Efter en fartig vardagsvecka kändes det mer än gott att vakna till lugnan ro-lördag idag.
En sån där som egentligen hade planer men som pga sjukdom ”i andra lägret” fick strykas och plötsligt fick vi en helt oplanerad lördag. Tack och lov hade vi inte avslöjat för barnen vad vi skulle åka iväg och göra, så ingen besvikelse från deras håll att planer ströks.
Efter julkalendern och frukost, gav vi oss ut allihopa. Vi behöver sällan fundera på hur vi ska kunna fylla dagen, tvärtom. Det gäller bara att välja och vraka bland ”allt”.
Med snön som fallit idogt sedan igår, blev fix av kätting på traktor och skottning en given del.
Tre största ungarna åkte med pappan i traktor först innan snökojjebygget tog vid med full iver.
Mamman gav sig ut på långpromenad med bäbisen i vagnen. Lilla lillungen där. Vi är så himla kära i honom allihopa. Han är värd mer än guld, säger den ena. Den gulligaste hon har sett, säger den andra. ”Olof? Jag älskar dig”, säger den tredje.. puh, säger mammahjärtat över allt gulligt.
En tur till lagårn sedan i daglig ordning. Varje-dag-bestyren. Fylla vatten, ge hästar gottigt foder, klappa om och se så alla mår bra.
Hej hej Ikran och Fjödur!
När det var skottat och klart med alla bestyr och snöleken gjort småkinderna äppelröda… och magarna kurrade. Då, gick vi in i värmen och tog lunch.
Under eftermiddagen har mannen tillverkat den sista tröskeln till matrummet. Och jag och barnen har bakat pepparkakor. MammaMormor har ännu ett år gjort den där goda, goda degen med Mormor Syrenas recept. Å, himmel. Så god. Och så mycket barndom.. doften.. mm..
Tripp Trapp Trull var så ivriga och tyckte verkligen att det var roligt.
”mamma kan du hjälpa mig? mamma kan du hjälpa mig att kavla? mamma, titta här, är degen nog tunn nu? mamma behöver jag mer mjöl? mamma kan du ge mig mjöl? mamma kan du hjälpa mig också? mamma nu är plåten full!! mamma mamma mamma…”.. alla frågor samtidigt.
Å fy farao, alltså. Vilken ynnest. Att just jag får vara deras mamma… som var prick hur varm i kroppen som helst där hon kutade emellan alla ivriga små sockerbagare. Men det var det sannerligen värt!
Älskar att ena lillungen så lyckligt sa; ”alltså! vad BRA vi är på det här!”.
Nu luktar hela hemmet som en burk pepparkakor. Väl och mycket väl (!) gräddade peppisarna ligger nu i sina tre små burkar. Mamman bakar till stor pepparkaksburken en annan dag. För nu är det dags för lördagkväll. En lugn, somna tidigt-sådan känns det som. Ja, så får det bli.
.. jag vet jag sagt det om och om, men mamma älskar dig så!
När du ler mot mig, med finurlig liten mun och tindrande blå, kan jag inte låta bli att fundera; säg, vad tänker du på?
Jag tittar på dig och kan inte förstå..
-Vad har jag gjort för att förtjäna dig och skaran Tripp Trall Trull? Jag är så stolt över er, ni är ju MAMMAS GULL!
Jag vill hålla din hand i vått och torrt. Du vet, mamma finns här.. bara ett andetag bort.
Jag kommer alltid att lyssna på orden du mig säger, försöka finnas här för dig, både när det gäller små och stora grejer.
I livets upp och ner, ja då finns jag här för dig. Du och syskongänget, betyder allt för mig.
Du med den lilla koftan blå?
Vill du hålla min hand? Får jag vara din vän? Lilla hjärtat, mammas prinskorv. Gosevännen, vår LillOlof?
Vi håller handen, så länge du vill. När du en dag släpper, kommer Mammahjärtat jubla och samtidigt önska; ”snälla stanna, bara lite till?”.
För mitt i allt, så vill jag inget annat, än att få se dig växa upp, leva livet precis som du känner. Känna dig stark och fri, och våga kämpa för det du tror på, även när det bränner.
Men först ska vi vara här i bubblan den lilla.. amma, gosa och pussas ja, ibland är det nästan som om tiden står stilla?
Minutrarna går och du växer med dom.. snart plockar du blåbär, bakar bullar och tar med ponnyn på en svängom.
Jag är så lycklig att jag får kalla dig för min. Och vet du vad, allt du vill, -så är jag din!
Du med den lilla koftan blå?
…. jag vet jag sagt det om och om.. men mamma älskar dig så!
Med glimtar och ord från veckan som gått, några tankar här och nu och ett gäng önskeplaner för den nya veckan som är här…
Veckan som gick;
LillOlof premiärade som skolskjuts. Han tog det hela med ro.
På måndagkvällen osade köket fortfarande av saffran från allt bakande som skett under dagen. Storebror fick vara vaken lite längre än småsyskonen och vi spelade ”Vem där?” och åt saffransbullar med mjölk. Gott att få rå om bara min storpojke för en stund.
Vi gjorde kampanj för våra favvisar Naturkompaniet. Älskar deras initiativ om ”Green Friday”, att vårda det vi har istället för att köpa nytt bara för att. Dvs motsatsen till Black Friday där det fullkomligt sprutar ut ”erbjudanden” så vi ska bli köptokiga av nu. Här smorde jag upp mina älskade Blundstone, som jag haft sedan 7-åringen var plutt. Har noll planer på att byta ut dom.
Tre hemmabarn som levde lajvet. En som nöjt klätt sig själv, skit samma att brallorna är bakfram liksom! En som har full underhållning av bara farten och ljuden som rör sig kring honom. Och så hon som är störst i helhemmagänget och strösslar idéer till fantasilekar och koljbyggen så en aldrig slutar att förundras.
Tussekatten är med överallt också som ni ser. ”Mamma mot Kattlaget” var det där i spelandet. Och lillkatten kutade i samma fart som ungarna åkte räserdyna utför lobryggan. Djur och barn, alltså. Vilken hit det är!
Ikran och Chippen firade två år som våra hästpojkar. Kära hjärtanes, att det redan gått två år. På ett sätt känns det som dom alltid varit hos oss, på ett sätt känns det som ”igår” som dom anlände där i snöiga tisdagkvällen i slutet av november 2019.. minns adrenalinpåslaget när den här stora darlingen stampade av frustration där i transporten och ville ut, nuuu. Åhå,vilken cirkus det var i början, kära nån.
HemmaMamman jobbade på. Bakade bröd och kokade soppa, lillbebbe njöt i sjalen. Synd bara att det just när maten var klar, gick Brandislarm och mannen kutade ut ur hemmet för att rädda liv. Och att barnen ratade min (faktiskt väldigt goda) fisksoppa och bara ville äta brödet till. Äsch. Allt hör till. Receptet på soppan har ni HÄR förresten. Kan aldrig bli fel.
Vi fick njuta av mjuk sol mot gnistrande snö. Tänk, vad denna syn var grönskande och blommig för en liten tid sedan.. var sak har sin tid. var tid har sin charm. Alla årstider har verkligen något gott att ge. Jag älskar när det blommar för fullt, men nu njuter jag massor av vintervilan som råder.
Vi adventsstökade, lite lagom sådär. Småstädade och hängde upp stjärnor och ställde fram stakar. Virade en liten ljusslinga kring pyttegranen på bron och klädde räcket med granris. Jag hade en ljuv stund där jag band en enriskrans. Och till lördagkvällen slog vi in några paket för att hänga i Adventskalendern.. ett paket för varje advent.
Och så blev det första advent och det var den veckan. Tack livet.
…
Och idag är det måndag, alldeles i slutet av november. Andra adventsveckan är här..
Vi började dagen rivigt… Mor och bäbis råkade sova lite, lite för länge. Fröjdigt väckta blev vi, av Tripp Trapp Trull som kom med högljutt pressmeddelande om att en adventsljusstake var nerriven från ett fönster och väääldigt trasig. Vi rantar ner för trappen.. och möts och av två häärliga pölar kattkräka. Det är alltid en härlig start på dagen när det sker. Tack Storkatten. Särskilt när han prickar fönstersmygar och krångliga vrår… som i morse. Det blev lite brådis till skolan, men pojken var hel ,ren, mätt och med borstad tand eller två. ”Mamma? Det kan bli lite kaos ibland, men vi hinner alltid ändå”, sa 7-åringen med sin aldrig sinande pepp. När vi övriga kommer hem igen ska jag bara hälla upp en god kopp kaffe och ta lite mjölk ur kylen… skvimper då ikull ett mjölkpaket… det utan kork. Och vi har mjölk i vad som känns som hela kylskåpet… Häpp häpp… en får inte bara rädd för lite strul, sa hon den äkta Drömgårdlivaren där hon sedan nöjd efter röj, satt på sofflocket och njöt sin kaffekopp. Vidare har dagen inte gett sig utan mest gått i full fart och småstrulat hittan dittan.. vi somnar gott i natt. Inatt också.
Önskeplaner för andra adventsveckan!
-Ta en dag i taget. Önskar mig många mysstunder på sofflocket med bäbis i famn, småungar i kring och adventsstök hittan dittan. Kan inte tänka mig något godare just nu.
-Bvc-besök med LillOlof!
-Bolla HemmaMammaliv med Drömgårdsliv-uppdrag.
-Försöka ordna några julklappar. Till barnen. I övrigt försöker vi dra ner mer och mer på klapperiet.
–Överraska barnen med en fräsig helgutflykt!
-Tända det andra adventsljuset <3
…
Önskar er och oss en god avslutning på november och en god början på december! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Nu byter jag namn på Måndagshälsningen till Drömgårdsrapporten. Sådetså.
Förklarar tydligare vad ni kommer att mötas av. Särskilt med tanke på er nya läsare som hittat hit (kul, hej och välkommen!).
En rapport från Drömgården, liksom.
Hur vi haft det och vad vi påtat med ”sen sist”?
..
Vi har mått gott, förutom någon liten snuvig näsa. Och det har känts som livets största vinst och gåva. Vilket det ju är. Pustat ut och slappnat av efter veckor som varit fyllda till bredden med alla möjliga känslor och upplevelser, härliga som ohärliga.
Det har varit och är så gott, dessa mjuka novembermorgnar med släpig bossamusik och tända ljus. Ammar på kökssoffan. Vinkar rödrosig skolpojke hejdå när ”pappataxin” rullar in på gården och tänker på vilken flärd det är med dessa sköna morgnar, för oss alla. Sörplar påtår, hivar in en tvätt, fyller diskmaskinen och torkar frukostsmulorna lite lagom noga från köksbordet.
Vi klär oss och går ut, jag, Skrållan och dom två småprinsarna. Går till hästarna. Blundar mot den låga novembersolen. Vips är skolpojken hemma och lilla flocken samlad igen. Sen rullar det på liksom.. dagarna.. livet.. och ingen har svårt att somna till kvällen….
StoraLillasyster och StoraLillebror.
Dom är hemma till fullo med Lillebroren nu fastän planen denna höst var lite annorlunda till en början. Tanken var att Juniflickan som börjar förskoleklass om ett år, skulle pricka in i alla fall några timmar varje vecka på Förskolan.. som bra infasning liksom. Men dom där om än roliga, kotte- och rävgruppstimmarna på förskolan, hoppas över helt och hållet nu. Några gånger hann dom vara med innan Lill-Olof föddes.. men sen har det varit paus från vårt håll. Det cirkulerar så oerhört många sjukor i höst att det inte, inte är värt det med tanke på vår lillbebbe. Återigen, vilken lycka att ha syskon nära och alltid någon att leka, tjivas och busa med.
Vi pysslar och donar. En dag gjorde jag en lingonkrans. Så enkelt och så fint, tycker jag.
Småprinsarna! .. varav den minsta hunnit ”fylla en månad”..
Tänk va, så det blev. Fortfarande så överväldigande känsla, med en alldeles egen Fyrklöver. Ja, sånt har ”vi” också tänkt på. Och hur mycket livet känns i hjärtat just nu, mer än någonsin..Älskar så. Och är så himla rädd om dom där fyra liven att jag inte vet var jag ska ta vägen stundvis.
Här ser ni ”glädjerus i bild”, för undertecknad. Första ridturen sedan preggoteten. 24 dagar gammal O slumrade i vagnen under tiden. Succé!
M har varit tapper och tagit tag i ”det sista” i Matrummet.. såpskura golven och måla listerna ett sista varv.
Vi har varit på loppis för första gången på evighet. Hittade pumlor i så fina färger, en pappskärm och en så fin ram.
”Noventmys”.. vilande stunder på sofflocket och turer för att hämta hem skogsfynd att pynta till hemmet med.
Och den första riktiga snön har fallit och lagt sig så vackert och barnen har med glädjetjut susat stjärtlapp och ”räserdyna” utför lobryggan.
Och i helgen var vi på 50-årskalas, som först började i kyrkan med en konsert av de tre nyblivna 50-åringarna, där den ena ju är min Storan. Så så såå stolt lillasyster.
Dagen efter var min bäbis vääldigt väldigt sömnig. Han körde nämligen livets längsta vakenstund där på 50-årsfesten och blev typ ”övertrött” till slut och kom inte till ro förrän vi susade hem till drömgården i sena kvällen.. så söndagen var en hejdlöst sömnig historia. Mor njöt av långa promenaden med honom.. vi fyndade liten pyttegran också som ni ser.. den ska vi pynta med liten ljusslinga och ställa på bron..
Ännu en söndagshöjdpunkt.. fräsiga turen till skogs för att söka utejulgran…Lill-Olofs första skogstur.. ”det här är livet”, sa 7-åringen..
Vi avslutade veckan med att fira en älskad kusin som fyllde 5 år. Vilken kalashelg!
…
Och tänk, nu är det bara dagar till Första Advent! Vaad hände där!?
.. världens bästa Oooolof hände, förstås.
Önskeplaner för Första Adventsveckan!
– Tuta igång HemmaMammalivet 2.0! ..M har varit ”pappataxi” och skjutsat/hämtat skolpojken senaste tiden, men nu är det ”mamman och gänget” som gäller igen.. lite pirrigt nästan, att se om jag får ihop allt med fyra kottar. Men, vi är ett sammansvetsat gäng och Lill-Olof hakar på. Jag tror det ska gå bra. Morgonen i morse gick bra, nybörjartur kanske!
–Adventsstöka! .. lite lagom, inga påhittade måsten. Vi kör på feeling.
-Hästa! ..Brandispappan har jourvecka så vi hästar kring gården bara.
–Fira Första Advent! .. i all sin enkelhet.
…
En dag i taget. Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Mammas inkorg brinner snart upp av frågan Vad heter han?. Lite har dom här hemma velat ”suga på karamellen för sig själva lite”,förstår ni.. vadå suga på karamell?Äsch.
Det är ju jag som är Olof, ju!
Jag är jag. En alldeles egen liten person. Som älskar att klunka mammamjölk och skämmer bort mina päron med att vara sådär nöjd så att mamma och pappa nästan skäms. Jag kanske kommer på andra planer framöver, det vet man ju aldrig!
Jag myser gärna i den hemtama pappafamnen.. det är förresten han jag fått mitt namn ifrån. Fast syrran tror att det är från Frost-Olof och det är ju himla fiffigt, för hon skitnöjd över mitt namnval som den Frostfantast hon verkar vara.
Jag trivs här. Här ute i livet, alltså. Har inte mått minsta dåligt, bara gott så gott mina första veckor i livet. Det är mest mamma och pappa som haft det lite oroligt. Inte konstigt alls. Tack för alla era godhjärtade ord om det där med den där skenan.. Såå skönt att vi slipper den. Himmel, som vi njuter av dagarnas mys nu, alldeles extra extramycket.
Jag älskar att gosa nära, nära. Det är mitt bästa i livet.
Såhär, liksom.
Min pappa och jag.
Det här var på farsdag. När vi firade honom lite extra. Han verkar vara den absolut mest fantastiske pappan man kan tänkas ha. Det har jag redan hunnit märka, tusen gånger om. Inte nog med att han är sådär überunderbar mot mig och mina tre storasyskon. Nej, han verkar så himla fin mot min mamma också.. och det känns så tryggt och bra. Man ska ju vara snälla mot varandra, visst? Ta hand om dom man älskar. Aldrig ta för givet.
Jag vet. Jag är fyra veckor. Och redan såå klok.
Men så heter jag ju Olof också.
..”Lilla stjärnan”. ”Gosevännen”. ”Lillalillebroren”. ”Lill-Olof”… ”Uno” (!? vaaa?).. jag har många namn. Hejdå!
Var va vi? Jo. Vi har ett orosmoln till framför oss.., sa jag häromdagen..
När vår Lilla O var 48 timmar så gjordes den sedvanliga ”48-timmarkontrollen” på BB. Allllt såg så fint och bra ut (hurra!!)… men (här kommer förklaringen till en stor dos av min oro senaste veckorna)..
– ”han har ett litet, litet klick i höger höft, sa läkaren..
–”vi kommer att remittera er till Umeå inom några veckor och han kommer att få göra ett ultraljud på höften. Det man vill utesluta eller upptäcka i tid, är en eventuell instabilitet i höften, som kan ge stora problem om den inte åtgärdas i låg ålder. Är det så att höften är instabil, kommer han att få ligga i en sk. Von Rosenskena. I sex-tolv veckor. Ni kommer då att få besöka sjukhuset en gång i veckan för att få hjälp att bada barnet samt att spänna skenan utefter hur barnet växer. Ni kommer alltså inte att få ta av skenan själva. Amningen kan bli lite svårare och andra saker, som att byta blöja. Men barnet har inte ont och anpassar sig fort. Det brukar mest vara frustrerat i början, av att sitta fast”….
….nånstans här, brast jag totalt. ”Sitta fast.. ska min lilla lilla människa sitta fast i en hård skena, dygnet runt?”, var det enda jag kunde tänka. Ni som vet, ni vet. Skörheten när barnet är 48 timmar. Eftervärkarna gör en mör samtidigt som mjölken ska hitta ut. Hormonerna är som en flugsvärm i kring. Livet känns överväldigande och övermäktigt precis som det är.. Och nu skulle mitt barn SITTA FAST I EN HIMLA OTÄCK SKENA. Jag kunde inte tänka klart. Inte tänka på att det kunde varit så mycket värre. Jag bara bara grät och grät. Ville inte släppa min bäbis en sekund.
Dagen efter var modersmjölken där den skulle, lillungen klunkade och jag kunde samla tankarna något och fokusera på att det var positivt att det fanns ”smidig” hjälp att få ifall ens barn har en instabil höft (eller två). Med en Von Rosenskena (du får googla), så vet man att efter den gjort sitt under dessa förstås krångliga veckor, så är höften perfekt. Skenan ordnar problemet. Så än om det skulle vara krångliga veckor att vänta, så var det ändå en tröst. Problemet gick att lösa, ”lätt”.
Vi dök in i bäbisbubblan totalt igen.. myste å myste i några dagar.. sen behövdes all kraft samlas inför dom andra utmaningarna vi skulle igenom, ni vet.. tankarna på den där skenan fick inte så mycket plats..
Och nu blev det för några dagar sedan dags att susa till Umeå och stora sjukhuset och jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var en hel massa bäbisar i väntrummet. För precis som läkaren sa så skickas remiss på väldigt, väldigt många bäbisar. ”Det säkra före det osäkra”. Det blev vår tur och våran minsta lilla människa fick träffa en specialistläkare och göra ultraljud på små höfterna.
Ni kan bara ana känslan när vi sedan fick beskedet att ”allt ser jättebra ut. ni kan åka hem och fira. behöver inte följa upp detta minsta lilla”.
Tacksamheten visste och vet inga gränser.
Vi skulle få fortsätta gosa älsklings-O , nära, nära.. och hans höfter var perfekta, redan nu. Tack Gode Gud.
Aldrig med någon av våra bäbisar, har jag njutit så av att ”hålla nära utan hård skena emellan oss”. Amma hur som helst. Byta blöja som vanligt. Eller bädda ner i vagnen, som vanligt. Och så vidare. Tänk att vi får fortsätta så nu. Gosa, gosa, gosa. Nära, nära.
Lillminstings första veckor i livet, har det sannerligen bjudits på både högt och lågt. Men nu känner vi medvindens kraft i ryggen… hallelujah för det!
Senaste kommentarer