”Mammas Lill-Olof.., precis när vi kommit hem från sjukhuset och drösade ner oss i finsoffan tillsammans, somnade bums och njöt av hemmaluften.
…
Ja käre värld. Vilka dagar. Och ni är så himmelens många som bryr er om oss. Vilken värme vi känner. Tack alla. <3
Lill-Olof har blivit piggare för varje dag som gått. Idag, hans Dag 12 i sjukan. Hostan är ännu besvärlig, men det värsta av det förödande slemmet har sakta lämnat lillkroppen och matlusten har kommit tillbaka i samma takt. Nu har vi en glad, sprattlande lillbäbis igen. Han känns stark och jag försöker vila i det.
Ni är många, många som skrivit och berättat om era erfarenheter av att ha ett spädbarn som blivit sjukt i RS. Som jag förstår det är risken stor att en alldeles vanlig förkylning framöver, kan ge Lill-Olof samma besvär som vid RS? Att vi kan få vara beredda att hjälpa med andningen då, till exempel… tanken gör mig matt och ledsen nu. Ska han dras med det här tills han blir stor nu? Hoppas innerligt inte det. Skitvirus. Som jag hatar det. Men.. ”det hade kunnat vara värre.. det hade kunnat varit värre..” försöker jag intala mig samtidigt som jag Lejonmamma-aktigt tänker; ”Mamma ska göra ALLT ALLT ALLT ALLT för dig, älsklings-Olof!”.
Men fy farao vad ängsligt det är att till exempel somna om kvällarna. Orostankarna är många. Jag har knappt velat lägga ifrån mig lillungen på hela veckan. Men nu har han fått börja sova ute i vagnen på dagen igen också.. han älskar det ju så. Är så gossigt varmt ombäddad där, med friska luften i kring. Vi tittar till honom ungefär varannan minut känns det som. Det är inte så konstigt. För åtta dagar sedan trodde vi att vi höll på att förlora det där lilla hejdlöst dyrbara livet. Den upplevelsen går inte att förklara.. men ni som varit med om det, ni förstår precis såklart. Paniken..
Vi måste bara erövra detta nu. Gå vidare. På något vis. Men det här blev ett trauma. Helt klart. Som satt sina små och större spår i en skara småttingar, en redan trött mammasjäl och en klippan i stormen-pappasjäl.
Men! Vi hojtar i kör. Päronen frågar, barnen svarar.
Tillsammans…?
-ÄR VI STARKA!
Tillsammans..?
-KLARAR VI ALLT!
…
Vi tar en stund i taget. Ville mest bara kika in och berätta att vi lever. Tacka för all er omtanke. Idag har vi sista jullovsdagen alla tillsammans.
Vi hörs mer imorn i årets första Drömgårdsrapport!
Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.
”Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.
Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.
…
Vi tar det från början.
En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.
Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.
M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.
Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.
Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.
Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).
Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.
Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.
Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.
Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).
Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.
…
Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.
-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.
Prover tas. RS bekräftas.
Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.
Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.
Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andningoch äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..
Med hejdlöst pirriga små barn. Klappar i julestrumpan. Sista avsnittet av julkalendern. Och sån tacksamhet, över hela alltet.
Vi klädde oss julfint. Tände en herrans massa ljus. Och så pysslades det med julklappar, förstås.
I matrummet dukade vi upp med julelimporna, skinkan, saffranskransarna och pepparkakorna. Och så risgrynsgröten, förstås!
”Julaftonsmorgon i alla enkelhet”. Det var så lilla inbjudan löd till de hjärtenära.
.. hela tiden som vi fejade hade vi sällis där utanför fönstret. Ikran undrade varför han inte fick komma in och äta pepparkakor.. nä, snarare varför vi inte öppnade fönstret och hivade ut morötter i vanlig ordning! Lilla gubben.
Och här, obetalbar julklapp för mig. Mina älskade päron, samlade i vårt hem.
Och Olof, kröp in i Mosters varma famn och kände lugnet. Lillvännens allra första jul.
Bort med julfrukosten och fram med gottat. Och har ni sett vilken helt otroligt härlig bukett vi fick?
Och så blev det julklappsöppning!
Innan vi gick ut till hästarna och sa god jul och gav morötter. Vi kramade älskade hejdå och förberedde oss sedan för aftonen..
Vi fixade och donade.. susade en sväng förbi två största syrrorna och önskade God Jul.
Och sen, var det dags att gå lilla vägen till Farmor och Farfar och fira vidare!
Tillsammans med barnens jämnåriga kusiner.
Och eftersom ”Familjen Hedenhös” (vi) hade kört tv-fasta för barnen under veckan, så var Kalle Anka så himmelens roligt att se på. Den grejen gör vi om ett annat år, tror jag!
Vi åt så gott och blev alldeles för bortskämda med julklappar. Lillvännen B kramade sin Farmor hårt.
Och när det var sena kvällen knatade vi hemåt. Nöjda så nöjda. Kröp ner i storsängen, läste i Barnens bibel om varför vi firar jul… och det var den Julaftonen.
Och så blev det Juldagen!
Denna himmelska dag.
Jag älskar att gå på julotta. Men i år fick jag hoppa över, då Brandispappan hade jour. Så, vi alla tog sovmorgon istället och vaknade utvilade och redo för mys dagen lång. Inte dumt, det heller.
Leka med alla nya leksaker, vilken höjdare. Mamman och pappan sprang hittan dittan mellan ungarna för att läsa instruktioner här, hjälpa till med montage där.. osv.
Tyvärr vaknade StoraLillebroren med hiskelig hosta och lite feber, men det lektes för fullt, i alla fall.
Har ni sett! Bertilen fick en helt makalöst fin sticketröja av sin Farmor i julklapp.
Perfekt under overallen när vi skulle ge oss ut för att fodra hästarna och andas friskluft för ett slag. För att sedan vända åter, in mot värmen och lugna lunket…
..eller, det kan vara så att medan bäbisen sov och sov och sov och ungarna nu självständigt lekte och lekte och lekte med allt det nya.. så fick päronen ett ryck och i matrummet hängdes det upp gardinstänger och linnegardiner hamnade på plats och så började vi det efterlängtade projektet ”Badrum & Tvättstuga”. Hoppsan..
SÅ! Klaaarrt!
Ser ni inte det framför er!? Nähä… Den sköna duschen? Den härliga arbetsytan där vi tvättmackapärerna? Och pärlsponten…?
Nåväl. Nu ska här rensas och röjas. Stryk-, Lek- och Träningsrummet ska förvandlas. Vilket år vi möjligt blir klara. Det vet vi inte. Skräckblandad förtjusning då det här kommer bli ett ganska svårt och omfattande projekt.. men, ”det här har vi aldrig gjort förut, så det ska nog gå bra..!”.
Bertil och Olof är taggade, som ni ser! (för övrigt; när vi vuxna har feber… är vi inte uppe på en crosstrainer och härjar, eller hur… barn med ”lite feber”, är inte klokt så tappra alltså )
Annadagen har varit en enda lång repris av Juldagen. Nu sover småbrorsorna och vi andra ska spela vidare en utav julklapparna.. ni anar inte ivern som pågår!
…
Och det var glimtar från Julen 2021, det.
Julhelgen. Som var lugn och god. Med snor och hosta som gjorde juldag och annandag lugnare än lugnast.. eftersom vi inte rände hittan dittan, utan har varit hemma…. och förutom tråkigt att inte få hänga med storfamiljerna, så har vi haft det så jädrans mysigt. För lill-B har inte varit supersjuk, bara behövt ta det lite lugnare men vi kan förstås inte träffa människor utanför familjen. Så, mycket pyssel och lek.. och hips-vips hade vi visst startat ”Projekt tvättstuga och badrum”.. så typiskt oss. När vi får feeling..
Ljuset höll så smått på att smyga sig på. Det hördes ett skramlande och klirrande där nere i köket. Strax efter kommer Storebroren upp och säger ”Mamma, det är frukost!”. Hemmamamman kolavippar av lyxighetskänsla. Alla hemma. Sovmorgon. Och frukosten serverad.
Jullovets första dag är här.
Det är dan före dopparedan.
Det har handlats och städats. Lite nytt granris har fått komma in och det juligaste kuddfodralet och den röda virkade duken smög sig fram till sist ändå.” JULMATTAN!”, utbrast barnen över röda mattan på köksgolvet. Plötsligt föll mörkret. Bertilen och jag slog till på lite pepparkaksbak också.. av vår första bakning gav vi bort nästan precis allting, så vi gjorde en liten ny deg häromdagen och bakade till oss själva av.
Långa rader av hästar och traktorer.
Så kom Mormoster Storan förbi (min äldsta syster som både är min största storasyster men också lite som en lill-mamma och både barnens mormor och moster, på samma gång). Julklappar hit och dit. Barnen överlyckliga över mysigt pyssel. Jag sparar mina paket till imorn. Sådetså.
Och ja, hej hej fotografen där i fönsterrutan!
Barnens adventskalender blir efter fjärde advent istället en julkortssamlare. Så fint att titta på alla härliga julhälsningar från familj, släkt och vänner.
Och där i fönstret står Brandispappans radio, också.. några behöver ju vara beredda att rycka ut, även julveckan, liksom. Vi hoppas att människor håller sig på vägarna och håller sig friska, så pappan inte behöver vara iväg självaste julehelgen.. men blir det så, då är det så.
Bäbisen sov och sov och sov. Timme ut och timme in. Den friska vinterluften, den är god.
Kyrkan på pianot hamnade äntligen på plats. Den är jul. I samma veva knackade på dörren igen. Morfar och barnens Moster M kikade in. Och så ringde min moster M. Och jag bara älskar det, titta in-andet och små julhälsningarna här och där ifrån.
Middag i matrummet. Förra året den här dagen, flyttade vi ur detta rum som vi då hade som sovrum och skulle sova den första, första natten på vår nygjorda övervåning. Ikväll, satt vi istället och åt dan före dopparedan-middag där inne och går hemtamt en trappa upp när vi ska sova.
Julgranen äär så fin, tycker lilla prinskorven. Han med dom pussgodaste kinderna jag vet.
I ett virrvarr av middagsdiskande, bada-barn-rusch och en känsla av att det höll på bli kväll.. så hamnade vi i en spontan spelstund. I flera år nu har jag och M inte hunnit spela så mycket… det har varit lite annat på prio.. så att säga. Gitarren har samlat damm och fiolen likaså. Pianot kan jag aldrig låta bli så det spelet är alltid igång. Så själagott med musik. Och nu på senare tid, har vår äldsta börjat visa sånt otroligt musikintresse att vi päron bara ”blir tvungna” att haka på.. nyp mig i armen, vilken känsla. När vi spelar, tillsammans. ”Som ett band, mamma”!
Och ja, det går att somna i vilka ljud som helst, hälsar lilla B som lade igen sina blå mitt i allt.
En liten uppesittarkväll med övriga barnen som fortfarande var vakna. Provsmakande av karameller och favoritspelet. Innan barn bäddades ner i storsängen och somnade, något så pirriga i småmagarna inför morgondagen.
Nu ska vi fortsätta med lite klappfix och grötkokande, den skäggige, lillbebben och jag. En stund i sköna soffan kanske vi också hinner med.
Den här dagen har varit otroligt gemytlig, från början till slut.
Jag tror på att inte försöka projektleda fram julen.. utan låtas följa med, såsom den serveras just i år. Vår jul ser mycket annorlunda ut i år jämfört med många, många jular. Det är en herrans massa saker vi hoppat över och som vi gör annorlunda. Jag ids inte rabbla upp. Men det livetviktigaste är på plats. Och då är det mer än jag kan önska.
Hoppas att ni också haft och har en god dan före dopparedan. Att ni mår bra. Annars kommer det en ny jul. Men nya möjligheter. Jag lovar. Det här är en tuff högtid för många. Det är så lätt att tro att ”alla har det så perfekt”. Men så äär det inte. Inte någonstans. Bakom allas dörrar pågår livet. Och det vet vi hur det är. Allt ingår.
Önskar er alla en god julehelg, ta hand om er, allt vad ni bara kan! <3
Och så ääntligen var det dags att ta in julgranen.
Det var ett minst sagt ivrigt litet gäng här hemma som petade på pumlor på livet på grenarna. Det här är en stor höjdpunkt, det tycker vi alla.
För Bertil är det lite som att fira jul för första gången, ännu en gång.
Förra året var han ju bara två år och minns inte så värst mycket om än jag tror att det börjar kännas hemtamt med julbestyr i lillkroppen och lillkroppen. Han älskar det här!
Menar också, när någon frågar om han längtar till julafton, att ”det är ju jul redan!”. Och vad rätt han har. Varför bara leva för njutet under en dag?
Och vad han önskar sig av tomten? Så svarar han, kärleksfull som han är, ”en kram”… Bertil min Bertil.
Lill-Olofs ögon höll nästan på att ploppa ut. För snyggare grej hade han aldrig sett.. ljuset och alla fräsiga färger.. oj vad vi ska titta på julgranen tillsammans i jul..
Pumlor från min Mormor och Morfar. Loppade pumlor. Hemgjorda kristyränglar. Barnens pysslade polkagrisrandiga(trolldegs-) bokstäver. Smällkarameller. Och i år tillkom fyra nya pumlor. En robot, till Stora Lillebror. En regnbåge till Lillan.
En bil till Storebroren. Och körsbäret, där uppe i toppen ser ni, till Lillminsting.. han är ju vårt ”grädde på moset… körsbäret på tårtan…”, ja ni fattar.
Mysigt att sakta addera till pynt till granen, tycker jag.
Och loppis är verkligen ett tips att botanisera på när det gäller julepynt!
Årets julegran, tada!
Och det är inte klokt alltså. Sån mäktig känsla att stå och pynta julgranen bland fyra (!!!!) småungar.. och att dom är våra, den skäggiges och mina.. sån nåd så ord ej räcker till.
Så firade vi med nybakta lussekatterna, kall mjölk, kaffe eller julmust.. där i vårt matrum som är ett favoritrum för oss alla.. medan pumlorna som inte fått plats på granen dansade i kring oss när lillkatten for fram, fast besluten om att hela julgranen är en enda stor leksak…..
…
Så fort granen kommit in och klätts, så fylls jag med julstämning. Bästa pyntet. Och tänk att det är vintersolstånd idag… nu vänder det. Ljuset!
.. Nu ska jag fortsätta slå in klappar och spisa julig jazz. Kikar in imorn med sista-minuten-tips på gottiga grejer!
Vi började veckan med en rivigt strulig måndag som ni ju läste om redan då. Men solen sken, alla var pigga. Jag och tre minstingarna åkte efter strulmorgonen till grannbyn och hämtade ut ett efterlängtat paket från Kunskapstavlan.
Så otroligt fin ”En bra kompis”-tavla. Till barnen. Julklappstips!! (Reklam för kunskapstavlan.se)
Innan det blev alldeles kolsvart gjorde vi oss ett skitmysigt äventyr.. låtsades att vi var lååångt hemifrån, hade vandrat ute på snöyriga fjället dagen lång och nu äääntligen skulle få mat. Middagen blev dessa nyheter från Blå Band, ”grymixer”. Vi fräste köttfärs och tillsatte sedan pasta- och kryddblandningen samt lite vatten, lät alltsammans koka upp i murrikkan och sen var det klart att äta. Succé-äventyr en måndag i december. Dessa bilder postades sedan i ett samarbete för Blå Band. Win-win att kombinera livet med jobb.. det är just så ”Drömgårdsliv” är uppbyggt.
Det var full fräs på lek och kreativitet hos småungarna. Älskar det! Och dom. Kära hjärtanes.
En dag gick i det närmsta helt åt till att vara på sjukhuset med Olof.
Ni kommer ihåg att när han var 8 dagar gammal så upptäckte vi två blåsor på honom som visade sig vara stafylokocker, svinkoppor? Som han då fick antibiotika för då det kan bli en spridd väldigt allvarlig infektion när det handlar om en så liten människa. För ett par veckor sedan upptäckte vi att två utav hans små ”hormonplitor” i ansiktet (ni vet såna prickar som många bebbar får kring månads ålder) hade börjat se ut som två små svinkoppor. Inget jag skulle ha reagerat vid om vi inte hade förra svinkoppshärvan i ryggsäcken, det såg bara ut som två plitor som blivit lite irriterade. Men nu visste vi ju hur det kunde se ut och kollade upp saken direkt. Mycket riktigt. Stafylokocker, igen. Men återigen var lillvännen oberörd och ej sjuklig, nu också flera veckor äldre, sådär så att vi lätt kunde avgöra ifall han skulle bli slö eller inte vilja äta som vanligt. Något vi inte kunde avgöra när han var 8 dagar gammal och bara, bara sov och sov.. Nu ville vi prova behandla själva först, med tvål, vatten och baddande med alsollösning, innan antibiotika. Hurra! Det gick vägen och snusket försvann, ännu en gång. Men vi har alltså varit på provtagningar hit och dit och nu; återbesök för att åter se så att han mår väl. Och det gör han. LYCKA!
Så blev det första december.
Och en Nisse vid namn Rolf hade flyttat in. Vi kan kalla honom Roffe om vi vill säger han. Han började med att ge barnen varsin chokladkalender. Har vidare bett oss skriva/rita en presentation av vår familj. Som han sedan svarade med att berätta om sig själv. Långa flätor har han och älskar sticketröjor och non-stop. Gillar bus gör han också. En dag var ytterskorna fyllda med lego när barnen stoppade fötterna i dom..
Vid skolhämtningen stuvade jag in två extra gullungar i storbilen och hem det bar med fullt lass barn. Vi hade så mysig eftermiddag tillsammans. Barnen lekte och jag bjöd på gott saffransfika.
När ungarna hade fikat satte jag mig själv på sofflocket, med ammande bäbis i famnen och den största biten saffranskrans. Sörplade kaffe och njöt. Lugnet och ljuden av lek och små samtal från barnen omkring i huset. Dessa små tanka-energi-stunder är mer än guld värda.
Dom dagliga bestyren. Friskluft…
.. och Djuren. Barn och djur, fantastisk kombo. Och just nu bjuder livet väldigt mycket Stjärtlapp. Eller ”stjärtlampa” som Lillebror B säger.. och jag vägrar rätta honom. Inte nu. Kanske sedan.
Vi gjorde sånt här också. Hur gulligt? Stampade bäbisfoten i trolldeg och fyllde avtrycket med gips. Så har vi gjort med alla fyra barnen vid samma vecka. Väldigt, väldigt gulligt och himla roligt att ha kvar!
Och när fredagen kom var jag såå trött men jag hade ett jobb kvar för veckan att fota och skicka in för utkast. Kan inte tänka mig något mysigare uppdrag än att få baka kakor och koka karameller och sedan skicka faktura för det….
Här ser ni ”behind the scenes”.. ammepaus mitt i fotojobb. Det här ingår i vårt pussel, vissa veckor pusslas det mer, det här var en sån. Bakom ett samarbete är det nog mer jobb än man kan ana.. uppgörelser med företaget i fråga, en ”brief” att läsa av där krav på bild/film/bildtext står. Skapande av innehåll, fotande, filmande, redigerande, skrivande, kanske önskas ett utkast också innan själva publicerandet. Följt av rapporterande till den som givit uppdraget och till sist fakturerande. Men det är så roligt så oj oj!
När alltsammans var klart, firade jag med att småstäda hela hemmet så vi kunde ta fredag i ett mysigt, såpadoftande hem. Och sen var mor trött så trött. Och alla andra i gänget också. Gott, så gott med helg. Ingen fara att trötta ut sig rejält för ett slag, om man möter upp med vila.
Så lördagen gick i vilan och återhämtningens tecken som ni ju läste om HÄR.
Rackarns bara, att lördagnatten bjöd på tvärt besök av Herr Äckelsjuka (som vi inte sett till på flera år nu tack och lov) för ena lillungen.
Söndagen och andra advent blev således en långsam variant.. med blåbärssoppa, coca-cola och piggelin i salig blandning. En god stund ute i friska luften också.. och pysslet, som gömde sig i det andra adventspaketet. En tomteskål att måla hur man ville.
Lyckan enorm, att vi vaknar till måndag och ännu ingen fler som blivit dålig. Hoppas, hoppas, hoppas det håller sig så! Herr Äckelsjuka är ju såhåhåå inte kul. Bara tanken på att alla fyra barnen ska få det samtidigt och även vi vuxna, gör mig svettig.. såå vi tänker inte så mycket så. Dränker händerna i handsprit och är så noga vi kan åt alla håll och kanter. So far, so good…
Jag känner gott mod och hopp inför den här veckan! Tacksam och rysligt ödmjuk inför livet, som inte är att ta för givet, alls.
Önskeplaner för den tredje adventsveckan!
-Luuugna hemmadagar! … så lugna dom kan bli, alltså. Förra veckan var väl fylld med saker att göra, hinna med, deadlines till samarbeten, sjukhusbesök, barnvaktsroddande osv… utöver ”det vanliga” som är ganska så nog fullfartigt. Men allt hör till och vissa veckor måste få vara så. Nu möter vi upp med en lugnare variant!
–BVC-besök med Lill-Olof! Mäta, väga … så lycklig för att han växer så väl. <3
-Knåpa med alla möjliga julefuffens.. försöker hålla ner på julklappandet men några klappar blir det.
-Måla trösklar i matrummet! … vi har haft väldigt låg växel på bygg och renovering sedan Lillminsting kom men nu börjar vi vara peppade igen.. får riktigt hålla i oss för att inte påbörja något nytt nu innan jul.. påtar med att färdigställa sånt småfix som finns att göra här och där, istället.
-Fira tredje advent!
…
Önskar er alla en fin vecka! Ta hand om er. Allt vad ni kan!
Senaste kommentarer