av Emmeli | maj 15, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Pyret 10-12 månader
Sagt och gjort. Vi skulle ge oss ut på äventyr. Mamman och barnen.
Mamman pratade drömmande om att hitta en vitsippebacke i vad som ju är hennes och hennes familjs hemma-by nu. Jaa… egentligen är ju den här byn den skäggiges hem-by. Inte min. Och när det kommer till dom Bästa Blomställena har jag fortfarande, till exempel Blåsippebacken, hemma i min hemma-hemma-by. Där var vi ju förra måndagen och njöt av himmelsblåa vackerheter. Men äsch, tänkte vi. Nu ville vi hitta en egen vitsippsbacke här i kring. Festligt lät det ju också;
Att ge oss iväg på tur och Vitspippejakt.
Vi tog vägen genom byn, fortsatte över ån och vidare framåt. Vek av, och svängde in på en så himla mysig grusväg. Det hade börjat grönska, på det sätt som det ännu inte gjort här på Drömgården.
Den där vägen såg så himla snart-kommer-det-vitsippor ut. Men icke. Så vi fortsatte. Gick och gick och gick.Plötsligt var vi mitt inne i skogen. 
Lillan sov sedan länge, länge och Minimannen drog av den ena dängan efter den andra, från sin repertoar. Det ska va gött å leva! , bland annat. Med vanliga texten och ibland med egna. Oj, mamma. Nu guppar det! sa han där morsan flåsade fram på skogsvägen. 
Så fann vi blommande tibast mitt ute i ingenstans. 
Det var festligt, tyckte jag. 
Vårbäcken porlade i väldig fart och det var sval luft men varmt där vinden inte nådde oss. Vår.
Till sist var vi framme i Mäjadalen. Kaanse vi skulle gå upp till kusin H och fråga om han har lite pasta så vi kan äta till lunch? sa S. Och då förstod jag att vi inte hade jättemycket tid kvar att spela på..lunchmagen började ju kurra. Men vi gick en bit till. 
Såg hur Liljekonvaljernas blad bara lyste av grönt. Ännu en favoritblomma. Men inte den vi var på jakt efter.
Vi gick säkert ett par kilometer till. Glodde efter vitsippor så huvudena höll på att ploppa av halsarna. Men icke. Så till sist vände vi.
Traskade hemåt. 
Över ån igen och snart var vi hemma.
Mamman med brinnande fötter och trötta ben. Lillan fortfarande snarkandes. Och Minimannen på bushumör och med prick all energi kvar då han inte velat gå ett steg själv, eftersom det är så sköönt i vagnen. 
Många steg och kilometrar det blev. Och vackra, vackra vyer i vår gulleby. Men inte en endaste Vitsippa. Typiskt.
Men mamma, titta här. Per i backen! 
Här får du. Sa han. Och vi kunde omöjligt avsluta vårt två-timmar-långa äventyr, bättre en så.
Häpp. En ej-lyckad och lyckad tur, på samma gång alltså. En fasligt härlig början på veckan! Och dagen har fortsatt så fint, i helt strålande härligt vårväder. Hurra! Barnens och mina kinder är solkyssta och varma efter att vi har varit ute prick heela dagen. Nu väntar nattning av två gullisar medan mannen ska ut och kuta uppför något berg.
Hoppas att ni också haft en fin måndag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 14, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Det blev inte prick lika vackert väder som det där igår.
Där man visst bara kunde sno pappans tofflor och dra ut och undrandes ropa; mamma, hur går det för dig? till den där mamman som grejade ute på gården. 
Men det blev en bättre sortens dag, i alla fall. För idag har i alla fall ingen insjuknat i nån äckelpäckelsjuka, sååå.. kan det här bara få vara över nu?
Vi har haft Söndag här hemma på vår Drömgård;
Röjt ute på lon för att få plats att måla brädfodring. Gått drömma-sig-bort-runda på gården. Sörplat kaffe och ätit glass. Minimannen har både hjälpt till med arbete och också haft sån där stund han älskar; pysslandes med stora Pyssellådan. Och Lillan har marathonsovit under äppelträdet och lekt i sin favorithörna i Lekrummet; vid spisen.
Morsan har målat och målat och njutit så det nästan stått ut njut genom öronen på henne. Så avkopplande. Bara jag och penseln liksom. Pallkragarna är färdigmålade och så målade jag färdigt ett utav dom två fönsterna som är igång. Fyra bågar och en karm. Det tog en drös timmar, och jag var löjligt nöjd som nästan hade snudd på Martin-mycket tålamod. Målat med hela kroppen verkade jag ha gjort också. ”Mamma har gått all in, Sixten” sa den skäggige när S undrade varför jag hade färg i håret, vid munnen som om jag ätit pensel, på glasögonen och för att inte tala om händerna som det såg ut som om jag hade stoppat rakt ner i färgburken. Äsch. Sa jag…Drog till med ett core-pass och tvagade mig, så var allt i sin ordning igen.
Gullbarnen sover gott. I renbäddad säng för typ femte gången på bara dryga veckan. Jo, jo. I dessa sjukstugetider har jag fått äta upp det där att jag inte har något emot att tvätta och älskar att hänga tvätten ute…..
Snart, snart kommer M in från sin vända i målarverkstaden. Sista varvet på det halvrunda fönstret. Och efter det, förstår ni. Ska vi skåla i nattafikasmjölken…. för nu är vi klara med fönsterbetinget vi haft; att bli klara med hälften av alla fönster till denna vår, alltså. Delmål, delmål! Hurra, så skönt! …Och vilket härligt avslut på den här helgen som blev alldeles onödigt kort.
Tack då, helgen. Vi ses snart igen. Nu är jag omåttligt peppad på en ny och helst superfräsch vecka!
Hoppas att ni har haft en fin helg!
Lillafrun
av Emmeli | maj 14, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Mamma? Kommer du snart, eller?
…
Å, nä…
-Ibland blir det verkligen, verkligen, verkligen I N T E som man har tänkt sig. Så startade våran helg. Men inte så mycket värre än så. Inga allvarligheter. Och då får man ju vara mer än glad, såklart. Men nä, fy fasiken vad sura vi blev.. särskilt jag och mannen alltså. När vi vaknade natten mellan fredag och lördag, av att den där älskade skägige var grön som en gurka i fejjan och vi på en gång förstod vem som kommit på återbesök. Jädra Herr Äckelsjuka. Den är överallt och än fast vi höll oss hemma en drös med dagar.. så betyder det ju inte att vi inte kunde råka ut för den igen. Tack och lov verkar vi i alla fall köra en-i-taget-stilen. Så denna sväng blev det jag som kokade blåbärsoppan och servade man och barn så gott jag bara kunde.
Men vi hade ju såna drömmiga planer igår. Så det var lite surt. MammaMormor och PappaMorfar skulle komma tidigt på morgonen. Med rullade köttbullar, arbetararmar och leka-med-barnbarnen-lust. Det var en Arbetsdag inplanerad. En mycket dyrbar dag för mig och M, alltså. Vi jobbar på här hemma så mycket vi bara hinner. Balanserar småbarnsliv med renovering och jobb och så vidare. Så två par extraarmar en dag, är liksom mer än guld värt. Men.. köttbullarna är frusna och mina älskade päron kommer nog en annan dag i stället.
Det var lite motigt i början av dagen… fast inte lång stund. M hade ju avverkat nattens äckelpäckel och låg sedan bara och sov och sov och sov och sov där på sofflocket. Och jag njöt på knasigt vis, av synen. Han är lika o-bra som jag på att dra i handbromsen, så det var skönt att se honom vila. Samma knas-sköna känsla var det för mig förra veckan. Så nu har vi haft varsin sån där sväng; varit nere i Kloakerna och vänt tillbaka, med vår-iver och arbetsglädje deluxe. Det är det bästa med att ha varit sjuk; att man är så förbaskat glad över att vara sig själv igen. Sån lyx och lycka!
…
Och Hurra!!. Vårens Första Dag. Så kändes det. Det var heelt ljuvligt väder. Jag och S drog till och målade våra pallkragar.
Och ja, det kan tänkas att det stundvis fullkomligt flög färg i luften, att gräsmattan var läskigt röd här och där och att morsan var meeer än nöjd (och småsvettig) när dom där fyra pallkragarna var färdigmålade. Han har fart, den där Minimannen. Om man säger så..
Och sen var det bara jag och Lilla Juni för en stund. Storebror hade smitit till Farfar… fastän vi sa att Basiluskan kunde hoppa till honom också. Men S blev lovad av Farfarn, såklart. Dom är ju som ler och långhalm dom där två.
Jag och J roade oss fint. Hon njöt lång stund i gungan, medan mamman puttade på och samtidigt blundade mot solen då och då. Så spatserade hon med hennes småhänder i mina, längs efter grusvägen. Och så lektes det i sandlådan. Himla trevligt. Allt, förutom ett Salle-Balle-bajskorvar som jag just skulle göra sandkaka utav..
Vid middagstid gjorde jag jordens softaste, men mycket uppskattade middag; ugnspannkaka. Skjutsade in den i ugnen och medan M passade den så var jag och J ute på ljuvlig vårpromenad. Sen väntade pannkaksfest, med vispad grädde och varma hallon och en ytterdörr som stod på glänt.
Pojkarna somnade tidigt och jag hade kväll med Lillan. Hon som egentligen hade somnat för natten men blev väckt… av den där lilla, lilla människan med den stora, stora viljan. Som var så trött att han inte visste vad han hette. Så, det lät för mycket, kan man säga. Sådär för-mycket-att-till-och-med-ej- lättväckta-J-vaknade efter tag. Med Bästa Sortens Powernap i lillkroppen…. nåväl. Hon var med mig och grejade bara, och somnade sedan om igen.
Då dejtade jag mig själv där på kökssoffan under sena kvällen. Njöt av tystnaden, lugna stunden, det ordningplockade hemmet och nyskurade köket, vetskapen av att det där tvättberget var undanvikt och smaken av dom där digestivekexen med brie på. Vilan innan natten, helt sonika. En himmelsk stund för en mor.
Idag vaknar vi till söndag. Natten har varit god. Så skönt. Fast, jag vågar inte ropa hej! alls… det känns som att den där Herr Äckelsjuka retar oss. Har stått i en och en halv vecka efter morsans insjuknande och sen bara lurat bakom knuten och nu säkert inte alls ha släppt taget.. även om det känns så nu. Vi kan ju hoppas, i alla fall.
Pappan är mycket piggare idag, så idag kanske vi kan få lite tillsammanshelgkänsla. Om vi har tur!
Ha en fin söndag, alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | maj 12, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Recept, Träning
Mamma, jag äter så mycket jag ooorkar! . Sa han. Med samma entusiasm som den där karamelldamen i Pippi LÅngstrump, ni vet. Hon som blir alldeles till sig när hon får oj, oj,oj en hel GULDPENG! av Pippi och sedan utbrister just det; ja ät så mycket ni oooorkar!
Jag började nästan undra i morse när vi vaknade, om det vilar något slags otursmoln ovan oss.
..Just på fredagarna.
Har det inte varit rymmande splitternya studsmattor som flugit iväg i vårstormen. Har det varit småttingarna som inte mått helt hundra. Eller fredagen där efter, då det var mamman som knappt kunde stå på benen för att hon var så vimmelkantig och som sockerdricka i hela kroppen. Den här fredagen vaknade vi i den där nyss-renbäddade sängen.. full av en älskads lilla olycka. Sånt som händer, såklart. Men det hade varit gott att kliva upp i det där nystädade hemmet och bara njuta av gårdagens fix och tvättande och slippa tvätta ännu mer sängkläder och krångla på.
Mitt i allt kom jag på att; som om LIVET bryr sig i att det är fredag, Emmeli. Såhär är det. Det är väl ingen fara, EGENTLIGEN!
Och med det tänkt,blev det fredag.
Friska hela högen, det är vi ju. Bästa <3
Jag älskar ju att få sova i renbäddat, så det blir gott ikväll igen.
En herrans massa koppar kaffe kokades och termosen fylldes och gjorde sig redo för en hel fredag.
Och så synen av dom där två sittande bredvid varandra vid matbordet, som gör mig så himla lycklig. Oändligt tacksam.
Så fixades det chokladigt och gott.
Och hemmet är faktiskt helt njutbart, att det helgfixades redan igår så det bara är att gör mysiga saker idag.
Morsan har hunnit träna ett fredagsfyspass också som brände fint i musklerna. Fredagsfys före Fredagsmys, liksom..
Nää.. det där med träningskläder är inte så knussligt, det heller. En hålig långkalling och en pinsamt mycket använd amnings-sport-bh. Svettig och stark kan man bli ändå!
I frysen väntar nu chokladbollar och chokladkaka… ja, vi rullade en del och gjorde kaka av en del av smeten. Receptet hittar ni HÄR. Bästa, bästa tycker vi här hemma! Så strax väntar fredagsfika. Kanske trotsar vi tråkvädret och ger oss ut. Det är ju alltid så mysigt med dom där små fika-ute-äventyren.
Hoppas att ni har en fin fredag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 9, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling, Träning
Bland snö och rusk och stundvis skönväder och sol. Har jag fortsatt med vad jag och S började med igår; Vårfixa i trädgården.
Trädgården som inte hunnit bli särskilt avancerad alls, under bara våra snart två år här på gården, men som vi hoppas och tror ska växa lite för varje år. Till en början planterade vi om basilikan, jag och min lille trädgårdsmästare.
Festligt och gott att kunna äta, bara sådär liksom.
Lillan snusade gott i vagnen medan. Världssnorig, dock.
Därefter började vi gräva i rabatter, kantskära och fylla på med mera jord här och där. Minimannen åkte lyckligt i skottkärran hit och dit. Tills han var så trött att han var ”alldeles trött i huvudet”. Då pausade vi. Och idag har jag fortsatt. Med precis samma.
Fast alldeles själv. Så konstigt det kändes. Storebror lekte på Föris, efter flera flera veckor av bara någon enstaka dag där. Kul att träffa småvännerna och bästFröknarna, tyckte han. Och ja, Lillan sov just då, så därför var det bara jag och kalla majtisdagen, där bland rabatterna.
Men det äär ju så underbart sånt där. Påta och gräva och bli skitig och fixa fint. Jag känner mig himla okunnig ännu. Men jag tänker att jag nog lär mig med tiden. Och så frågar jag mamma, Storan och Syrran. Roligt, det är det i alla fall!
Vips var det lunch och efter den packade jag ner sova-igen-Lillan i Snabbvagnen. Kutade. Idag igen. J somnade gott. Och innan vi var hemma igen hade vi en älskad Storebror med oss hem. Älskar dom där turerna!
Nu är det kväll och kvällsljuset är magiskt. Lillan har redan gjort kväll, S och M är nere på byn och hämtar ut paket och jag sitter och mumlar för mig själv; ”Det här är ett helt nytt liv”. Syftar på en vanligvardagkväll, där alla samlats till sist…
Kära nån. Så fint.
Ha en fin kväll, alla ni.
Lillafrun
av Emmeli | maj 9, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Pyret 10-12 månader, Stora Lilla Familjen
Äntligen. Äntligen Blåsippor.
Den här veckan har startat himla bra.
Blåsippan ute i backarna står. Niger och säger att nu är det vår.
…. fast, än är det vinter kvar, säger mor.. 
Det där är min absoluta favoritblåsippsbacke. Så mycket barndom. Både i själva stället, Bergsviken. Och att vara omringad av dom där vackerblommorna. Kanske, kanske. Kan det vara så, att några blommor fick följa med hem till lilla mor. Både min egen och jag själv. Det gick bara inte att låta bli. 
Så himla fint att kunna ta med hela familjen dit. Se Juniflickan sitta och prassla i löven och tycka det är hur spännande som helst. Och njuta av synen av dom där tre människorna tillsammans. Ingen pappa som är i något land långt bort, vilket han varit precis dessa maj-veckor tidigare år. 
En drömstund.
Och nu är den här mamman lycklig i blåsippshjärtat. Det behövs inte mycket för att undertecknad ska känna lycka. Himla finurligt. Om jag får säga det själv. Det finns så mycket att glädjas åt då, liksom. Det stora i det lilla.
Ta hand om er!
… här singlar snöflingar då och då. Fem minusgrader i natt. Penséerna får fortfarande sova inne om natten. Alltså, våren? Nu längtar vi efter dig. På riktigt.
Lillafrun
Senaste kommentarer