av Emmeli | sep 8, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret i magen
Vi klarade det ju!
-Tjoho!
Efter förskolehämtning igår, tog vi vagnen vidare på vår favoritrunda. Svängde förbi Farfar på jobbet och sådär. Och som om dagen inte var nog bra då, för en tvååring med så många favoriter i livet. Ja, då drog vi till Mäjadalen också. Slog ihop våra paltar som vi fått av Moster M dagen innan, med dom som Storan fått. Och så stekte vi palt och åt oss sådär storkmätta. Innan jag och barnen åkte hemåt och bäddade ner oss alla tre i storsängen.
Jojo, här har det sovits från klockan 20.15 till tuppmorgonen. Självklart har jag ammat nån gång där emellan, jag lovar!
Meeen.. så, hiiimla, skönt.
Sömn.
Jag är ju nog känslosvallande när jag är pigg, liksom. Är jag då trött. Så blir jag som en skrothög alltså. Vill typ bara gråta. Eller vill och vill…
Och jag tror att, bara jag nu sett att vi ju faktiskt klarar det här. Morsan och dom där två gullekidsen.Vara, bo,fixa, lämna, hämta, åka och sova. Ja, ni vet. Den lättnaden gör att känns det tusen gånger bättre, än igår när det bara kändes obra. Kanske har den här starten varit något som legat lite under ytan och något jag, smått undermedvetet, bävat inför.
Ja, sen har nog mannen rätt.
Som vanligt.
När han säger; ..älskling.. kanske det är nån hormon eller så, som spökar också?”.
Hah, då skrattar jag ihjäl mig. Han har såklart jätterätt. Men det roliga är ju ändå att han pratar om hormoner i singular. Alltså, här snackar vi bomben och inget himla singularis.
Näpp, nu ska jag sörpla mitt kaffe efter att ha varit iväg med det där gänget på Förskolan.
”Jag tänkte också börja föris, ba så ni vet! /Juni…”
Såå varm i hjärtat efter ännu en så bra lämning. Nu kanske jag kan börja slappna av på den fronten igen också. Minimannen skulle pärla pärlplatta till sin mamma nu, sa han. Hur gulligt? Jag svimmade nästan, såklart.
Strax ska jag och min vansinniga träningsvärk köra ett tvätt- och städare här, medan lilla Juniflickan sover. Och jag hoppas bli klar ganska fort så jag typ bara kan gå ut och sätta mig på bron sen och njuta av det underbara höstvädret.
Allt är precis som vanligt här på Drömgården, med andra ord. Med den här känslomänniskan. Som, nu som nybliven tvåbarnsmamma, är ännu, ännu lite ”värre”.
Ni får ta mig för den jag är, helt enkelt. OK?
Ha en god torsdag!
Lillafrun
av Emmeli | sep 6, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Vilken tisdag!
Det måste ju typ vara olagligt att få ha det såhär bra. Precis så känns det. Känner mig som världens lyxknös som får ha tid till allt det som jag tycker är så mysigt och roligt och allt det där. Vara HemmaMamma, alltså. Med allt var det innebär. Jag kan absolut vara trött som stryk ibland, men det är liksom ändå en trötthet som har kärlek i sig. För den är kommen av just det. Kärlek.
I morse lämnade jag Minimannen på lekhaket några timmar. Såå skönt att förra tisdagens ledsna lämning kanske var en monsterlämning som inte tänkt dyka upp på i alla fall ett bra tag, igen. Jag drog sedan ut Juniflickan på långtur med vagnen. Kände att åh, nu är det verkligen den där hösten jag fantiserat och drömt om. Nu är jag mammaledig. Sådär på riktigt, liksom.
När vi kom hem var det matdags för Lillan. Bäbisgos. Och sen, när hon somnat igen, fick jag ett ryck och gjorde vad som står som en utav punkterna på Höstens Lista.
Det vill säga, byta storlekar i barnens klädlådor, röja bland barnkläderna uppe på vinden, städa i ordning bland en herrans massa kartonger och sedan shoppa på bästa sätt, genom att dra ner en massa ärveskläder. Jag blev såklart lite sentmental när pyttepyttestorlekarna bäddades ner tillbaka i sina kartonger..
”Men det är ju fantastiskt att dom små liven växer”. Jaag veeet. 
Alltså, hur bra!? Att ärva, alltså.
Lillan ärver av Storebror. Kommer så ihåg hur söt han var i den där gulrandiga. Och Storebror, han har fått ärva massor av kussarna. Så himla värdefullt. Jag är så förtjust i den där bruna fårdressen och blev så glad när jag hittade den i en storlek till uppe på vinden. Ren och skär lyx. 
Den där punkten tog sin tid, men var såå skön att få checka av. Jag firade med ett styrkepass i hallen. Och lite förvällning av svamp!
Innan hemmet plötsligt gick från med-bara-minibäbislugn, till full-fartig;
Liten hämtades från Förskolan och till sin lycka fick han även hämta hem sina kussar från skolan idag. Jag gillar skolan!, sa lillvännen där han gick och precis hade blivit omfamnad av sina gulliga kussar. Förstå vilken lycka. Små människor, i lite, lite olika åldrar. Som är kusiner och tycker så mycket om varandra. Snacka om något som värmer ett mammahjärta.
Sen hamnade vi till slut allihopa i lilla byn, hos barnens mormor och morfar. Så mannen och jag, alla barnen, Kussarnas mamma, Storan. Och moster M. Moster G och Morbror S. Vi, har haft typ världens mysigaste tisdagkväll, där hos mina päron. Moster M hade lagat palt som vi åt så det stod ut genom öronen på oss. Mina gullungar fick syskonpresenter och ja, kvällen var bara så fin.
Med magar mätta, ögon trötta och hjärtan varma. Åkte vi till sist hemåt Drömgården igen. 
Med två sovande stjärnor i baksätet.
Nu sitter jag i Salen och har tänt ljus i kakelugnen och det är så himla mysigt.Ska njuta sista stunden av den här dagen innan mina ögon slocknar för dagen.
Jag hade ju några dagar förra veckan när jag inte riktigt kände igen mig själv. Kände mig lite si och så. Men som alltid när små dalar dyker upp, försöker jag bara ta emot dom på bästa sätt. Tänka Jag är bara människa och liksom låta mig vara, på så vis. Dag för dag, sedan konstaterandet, blir knuten bara mindre och mindre. Och idag har jag känt mig alldeles över-livet-nipprig. Så himla, himla underbart.
Mammalivet på en pinne!
Hoppas att Du haft en fin dag. Natti!
Lillafrun
av Emmeli | sep 6, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Efter frukost gav vi oss ut för att göra något vi längtat efter.
Plocka äpplen från vårt eget äppelträd.
Finaste pojkarna på jorden.
Som det känns lyxigt, alltså. Att vi får ha så mycket tillsammanstid, hela familjen. Nu när jag är HemmaMamma, så känns det mindre påtagligt när mannen reser iväg på sina uppdrag. Jag menar. Då, när han kommer hem, och är jättehemma i flera, flera dagar på raken. Då är ju också alltid jag, och barnen, hemma. Så vi hinner ses och mysa massor. Känns så värdefullt. En livets Lyx. 
Och det där vi pysslade med igår, är sånt som jag bara älskar. Ett så mysigt familjeprojekt. Alla hjälpte till, på sitt lilla vis…
Lilla Juniflickan hjälpte alltså också till, på sitt vis.
Elva veckor gammal idag och helt och hållet underbar. Lyckan som sprider sig i kroppen när hon ler mot en, med det där lilla tandlösa leendet och dom glittranden ögonen. Att pussa dom där persikolena kinderna. Hålla lilla handen i min. Höra hennes andetag. Se hur hon blir alldeles glad när hon ser sin Storebror. Bli gråtig av att han, världens finaste pojke, säger jag ääälskar diig, Juni! x antal gånger om dagen.
Åh.
Och där; en mamma som konstaterade att hennes kropp mådde bättre än dagen innan. Precis hur skönt som helst.
Sen kokades det äppelmos, lingonsylt och gjordes småpaket av persilja som frystes in. Det är höstskörd nu. Frysarna fylls. Det saftas och syltas och plockas bär och svamp. Och man känner sig så rik att det inte är klokt.
Men vad jag känner mig mest rik utav, är det här;
Ni förstår precis vad jag menar, det är jag alldeles säker på.
Det blev eftermiddag och två småkusiner kom hit till gården och lekte med morbror M och liten Minimankusin. Mamman, det vill säga Storan, och jag. Vi gav oss ut på en sån där tur jag tycker så mycket om. Bara hon och jag, i skogen, småflåsandes upp för backar, med svampletarögon. Vi hamnade på hög topp, så vacker att man nästan tappade andan lite. Där satt vi, skalade varsin mandarin, pratade lite livet och såg ut över vad som var så vackert där med glittrande vatten i kring. Vår lilla by.
Jag hade dopat mig med vad jag typ aldrig tar (alvedon), och som verkligen hjälpte och gjorde att jag kände mig skitpigg. Tänkte att jag nog skulle få sota för det senare, men så blev inte fallet. Väldigt tacksamt.
Och den där grejen att efter några timmar borta, återigen få rulla in på gården, den där makalöst vackra hösteftermiddagen. Med lagårdsdörrar öppna, en drös ungar som sprang och lekte, Drömdörren på glänt i till huset och solen mjuk och som det vackraste glitter över hela alltet. Dessutom med en massa kantareller med hem. Faktiskt rätt och slätt hur fint som helst.
En sån där dag som åkte rakt in i hjärteasken. Vackra September.
Lillafrun
av Emmeli | sep 1, 2016 | Emmeli funderar, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader
Med trätandborsten (jo, vi har såna hela familjen. Mannens påhitt. Han gör det ju av kärlek, så jag och Sisten bara hakar på. Man vänjer sig efter ett tag med det där träiga..) i munnen och med pirrig mage, var jag där tokredo inför dagen.
Storan-Lillan-och-Juniflickan dag stod ju på agendan!
Vi vinkade pojkarna hejdå och så drog vi iväg. Och hade sedan en helmysig dag. Mycket skratt och mysiga samtal. Och så, för oss båda sammanlagt, en heeeerrans massa timmar hos Frissan. Juniflickan då, ljuvliga unge, hon bara hängde med. Sov och sov och sov och åt enligt sin skalmanklocka. Tidigare år, när Storan haft sina småttingar med på detta återkommande äventyr, så har jag tagit hand om hennes små. Nu, som Storan uttryckte det, var det dags att bjuda igen. Och det gjordes med bravur och fembarnsmorsavana. Juni hade det prima, helt enkelt. Så jag kunde verkligen sitta där i frissastolen och bli sådär makalöst ompysslad. Alltså, huvudmassage vid shampootvätt? Typ oslagbart skönt!
Och det shoppades på stan och blågula huset och åts underbar medelhavstallrik med alla möjliga goda röror, halloumi, ljuvligt bröd och sånt. Till slut började det mörkna och Juniflickan var inne på sin tredje amning-på-vift, så då förstod vi att vi varit borta läänge. Vi drog oss hemåt och landade till slut hemma på våra gårdar. Mannen drog av en efter-bild på den där morsan som typ aldrig ens rafsar ut tovorna ur håret.. han var liksom lite häpen över hur städad jag såg ut. Ha!
Trött men glad och tacksam morsa.
Nu sitter jag och snabbsörplar lite kaffe efter att ha varit och lämnat Storebror på lär- och lekhaket. En så skön lämning idag. Mamma. Du kan gå! sa han med sin kärleksfulla och samtidigt småbestämda lilla stämma. Ljuva ord, tyckte jag. Jag har sagt hela tiden att det är för hans skull jag väljer att, några få timmar, några dagar i veckan, lämna honom där. För att få leka med sina små vänner och lära sig sånt jag inte kan lära honom här hemma. Men, helst av allt, med ord ur mitt mammahjärta, så vill jag ha honom hemma. Jag tänker liksom inte lämna bort honom för att det är så skönt, då får du lite vila-grejen.. det är inte min grej. Jag har väl inte önskat barn, för att jag ska VILA ifrån dom!? Jag älskar att vara tokslut om kvällen, om det beror på att jag gjort gott för mina barn.
Så vi får se hur allt det här reder sig. En dag i taget, och än har det ju bara varit en sån där katastrofmorgon. Häromdagen, ni vet. Men inga fler såna får dyka upp, alltså. Det är jag för vek för.
Nog babblat. Nu ska jag passa på och dra igång städrace här. Köpte lite nya kuddfodral och blommor igår, så jag är pepp att piffa lite i Salen!
Önskar er en god torsdag!
Lillafrun
av Emmeli | aug 30, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
..Han där borta.
Det är min pappa.
Jag älskar honom. För den han är, för vad han alltid gjort och alltid gör för mig. Jag skulle kunna ringa honom mitt i natten, berätta bekymmer och veta att jag har honom med på vägen. Än om jag kanske inte skulle ringa honom, för jag är vuxen nu. Vill klara mig själv. Har min man jag i såna fall funderar med. Så vet jag. Att han finns där. Pappa.
Och igår, då kom han till oss. Hips vips, så stod han där på bron och glada blev vi allihopa. Men den som fullkomligt höll på att hoppa ur kroppen, var det där lilla barnbarnet. Han vi kallar Minimannen.
Fort var arbetet igång. Något mannen egentligen velat göra i månader, men som legat långt ner på priolistan. Ta hand om veden där nere vid lagårn. På några minuter uppstod ett minifamiljeföretag. Det klövs, lastades i skottkärra, staplades.. alla hjälptes åt. Förutom den där lilla flickan som sov som en liten björn ute i höstluften.
Och den där synen. En liten drös pojkar, alla som var och en av dom har en stor, stor plats i mitt hjärta. Hela vyn, med dom där älskade, lagårn bredvid, vår egen lägda i bakgrunden… idylliskt, tycker jag. Ja, precis som när Ernst ställer sig i något vackert läge och snickrar på någonting. Han gör det för att visa bra TV. I det här fallet, handlar allt om att få in ved i lagårn. Det är på riktigt. Och bara sådär, rätt upp och ner-vackert.
Någon njöt så. Av det där han tycker så mycket om; att få vara med.
Jag gick inåt, för att göra ordning lite mellisfika. Minimannen ville ju bjuda sin Morfar på tekakorna han bakade häromdagen. Och när jag går mot huset, hör jag en Morfar och Miniman kärleksförklara varandra.
– Molfal? Gilla mig?
..Jaa, Sixten. Morfar gillar dig!
-Molfal?
Ja, Sixten?
-Älska mig?
Ja, Morfar älskar dig.
…
Jag fortsatte att gå. Och där och då, kändes liksom livet sådär mycket att orden gömdes, tiden stannade upp och hjärtat blev sådär varmt.
Så fikade vi, i vårt tvärgamla kök. En liten paus i arbetet, av den finaste arbetsdagen jag kunnat tänka mig.
Tack pappa för igår. <3
Lillafrun
av Emmeli | aug 28, 2016 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Recept, Stora Lilla Familjen
En dag, när det blåser så mycket att äpplena flyger och träd faller till marken. Pappan är borta och mamman är hemma och dräller tillsammans med två småttingar.
Då, kan man hitta på en massa saker.
Som att dansa till norska barnsånger och digga till Fyra bugg och en coca cola. Man kan fylla i en viktig bok. 
Bada en bäbisflicka. Sörpla kaffe. Bygga ett och samma pussel typ tio gånger, innan man går på nästa och gör samma sak. Och sova.
.. ja, det kan man också göra.
Så, kan man baka dubbelsats tekakor. Två människor tillsammans. Som bara älskar att vara med varandra.
Min fina pojke, alltså. Så stor han håller på att bli. Så länge jag kan minnas, så har han ju hängt med mig i köket. Och nu, nu börjar det verkligen vara på riktigt. Han är lite världsvan, så att säga. Vi hjälptes åt hela vägen igår. 
Han smulade jäst, och hjälpte till att måtta. Hällde i mjöl och styrde assistenten. 
Jag knådade och han hivade på plåten. 
Sen slog någon till och skulle servera kaffe.. Vattenkaffe. Och jag hade en sån där dag när det inte rörde mig i ryggen, än hur söligt det blev. 
Men, så tittade jag bort en sekund för mycket och någon hällde ut precis heeela blå kaffepannan på golvet.
Nytänk av lek. Jädrans vad blött det var.. 
Men det var bara att torka och torka. Och torka. Och till slut satt vi där, med världens godaste mellis. 
Någon fikade barmage, av någon outgrundlig anledning….,men njöt lika mycket för det. 
Frysen fylldes med vardagslyx.
Efter mycket pyssel och lek, i tekakevarmt hus. Och knappt någon utelek och friskluft alls (sedan ena trädet bredvid Sistens sandlåda blåste i kull i våras.. Så är jag ännu mer respektfull för blåst av det där kraftigare slaget..).. så var vi typ klockan 17 gå-och-lägga-oss-trötta.
Men vi härdade ut, åt goda middagsrester från kvällen innan, hängde i salen bland leksaker
…en sömndrucken lillasyster och en bok som jag och mannen turas om att glutta i; Stora boken om byggnadsvård.
Sen blev klockan småttingnatt och Storebror slocknade gott. Jag sjönk ner i finsoffan, myste med lillan och kände bara ”yeah, vilken dag!”.
– I hemmets trygga vrå –
..En dag, när det blåser så mycket att äpplena flyger och träd faller till marken.
Förresten, tekake-receptet har ni HÄR.
Lillafrun
Senaste kommentarer