av Emmeli | mar 7, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Köket, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vi fyller dagarna med Sportlovsmys.
Äter långfrukost och stökar vid köksbänken. Småttingar dräller i pyjamas kanske ända fram tills det är dags att gå ut för utelek. Vi bakar och grejar, fixar och donar. Susar till staden och uträttar ärenden. Mamman tränar mitt på köksgolvet med hela tre små pt:s kring och på sig. Puh. Så somnar vi extratidigt, alla fem i ett hjärtans trassel. Någon vill krypa i sömnen. Och två turas om att drömma olika mardrömmar. Små människor i utveckling, ja. Sömnen gör alla gott.
Ute andas vi friskluft. Snusar i vagnen, gungar i gungan och längs lillvägen görs små äventyr. Frihetskänsla för ungarna att kunna traska där själv, inte behöva vara rädd för någon räserförare alls. Mamman slog sig ner vid gårdshusväggen, sneglade på lekande och sovande barn med ena ögat. Och blundade med det andra.
Vår gamla gård. Med alla skavanker och alla önskan om tid och kärlek. Med allt vad gården innebär, både underbart och arbetsamt. Så är den våran Drömgård.
Steg för steg återställs och formas den också, till så som vi önskar den och tycker att den är värd.
Idag har snön fallit med iver och hela gården är åter inbäddad i snö. Det är som det ska vara, ju. Det ska inte vara vår här i norr ännu. Sådetså. Perfekt dag att beta av en lång, lång att-göra-lista. Allt från att skura hemmet och piffa för födelsedag och kalas. Vädra, bädda rent och vika tvätt i massor. Till att slå in paket, susa på utvecklingssamtal, gympa-svettas och mitt i allt bara tvär-pausa för att pussa gullebarns ljuvligt doftande små nackar.. där den ena varit här ute i stora vida världen i prick nio månader idag.
Sportlov och Födelsedagsfix och bara Liiivet, i en salig blandning, alltså. Är så tacksam över hela alltet. Livet, som är både skavigt, ljuvligt, jobbigt, basiluskigt och alldeles underbart. Att få dela det alltsammans, med dom där människorna jag får kalla för min alldeles egna familj. Det, är minst största lycka på jorden.
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | feb 28, 2019 | Mammalivet, Norra Drömgården, Recept, Söta kakor, bullar och pajer!, Stora Lilla Familjen
Idag är det sista februaridagen och jag är så, så redo att säga hejdå till denna månaden!
Känner ni lika?
Många härliga stunder tillsammans med älskade, men också många stunder med både vemod, känsla av övermäktighet, sorgsen och energilös känsla… veckor av vabruari, den ena febervarma ungen efter den andra och veckor med ständigt värkande mammahjärta.
Ptjaa. Alltsammans tar på krafterna, förstås.
Att baka småkakor tillsammans med sin kvittriga tvååring, i ett solbadande kök. Det, är som balsam för själen och ett ypperligt sätt att avsluta februarimånaden ..eller starta marsmånaden, på!
Ni ska få det mycket enkla chokladgoda receptet!
Chokladsnittar!
(cirka 50 st)
Du behöver:
200 gram smör
2,5 dl socker
5 dl vetemjöl
4 msk kakao
1 tsk bakpulver
1 msk vaniljsocker
1 ägg
Samt 1 ägg och pärlsocker till garnering
Gör såhär:
Blanda alla ingredienser till en deg
Dela degen i sex delar och forma till runda längder, lägg dom på en smord plåt eller bakplåtspappersklädd plåt
Platta till längderna, pensla med ett uppvispat ägg och strö över pärlsocker
Grädda på 200 grader i ca 12 minuter
Skär i sneda bitar, ca 2 cm breda, medan dom fortfarande är varma.
Låt svalna. Ät och njut! 
Mums!
…
Vi har fyllt dom allra sista februaridagarna med både måsten och ljuvliga tider där vi lever för dagen och följer flödet, tar en stund i taget och njuter av det allt vi orkar. Det här HemmaMammalivet är visst, absolut, inte alls bara en dans på rosor. Men det är fasiken den bästa dansen i livet, på skira eller taggiga rosor, alllla kategorier. Okej, brudvalsen tillsammans med den skäggige var magi också. Men annars. Så älskar jag denna livet-vals tillsammans med småttingarna. Att dessutom få dela alltsammans med han jag dansade den där brudvalsen med för snart sju år sedan… det, är en ynnest!
Den här veckan har snön smält i en otrolig fart och både igår och idag har jag känt att vårkänslorna är smått omöjliga att stoppa. Det är lite läskigt att känslan är här så tidigt, visst? Fast onekligen skönt. Det känns som om kroppen tinar..
Som den där eftermiddagen när jag och barnen gick ut för andra gången, lekte ute i ljusa eftermiddagen tills pappan rullade in på gården efter jobbdagen. Storebroren satt och lekte i en snöhög, medan Lillan stod på nästan torr grusväg. Vårvintern är här, mao!
Och idag kliver vi på sportlov här i norr. Ok, vi är ju hemma för jämnan men det är ju festligt med lov, så nu beslutar vi att vi tar Sportlov. Så fint så.
Den här dagen har verkligen gjort att jag glömt allt osnällt februari bjudit på. Att få torsdagsstäda i solbadande hem, tillsammans med friska småttingar. Traska långpromenad och sen premiära med vårvinterns första utemellis tillsammans med ungarna. Åh.
Tack då, februari!
Lillafrun
av Emmeli | feb 25, 2019 | Drömgårdsrapporten!, Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Vilken vecka det där var!
…
Jag är en människa med mycket energi, vilja, ork och håller oftast gott mod. Inte alls för att hålla uppe någon fasad, någon sådan vill jag ej besitta. Jag försöker helt sonika att påverka mitt liv till fullo och fyller dagarna med liv, som jag mår bra utav. Påverkar sånt jag kan. Försöker finna mig i sånt jag inte kan påverka. Och på köpet, finner jag sinnesro. Så är det.
Men ibland behöver jag pausa, jag med. Från suset. Det höga tempot. Jag behöver ladda om, liksom. Och nu, som 28 år och supersupervuxen! Så har jag så lärt mig, mig själv och mina signaler. När jag behöver lite mer än bara en promenad eller varm dusch, för att ladda om. När jag behöver dagar. Att stänga av. Låta orden stanna innanför bröstkorgen. Varva ner. Bryta älskade mönster. Lyssna. Inåt.
Det blev en fin vecka. Jobbig, missmodig och ibland med en känsla att allllt kändes övermäktigt. Bara tanken på att orka vara med på renoveringståget ens en dag till, gjorde mig kräkless. Bara tanken på att M jobbade med alla tre jobb, skulle vara borta flera kvällar, hade dygnet-runt-jour och så vidare. Gjorde mig gråtfärdig. Men, vi tråcklade, pusslade, hjälptes åt, bromsade, tog hand om varandra. Och här sitter jag idag, en ny måndag, men vad som känns som en mer lättad känsla i både kropp och knopp. Jag vågar inte ropa hej, men förutom lite hosta hos två av småttingarna, så är vi i övrigt friska också just nu, efter en rejält ihärdig basiluskasväng. Det; friska, glada barn, gör mig så innerligt lycklig och känns som en riktig lyckostart på ny vecka!
Förra veckan fylldes med tillsammanstid så mycket vi bara kunde. Jag förevigade synen av pojkarna, som pausade i renovering och bara gjorde något superroligt, som att bygga en ny legolåda till Minimannen.
Läsa ritning efter ritning och bygga, liten legobit för legobit. Bland det bästa Minimannen vet just nu. Fast letande är urtråkigt, så det får gärna mamman sköta. Glad är jag, som får vara med på ett hörn.
I hjärteasken stoppade jag de sköna promenaderna, stunderna med ungarna bredvid mig i finsoffan. Och den där stunden, ovan i bild; Första kaffekoppen för året, på hitte-på-trappen, bredvid liten nyvaken lillprins, i alldeles för stor mössa..
Jag provade två nya middagsrecept. Vegetariska båda två. Av dessa ingredienser blev det den HÄR middagen, som hela familjen mm-ade åt.
Jag och Juniflickan (och Frans Frasse Fransson) slog oss ner i solbadande Salen en förmiddag, och klistrade in minnen i familjealbumet. Världsmysigt!
Mysigt också, stunden där min stora pojke och jag spelade Fia med knuff. Eller när barnen tjöt av lycka, då deras tokiga mor, inspirerad av stormen utanför, kom på att det nog skulle gå kanonbra att blåsa såpbubblor här inomhus.. med hjälp av hårtorken…
Helgen sedan. Med Fredagsmys här hos oss, tillsammans med Svärisarna. Följt av den riviga isolerings-lördagen. Som gjorde att vi kände oss så lättade, trötta och glada på söndagen. Och date-sugna. Vi slog oss ner på Gårdshustrappan under barnens vila. Åt choklad och sörplade kaffe, med solen i ansiktet.
Fast det stormade så dant, så efter en stund gick vi in..
Och fortsatte vilan! En stund av att bara-vara.. händer i princip aldrig. Väldigt skön stund, om än vi båda började känna efter ett tag att ”men ska vi inte sätta igång med något?”… nix. Vila. Så särskilt viktigt när kroppen verkligen ber om den.
Det var lite, lite synd att det där larmet skulle gå till söndagkvällen. Precis innan barnen skulle nattas. Stormen Mats hade anlänt med besked och det kändes inte alls kul när Brandispappan gav sig iväg mot brandstationen.
Jag gav mig in på Allehanda på en gång i vanlig ordning, och efter en stund kunde jag ana var mannen var…. ”Brand i ladugård”. Fy så hemskt. En brinnande ladugård, med djur i och på toppen den förfärliga stormen. Fy, vilken mardröm.
Jag led av tanken på stackars familjen som rådde om gård och djur. Kände vanliga oron; var är M nu. Han måtte väl vara försiktig. Mina två småprinsar somnade bums, tack och lov. Men min lilla flicka. Som är superrädd för storm, var mer än skör. För att inte tårarna skulle trilla, dels över att ”pappa kommej blåsa bort” och bara allmänt rädslan över läskig storm, så klev vi upp hon och jag. 
Drog på Pippi Långstrump högt i högtalarna, kurade under filten och pusslade en sisådär sexton pussel, innan vi stupade i säng. Lillan somnade. Men jag kunde inte somna riktigt förrän Brandismannen var hemma igen.. kring 05 denna måndagmorgon..
Ok. Nu tar vi måndag!
Det är en smått grusig känsla i ögonen. Ändå tacksam. Alla är hemma. Jag klev upp och bakade snabbgjort bröd i morse så vi fick extragod frukost. Småttingar sover eller leker med tågbana och vi päron funderar på en kaffekopp till.
Heja er, med vad än ni har för utmaningar framför er i veckan, stort som smått. Och hoppas ni får milda, hjärtegoda i-slutet-av-februari-dagar!
Vi hörs alldeles snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | feb 15, 2019 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Stora Lilla Familjen
(Inlägget innehåller en reklamlänk)
Efter en vecka av besök av en mycket ivrig Baseluska,
-som liksom fångat oss här hemma, en efter en på något vis, så var det som en skänk från ovan att få vakna till den här dagen.
Jag skurade klart det sista strax innan midnatt, innan jag kröp ner bland dom sovande människorna. Och känslan att få kliva upp i morse, i ett rent, okladdigt, såpadoftande hem. Var gudomligt. Men ändå inte det allra bästa. Högvinsten ihop med fräscha känslan, var förstås att inte ett streck feber härjar här hemma längre. Att småttingar är på bättring.. vi päron med, tror vi… man hinner liksom inte känna efter när det är så många älsklingar att pyssla om sådär extra, extra.
Barnens favo, järnmackor. Och jordgubbssmoothie. Till frulle.
Vi mixade jordgubbar plockade ur frysen från i somras, en liten skvätt mjölk, äppeljuice och banan. Mums!
Premiär med våra nya mixer. Vi är en smoothiegalen familj som nu levt utan mixer i vad som känns som en smärre evighet, så i morse var det fest. När den nya, så tyyysta mackapären kommit.
HÄR kan ni kika på vilken vår nye, inte alls så väsnige smoothievän är.
Mjuk musik. Tända ljus. Massor av kaffe till trötta mamman. Lugn morgon. Önskad frukost. Och fredag.
”Asså, mamma! Det här är ju liivets frukost!”, sa Storebror. ”Vaa mysit vi ha, mamma”!, sa Lillan.
(Älskade barn. Mamma håller så med er. Vilken lyx att få dela livet med er).
Och ser ni… söta blombuketten som gör mig glad varje gång jag tittar på den.
Jag fick inte bara den där söta lappen av mannen igår på Alla hjärtansdagen. Jag fick också en långprommis i mitt eget sällskap, med armarna svängandes.. såå lyxigt efter sjukstugebestyr som inneburit dagar med mycket tröstande och bärande på mammahöft. Och utöver det där hjärtefina, kom han alltså hem med en blomsterbukett bakom ryggen. Han är finast på jorden.
Jag är så lycklig som får dela sjukstugor, grusiga ögon, halvljumma kaffekoppar, febervarma barnakroppar tätt intill om natten och prick hela älskade livet, tillsammans med honom. Min klippa genom allt.
Den här helgen har redan börjat på ett sätt som vi inte alls tänkt oss. Ingen katastrof allt. Bara väldigt snöpligt. Så kan det vara ju, berättar mer senare. Nu ska jag fortsätta njuta fredagskänsla!
Önskar er en själagod helg! Ta hand om er. <3
Lillafrun
av Emmeli | feb 14, 2019 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 2 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Det är en egentligen aaalldeles vanlig torsdag i snart-mitten av februari.
På torsdagmorgonskräpiga hallmattan hittar någon en lapp, på väg mot jobbet.
I hemmet syns kärleksviskande spår… som barnen ger sig i kast med, direkt efter frullen!
Och någon, liten och snorig, verkar ha knäckt en hel massa koder under sin nattasömn… nu får storasyskonen passa sina pusselbitar på golvet.. dom har den där lillprinsen suktat efter ett tag nu, men brukar snarare komma till sidan eller halka längre ifrån sitt mål.. än att ta sig framåt. Men ohlala, guppandes fram i krypställning eller ålandes i någon slags hejdlös iver. Så, tänker Minsting köra sitt race nu. Gullvän, heja dig!
Skattjakten pågick. Fisk. Det var ledtråden. Att leta på fisknivå. Och det blev kallt. Och varmare. Och kallare. Och plötsligt..
Skatten funnen! Och ni kan ana småttingarnas lycka!
Som ni ser; småkinderna fulla av choklad och geléhjärtan.
Kramar strösslade till päron. Bästa kramarna som finns.
Och när HemmaMammaFrun öppnade sin hjärna… min älskade kalender.. så låg där kärlek på lapp, från min stora älskling. Han är bäst. Skriver som den läkare han hade kunnat bli om han bara velat. Men jag älskar hans små kråkor till bokstäver. Dom har sett ut så från att vi gick i sjunde klass, liksom. Att få några ord på en lapp, det värmer. Men det han ger oss här hemma, varje dag. Året om. I kärlek. Det, är livets största lyx för mig. Älskar att dela livet tillsammans med honom.
”Å puh, så jobbigt det här var, mamma!”
…
Nu ska vi ta hand om det där skräpiga- och torsdagskladdiga hemmet, såpaflaskan, små hjälpredorna och jag. Till kvällen tänker jag bjuda mina hjärtan på hemkokt ärtsoppa och ett lass tunnpannkakor med nykokt jordgubbssylt och vispad grädde. Sådetså.
I vanlig ordning. Kärlek. Behöver inte kosta något. Inte ett dugg. En liten lapp med kärleksmenande ord. En extra lång kram till någon du tycker om. Det lilla. Som blir det största.
KRAM från mig till er alla!
Lillafrun
av Emmeli | feb 13, 2019 | Emmeli funderar, Juniflickan 2 år, Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Solen smygvärmer, det droppar i rasande fart från taken, vinden tar i, regnet faller, himlen är grå, himlen är blå.
Alltsammans liknar april och vi har februaridagar på vår gamla gård i norr.
En halvdag i stan, så flärdfullt. Barnens ögon lyser bland restaurang-pannkakor och köpessylt, galet ivrig tid i favorit-lekhaket, följt av slumrande i bilen hemåt drömgården.. där alla tre barnen sitter och trycker på sina nya par strumpor. Alla nöjda. Och päronen lättnadssuckande trötta.. vi orkar hur mycket som helst här hemma på gården, jag och M. Men sänd oss till en stad en halv dag och vi ser ut som två vimsiga ugglor. Löjligt lyckliga lantisar är vi.
Vi väcker blommor ur vinterdvala.
Blommor delas, klipps ner och pysslas om. Ny jord strösslas. Allt följt av blomsterdusch.
Tjugo ompysslande ”gröna fingrar”. Tillhörande en mor. Och en dotter. I sällskap av en busig kattunge.
Jag promenerar med storasyster under mörk stjärnklar vinterhimmel eller mitt i ljusa dagen med solen tacksamt mot kinden. En liten bäbis ärver sin Storebrors basiluska.. är skör men tapper med sin snuva. Hänger mestadels på hemtama mammahöften. Storebroren träffar förskolekompisar några timmar två dagar i rad. Vi eftermiddagsmyser på storsängen, hela barnaskaran och den ganska så glanslöse modern. Den skäggige förärvsarbetar idogt. Till kvällen peppar vi varandra, och svettas genom olika utmanande träningspass. Kring köksbordet äter vi och pysslar hjärtekort tillsammans.
Kattpojkarna närmar sig med mer och mer kärlek och syskonrelationen syns. Vi blir så lyckliga över det. Tänk om allt katt-tjafs bara kan lösa sig till det bästa.
Ikväll känner vi oss alla så trötta. Snuvan är här och där i familjen. Gott att krypa ner i renbäddade sängarna och göra natt tidigt. Jag tar nattningen medan M gör ännu ett kvällsryck på övervåningen. Vid kvällssagan har jag stora pojken nära, en liten prins vid bröstet och en Juniflicka som gosar med sin mammas långa, ganska så slitna hår.
Alltsammans; Livet. -Mitt i livet. Varje dag är en gåva.
Lillafrun
Senaste kommentarer