av Emmeli | sep 25, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Jag mår bra av att skriva. Därför skriver jag. Men ibland kanske ingen annan förstår vad jag dillar om. Det ska vara mannen då. Men nu kommer mina sista ord om den här otroligt turbulenta veckan. Vad hände, liksom….
Vi kommer aldrig få veta. Varför det blev så här.
En långdragen förlossning. En tidig vattenavgång. Kvarlevor efter moderkaka. Det, kan vara orsaker. Men inget av det där har jag varit med om. Juniflickan kom till världen med en rasande fart. En timme och tjugo minuter innan hon föddes, gick vattnet. När klartecknet gavs mig, tog det en minut, så var Lillan ute. Och inga mammakaksmulor fanns kvar heller.
Det beslutades att kika inuti magen och då bedöma om blindtarmen skulle bort… för det var ju vad läkarna, efter hundra vändor under den där megalånga tisdagen, till slut tänkte bestämma sig för. Men den var helt frisk. Istället, tusen-tack vare att man ändå beslutat operera mig, hittades skräp, så att säga. Sånt som inte ska vara i magen. Vilket tyder på infektion. Därav diagnosen.
Det där som inte borde varit i min mage, hade man kunnat mota bort bara genom antibiotikan jag nu äter. Men ”tack vare” att dom nu liks tittat in så fick jag ju snabbare hjälp på traven, i och med städningen.
Tacksam att det är små sår, att inget behövdes opereras bort, att hela jag är kvar och att jag känner mig bättre för var dag. Orkar inte tänka (fast uppenbarligen har jag ju tänkt tanken ändå) att det nu i efterhand var fasligt onödigt med operation då det ”bara” var en infektion i kroppen. Magontet och febern drog visserligen sin kos, snabbare. Men det blev ju väldigt chockartat och rädda hann vi också bli. Och det jag haft ondast av sedan operationen… är ju just; operationen. Ont i sår och axlar och nacke och allt det där. ”Du kommer snabbt må bättre och kan då röra dig precis som du känner att det känns bra”, sa dom.
Tjeena tänkte jag när jag vaknade på torsdagmorgonen som ett enda skrövel. Men, nu börjar jag förstå vad dom menar. Men jag vilar mig än så länge vidare mot mitt pigga vanliga jag. Har varit skönt och välbehövligt med jättelugna dagar. Precis som bäbisbubbla, igen. Bara ammat, sovit, ätit, myst.. Och så vidare.
Dag ett mådde jag pyton. Dag två, ännu sämre. Dag tre, som natt och dag jämfört med dagen innan. Dag fyra och framåt.. Bara bättre, och bättre.
En vecka jag aldrig kommer glömma. Utan komma ihåg. Det där onda glömmer man ju. Men den fantastiska hjälpen. Av min M. Och min älskade familj…Mina syrror har varit fantastiska. Och igår tog Minimannens gulliga Gudpäron med lillvännen på världsrolig dag. Då pappan i den här lilla familjen i helgen var tvungen att dra iväg, och mamman inte var på topp, så har denna hjälp från familjen varit ovärderlig. Vilka stjärnor vi har runtomkring oss. <3 Och så den där sjukvården. Som är så imponerande att det inte är klokt. Jag är så varm i hjärtat. Så Tacksam.
Vi väljer orsaken till hela alltet, diagnosen satt av min älskade man; ” du brukar ju alltid säga att du är så kär i barnen att du får ont i livmodern.., det är därför du blev tvärsjuk nu, älskling. Det blev för mycket.. En bäbis som är på gränsen till lite för söt och en Miniman som gör att hjärtat slår dubbelslag mest hela tiden”.
Några glimtar från senaste dagarna kommer här…
Den gulligaste Bjossan på jorden. I arbetarbrallan och snyggtröjan han fick av Farfar, bara sådär. En torsdag som var lite sjukstugetråkig men som blev en fest… för desto fler fickor, ju roligare blir livet, förstår ni!
En lycklig mamma som både kan lyfta sin bäbis och vika tvätt igen.
Lördagsgänget innan Paradisbad och kvalitetstid. Han är lyckligt lottad, den där Minimannen. <3
Och där; min sköna böna som höll mig sällskap.
Och där; Mina två stjärnor som snarkat bredvid mig om nätterna.
Och idag har det varit söndag och den efterlängtade svängde in på gården så tidigt det bara var möjligt. Ännu en jättelugn dag där vi njutit av skönt väder. Minimannen bjöd mig till sandlådan och ingen var gladare än jag att jag kände att jomen, idag funkar det!
Jag brukar säga att det är konstrasterna som gör det. Att allt ingår. Det är det som är livet. Och så vidare.
Det är ju sant.
Men, vad sägs om en tvärvanlig typ inte så händelserik vecka, härnäst? OM man får önska, liksom.
Lillafrun
av Emmeli | sep 22, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Vilken vecka.
I måndags, en alldeles vanlig dag. Jag var glad över att ha mannen hemma efter dagar borta. På eftermiddagen åkte Barnens moster M, kidsen, jag och M upp till stan.
Någon klippte sig och det handlades nödvändigt och onödvändigt. Till barnen känns allt nödvändigt, men till mig själv, den där brallan och blusen, bara som ren lyx. 
Ny polarn-vindfleece och pärlor och pärlplattor till Minimannen.
.. och världens sötaste vagnsleksak till Lillan.
Vi avslutade i stan med en riktig sån där småbarnsfamiljetur på läckra mathaket Max. Skitfestligt! Släng er i väggen alla husmanskostsmiddagar, hemma vid dukat bord. Där och då var den där hamburgaren så himla god. Vi kom hem, tog kväll, bäddade ner barnen i vagnen. Gick skön långpromenad och tog sedan tidig natt bland sussande barn.
Tisdag.
M och S åker till förskolan och jag går ut på mammig promenad med Juniflickan i vagnen. Går förbi affären och handlar på mig alldeles för mycket.
Vi tar oss knappt hem. Inte bara på grund av överfull vagn…. jag känner att kroppen säger ifrån. Hur jag plötsligt får feberkänning och otroligt ont i magen.
För några veckor sedan fick jag ju en sjuksväng, men tänkte att det var typisk förskolesjuka. Så fick jag småfeber för en vecka sedan, igen, efter att vi fällt träd. Jag hade tröttat ut mig totalt den dagen, och tänkte att det var orsaken då. Båda gångerna har febern varit över på en natt och därmed inte varit något jag brytt mig mer om. Men, när jag nu i tisdags då igeen känner feber, så börjar jag tänka att det är något som inte står rätt till. Jag brukar aldrig ha feber och nu har jag haft det tre gånger på tre veckor. Och när jag tänker efter, har jag fåtal gånger känt som något ömt i magen. Typ mitt i ingenstans… alltså inte när jag burit barn, lyft tungt, tränat eller så. Det har bara nån gång susat förbi en det-känns-som-om-jag-har-ett-sår-i-min-mage-känsla. Åh nej, tänk om det hör ihop med varandra.
Jag blir rädd. Bannar mig själv.
Jag är typiskt skitdålig på att vad man i folkmun kallar ”klaga”. Säga att jag har ont eller mår dåligt på något vis. Och likt dessa bekymmer har jag bara gjort min egen diagnostisering och tänkt att ”det är nog ingen fara”. Febern har ju bara kommit och gått. Och det smått onda i magen har inte varit av någon grad att jag ens tillnärmelsevis brytt mig.
Men i förrgår small allt till och febern sa pang och magen gjorde så ont att jag bara kved.
Vi blev skickade akut och åkte i sån där mot-BB-ilfart. Vi behöver inte stanna och vänta på vägarbete den här gången, sa mannen med sitt lugn. (Vi gjorde ju det i somras när vi åkte in och var på väg att föda Lillan..hann ju ändå vara på BB i 20 minuter, så….)
I alla fall.
Vi fick komma in på direkten och sen börjades det tas alla möjliga prover. Mycket ond väntan. Ultraljud. Röntgen. Ännu mer prover. Och till sist, kring midnatt, ammade jag lilla älskade Juniflickan och sen sövdes jag. Dom tog mig till Sovdalen, som Storan säger. Jag blev tillsagd att tänka på något jag tycker om. Så lilla familjen var på min näthinna. Och så galopperade jag på min häst längs vår lägda (typisk drömbild). 
Jag kände mig rädd och liten på jorden.
Somnade ändå ohyggligt gott. Vaknade några timmar senare som ett skakande, väldigt, väldigt trött och omtöcknat asplöv. Likt hela dagen var mitt största fokus på Juni, att hon skulle få sin mat. Så alla mediciner, smärtstillande och så vidare, anpassades efter henne. Mitt i allt det onda och sluddriga så var jag så glad att amningen stämt och att det antibiotika jag skulle få börja äta, var ofarligt för henne.
Och mitt i allt det där tråkiga, att ens behöva vara på sjukhus, så kunde jag inte låta bli att njuta. För vi var på BB igen.
Blindtarmen. Sa dom, ju.
Men när jag vaknade upp så var den blinde kvar och istället hade man hittat en infektion i min livmoder. Något ovanligt, men som ju förekommer. Tydligen. Typiskt o-kul och inte alls skönt, på något sätt. Men magen städades på sånt som inte ska vara där och så trocklades magen ihop igen. Och i och med att denna mamma-region av kroppen tas om hand på samma ställe som BB, så fick vi ligga på ett sånt där rum precis som om vi precis, precis fött barn och bli ompysslade därefter. När Juni föddes, så tyckte jag att BB-vistelsen var farligt kort. Det är ju så mysigt där. Så tokstollan i mig log, när jag fick lite bonustid. En utav stora skillnaderna med i somras när Lillan föddes, var att jag nu mådde som en pytonorm och inte som en prinsessa.
Likt när Juni föddes längtade jag efter Storebror, såklart. Fast han hade det ju världsbra med mostrar och kusiner, så honom gick det ingen som helst nöd på. Så skönt. (tack igen älskade familj för hjälpen!!).
Nu är vi hemma i alla fall. Kom hem igår eftermiddag, på pricken Lillans tremånadersdag.
Plockade en ros och kände mig lycklig över att vara Hemma igen.
Jag är allt annat än duglig till typ nånting. Har ont i såren och svårt att ens ta mig ur sängen. Ont i halsen efter slangar. Galet ont i nacken och axlar. Lite som en skrövel hela jag, helt enkelt. Känner mig än mer tacksam över det liv jag vet att jag brukar leva. Där jag snarare studsar ur sängen om morgonen. Nu får jag vara glad om jag kan sitta och hålla i Juniflickan i famnen och mata henne. Bästa är att ligga ner, så inget tryck kommer på magen.
Så det ska jag pyssla med idag. Marathonvila. Och vila lite till. Och amma. Och få en och annan kram av finaste pojkarna jag vet. Den minsta av dom där pojkarna, som nu är på Förskolan och leker, vill gärna titta på mammas omplåstrade mage, om och om igen. Och säga ha du ont, mamma? oj, oj, oj, ojoj, med liten farbror-röst.
***
Det är det här som kallas Livet. Det här, också.
Lillafrun
av Emmeli | sep 18, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Så kom den där efterlängtade hem och plötsligt var hela familjen samlad. Finns inget bättre. Såklart.
Så vi tog söndag på direkten tillsammans.
Gick en sväng och lekte med lillkusinen innan hon och hennes päron skulle dra söderut igen. 
Pappan och hans mycket, mycket look-a-likiga dotter, var glada att se varandra. Det syntes, om man säger så.
Och när gullebarnen sov tillsammans efter lunch. Så snodde jag ihop en äppelkaka i den där hjärteformen jag och Minimannen loppade förra veckan. 
Kakan blev så fin. Visst? Och vart vi drog iväg med den, ja det kan vi ta i ett annat inlägg. Det krävs nästan..
Efter turen med kakan, så fick jag snöra på mig snabbskorna och ge mig ut på skön löptur i det här septembervädret som man omöjligt kan säga hur ljuvligt det är tillräckligt många gånger. 
Stunden på bron var himmelsk, i vanlig ordning.
Och ikväll, har Minimannen varit hos Farfar och haft söndagsmys, medan jag och mannen varit iväg på höstens första gospelövning. Lillan följde med oss såklart. Sov i pappans famn samtidigt som han sjöng för full hals. Jag har sagt det förut, men vi säger det hela tiden; coola lilla unge, alltså.
Världens finaste avslut på den här helgen. Och soooom jag ska somna gott ikväll!
Natti! Och hoppas ni också haft det gott idag!
Lillafrun
av Emmeli | sep 11, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Där; Lördagsstarten!
Precis lika mysigt som det ser ut. Och utanför köksfönstret, där bakom pellisarna.. hade jag en gullig syn också;
Pojkarna som hjälptes åt att tvätta bilen tillsammans.
Efter att jag och Lillan myst en stund, hade jag sån där klassisk småbarnsföräldertid. När man gör tusen saker samtidigt på kort tid. Det där med att vara effektiv, har liksom fått en hel annan dimension.
Någon gymmade under tiden. Och blev tvärtrött därefter..
Storebror var så gosesugen efter att han varit ifrån syrran en stund.. men hon?
… trots ”jordbävning” , sa bara; Låt. Mig. Sova.
Så typiskt våran coola lilla Juniflicka.
När vi fått i oss lunch och allt var packat och klart, då åkte vi till lilla byn och hade skitmysig lördag hos päronen. 
Någon lekte med mormors gamla dockskåp. Jag och Storan var ute och sprang tillsammans. Och så hade vi bästa sortens spa. Bastuhäng alltså, i pappsens vedeldade bastu som är himmelskt skön. Och där utanför fanns fruktfat och grejer som kära mor ordnat. Verkligen hur mysigt som helst.
Det var piffat över allt. Inne i badrummet stod den sötaste lilla buketten.
Och det var till och med dukat med blommor på varje tallrik. S undrade; Ska vi äta blommol, molmol?”
Till kvällen piffade vi oss och så blev det Surstörmmingsparty. Så jädra äckelpäckligt. 
Men dom som gillar det, var i heaven. Och vi andra fick mammas goda köttbullar och kantarellstuvning och sånt, så det gick med andra ord ingen nöd på oss. Tvärtom.
Hem i mörka natten efter en ohyggligt fin lördag.
Idag har vi haft riktig söndag. 
Startade dagen med tända ljus och havregrynsgröt med våran denna-veckan-gjorda äppelmos.
Vädret har växlat mellan spöregn och strålande sol. 
Under en solstund hade Minimannen och jag sandlådehäng medan pappan drog ut på löptur.
Jag städade sedan bilen så att den nu ser precis lika ny ut som den ju faktiskt är. När regnet bestämde sig för att komma så myste vi här inomhus. 
Pappan klinkade gitarr och mamman piano.
Och i eftermiddags mötte jag upp Storsvågge och Storan. Vi drog till svampskogen och hittade typ inga svampar alls men hade precis lika trevligt som vanligt. Men, vart i helskotta är det folk hittar så ooooootrooooooligt mycket svamp!? Idag gick vi.. tjaa… 15 mil kanske. Och hittade.. typ tio svampar var.
Jädrigt goda var dom på mackan nyss i alla fall!
En bildsamling från en så mysig och skön septemberhelg, alltså. Som jag njuter av den här hösten! Bara mer och mer för varje dag. Och i helgen, tillsammans med min alldeles egna familj, sammanflätad med min stora. Ja, då har det helt enkelt varit på topp. Nu ska jag natta en liten älsklingspojke och sedan ha söndagsdate i finsoffan med den där skäggige.
Hoppas du haft det gott, du med!
Lillafrun
av Emmeli | sep 9, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Fredagar, alltså. Det är ju bara en så härlig dag. Alltid oavsett, typ.
Idag, inget undantag. Jag och barnen vaknade 07, men råkade visst vända på oss och vakna två timmar senare igen. Vilken härlig sovmorgon! Så fasligt mysigt att vakna bredvid dom där två blöjknoddarna sedan. Dom låg bredvid varandra och såg ut som två bustroll. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad som komma skall. Som dom där två kommer busa tillsammans framöver. Så himla underbart!
Sen hade vi kanske jordens slöaste morgon och förmiddag. Storebror har åkt på snuva och Basiluskan är på besök. Så han satt och myste och såg på barnprogram, jag sörplade kaffe och Lillan sov. Sen slog vi till med pannkakslunch. Och vips, så såg huset ut såhär;
En älskad var hemma igen. Åh, så skönt. Avskyr när han åker iväg. Klumpen i magen som betyder oro att något ska hända honom. Och, jag fullkomligt älskar när han rullar in på gården igen.
Han hade storhandlat utifrån frugans önskemål på vägen hem. Det uppskattades verkligen! 
Liten drog igång och läste kvittot och utbrast ”aha, pengar!!”…
Blöjpaket. Storlek 3. Stoppa tiden!!!
Dom där två är bara liiite, lite lik varandra. <3
I eftermiddag traskade vi iväg på loppis. Alla fyra. En liten aktivitet som blev äventyrlig för en tvååring. Så pass nära hemmet att han gick alldeles själv hela vägen. Vi shoppade några lerkrukor att sätta ner nya pellisar i, en hjärteform att baka kaka i. Och två skålar. Som är till någon världssöt.
Vid vanlig middagstid fick Minimannen sin middag. Jag och mannen tog något lätt och sedan körde vi igång ett träningspass tillsammans. Med mitt och Storans nya upplägg, fast med andra övningar än häromdagen. Himla roligt och jobbigt. Det roligaste var att vi som tränade tillsammans, alla fyra. Juni låg i sitt gym och vevade på med småarmarna och snabba små benen. Och Liten, han varvade med att säga ”heja, heja mamma och pappa”, vara med i övningarna och så drog han iväg och tog nåt chips ibland. Ur sin alldeles egna skål. Himla skön typ, det där.
Nu sover han. Och Lillan också. Jag och mannen ska ha sån där ooooerhört vuxen vuxentid. Räkor, gott bröd, gott att dricka… tända ljus. Och bara han och jag. Kära hjärtanes, alltså.
Vilken fredag!
Ha en trevlig helg, så hörs vi snart igen! Och ni! Taaack så jätte, jättemycket för alla fina ord om vår hall. Jag sänder alla ord till mannen! Och, tack igen. För att ni alltid är så gulliga! <3
Lillafrun
av Emmeli | sep 7, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Stora Lilla Familjen, Träning
Nästa år bara ska jag så egna luktärtor. Jag kanske har sagt det 25 gånger senaste dagarna. Minst. Jag hoppas dom ska tycka om den där varma, soliga väggen vid gula Gårdshuset. Jag tror det kan bli fint där. Det är Storan som kommer med dom till mig nu. Och hon kommer inte bara med Luktärtor. Utan med det där jag uppskattar så. Syskonkärlek. Till sin Lillasyster.
Onsdag!
Jag kände mig lite som Ior i morse. För det första rätt trött efter en ovanlig natt. Lillvännen S drömde en massa och kom sedan över till våran säng och snodde runt som en propeller vilket gjort att sömnen inte varit på topp. Jag låg lite på aga för att vaka så inte Lillan skulle få sig en Storebrorsfot i huvudet eller så. S brukar inte sno runt på det där viset, om han dyker upp hos oss. Han bearbetade väl något, tänker jag. Jag är i alla fall tokkänslig på dålig sömn…. så jag har fått vad jag skulle klara av tänker jag… det vill säga barn som tycker om att sova. Annars skulle nog deras morsa vara ett monster. Ett gråtande sådant. Ja, eller också skulle man klara det också…
I alla fall.
För det andra, så pussade jag mannen hejdå här på morgonen. Nu drar hans uppdragshöst igång på riktigt liksom. Med dom där långt- borta-uppdragen, menar jag. Efter månader tillsammans, så känns det så vansinnigt konstigt att börja med den sortens liv, igen. Men det ingår ju. Det vet jag ju. Och vi trivs ju egentligen med det också. För det har verkligen sina fördelar. Fast just i morse hade jag glömt, ja precis varendaste en. Typ.
Det låter ju inte klokt, ”nu har dom varit hemma tillsammans i månader, haft hur mycket tid som helst och världens absolut lyxigaste sommar.. och så har hon maaage att vara deppläpp dag ett på första långa uppdragssvängen!?”…
Ja. Lite så kan man ju tänka och tycka. Så det känns som att jag borde hålla snattran, liksom..
Hösten innehåller alltid mest uppdrag för M. Såna där långt borta. När han först är ute på vägen och kör Rymdskepp i miljoner mil (det vill säga; jag är en orolig fru att något ska hända honom). Bor borta på hotell i en triljon nätter och inte kommer hem och kryper ner bredvid mig om kvällen. Och så vidare.
Men, han kommer ju hem. Och då finns han där. Tusen gånger om. För han är min finaste M. Alltid varit och kommer alltid att vara.
Det är bara mitt känsliga jag som i förändringens skede tycker det är som jobbigast. Jag vet ju att, bara tåget är igång, så är det charmigt det också. Förresten, så vet jag inte alls den här gången. För det är ju alldeles nytt för mig det här. Att vara HemmaMamma. Med S så var jag ju hemma i ett halvår, ni vet. Sen flätades högskolestudier samman med mammalivet. Nu ska jag bara få pyssla med det här lagliga som känns alldeles olagligt mysigt.
Bara jag vet att mannen är på plats, resan gått bra, så ska jag nog börja må gott i det här också.
Det är bara att titta på den där lilla leende bäbisflickan eller tokroliga tvååringen. Så blir allt bra.
Ser ni?
I bakgrunden av den där vackerbuketten? Mina två stjärnor. Mina skatter.
Efter att ha lämnat förskoletaggad pojke, matat och sövt liten flicka, bäddat några sängar och dundrat in lite tvätt i tvättmaskinen och så vidare. Då kom Storan. Vi drog ut på gräsmattan, i stora stormen. Med Lillan sovandes i vagnen bredvid, testades ett nytt passupplägg tillsammans, som slutade med hundratals utfallshopp, en massa kettlebellsvingar plus en herrans massa axelpressar, armhävningar, rygglyft och vinglande plankor. Inte klokt vad jobbigt det var. Men himla trevligt och kul mitt i allt. Och det bästa; efter träning och prat med S, så kände jag mig så mycket bättre till mods. Jag säger ju det; Hon är min alltiallo. Storasyster, Lill-mamma, Bästa kompis. Och faktiskt till och med kollega, när jag pysslar med sånt. Inte klokt, egentligen. Så värdefullt.
Några onsdagstankar från en mamma, som snart ska ta lilla bäbisen i syskonvagnen för att hämta hem en älskad Storebror från förskolan.
Ta hand om er, ni också!
Lillafrun
Senaste kommentarer