny vecka med en liten tillbakablick, tycker jag! Innan nya veckan får ta fart.
Veckan som gick!
Varken jag eller M hade nog kunnat ana vilket familjeintresse det här skulle bli, med våra stora tjusiga djur där ute i hagen. Under måndagen kom bäst-Hovslagaren och verkade alla hästfötter, samt skodde han som är den enda som går med skor. Isprinsen.
Ungarna lekte i massor ute på gården och jag påtade i kring.. blev lycklig av små vårtecken i rabatten.
Hade en så fräsig träningsvecka. Med bland annat cykling hos svärisarna och en löptur, tillsammans med lillponnyn travandes bredvid. Motion ska vara roligt! Gör vi det vi tycker är kul, är det så mycket större chans att vi fortsätter, visst?.. och det är ju det som är det viktigaste för kropp och knopp; att träningen blir av!
(Älskade barn. Mamma är så lycklig som får umgås med dig och dina syskon hela dagarna. Det var tänkt lite annorlunda denna vår, att du och Lillasyster skulle susat till förskolan några timmar ibland, men vi blev så mycket sjuka att jag checkade ut oss. Och nu är alla 15-timmarsungar ”portade”, dessutom. Till hösten börjar en annan tid, så vi njuter av hemmalivet till fullo, så länge vi kan. Var sak har sin tid. Var tid, har sin charm).
Jag putsade köksfönster med det HÄR Farmorsknepet.
Småsyskonen busade. Nyvakne lillebroren låg här och vaknade till, medan hans Storasyster serverade honom bubblande skratt bredvid.
Det blev fredag och hela familjen njöt av känslan. Vi satt där i solbadande köket och åt vår favvisglass till efterrätt och kände sån lyx-knös-känsla. ”Vad bra vi har det”, sa den ena och dom andra höll med.
Jag var med om något sagolikt, mäktigt. Ikran anförtrodde mig att komma fram till honom när han låg och vilade. Aldrig varit med om något dylikt. Han inte bara låg kvar, och tyckte att läget var ”ok”… nej, den stora nallebjörnen som vi nu känner så väl, la sig till rätta, drog en djup snarkning och inväntade att hans hästmamma skulle börja klia honom.
”Nattad mammut-älskling”. Hade mycket svårt att slita mig från den stunden…
..men något annat härligt väntade! Nämligen kalasfix i köket.
Hela lördagen var magi. Äntligen fick Storebroren sitt 6-årskalas. Vi spenderade varendaste kalasminut ute och jag lovar att ni ska få se mer bilder från den dagen. En dag jag aldrig kommer att glömma.
Under veckan har vi också hunnit med en hel del renovering och efter kalaset på lördagen, vilade den trötta kalasmamman, genom att öppna en ljuuvlig färgburk och måla pärlsponten till lekstugan. Ser ni glimten av färgen? Så att man vill äta upp den.
Veckans sista dag, fylldes själen med sånt här. Ljuvliga vyer. Fågelkvitter. Magiskt vårvinterväder. Och där var vi, på en lång, lång skogstur, Svärmor, jag och stora hästarna. Jag får knip i magen, när jag berättar om det här. Känner mig liksom så hutlöst bortskämd som får leva det här lantlivet tillsammans med mitt gäng och (nästan hela) vår älskade storfamilj nära, nära i kring.
Vi fyllde söndagen till bredden med uteluft. Efter att jag ridit, var det Juniflickans tur. På sin lilla ponny. Och till vår stora lycka, fann vi tussilago i dikeskanten. Knip i magen, igen.. när lillungen sitter där på sin häst, håller i sig hårt med ena handen och kramar vårens första tussilagobukett med den andra. Alltså.. knip i magen, på ett alldeles underbart, tacksamhetsduschande sätt… En ny vår är här, och vi får vara med.
Till råga på allt, kom M´s fina kusin och fästmö på ute-fika, Sväggan och gullungar ramlade också spontant in på gården. Så mysigt! Det var en lillunge som fattades oss.. men han var och fick sin födelsedagspresent..
6-åringen fick en så otroligt fin födelsedagspresent av sin Mormoster med familj. Nämligen finfint kusinärvt, komplett slalomkit OCH kärleksgåvan att ta ungen till lilla slalombacken för ”Mormosters skidskola”.. med godis och lunch och mys dagen lång. Jag som mamma, kan inte med ord beskriva hur mycket den dagen betyder för både 6-åringen och mig. Tänk att ha en sån Storasyster som gör en sån sak, för min unge. Tänk att ha en sån Mormoster. ”Det här är min och Storans grej nu mamma!”, sa S helt lycklig när han kom hem och berättade glatt om dagen. Säger det igen, denna kärleks-fallskärm vi har i dessa människor i kring, det är värt mer än allt på denna jord.
Nu är Påskveckan är här! En favoritvecka på året. Dagar som i år inte alls kommer att bli som vi är vana, som många planerat, som vi helst önskar… men vi ska försöka göra det bästa vi kan av denna påsk, eller hur? Det är tuffa tider nu. Jag pendlar mellan att ha tilltro och att vara livrädd. Livet pågår och vi tar en stund i sänder, lever här och nu och nyper åt oss av det goda som ges, visst? <3
…
Veckans planer:
-Ta hand om älsklingsungar och göra härliga dagar för dom. Plocka tussilago i dikeskanten, cykla på grusvägen, rida ponny och sånt.
-Spika upp pärlsponten i barnens lekstuga.
-Förså ännu lite till!
-Påskpåta lite! Handla hem påskmaten, ordna påskäggen, inhandla litet fång påskliljor och så vidare. Bara massa mys!
-Kika in till er, förstås! Ni ska bland annat få läsa om ”Utekalaset som blev succé”.
-Njuta av april.. unna mig lugna stunder. Än om jag älskar att påta och göra, så älskar jag också att slå mig ner på bron efter ett grejsar-race, sörpla kaffe, och insupa nuet. Så viktigt, ju!
-Fira hemmapåsk!
…
Önskar er alla en god, god start på denna Påskvecka! Ta hand om er. Allt ni kan. <3
Tänk att Drömgården blev med Isprins. Mina drömmars hästdröm. Sån dunder-och-brak-kärlek till den där lilla kolabönan till häst. En 8 år gammal, 1,42 m hög storliten islandshäst som nu alldeles snart levt med oss här på gården i två månader. Knappt någon tid alls, egentligen. Och allt känns fortfarande som en endaste för bra dröm.
Fjödur, som är så mycket häst i liten kropp att det är svårt att förklara. Men jag ska ge dom ett försök, orden. Ni är många som vill veta mer om honom.. och huruvida han är ett utmaning, som jag beskriver honom delvis.
…
Fjödur, är en typisk ”enmanshäst”, som kräver luuugna, trygga rörelser från sin människa, och massor av tid och kärlek krävs för att få hans tillit. Vi har kommit en bit på vägen men är ännu bara i början av vår resa..
Han är visserligen bara 142 centimeter i mankhöjd, men inte alls den typiska barnhästen, turridningshästen eller någon man ”slänger upp” en häst-ovan människa på..det, gör man så mycket hellre på han som visserligen är mycket större, men så mycket lugnare. Lätt är det kanske att tro, att en liten islandshäst alltid är en stabil liten töltmoppe…men, det kan jag av mycket erfarenhet av denna ras intyga, att så ej är fallet. Denna ras har oerhört många lynnen och personligheter, precis som alla individer.
”Lilla Fjädern” är en trygg liten kille på det sätt att han gärna går ut i skogen solokvist tillsammans med sin människovän, om det är så att människovännen är trygg i det läget vill säga. Stora Emil i Lönnerberga- hästen går inte alls så gärna iväg själv. Så, där har vi två hästar som är så himmelens olika i personlighet men som kompletterar varandra enormt bra (hurra, bingo på den!). Stora Ikran är den coolaste jag vet, men vill absolut ha sällskap på tur. Medan Islandshästen är väldigt ”skygg” (för att beskriva kort) vid hantering men som väl med utrustning och sin människa på ryggen, absolut kan tänka sig en tur utan hästsällskap, än om hästsällskap är allra roligaste, förstås!
…
Jag ryggade lite tillbaka när jag läste annonsen om honom.. orden ”känslig häst…”, ”…kräver rutinerad ryttare..”, ”kan lätt bli spänd i hanteringen”.. ”bör tolkas som unghäst ännu..”.. men jag såg förbi allt det där och åkte och mötte den där lilla ljuvelen. Som tittade storögt med sina snälla ögon, såg nyfiken ut, men som ryggade tillbaka för minsta rörelse, och kutade ryggen när sadeln skulle läggas på.. han som knappt töltat i sitt liv men som visade att ”bara du visar mig hur jag ska göra, så kan jag, jättebra!”.. hästen, som kändes som en genomgående prinsig och snäll själ, var glad och lyhörd, framåt och följde med på mina idéer på en gång. Han som galopperade i full fart men minsann hade minst ett par växlar till och gav mig fartpirr i magen. Jag har många, många islandshästar att jämföra med och kände med ens att, ”det här är en utav dom fräsigaste jag mött”. Så rar och med maffiga gångarter, men, en utmaning, det förstod jag att han skulle bli mig.. men vilken häst är inte det, så säg!
En oslipad diamant.
Det här är hästen som behöver en lugn och trygg själ vid sin sida. På ett sätt är det jag. Jag känner mig så hemma bland hästarna och älskar det, inifrån och ut. Känner så för denna lilla häst, vill visa honom världen, att det inte är så farlig som han tror..På ett annat sätt, måste jag jobba massor, med att behålla mitt lugn när hästen visar så mycket rädsla och osäkerhet. Det är här, han är min största utmaning. Jag, är ju själv rätt lättskrämd …. jag och Fjödur-hästen är skrattretande lika, mao. Men, Jag tror det har sin mening, det här. Vi ska lära varandra, att ”inte fälla upp paraplyet innan det regnar”.
När jag väl är på hästryggen är jag som en filbunke… och är den som F litar på. Men från marken, vill jag gärna att hästen är cool ..så, här får jag kämpa på. Fjödur kan, utan förvarning, flyga i luften, göra sitt allt för att slita sig (rädd häst=stark häst), för nästan vad som helst. Att bara få förtroendet att trä grimman över mulen, har krävt mycket tid och tålamod. Men det går bra nu. Han sliter sig heller inte längre av att jag sitter av efter ridturen. Han låter mig nu också komma fram till honom i hagen, stryka hans mule och klia hans hals. Vi umgås med våra hästar i massor, alla tre och har så gjort från dag ett. Som med allt annat; Varför ha bråttom?
”De sju lekarna” praktiseras och vi skapar relation före prestation och bygger våra band på kärlek och bara, bara positiv förstärkning. Inget härskande (typ; ”jag är din ledare Fjödur”).. nej, vi vill jobba tillsammans med hästarna.
Drömgårdens Fjäder i galopp över åkern. Och där får jag vara med. Nyp mig i armen.
Så nu vet ni, det här är en starkskör hästsjäl. Som jag älskar av hela hjärtat och ser så fram emot att lära känna ännu, ännu mer.
Sagan om Drömgårdens Isprins, har ju bara börjat!
…och pssst! Alla gångarsryttare… snaart länger jag mina stigläder igen, ..lovar!
En liten upp-och-ner-vecka ligger i ryggsäcken.. vi tar en titt innan vi blickar framåt! Veckan som gick, fylldes med..
Veckostart och den alldeles jättevanliga veckohandlingen. Matlista skrivs och varor handlas.
Jag bjöd på uppstekt köpespalt till lunch en dag. Jubel över att efter envisa sjukstugan orka ta sin skål och gå uut i solen och äta.
Sakteligen började livet återvända till oss. Febern, som med varje barn hade kommit till baka 2-3 gånger, hade nu äntligen gett sig och minstungen var i sitt röjar-esse igen! En syn jag njöt enormt av.
Den här långpromenaden var god! Alldeles innan mannen skulle åka iväg på hockey-jobb (han jobbar med själva tv-produktionen och är den som är ljudansvarig över det ljud vi som tv-tittar hör, när han tar uppdrag inom detta).
Hästarna kelades och fick fötterna kollade. Fjödur fick sin tapp-sko påslagen igen och allt var hästfrid och hästfröjd… tills dagen efter, när jag fullkomligt höll på att tappa hjärtat ur kroppen. Fjödur hade då klättrat upp på foderbordet, fastnat med fötterna i slowfeed-nätet som är över balen och stod där i lugnan ro…kom ju inte loss, men hade ingen panik. Förrän, som den förskräckta själ han är, vi människor närmade oss och skulle hjälpa honom. Han slet så jag trodde hans ben skulle lossna. Bland det otäckaste jag sett. Tack och lov gick allt bra. Mannen spikade på en högre sarg runt foderbordet och Fjödur har inte gjort liknande knas något mer.
Torsdagen var jag så himla låg i energi och sinne. Allt kändes övermäktigt. Som det kan göra vissa dagar. Nu visste jag att det berodde på att jag var helt slut av oro… över det rådande viruset och över mindre sömn när mannen kommit hem seeent på natten… men, hur det var så tråcklade vi oss igenom dagen, jag och barnen. Friskluftade oss, torsdagsstädade och bäddade rent. Kändes som en kram alltihopa. Lite naggellacks-piff satt fint också!
Plötsligt kändes det så nära fredag och helg. Jag badade barnen och serverade fruktbitar i massor. En film och myset var ett faktum. Skittorsdagen var bortglömd och vi somnade gott tillsammans.
Det blev fredag och planerna som var, att M skulle jobba borta under helgen med hockey-slutspelet, ströks. Och jag, trötta frugan, sa det kanske inte högt men loooog inombords över vetskapen att vi skulle få vara hela familjen tillsammans under helgen. Fredagsmyset med ridturen upp på berget, var magi! Tänk att det här är Hemma, liksom. Älskade Höga Kusten!
Vi firade två sötnosar i våra liv!
Hade många lugna, energitankande timmar. Och Svärmor gjorde det möjligt för mig och mannen att ta ännu en tur tillsammans. Så drömmigt att jag fortfarande inte kan förstå att varken hästarna är våra eller att det faktiskt var sant att vi red bredvid varandra genom skogen, den där skäggige och jag.
Stor och liten. Svettig och svettig. Där den ena är stor och piggelin men ändå så mycket lugnare än den där lille Fjädern som har så mycket fart och fläkt i sin lilla kropp att det inte är klokt. Älskade djur, tack för att vi får rymma iväg från alla världens bekymmer med er!
…
Vi tar måndag med hoppfull känsla! Vi bara måste ju råda bot på denna virushärva, tillammans, eller hur!? Solen skiner och jag känner mig tusan pirrig i kroppen. Som en katt som sträcker på sig efter vinterns långvila, kisar lite mot solen men nu börjar bubbla av energi!
Veckans planer!
–Njuta av att energin är oss alla (typ helt och hållet) åter och skapa mysiga dagar för gullungarna! Tänker mig en blandning av innepåtande, fyrhjulingskörande och ponnygosande.
–Motionera! Tar det lugnt, än om benen vill springa.
–Karantäna. Ja, jag tänker att ”kan man dra sitt strå till stacken, så är det bra”. Jag och barnen behöver inte vara ute och ränna med minsta snornäsa på byn, än om jag inte tror att vi har haft/har Corona-virus, men däremot för att det är så himla onödigt att sprida runt minsta smitta i dessa ovissa, röriga, oroliga tider. Och förresten? Eftersom vi inte fått testa oss, kan vi ju omöjligt säga heller.. om det var en rejäl säsongsinfluensa eller annat?.. tänk om det var det jag och B drog hem från huvudstaden och hem till vår familj för ett par veckor sedan? Vi karantänade på direkten vilket känns väldigt bra nu i efterhand.
–BÖRJA FÖRSÅ! Jag är så orimligt pepp!! Blir lycklig av den där högen med fröpåsar. Glömmer bekymren och känner bara lycka. Försökte påbörja tomatsådd i helgen men katten hade pissat i min jord (uuuäh!) så det fick vänta. Men i veckan, då tusan! På onsdag tipsar jag er om något blomster-drömmigt också, missa inte!
–Städa några lådor och skåp. I vanlig ordning, en smygande vårstädning med start under vårvintern, så är det kanske någorlunda avprickat när tiden för uteliv tar vid fullt ut och man inte vill vara inne och påta ett endaste dugg. Jag längtar som en galning efter en inplanerad dag att städa Gårdshuset. Det ser alltid som stryk denna tid, då vi hivar in allt möjligt skit där under vintern. Att rensa, hiva iväg, skänka bort, slänga.. det är ju en helt enormt härlig känsla ju!! Eller vad tycker du?
–Rida! Jag förstår det ej ännu, att denna syssla tillhör vardagssysslorna nu. Vintern har varit taskig och bjudit på för mycket halka, vi har gjort det bästa av situationen. Men underlaget nu, är en snöig dröm att pulsa oss igenom upp på berget intill gården.
–Renovera! Så många veckor som gått nu det senaste, där vi inte gjort ett dyft. Så har livet varit liksom. Men i veckan kanske vi både har ork och hinner påta lite, hurra!
-Ni får hänga med på alltsammans, både här och på instagram. På instastories (HÄR) är vi väldigt flitiga!
…
Tand om er, allt ni kan! Så hörs vi om ett litet tag igen.
Den här veckan har varit (och är fortfarande delvis) en pärs. Det var därmed enormt gott att få ta helg, kliva upp i nystädat hem och titta ut på det mest vackra marsvädret vi kunde tänka oss. Med en känsla av hopp om friskare familj adderades ljuva minusgrader, glittrande snö, klarblå himmel och strålande sol.
Jag och barnen masade oss ner mot lagårn i sakta mak.
Där mötte vi hästpojkarna. Hur vackra? Så enormt, tycker jag. Den här veckan har jag tänkt lite extra på hästeriet.. för prick ett år sedan var jag och barnen nere i garagedelen av lagården.. och jag kom huxflux på att ”men tusan! HÄR kan man ju ha hästar, ju!”… och ett år senare, så står dom där. Jag låter bli att försöka orda min tacksamhet.
Vårvintern i sin vackraste skrud!
Så kom pappan hem från arbetet och familjen blev hel.
En trygghetsbubbla uppstod, som vi tillät oss hoppa rakt in i. Det är fasligt ute i världen. Det är oro för Det Där Viruset jag knappt orkar tänka på, av oro. Vi rymde från allt det där för en stund.
Tog snoriga näsorna och alla lager av ullkläder. Smörjde kinderna med solskyddskräm, kokade varm choklad och grillade oss järnmackor till lunch. Sportlovsmyset uppstod!
Sagolikt härligt!
Barnen byggde snökojor och hästarna fick sig en fredagstur. Mannen och Minimannen tog varsin pålle och lekte kring gården. Jag önskade så att jag hade haft orken jag med, med min kolaböna där i hagen, men njöt av synen av denna kvartett..
Mannen och hans Bundis. Det äär så häftigt att se dom tillsammans. Hur Ikrans förtroende bara växer och växer för sin M. Jag och I är BÄST… på att gosa i hagen. Han pussar mig så fort jag ber om det. Men när vi ska samarbeta.. från marken alltså, då blir jag mest arg och tycker att han är… dum. Och han, tycker att jag är en hispig sprätthöna. M och I, är bästisar.
Och den där duon. Magi. Från början till slut. Nyp mig i armen, alltså. Att få möjlighet att ge detta till småungarnas barndom.
”Kom min ponnykompis, så går vi”!
Lilla Fjädern var glad när kompisarna kom tillbaka till hagen..
Bus och lek uppstod! Vem tror ni vann racet? Lilla Chippen, förstås!
…
Hujedamig, vilka magiska timmar!
Vi kan kalla det; ”Alvedondopat Sportlov- och Vårvinternjuteri!”. Äsch, så fint! Och någon gång måste ju denna Sjukstugehärva ge sig…
Senaste kommentarer