av Emmeli | maj 20, 2019 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Mammalivet, Minsting 10-12 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
God förmiddag ni hjärtans fina människor som kikar in här hos mig!
Det är måndag hemma på gamla gården. Ljumma vindar. Sol och hummelsurr. Bäbisen ligger ute i vagnen och snusar, med hatten på magen, som en riktig Rutinerad Sjusovare. Häggen doftar ljuvligt. Och jag vill inte missa en sekund av nuet.
Vi är ett något gäspigt gäng här hemma idag. Som börjar veckan mjukt, tillsammans, i vanlig ordning. Jag bjöd på nybakta frallor till frullen och lyxar med tretår. Vi tar det lugnt idag. Helgen har varit så himla god, och gjort oss trötta kan man säga. På skönt vis.
Vi kickar igång veckan här inne med en Måndagshälsning i vanlig ordning, tittar lite bakåt, landar och kikar på hur kommande veckan ser ut, på papperet alltså.. sen får man ju se, i vanlig Livet-ordning. Är så tacksam för varje dag.
Det blev helg och lilla tullisen under äppelträdet slog ut. Dom kommer där, år efter år.
Efter att mor tankat sig med morgongympa, vi ätit frulle och småttingar smorts med sommardoftande solkräm, så packades mellis och barn ner i vagnen.
Enträgne pappan lämnades hemma bland sluttampen på Spånhärvan, medan jag och barnen mötte upp Farmor, Faster K och kusinerna, som ju är i prick samma ålder som Storebror S och Lillasyster J.
Roliga timmar nere på byn, med lekparkshäng på två olika platser och utelunch. Mysigt!
Efter en hop lekparkstimmar tjavade vi hemåt drömgården och fortsatte leken. Där bortom häggen är en lekställning full med glassätande gullungar.
Så blev det eftermiddag och mor hade riktigt fått inplanerad tid att få småslumra i vilstolen ute i solen. Jag skulle preciiis sätta mig.. vad händer då tror ni? Det går larm förstås. Så älsklings-M ilar i väg och byn fylls av sirener och sedan såg vi inte till Brandispappan på länge.
Svärisarna hade bjudit oss alla på lördagsmiddag, så lyxigt. Så jag och barnen tjavade dit och blev bortskämda. Innan vi knatade hemåt, åt kvällsfika och bäddade ner varandra..
Med denna syn framför mig, grät jag en skvätt.
Jag var både helt slut efter dagen, ingen klagan inte ett dugg, jag älskar att jag är slut av att ta hand om dom tre mest fantastiska människorna jag vet. Mor var trött. Men mest bara så oändligt tacksam. Den största skatten jag kan tänka mig. Tripp Trapp Trull.
Trötta Glädjetårar, alltså.
Jag drog morgonrocken om mig och gick ut på verandan. Fåglarana flög över himlen och kvällslugnet var så vackert.
Jag spatserade över gården, doftade på dom allra, allra första häggblommorna som hade slagit ut under dagen.
Och till sist, någonstans mitt i natten när månen sken som allra mest. Då kom den älskade skäggige hem. Stank rök. Och var vacker som bara han kan. Den brinnande skogen, uppöver berget, var släckt. I vanlig ordning var jag saligt lycklig över att ha honom hemma igen.
Majnatten är vacker.
Plötsligt var det söndag!
Ny dag. Ny energi. Hos både stora och små.
Peppen var omåttligt stor här hemma. Vi bakade sockerkaka tillsammans och jag hann nog tusan knappt blinka innan den var färdig. Pyttiga bagarna är såna hejare där i köket!
Loppade sockerkaksformen formade ännu en vacker kaka och det doftade sockerkaka så det stod härliga till!
Så blev det tid för vad jag längtat så otroligt efter; Trädgårdsfix!
Låt mig visa en före-bild!
… sen rullade mina älskade, älskade föräldrar in på gården. Och vet ni, jag blir tusan rörd öven idag när jag tänker på det. Hur söta dom var, som kom med spadar, stora leenden och uppgrävna perenner från deras trädgård, som är fantastisk. Att få denna hjälp och mysiga gemenskap med mamma och pappa, ja det var en dag jag aldrig, aldrig kommer att glömma.
Jag ska självklart visa er vad vi påtade med under dagen.
Helt slut var vi efter trädgårdsdagen och vilade så gott på storsängen. Trots att ingen av oss i bild grävt ett endaste spadtag utan mest bara servat med mat och fika, krupit hittan och dittan och framförallt känt sånt lyckopirr i magen dagen lång att jag var tvungen att gå ut flera gången på gården under kvällen, för att se så att det var på riktigt. En början till Drömgårdsträdgård. Åh.
En majhelg i hjärteasken.
…
Nu har vi måndag. Ser så fram emot veckan!
Bara njuta varma våren, grönskan och alla dofter. Framförallt synen av småungar som tycker den här årstiden är lika ljuv som vi vuxna.
Mer trädgårdsfix tänker jag!
Ääntligen kvällsgå med Storan!
Och så ska vi förbereda oss för kommande helgens äventyr, berättar mer om det senare.
På, i vanlig ordning, framtrollad tid ska Hemmamamman förbereda för kommande samarbeten här inne och på instagram. Det är roligt och jag hoppas att ni känner att jag gör alltsammans av hela mitt hjärta och själ.
Jag planerar att knåpa inlägg till er om ditt och datt, men bland annat Trädgårdsdagen igår förstås, så ni får se resultatet!
…
Ha nu en god veckostart, glöm för hjärtats skull inte att ta en drös djupa andetag varje dag. Jag påminner mig själv lika mycket, som er. Andas. Lyssna till fågelsången och dofterna.. av himmel på jorden…
Vi hörs snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | maj 17, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Mammalivet, Minsting 10-12 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Det är så andäktigt, nästan, nästan smärtsamt vackert i naturen just nu.
Att få se, hur allting vaknar till liv igen. Riktigt känna hur det gröna bara omfamnar oss, mer och mer för varje dag. En ynnest. Att få vara med om ännu en vår.
Någon kryper över gräsmattan. Storasyskonen springer över gården. Jag går som en Ferdinand och andas djupa andetag. Vårens första ruskväder gjorde gott för marken och för var dag blir det bara grönare och grönare. Stora björken har fått små pytteblad, som jag visade Bertilen där vi satt i trägungan och vilade för ett slag. Tvätten vajar i vinden och det doftar så gott där jag viker småttingkläderna och lägger på sin plats.
Morgnarna är ljuvliga. Att vila i småskuggan av äppelträdet är alldeles ypperligt.
… menar Lillprinsen!
… som skiner i kapp med solen. Allra särskilt när älsklingspappan precis kommit hem från arbetet och första mötet efter flera timmar ifrån, är här.
Ja. Det är en så enorm tacksamhet. Att få vara med om ännu en vår. När allt vaknar till liv igen!
Majljuset är magi. Fågelsången likaså. Morgnarnas och kvällarnas lugn är gudomligt. Tänk att den är här nu, knopparnas tid, när allt brister ut i det vackraste av landskap.
Storebror och StoraLillasyster cyklar och busar längs lillvägen. Femåringen samlar på vackra stenar i en burk. Och Skrållan går runt och pratar på in- och utandning. Sjunger för full hals och avbryter mitt i för att säga antingen Mamma! Jag äääälskaj dej!” eller ”viss äje vaacket ute, mamma!”. Och så gungar dom. Alla tre. Och mammahjärtat värker av kärlek.
Bertilen blir så uppassad av sina storasyskon.
Lillebror upplever sin Livets Första Vår. Tänk, va. Så fantastiskt. Han ordagrant smakar på den, allt han bara kan. Jag fångar små löv och grässtrån, grus och grenar ur dom där mjuka gossiga småhänderna som har siktet inställt på att pricka lilla munnen. Ögonen lyser på ungen. En första vår. Men visst känns det alltid, alltid som att det är den första? Det kaan inte har varit prick såhääär vackert tidigare, tänker jag. Där jag är helt fast besluten om att det här är livets bästa vår.
Vi är ett så himla fräsigt gäng nu. En storliten familj. Jag njuter allt jag bara kan, av precis varje dag.
Så tacksam som får uppleva hela alltet.
…
Nu väntar helgdagar.
-Må så gott alla ni!
(Och PS! Mitt fullproppade, kraschade, minneskort är på väg till ett dataräddarföretag, som är proffs på att laga trasiga minneskort. Kanske, kanske går det att rädda och få tillbaka alla de tappade bilderna. Jag lovar att hålla er uppdaterade om hur det går! Ds)
Lillafrun
av Emmeli | maj 16, 2019 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 2 år, Mammalivet
Har ni sett så vackra vitsippor!
Storasyster Storan susade in genom dörren igår, mitt i Hemmamammalivet när jag höll på att baka matbröd med småttingarna och förbereda för kvällen middag med vännerna. Hon förgyllde min dag med en kram, några minuters systerprat och den vackraste sortens blomster, plockade med kärlek i vackra skogen. Så susade hon vidare. En liten guldstund. Är så evigt lycklig över att ha Storfamiljen nära.
Så fortsatte dagen. Och kära nån, så vi njuter dagarna nu. Förutom några småstunder här och där, inne. Så är det njuteri ute i det grönskande som gäller. Så himla underbart väder, man blir ju alldeles löjligt glad, visst?
Och till skillnad från förra veckan när precis ingenting stämde och jag enbart kände mig otillräcklig som mor och liksom stööp på kudden varje sena kväll. Så är det här en god, god vecka. Det är ju sådär, upp och ner. Oftast har allt sin förklaring.
Nytt för denna vecka är att vi försöker vänja Skrållan, snart-treåringen, att klara sig utan sin efter-lunch-vila.. hon vill sova aaalldeles för länge då, timtals, och blir liksom surare om jag väcker henne efter en lagom timme, än om hon inte får sova alls. Så nu testar vi inte-sova-alls-grejen, och då somnar hon plättlätt på kvällen, till skillnad från senaste veckorna där hon varit bananasbusig vid nattningstid och hennes brorsor som varit sovtrötta har blivit störda vid nattningen och hela kvällarna har blivit nattningsbestyr. Men nu tusan har vi en ny god rutin. Inget behöver ju vara skrivet i sten, vissa dagar får hon sova och sen går det ju att dimpa ner i mammans knä och läsa en bok eller se en snutt Pippi Långstrump också, för att pausa.
Älskade små liven, alltså. Som sagt, ibland är det ofantligt uttröttande, men jag älskar verkligen det här Hemmamammalivet. Det här är det lyxigaste liv jag kan tänka mig… känns så gott att finnas här för småttingarna.
… jaa och så till sista ämnet som jag har på hjärtat… ”MARDRÖMMEN”.
När det blev kväll och barnen sov, skulle mamman vila innan kudden.. vilket kan innebära att gå en kvällsrunda över gården, hänga tvätt i tystnad, sätta sig på sofflocket för ett slag och knåpa ihop ett blogginlägg eller så. Så förstår ni, så tappar jag ner minneskortet till kameran i golvet.. inget särskilt fall alls, det har varit med om värre om jag säger så.. men det där blev tydligen droppen..och 1600 bilder är nu låsta i kortet. Kortet går inte att läsa, varken i kamera eller dator. Jag fick typ panik, alltså. Såg bara framför mig alla bilder som är där, på barnen. Det är liksom det viktigaste. Utöver att jag har gullungarna i min verkliga syn, så är förevigandet i bilder något som är så viktigt för mig också.
Mycket är i album. Sen har vi en superstor NAS att lagra bilderna i… men det har inte blivit gjort nu på några månader.. och mitt fotohjärta blöder när jag tänker på alla Bertil-bilder, hans första år liksom och förstås på alla barnen.
Så idag pågår research för att försöka få hjälp med det här världsliga, men ack så dryga, problemet. Jag knäpper händerna och hoppas att det ordnar sig. Snälla, håll en tumme för mig? .. har en känsla av att det kommer att bli dyrt.
…
Vi har börjat dagen med ännu en vacker springtur.. som nu då sker iiinnan lunch, för att bara det ena barnet ska somna. Mamman får älskad motion, Lillebroren snusar och Skrållan hejar på, ”foottaje mamma!” (fortare mamma) och sjunger ena sången efter den andra. Typiskt härligt! Storebroren är och leker med sina småvänner, någon småsväng/några småvängar dit under veckan gör min storlilla pojke gott. När han kommer hem är han så glad efter att ha fått Storebrorsvilat lite och lekt med sina jämnåriga och konstaterar hjärtligt att; ”borta bra, men hemma bäst!”. Gullhjärtat.
Näpp. Färdigbabblat för denna mor. Nu ska jag och Juni sno ihop lite god efterrätt inför kvällen med vännerna!
Vi hörs snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | maj 13, 2019 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Mammalivet, Minsting 10-12 månader, Musik, Stora Lilla Familjen, Träning
Å. Hej alla ni! Hoppas att ni haft det gott i helgen. <3
Min helg blev verkligen som en endaste varm kram. Jag kände mig lite som ett korthus som föll i fredags. Alltså, alltid alltid är det en trötthet när helgen tar vid, ju. Men ibland lite extra, när det varit lite extra, helt sonika.
Så blev det helg och vi fyllde dagarna med hjärtegott.
Tillsammanstid. Två föräldrar här hemma. Chans att inte göra så många saker samtidigt (vilket det mycket är när man hemmamammar med tre älsklingar.. något jag ju för det allra mesta tycker går ”som hejsan”, som Minimannen säger, men som ibland kan ta ut sin rätt).
Helgen, med lyckan över sjukstuga som upphörde, ungar som började vara sina rätta jag igen. Lillprinsens små, stora framtänder som ääntligen fick se världens ljus. Och mammahöften som fick vila en del från bärande på ledset barn. Framförallt; Mammahjärtat som fick njuta av ljuvliga synen av glada barn igen.
Storasyskonen cyklade för fullt längs lillvägen. Gullebarn.
Skogsluft. Pyssel vid pysselbänken. Löpning, en längre tur för mig och skäggig tillsammans, två barn i vagnen också.. Storebroren hade Farfardag och levde liivet. Ja, båda storasyskonen har svishat till Farmor och Farfar härs och tvärs under helgen.. den rikedomen. För oss alla, på alla sätt. Att ha våran Storfamilj nära.
Vi har samlat på sömn. Träffat efterlängtade vännen. Och så avslutade vi alltsammans med att åka till Grannbyn på fantastisk gospelkonsert. Där jag träffade gamla vänner från mitt folkhögskoleår i huvudstaden… det där året för alldeles snart tio år sedan. Det var så enromt roligt att återse fina människorna. Och njuta hjärtevarma musiken.
Bertilen och jag dansande och njöt och till sist somnade han i min famn, och sov sig igenom världsbra, ösig gospel. Mammas lillprins.
Ja, ni anar att helgen varit som ett plåster på en lite för trött småttingmor, va? Mycket riktigt. Känner mig alldeles varm i hjärtat. Hoppas, hoppas, hoppas ni haft det gott, ni med!
…
Nu tar vi måndag!
Tillsammansmåndag. Lyxigaste sortens veckostart, alltid. Nu ska jag ansluta mig till gänget som är ute på gården. PappaMorfar är här och hjälper oss att elda idag, så snällt. Det är så himla mysigt med eldningsbestyr tycker jag, barnen gillar det också! Och förstås är det fräsigt att få bort dom där stora högarna av gammal brädfodring. Win-win-win, alltså!
Planer inför veckan?
Våren har stått på paus för ett slag, men det känns som att den är här för att stanna nu. Det ska vi njuta av i massor denna vecka, tänker jag. Tussilagosolarna har vaknat igen i dikena, gräsmattorna blir grönare för var dag och små knoppar syns på häggen. Ljuvliga vår! Jag har ett par utkast att jobba med inför fina samarbeten som ni ska få ta del av också. Och vännermiddagen här hos oss längtar jag också massor till. Lite så. Vi tar en dag i taget.
Önskar er en hjärtegod start på veckan!
Lillafrun
av Emmeli | maj 11, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 5 år., Mammalivet, Minsting 10-12 månader, Stora Lilla Familjen
Med snärjiga dagar bakom oss, där mamman känner att dubbelknutarna knutits på rad och andningen inte direkt varit djup så många gånger, förutom möjligtvis vid långa promenaderna eller dom där små gympapassen. En vecka där det varit sjukstuga, mycket jobb, Brandismanna-uppdrag, renovering till sena kvällarna, ledsen bäbis med tandsprickning, ovanliga nattningar som tagit små evigheter. I princip noll stunder att bara andas för ett slag. Varken jag eller M är så bra på stopp-knappen, alla bestyr är så kära liksom. Men energitankandet är viktigt. Så det var därför så himla, alldeles extra, härligt att ta den nybakta sockerkakan, lager-på-lager-klädda ungarna och åka till skogen.
Ta helg. Andas. Låta axlarna sjunka. Mötas av den vackraste blåsippsbacken vi skådat. Och fika kakan vi bakat på dom där vackra, himlagoda, hemäggen vi fick i början av veckan. Alltså å, så helt fantastiskt mysigt och gott på alla sätt.
Mums, mums, mums!
Och där;
Lilla 11-månadersbäbisen.
Han tittade storögt på sina storasyskon och alla blå blommor i backen… han såg så väldigt sugen ut på en sockerkaksbit också…
..men fick hålla till godo med en ”mamma-slurp”… vilket han inte tackade minsta nej till, i vanlig Bertilen-ordning.
Lilla Radarparet hade highlife.
Bland festisar och kakbitar på rad. Prassliga löv, vackerblomster och roliga lerpölar.. att både leka och dratta på rumpan i och brista ut i storgråt för… ”juuumpan blev blöööt!!” (Strumpan blev blöt) för lilla Skrållan, men några minuter senare var leken igång igen.
Skogen. Helt underbar!
Efter ammemyset och leken och djupa andetagen, plockade vi oss varsin liten bukett.
Så började vi tjava tillbaka till bilen igen, där den stod vid den där parkeringsfickan som för alltid kommer att påminna mig om när jag och M preciiis gift oss. Vi hade just lämnat kyrkan med skramlande burkar bakom tjusiga lilla bilen. Så satt vi där, insvängda på dolda parkeringsfickan med magnifik utsikt över havet, i min Morbrors lilla PW. Vi väntade in att hela bröllopssällskapet skulle åka förbi oss.. så att vi sedan kunde åka mot Livets Fest. Vilka minnen.
Å, vart var vi?
Jo. Blåsipporna.
Vi lämnade det blå havet av blåsippor. Med hjärtana fyllda av mjuka skogen, kaffesörplandet, om ditt-och-datt-samtalen och synen av skogslyckliga barn.
Blåsippelycka!
-Kan reda ut vilka snärjiga knutar som helst.
Hoppas att ni har en riktigt, riktigt god helg! Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | maj 8, 2019 | Mammalivet
Han och Hon. Och den största av skatter.
…
Det är kväll på gården och i hemmet hörs endast dom snusande barnens andetag från sovrummet bredvid.
Mor är trött. Faktiskt så trött att det värker i kroppen på mig. Dagen har varit lång och en drös moderliga dubbelknutar har knutits.
Det är en ynnest att få vara Mamma till de ljuvligaste små skapelser jag vet om. Med det inte sagt att det alltid är lätt.
Jo, lätt är det.. för ungarna är friska, förutom någon snuva nu och då. Vi har det gott i ett varmt hem. Mat på bordet (sjuttioelva gånger) varje dag. Och det fullkomligt bubblar av kärlek och glädje inom familjen, varje dag.
Men trött och smygless måste man få bli ibland i alla fall, tänker jag. Det har ingenting med kärleken att göra. Det bara viskar om att en Mamma också är människa.
När småtänderna är borstade, innan-nattning-buset gått överstyr, kvällssolen lyser in och den tröttaste i gänget är mamman. När godnattsångerna är nynnade tusen varv, små smygande småttingstegen tagna mot vattenglasen som dom ju ”glömt” och bäbisen med små tänder på framsprickning, tröstat sig med amning till söms. När till sist tystnaden stiger, solen sjunker ner bakom berget och unge efter unge slumrar in, då finns till sist bara synen..
Av Han och Hon. Och den största av skatter.
…
En evigt stor tacksamhet. Alltsammans.
Lillafrun
Senaste kommentarer