Wow! Vilken hyllande respons till vårt intågande i Hästlivet.
Tack! Så himla roligt att ni också är hästpeppade!
Ni förstår. I hela mitt liv, har det här, näst efter att få bli mamma, varit min allra högsta, största dröm. Att ha en egen häst. Det är inte klokt, jag tror fortfarande att det är hittepå när jag skriver orden såhär.
Hela denna skrivarbubbla startade ju när jag precis börjat snubbla ur mitt hästliv, bara hästa någon gång ibland till att helt vinka farväl, för ett slag. För det visste jag, att det var , bara för ett slag. För häst. Det behöver jag i mitt liv. Det känns så otroligt fint, att denna pusselbit som fattats mig nu också får adderas till livet, att få dela detta fantastiska tillsammans med min familj. Och med er här inne på Drömgårdsliv, förstås.
Det var ju så, att jag LEVDE häst. Levde för att snusa häst och andas häst och mådde som allra, allra bäst där bland hästskiten, dundrade galoppen och pustandet, frustandes och tryggheten från dom där bjässarna till djur. Ni som vet, ni vet precis vad jag menar.
Förutom älskade mamma och pappa som uppfyllde lill-Emmelis dröm om att få börja rida som liten plutt, så var det två människor som ledde mig med trygga händer in i hästvärlden. Den ena, stannade i hjärtat särskilt. Min Hästmamma J. Hon lärde mig inte bara att rida som 9-åring, hon förhörde mig på glosor som 14-åring också. Gav mig sedan det allra drömmigaste sommarjobbet jag kunde tänka mig, sommar efter sommar. Att jobba i stallet, leda långturer dag efter annan. Om inte på en tvärsäker islänning i täten, så på stora nordisen Lovis, och med ett spann av älskade islandshästar bakom. 25 timmar i sadeln under en vecka, det var mitt jobb. Förstår ni drömmen? Men det var tufft också. Jobbet på gården. Där blev jag stark. Både psykiskt och fysiskt. En tid som satte stor prägel och delvis formade mig, till vad som är mitt jag idag. J var också den som sa till mig att ”följ flödet” när jag som småvilsen 18-åring bad om kärleksråd, angående den där då inte alls skäggige, unga pojken. Han jag är gift med idag, ni vet. Det är fantastiskt att hon finns vid min sida fortfarande, och har förstås svarat på cirka en miljon frågor denna höst.
Värdens bästa bästis Idan är ovärderlig pepp i denna resa också. Sötaste Isabel, Livetpåbacken, ni vet, likaså. Och Elin! En stjärna som kan råda bot på vilka hästgrubblerier som helst. För det är stort det här, och jag har många fjärilar i magen må ni tro.
Att M är den som pushat på det hela, gör mig till en blöt kärleksfläck. Samt lyckan över att (dom flesta i alla fall, haha), i Storfamiljen är positiva till detta steg. Så roligt. Det är lyx att ha en Svärmor som är lika hästtokig som en själv, till exempel. <3
Vi väljer att även med denna del i livet, göra det så enkelt och naturligt det bara går. Vi köper inga tjusiga dressyrhästar, precis. Här är krakar som är vana att leva på det sätt vi önskar. Våra hästar kommer att leva i lösdrift. Kunna gå in i ett rejält vindskydd/ligghall hur och när dom vill. Äta och dricka när dom vill. Och oss kommer dom kunna få kärlek att i ett knyck, eftersom dom kommer bo med oss kring knuten.
Idag har vi grejat nere vid Vindskyddet. Det som för bara några veckor sedan var FULLT av allt möjligt. Därefter har vi röjt och ordnat. Nu är mest småsaker kvar. En stallampa har kommit på plats idag, och så har det sopats ur den sista skiten där inne.
Jag ska bädda och göra det så gott för krakarna där.
Än om jag vet att Storhästen, efter att ha lärt känna honom i alla fall ett litet uns nu under hösten, att han älskar vinter och kyliga kylan och nu har sån tjock päls att han ser ut som en gosig björn. Men att ha möjlighet att gå in och pusta, fritt från nederbörd och vind, det kommer förstås uppskattas.
Juni säger varje morgon hon vaknar, att hon drömt om sin ponny. Pojkarna är lika peppade dom.
En ammepaus, bland gammal koskit. Där mådde vi prima.
Mörkret faller. Arrbetsdagen avslutas. Vi går in i varma hemmet, efter många utetimmar. Tänder ljus, lagar middag och tar kväll. Älskade gårdsliv. Snart, snart, med en pusselbit jag ännu inte törs tro är på riktigt..
Så nu vet ni lite mer. Efter orden, om att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.
Hoppas att ni alla har en god helg! Ta hand om er. <3
Vi bakar kaka med svarta bönor och mörk choklad, några ”diskar” och det är prick hur blött som helst överallt. Vi har sångstunder i Salen och Musikfrökenmamman nyper sig i armen där hon sitter och plinkar på pianot.
Stundvis låter det också som Hela Havet Stormar och prick ingen är sams och håller med någon annan, om något… dom stunderna hör till, dom också. Vilja är en drivkraft, mumlar mamman tyst för sig själv.
Till kvällen badas ungar i baljor och sen byter vi ut bokläsningen och ser en film tillsammans. Festligheten över det, kan ingen ta miste på. Ej heller tröttheten hos hela gänget… där även mamman gjort natt flera gånger barnatidigt.
Vi äter frukostar, luncher och mellis på löpande band.
En dag dukade vi upp till finmellis. På loppade favoritfat äter vi nybakt chokladkaka som smakar som en bit himmel. Sa vi att kakan både är socker- och glutenfri OCH helt otroligt god?
.. Vilda Babyn B ville aldrig sluta mumsa. En njutbar syn.
Att det just nyss hade sanerats från bakningsracet och nu åter fanns en massa chokladkladd att ta hand. Pjtaa, det kunde inte bry mig mindre. Det tillhör livet som HemmaMamma, det också. Även lyxen, att få sitta där med dom där tre små människorna vid köksbordet och fundera på storheter. Femåringen konstaterar bland annat att kärlek är bland det bästa som finns… samt att vi saknar Morbror S, fastän han varit död i snart två år nu. Att oktobermånaden är på vippen över och att november nu väntar. Det blir en festlig månad, hoppas vi.
Vi träffar småvänner och barnen leker. Hemma här på gården, och också borta där i lillbyn. Goda möten med människor är bland det bästa som finns. Barn som leker och två mammor som utbyter livet.. Mammor, som egentligen inte har råd med andetag mellan orden, för att det finns så mycket att säga. Sånt är fint.
Vi friskluftar i massor…
…innan vi går in och värmer oss.. slumrar på kökssoffan, sätter enris i vas för Allhelgonafint, spelar Fia med knuff. Tänder ljus, tittar ut på höstblåsten och försöker stångas med en Förkylningsbasiluska som vandrar sin första höstavandring bland syskonskaran.
Höstlovet 2019. Du värmde mitt hjärta. Och fyllde dagarna med tid för mina barn. Det bästa, mysigaste, mest arbetssamma, viktigaste och roligaste jag kan tänka mig.
Jag sparar dessa Höstlovsdagar i Hjärteasken.
Och nu är vi mäkta glada för att helgen tar vid och Tillsammanstid likaså.
Det var Tillsammansmåndag. Morgonen var kylig, barnen hoppade i vintermunderingar för första gången denna Vintertid och vi påbörjade en alldeles underbar arbetsdag ute på gården.
Tre generationer innehöll arbetslaget. Så himla fräsigt. Roligt. Och hjärtevärmande. En sån där dag, att minnas för alltid.
Bara synen av min Pappa och min förstfödde son. Funderandes. En lagom bit ifrån den stora, stora brasan.
Räddningstjänsten var på plats också… Aka Min M. Så kär i honom att det inte är klokt.
Vi röjde runt lagården. Med stora ytor, är det lätt att breda ut sig också…. men nu skulle det snyggas till. Rensas upp.
Vi grillade korv till lunch och utetimmarna fyllde lungorna med friskluft, färgade kinderna äppelröda och gav allesammans ett naturligt leende.
Eftermiddagssolen sken på boningshuset. Lillprinsen sov fortfarande i vagnen sedan efter-lunch-promenaden… nix, den dagen innehöll knasiga ät- och sovrutiner, vilket modern bannade det pjåskiga tillbakadragande av klockan för. Varför, liksom?
Men det är glömt nu och vintertiden landar.
Solen gick i moln, himlen blev en pastellig palett. Kvar stod jag. Tacksam över precis allt vi fått uppleva under dagen. Samtidigt, så fjärilspirrig i magen..
Vi tackar oktober för sig. Ris och Ros. Högt och Lågt. Lyckligt och Sorgligt. Svårt och Lätt. Ord som sammanfattar månaden. Livet, mao.
Den allra sista hela oktoberveckan, fylldes med Livet. Livets ytterligheter på något vis. Som det ofta kan vara. Ganska så uttömmande… att försöka finna sig i olika utkanter, väldig lycka och väldig sorg, samtidigt. Men vi gjorde vårt bästa, tillsammans.
Bertilen gosade med katterna och jag vilade ögonen på den söta synen.
Jag bakade limpa och gav Storan på hennes födelsedag, innan vi sedan knatade ut på den obligatoriska Storan-Lillan-promenaden. En utav veckans höjdpunkter!
Juniflickan var på bibblan och lånade böcker åt sig själv och brorsorna. Och så löste vi världsproblem och gjorde stordåd där hemma i köket. Bland färgpennor och kallkaffe. Livet när det är själagott!
Dom sista löven föll från träden. Det blev mörkare för var dag. Stormen kom på besök. Jag samlade kraft och motade oro, med löpturer och gympapass.
Plötsligt, mitt i veckan, fick jag kvidande ont i magen och visste direkt att ”ahapp.. magkatarr”. Jag är en känslomänniska av rang och när det blir för mycket, eller kanske när det varit mycket och jag sedan slappnar av, kan det hända att jag hittar mig själv dubbelvikt för ett slag och måste varva ner, göra och äta snällt. Räddande Storan kom förbi på sin prommis och jag fick chans att slå i kull mig för en stund, medan samarinen försökte verka.. tacksamheten, den anar ni va?
Jag log åt synen av det här; en drös ytterkläder i tre små storlekar. Tillhörande dom tre häftigaste människorna jag vet.
Vi firade piggare mamma-mage med liten utflykt. Mellis i lekparken! Väldigt uppskattat av både stora och små.
Jag plockade in den allra, allra, aallra sista luktärtsbuketten. Vilken känsla, så mycket glädje dom där blomsterna givit mig denna trädgårdssäsong. Hoppas på många, många fler!
Så blev det fredag och barnen och jag pysslade och påtade inför kalas, innan vi till kvällen åkte hela familjen till Mäjadalen och firade Mormostern som fyllt år. En ofantligt god kväll, på alla sätt.
Helgen är som ett töcken.. så overklig. Jag ska berätta mer. Alldeles snart.
Vi njöt av lördagssolen i massor, bland annat. Och filmkvällen, när vi somnade allesammans i ett trassel. Den sparar jag i Hjärteasken. Likaså alla amningspauser, älskar dom.
Sommartid byttes mot Vintertid. Nu blickar vi framåt…
Veckans planer?
-Göra en Höstlovsvecka för barnen, version så mysig jag bara kan!.
-Vara Brandisfru, min älskade har jourvecka, mao. Och det innebär alltid lite extra teamworkande, men det är vi ju supervana så det kommer gå finfint.
-Elda en stor hög med brädfodring som ligger och ser skräpig ut nedanför lagården… det blir älskvärt pådrag med hjälp av min far.
-Göra lite Allhelgonafint här hemma!
-Jobba vidare med ett ganska så stort projekt här hemma som hela familjen är engagerad i.
-Om det klaffar för alla, så kanske vi får till en lekdate med vänner!
-Gå på Halloweenparty, livets första för oss alla. Så spännande!
-Njuta av några få oktoberdagar till, alldeles snart möter vi november.
… och förstås! Sända er hälsningar här från Drömgården.. Livet styr.
Ta hand om er, allt ni bara kan. God måndag… så hörs vi snart igen!
-I vanlig ordning samlar jag mig med en tillbakablick på veckan som gick, innan vi tar lägesstatus och sånt..
Veckan var mestadels så otroligt grå. Och regnig. Inte ett väder som ger den där lilla extra energin precis.
Men en endaste dag, var sådär vacker. Vår Tillsammansmåndag. Då jobbade vi ute på gården. Lekte kurragömma hela familjen och Lillebror var fast besluten om att han också skulle hjälpa pappa att greja där på stegen.
En morgon var det så vackert och frostigt. Smygkallt när vi sov ner Lillebroren. Men friskt och gott. Sen låg dimman tät, tät dagen i ända.
Ett stycke renoveringsmorsa som serverade mjölk ena stunden, och stod och kvistlackade tack nästa.
En dag hade vi en sån skrattsalva tillsammans, jag och barnen.
Småttingarnas knasiga mamma tyckte det var en jättebra idé att dra iväg med fyrhjulingen för att hämta hem granris att täcka lökrabatten med. Det formligen regnade lera över oss. Den äldste av småttingarna, var enormt skeptisk och stod där som lilla Bonden Blom och menade att ”men mamma! vaad ska pappa säga nu då när fyrhjulingen är så lerig!? … fast, han kommer nog inte skälla på dig, för du är ju hans fru”.
Jag sprang. I få plusgrader och regn. En dag gav jag mig en rejäl utmaning. Var sugen på det. Ta i och visa för mig själv att jag klarar mer än jag tror, bara jag vågar ge mig den på det.
En eftermiddag lagade jag lasagne och så kryddade vi med god vardagskrydda genom att bjuda över Farmorn som sällskap kring middagsbordet. Så mysigt! Så tacksamma för Storfamiljen.
Jag kolavippade över söta konsten som hängde i hallen på förskolan. Storebrorskonst.
Helgen fylldes av allt möjligt. Ett besök hos GammelFarfar. Och andra lördagsbestyr.. Som att M hängde på snickeriet där vår trappa är tillverkad. Vackra snickeriskapelsen blev såpskurad… och jag och barnen gjorde annat trevligt under tiden..
… var på badhuset och hade det highlife med snälla Farmor, förstår ni! Det var en höjdardag, som jag tänker minnas för evigt.
Följt av en söndag med något så oerhört efterlängtat. Det var fem år sedan sist och jag var så nervös och tvivlade på om jag fortfarande kunde ens ett dugg…
… men jag grät en skvätt. Där uppe på trygga hästryggen. För där är jag hemma. Och där vill jag vara. Den där turen sparar jag långt in i hjärteasken och hoppas att det inte dröjer lika länge till nästa gång. Häst och Emmeli är likamed sant. Sådetså.
Veckan var till bredden fylld. Med liv.
…
Nu är det måndag och så otroligt gott att det tunga, grå vädret bytts ut mot hög och klar höstluft. Och sol. Det hjälper till. För om ni bara visste, vilken ångest jag bär idag.
..Som jag nämnde häromdagen… oron och ängsligheten över någon älskad som inte mår bra. Hjälplösheten när man faktiskt inte kan hjälpa, mer än att finnas till. Men jag är fullt övertygad om att alls ska bli bra. Men bakom väl genomtänkta inlägg, så är mitt hjärta lite trasigt också. Bara så att ni vet. …
Veckans planer?
Skriva matlista och veckohandla, idag. Min bästa avlastning till mig själv under vardagarna.
Andas oktoberluft. När jag har tunga saker i livet som behöver min energi på det mentala planet, behöver jag naturen, friska luften och djupa andetagen massor. För att orka ge av mig själv till någon som inte mår bra. Jag tänker mig promenader och springturer. Precis som vanligt, ja. Motionen påverkar mig positivt på många olika sätt.
En tur till biblioteket med barnen
Göra mig en arbetsplats här inne. Spjälsängen, som precis iiingen någonsin sovit i, får ge plats för ett skrivbord. Jag ska ut på skattjakt i husen här på gården!
Fira älskade Storan, som fyller år idag. Älskade människa. Grattis på din dag! <3
Fota och skriva utkast inför olika jobb genom blogg och instagram
Sända er hälsningar, om ditt och datt. Livet styr! Ni har önskat boktips bland annat, till barnen. Och det ska ni få, förstås! Mitt enklaste, enklaste vardagsrecept ska jag nog minsann bjussa på också.. få ingredienser, toksnabbt lagat och hela familjen älskart!
…
Så. Vi tar måndag. Jag, med tudelat hjärta. Lycklig efter gårdagen och en vecka fylld med liv. Men så otroligt tung inombords, också. Alltsammans, Livet.
Och ni! Häng med oss på stories under dagarna, vetja. Jag tycker det är fantastiskt roligt att skicka er små från-precis-just-nu-glimtar där!
Det är måndag och på sin plats med den sedvanliga Måndagshälsningen!
Veckan som gick fylldes av..
En tidig måndagstur till stan. Med ärenden kombinerat med filmande av ett samarbete. Jag var så trött att jag mådde illa när vi kom hem. Stan, äär inte min favoritplats. Inte alls. Och det var ni många som höll med om, när jag visade mitt trötta jag på stories.
Att torka örter och dra upp årets allra sista morötter tillsammans med Juniflickan. Det, är så själagott att det förslår.
Bredvid en vissen men älskvärd okroberbukett; husmanskost av godaste sort. Potatis från byn, köttbullar av köttfärs från norr, morotsstuvning gjord på morötterna StoraLillasyster skördat.
Oktoberdagarna var sådär lugna, färgstarka men melankoliska. Smärtsamt vackert, tycker jag.
Storebroren styrde upp höstkrattningen av dom tjockaste lövtäckena. Satte sig sedan i trägungan, pustade förnöjt och lät sina småsyskon jobba ihop det sista. Här är inte tanken att blåsa gården fri från löv, bara ”ta det värsta”, resten blir bra gödning.
Vi vagnnattade på långprommis.. i det svartaste av mörker. Ungarna sov gott och flyttades från vagnar, en och en.
Veckan fylldes av fräsigt som frissabesök med Storan. Och tapetspaning med mannen. Kära nååån, så svårt att bestämma tapeter. Ett hutlöst, lyxigt ”krux” som jag bara njuter att få ta mig ann.
Det blev fredag och vi hade så mysiga planer. Men redan här, med ungar ute på förmiddagslek, märkte jag att det inte stod rätt till i lägret. Halsont och småfebrig pojke. S blev tröstad av sin Mormor och Morfar, för att han inte kunde åka på fredagsmyset hos kompisen (med ett färskt litet lillasyskon som inte alls bör träffa storebrorsbaciller), och vi fick i stället fredagsmys i lilla byn. Till natten hade vi en 40-gradig Miniman… som vaknade till lördag, feberfri. Barn och deras febertoppar, alltså..
På lördagen väntade renoveringsdate för mig och M. Under tiden B sov hade Farmor hand om storasyskonen.
Målet att hinna gipsa klart under vardagveckan, uppfylldes. Däremot stuvade vi om, och gick vidare till andra rum för riktande av väggar, istället för att spackla och slipa här inne i sovrummet, som först tänkt. Vi har inga mål som säger ”då ska sovrummet vara klart”. Däremot sätter vi upp små mål hela tiden. Det gör det hela peppigt och roligt.
Jag kvistlackade nacken av mig.
Till lördagkvällen blev vi bjudna på middag hos Svärisarna. Vilka lyxknösar vi är alltså, med denna kärleksfallskärm i kring. Vi hade det världsmysigt. Kollade fotoalbum från 90-talet och jag fick dåndimpen. Min söta, söta skäggige.. som där i bild bara var en plutt… som åt morgongröt lika koncentrerat då, som nu.
Söndagen fylldes av skogsturen, matlistaskrivande, renovering. Och veckans sista löpning. Med snusande kompisar. Älskar dessa turer!
Nu är det måndag igen och ny vecka!
Veckans planer!
-Alla-tillsammans-måndag!
-Jag hoppas, innan helgen, ha hunnit kvistlacka varv två i taket på övervåningen. Jag tycker det är skitroligt nu, efter en lång period av bara-M-renoverande, att det dels går att börja ha barnen med här uppe så vi hänger här allihopa (ok, inte B.. fortfarande för osäkert för honom) och dels så känner jag mer och mer att ”det här kan jag faktiskt göra”. Regla, rikta, lägga golv, dra elslangar osv.. det har känts för slösasamt på tid om jag skulle lära mig..faktiskt. Jag är skitbra (och tycker om) att rodda hem och ungar medan M är enastående med bygget. Vi har valt att ”göra det vi är bäst på”. Helt sonika.
-Författa texter och redigera bilder och film till ett samarbete jag är stolt att kunna presentera. Viktigheter handlar det om, förstås!
-Kvälls-gå med Storan.
-Lökarna ”måste” komma ner i jorden, snarast. Jag prioriterade bort det förra veckan.
-Högst troligt åker jag, den skäggige och lilla toddlern B iväg i slutet av veckan. För en roadtrip som gör mig pirrig i magen.
-Andas. Insupa hösten. Nuet. Livet. Det, kan man liksom aldrig påminna sig nog mycket om, tror jag. Kanske veckans viktigaste ”att göra”!
…
Nu väntar måndagen, med minusgrader och sol från klarblå himmel. Vi har en mjuk start på veckan, bland tända ljus och pusselbyggen. Och jag är så innerligt tacksam för precis det… det mjuka, varsamma, lugna och oskyndande. Ett livet-mål för mig, att kunna ge barnen det.. för hur det är, så är min vardag, deras barndom…
Senaste kommentarer