av Emmeli | jun 1, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Hem och Inredning, Jag och M, Laga, Baka, Äta
Vi hade inflyttningsfest här igår.
Med dom bästa päronen i världen. M´s och mina, alltså. Dom som alltid ställer upp, i vått och torrt. Med alltifrån att låna ut en badrumsmatta till att bjuda oss på middagar till ja, vad än vi behöver, känns det som. Vi är tacksamma för dom där fyra. Ja, det är vi.
Så igår var det dags för oss att bjuda igen, tänkte vi. Till förrätt åt vi kantarellstuvningsfyllda krustader. Och tillvarmrätt, en utav mannen specialitéer; risotto med god rökt skinka, svamp och morötter. Precis som min farmors risotto. 
Och till efterrätt serverades sommarens första rabarberpaj. Vi gjorde en specialare där, blandade två recept och det blev faktiskt dubbelt så bra. Vaniljglass till, såklart.
En god lördagkväll, för både hjärta och mage.
Torehunden mådde också gott.
Och idag, är det äntligen söndag! Och första juni, vilken grej. Klockan har passerat 11 för en stund sedan…. monsterloppisen är med andra ord öppen. Och här sitter jag!? Inte bra. Mina älsklingspojkar väntar på mig och är redo för en galen morsa, virravrrandes runt på loppis. Jag längtar.
Ha en fin veckans sista dag-dag!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 25, 2014 | Emmeli funderar, Hem och Inredning, Jag och M, Lilla familjen, Liten 0-3 månader, Sommarhemma
Vi är framme nu. 
Till slut kom vi oss iväg frän norrnorr igår. Och efter många timmar i bil, med ett par servera Liten matstopp, lunchstopp för oss, pelargonhamstringsshopping och sånt. Så kom vi fram. Vi landade först hos Litens farmor och farfar, fick god middag och sedan hängde S kvar där. Och jag och M kvistade iväg till huset. Det jag i sommar, kommer kunna kalla för mitt sommarhemma. Det var en rätt idyllisk känsla att rulla in på gården och öppna dörren och känna att vi äntligen var där. Det är ett gammalt hus. Retro, som vi säger, med glimten i ögat och tanken att det duger så himla fint för oss. Vad som är lyx för den ena, kanske inte är lyx för den andra. Men det här huset, sommarfriheten det ger. Det, är lyx för oss.
Otåliga, eller snarare arbetsglada, som vi är, både jag och M. Satte vi direkt igång och städade in oss. Det kommer ta några dagar… men det känns mest bara mysigt att påta på och greja utan stress. Vi har ju liksom våra päron-hem vi kan sova hos, precis som vi annars brukar. Det är trygghet.
Allra, allra först gick jag ut i gräset, bara för att njuta och säga hej till äppelträdet.
Sen gick jag in i huset och vi kom en bit på väg. Ett par timmar senare tog vi kväll. Bland annat för att himmelen blev mörk, regnet öste ner, det blixtrade hysterisk och åskan small. Jag var livrädd. Men försökte hålla mig lugn, för Litens skull. Jag vill vara en trygg mamma. Jag ska erkänna att han lugnade mig mer, än vad jag lugnade honom. Jag känner det i magen; han har sin pappas lugn. Tack gode Gud för det. Jag somnade med näsan mot hans kropp. Den där lilla, lilla, mjuka och varma kroppen. Som är så magiskt vacker. När det där lilla livet tar mitt finger, kramar det hårt. Tittar på mig, ler där bakom nappen och utstrålar lycka. Ja, då finns det inget, inget annat som kan få mig lyckligare.
Så. Där somnade vi, miniM och jag. Och efter ett tag kom M och la sig också. Han som gjort att jag kan kalla mig för mamma och idag, få fira min allra första morsdag. Det är stort, alltså. Att idag få vakna och se dom där två, tillsammans. Den lilla versionen med ett hoprullat meddelande innanför pyjamasringningen. Till mamma…står det på lappen. Och ett helt gäng med rörande ord. Liten har varit ohyggligt generös med morsdagspresenter. Miniprinsen, pappa har redan lärt dig massor.
Ja. Vi är framme nu. Vid vårt sommarhemma. Och idag är det morsdag. Min första.
Kram /lillafrun
av Emmeli | maj 19, 2014 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen
Nu blir det sådär igen…
…det stockar sig liksom. Ja, nä, inte där. Utan i bröstet. Nä inte det bröstet. Det där andra, det som skyddar hjärtat och det som ibland gömmer orden, på det där viset som jag vet betyder
något mer. Antingen kan det vara något som är så jobbigt att det är svårt att prata om. Eller som nu, när det är för bra för att vara sant och det enda man får ur sig är den var bara så hiimla bra.
Helgen alltså. Den som avslutades igår och idag tas vid av en måndag som ju kan vara början på en finfin vecka. Om än lite småjobbigt pirrig av olika skäl, men planerna för veckan gör att jag har goda förhoppningar. Men i alla fall.
Helgen.
Den var bara så hiimla bra. Och jag har svårt att säga varför. Vi gjorde egentligen inget särskilt, inget spektakulärt. Inte något artsydartsy eller värst storslaget. Och det var väl kanske just det; att vi bara hade en massa tid att bara vara-vara, tillsammans. Söndagen igår var en ljuvlig sådan. Sådär att jag inte ens hann säga mer än hej-och-hejdå här i dagboken. Lilla familjen körde utehäng dagen lång. Ja, det var knappt så att man ville gå in för sånt man verkligen måste gå in för.
Ett riktigt gott tecken på att sommaren är på intågande; middagen kan intas ute på gräsmattan. En makalöst god spagettiti och köttfärssås, med massa parmesan ovanpå. Lite smått koma-mätta drog vi oss sedan inåt. Slog in paket, skrev kort och fixade i ordning oss. Liten satte sig på mjuka fårfällen och valde ut snyggkläder ur garderoben. Och sin finaste pyjamas packade han också ner i sin ut-på-vift-väska. 
Mamman letade fram en finklänning ur garderoben, kammade håret och rosade kinderna.Vad fin du är. Och väldans vad slätt det var! , sa mannen, med någon slags kärleksförklarande förvåninig i rösten. Han syftade på håret.. och ja, det kan jag väl erkänna att jag kan inte slätar till sådär ruskigt ofta. Upp med det i en knut bara. Klarrt!
Och pappan drog till på stort och bytte ut den annars obligatoriska tishan ,mot en snyggskjorta.Och sedan traskade vi iväg. Mot en älskad vän och hennes 25-årskalas. Där vi mötte vännerna. För hipp-hurra, kalasfika med sju sorters kakor, hallonsaft och tårta. Och det hela ombäddat av det där stimmiga, varma. Det där ljudet som berättar något. Trivsel. Ljudet kom ifrån dom där människorna jag tycker så mycket om. När alla pratar i munnen på varandra, gör yviga gester, skrattar och bara är, tillsammans. Det ljudet, det hjärte-värmande. Jag gillar det. Mycket.
Och när vi hade kalasfikat färdigt, när magen gjorde småont av allt skratt och när ät- och sovklockan snart skulle ringa. Då spatserade vi hemåt. Tillsammans med vännerna. Och jag kände mig så rik. Det var precis sådär som jag har drömt om, som vi tidigare år har suttit och mumlat fantasier om, jag och tjejerna; Tänk, en klassbäbis. Det skulle väl vara för himla mysigt!!! Och nu är han här. Liten. Han som vi inte kan få nog av.
Han hänger liksom bara med. Går från famn till famn, ler och känner lugnet och lyckan. Och det finns inget så härligt som att se sitt barn på det där viset. Nöjd med livet, liksom. Och så hänger han med oss, på allt vad vi hittar på. Om det så är ett 25-årskalas för en älskad vän eller en intervallpass ute på grisan.
Ja och sen ramlade vi in genom dörren, till vårt hemma. Jag, med skrattet fortfarande kvar i magen och ett litet ont, över tanken att det en dag inte kommer att vara såhär, med alla vännerna såhär samlade. Näranära. Men det tar vi då. Nu är nu. Och jag bara älskar det.
En liten åt kvällsfika och sedan somnade vi allihopa i ett knyck. Eller inte jag. Jag kunde inte slita blicken från dom där två älskade. Den lilla minimannen som låg och höll hårt, hårt om sin pappas finger. Det fiiiinns ingen vackrare syn. Det gör inte det.
Så, så slutade min helg. Hade omöjligt kunnat sluta på ett bättre vis. Fulländad. Där kom det, ordet som beskriver hela helgen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 12, 2014 | Familj och Vänner, Jag och M, Tips på träningspass, Träning
Tjohooo!
…ja, så lät det när det var över. För under tiden, ja då var det väl inget tjohoooande att skryta med. M var min PT idag. Under morgonen när jag försökte pressa ur honom vad vi skulle träna idag, så sa han bara fundera inte så mycket!
Vi började med att njuta av den här vyn, i 2 sekunder. Sen uppvärmningsjogg… och då fattade jag vad som väntade. En backe. Och inte vilken som helst.
Precis färdig. Himmelskt skönt. Efteråt, alltså.
Backe. På tre olika vis.
1. Halvlånga intervaller, inte riiiktigt maxhastighet. 5 armhävningar på toppen, jogga ner, kör på direkten. 5 ggr.
Pussa på Liten.
2. Korta intervaller, explosivitet, det snabbaste vi hade. 10 russian twist på toppen, jogga ner, kör på direkten. 5 ggr.
Pussa på Liten. Klunka vatten.
3. Final. Lite längre intervaller än första blocket, så snabbt vi bara kunde. 10 armhävningar på toppen, jogga ner, kör på direkten. 5 ggr.
Pussa på Liten. Klunka vatten. Tjohooo!
Armhävningar. Och okejdå, jag hade fått vila lite för att orka gör den där endaste, enda. Tänka sig vad jag kämpar för dagboken… 😉 ”Halvlånga” , ”korta” … det säger inte er så mycket. En lång backe för mig, kanske är en kort backe för dig…
Men i alla fall. Så skönt att släppa kontrollen, att bara lyssna på någon annan. Min PT peppade bra; Kom igen! Snabba fötter! Fortare! (där och då ville jag bara slå honom. Men nu tycker jag nog att han är rätt ok igen!)
Liten stod säkert parkerad på mitten av backen. Han var världens bästa hejjarklack!
Sen pallrade vi oss runt, den där tommelmorundan, och vidare hemåt. Åt mellis och invigde sedan det nya trädäcket utanför bastun. En kaffefest blev det!
Och ikväll ska jag och M ta en kvällsbastu. En date, ju! Mormor får vara barnvakt en stund. Vi är på lagom långt avstånd ifrån Liten. Jag längtar!
Allt gott!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 11, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Lilla familjen, Liten 0-3 månader
Kan en dag börja bättre, än med synen av dom där två tillsammans; en morgonruffsig, skäggstubbig man och en minibuspojke? Nä knappast.
high five!
Söndagen började tidigt, tidigt. Liten lekte på vackra, ända-sedan-M-var-liten-gamla bäbistäcket, vi åt frukost med bland annat Skogs-Hildas goda bröd och tittade ut genom fönstret och konstaterade att söndagen såg lovande ut. Och det hade vi ju himla rätt i. En stund senare var jag, svärpäronen och dom där två älsklingspojkarna ute på en skön söndagspromenad.
Och här stannade vi. Och tittade. Och jag drömde mig bort…. det här kommer att bli en bra sommar.
Grusvägar och jag. En lysande kombo. I sommar kommer jag att ha en alldeles egen. Ja, typ. Och nä, jag har inte tid att berätta om det nu. Vi tar det senare!
Söndagen verkade redan tidigt i morse, lovande. Och helt riktigt, det var den ju. M drog visserligen iväg efter lunch. Jobbuppdrag. Men jag och Liten vägrade deppa för det. Vi drog till Storan. Pussade på Litens mormoster och kusiner. Och sedan drog vi vidare, mot mamma-mormor och pappa-morfar. Och där var älskade vänner, som fick träffa minimannen för första gången. Glädjetårarna sprutade på den ena. Minimannen log allt han hade, för att liksom säga Iiinte vara ledsen!
Älskade Liten.
Ja och sen har vi varit på ännu en promenad. Ätit underbar mammalagad mat. Och nu ligger jag och myser bredvid en liten som sover. Kvällssolen är magisk utanför fönstret. Och jag blir så springsugen att jag håller på att kolavippa. Men, jag ska nog lyckas hålla mig i skinnet. Men däremot måste jag nog gå ut en sista gång för idag, bara vända näsan mot solen och andas in. Djupt. Och andas ut. Lugnt.
Jag längtar efter M som en kär-typ i tidiga tonåren. Är det riktigt klokt alltså? Jomen. Jag tror det. Jag tycker ju om han så himlamycket liksom. Har alltid gjort. Sedan första gången jag såg honom, för sisådär 11 år sedan…
En söndag. Som inte bara verkade lovande, den var det också. Och solen? Ja, den skiner fortfarande. Och kvällen är bara här, inte förbi. Det gäller att njuta. Nu.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 5, 2014 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta
Jag skulle kunna tänka mig, att det är lätt att glömma bort.
Ja, man har liksom kärlekskontot påfyllt på något vis, eftersom det är det dagarna går ut på i stort sett; att pussa och krama bäbis. Men, något viktigt att komma ihåg, är att det i längden inte vattnar den där gräsmattan. Den som är min och mannens, alltså.
Igår tänkte vi att vi skulle pre-reparera. För nä, vi har än så länge inga problem alls med att hinna med varandra. Men i alla fall. Det var en kväll med fokus på oss. Vi stängde av alla såna där manicker som skulle kunna tänkas störa. Gjorde i ordning en bricka av en massa gott. Väntade tills den lilla minimannen somnat. Och sedan var det bara han och jag, en bricka med kex och ost och en stund att bara vara vi, E och M.
Så galet mysigt. En date, liksom.
Och idag vaknar vi till måndag. Årstiden verkar heta vår, för stunden i alla fall. Solen skiner in här genom köksfönstret. Jag ska dricka morgonkaffet i lugn och ro, under tiden Liten sover sin lilla morgonblund.
Men helgen alltså. Den avslutades på bästa vis. Och jag slogs återigen av tanken på hur lyckligt lottad jag är, med en sån prins till man.
Nu? – Måndag!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer