Det blir fredag och solen bara vräker sig in i hemmet. Det är så själagott att ord ej finns, eller hur?
Vi tittar ut på det nya snötäcket som lagt sig under natten innan vi dukar fram frukost. Havregrynsgröt, äppelmoset gjort på hemäpplena och rostisar. Och en stor kopp kaffe till mamman. Sen blir klockan 09 och vi ringer MammaMormor och PappaMorfar, för dagens lägesrapport och kärleksgivande genom facetime. Tack och lov, säger vi. För teknikens under, att vi kan ses… fastän vi inte kan ses, just nu.
Jag och barnen ger oss ut på gården. Det är en helt makalös marsfredag som bara ännu har börjat.
Vi hämtar lillponnyn. Och slirar oss ut på tur. Småsyskonen chillar i Snabbvagnen och Storebroren rider som en värdsvan lite miniryttare. Chippen knatar på. Tvärnitar ibland, som för att meddela att han faktiskt äär en lillponny och då behöver man få utlopp för en viss dos tjureri. Det bara är så. Sen travar han i kapp på sina söta ben.
Dagen rullar på och pappan kommer hem för långhelg och jag får ge mig ut på springtur, den första efter sjukstugan och livet känns bara så himla gott. Det känns förskräckligt tungt och känslan är ”Jag tar mig knappt framåt”, men hey! Det som räknas, är att jag gjorde det, att sjukan är veck och så vidare.
På toppen fick jag fredagsblommor av han jag älskar mest. Hade ju bett honom köpa vårlökarna, men förstås överraskade han med rosa tullisar också. Fina M.
Gav mig ut i hästhagen och snöt åt mig lite hö. Knipsade några björkkvistar.
Lillebroren undrade varför i allsin dar jag hade ”Chippes” mat inne..!?
Jo. För vips! ..var där vårens första lilla blomsterarrangemang. Som viskar om vår och påsk-tider, eller hur?
Det här ger hopp. Det är Vårdagjämning idag. Det kommer en vår, trots allt.
För ja, förstås; mitt i allt det där ”å vad livet känns gott!”, så är det så mycket mer som pågår, som alltid… men förstås en välda massar tankar på rådande virustider. Som barnen lätt får både mig och M att glömma med sin bekymmersfrihet… men som ändå pyr, där under någonstans, hela tiden.
Men tillsammans, ska vi klara det här. Vi kan göra det bästa av situationen. Försöka hjälpas åt. Ringa till grannen och erbjuda handlingshjälp. Face-tima den där darlingen som är efterlängtad och långt borta. Ta tiden som ges till att landa, tanka, fundera… och kanske känns livet i oss, när tempot tvunget måste dras ner? … Vi kan, om vi är krya, vara ute och njuta av friskluft. Och vårvinter. När mars är mer än charmant!
Ta hand om er. Fin helg önskar jag er, mitt i allt!
En liten upp-och-ner-vecka ligger i ryggsäcken.. vi tar en titt innan vi blickar framåt! Veckan som gick, fylldes med..
Veckostart och den alldeles jättevanliga veckohandlingen. Matlista skrivs och varor handlas.
Jag bjöd på uppstekt köpespalt till lunch en dag. Jubel över att efter envisa sjukstugan orka ta sin skål och gå uut i solen och äta.
Sakteligen började livet återvända till oss. Febern, som med varje barn hade kommit till baka 2-3 gånger, hade nu äntligen gett sig och minstungen var i sitt röjar-esse igen! En syn jag njöt enormt av.
Den här långpromenaden var god! Alldeles innan mannen skulle åka iväg på hockey-jobb (han jobbar med själva tv-produktionen och är den som är ljudansvarig över det ljud vi som tv-tittar hör, när han tar uppdrag inom detta).
Hästarna kelades och fick fötterna kollade. Fjödur fick sin tapp-sko påslagen igen och allt var hästfrid och hästfröjd… tills dagen efter, när jag fullkomligt höll på att tappa hjärtat ur kroppen. Fjödur hade då klättrat upp på foderbordet, fastnat med fötterna i slowfeed-nätet som är över balen och stod där i lugnan ro…kom ju inte loss, men hade ingen panik. Förrän, som den förskräckta själ han är, vi människor närmade oss och skulle hjälpa honom. Han slet så jag trodde hans ben skulle lossna. Bland det otäckaste jag sett. Tack och lov gick allt bra. Mannen spikade på en högre sarg runt foderbordet och Fjödur har inte gjort liknande knas något mer.
Torsdagen var jag så himla låg i energi och sinne. Allt kändes övermäktigt. Som det kan göra vissa dagar. Nu visste jag att det berodde på att jag var helt slut av oro… över det rådande viruset och över mindre sömn när mannen kommit hem seeent på natten… men, hur det var så tråcklade vi oss igenom dagen, jag och barnen. Friskluftade oss, torsdagsstädade och bäddade rent. Kändes som en kram alltihopa. Lite naggellacks-piff satt fint också!
Plötsligt kändes det så nära fredag och helg. Jag badade barnen och serverade fruktbitar i massor. En film och myset var ett faktum. Skittorsdagen var bortglömd och vi somnade gott tillsammans.
Det blev fredag och planerna som var, att M skulle jobba borta under helgen med hockey-slutspelet, ströks. Och jag, trötta frugan, sa det kanske inte högt men loooog inombords över vetskapen att vi skulle få vara hela familjen tillsammans under helgen. Fredagsmyset med ridturen upp på berget, var magi! Tänk att det här är Hemma, liksom. Älskade Höga Kusten!
Vi firade två sötnosar i våra liv!
Hade många lugna, energitankande timmar. Och Svärmor gjorde det möjligt för mig och mannen att ta ännu en tur tillsammans. Så drömmigt att jag fortfarande inte kan förstå att varken hästarna är våra eller att det faktiskt var sant att vi red bredvid varandra genom skogen, den där skäggige och jag.
Stor och liten. Svettig och svettig. Där den ena är stor och piggelin men ändå så mycket lugnare än den där lille Fjädern som har så mycket fart och fläkt i sin lilla kropp att det inte är klokt. Älskade djur, tack för att vi får rymma iväg från alla världens bekymmer med er!
…
Vi tar måndag med hoppfull känsla! Vi bara måste ju råda bot på denna virushärva, tillammans, eller hur!? Solen skiner och jag känner mig tusan pirrig i kroppen. Som en katt som sträcker på sig efter vinterns långvila, kisar lite mot solen men nu börjar bubbla av energi!
Veckans planer!
–Njuta av att energin är oss alla (typ helt och hållet) åter och skapa mysiga dagar för gullungarna! Tänker mig en blandning av innepåtande, fyrhjulingskörande och ponnygosande.
–Motionera! Tar det lugnt, än om benen vill springa.
–Karantäna. Ja, jag tänker att ”kan man dra sitt strå till stacken, så är det bra”. Jag och barnen behöver inte vara ute och ränna med minsta snornäsa på byn, än om jag inte tror att vi har haft/har Corona-virus, men däremot för att det är så himla onödigt att sprida runt minsta smitta i dessa ovissa, röriga, oroliga tider. Och förresten? Eftersom vi inte fått testa oss, kan vi ju omöjligt säga heller.. om det var en rejäl säsongsinfluensa eller annat?.. tänk om det var det jag och B drog hem från huvudstaden och hem till vår familj för ett par veckor sedan? Vi karantänade på direkten vilket känns väldigt bra nu i efterhand.
–BÖRJA FÖRSÅ! Jag är så orimligt pepp!! Blir lycklig av den där högen med fröpåsar. Glömmer bekymren och känner bara lycka. Försökte påbörja tomatsådd i helgen men katten hade pissat i min jord (uuuäh!) så det fick vänta. Men i veckan, då tusan! På onsdag tipsar jag er om något blomster-drömmigt också, missa inte!
–Städa några lådor och skåp. I vanlig ordning, en smygande vårstädning med start under vårvintern, så är det kanske någorlunda avprickat när tiden för uteliv tar vid fullt ut och man inte vill vara inne och påta ett endaste dugg. Jag längtar som en galning efter en inplanerad dag att städa Gårdshuset. Det ser alltid som stryk denna tid, då vi hivar in allt möjligt skit där under vintern. Att rensa, hiva iväg, skänka bort, slänga.. det är ju en helt enormt härlig känsla ju!! Eller vad tycker du?
–Rida! Jag förstår det ej ännu, att denna syssla tillhör vardagssysslorna nu. Vintern har varit taskig och bjudit på för mycket halka, vi har gjort det bästa av situationen. Men underlaget nu, är en snöig dröm att pulsa oss igenom upp på berget intill gården.
–Renovera! Så många veckor som gått nu det senaste, där vi inte gjort ett dyft. Så har livet varit liksom. Men i veckan kanske vi både har ork och hinner påta lite, hurra!
-Ni får hänga med på alltsammans, både här och på instagram. På instastories (HÄR) är vi väldigt flitiga!
…
Tand om er, allt ni kan! Så hörs vi om ett litet tag igen.
Jag sitter här vi slagbordet i köket med vårvintersolen som skiner in i minsta lilla vrå. Det är sen eftermiddag och Ullstassen är fortfarande på efter många, många utetimmar här hemma idag. Vissa har slumrat i vagnen i många timmar, någon har lekt med sin nya födelsedagspresent, en annan har ammat snorig lillunge sittandes ute i snön, och en skäggig har tränat häst. Vi strejkar, förstår ni. Och försöker tvinga livet att lyssna på våra önskningar; ”Nu får det vara nog, med förra veckans skruttdagar!”.
Äsch. Vi tar det från början, en tillbakablick på veckan som gick, kommer här!
Efter en Storstadshelg med systerfirande kom vi hem, jag och Bertan, helt slut efter äventyret. Snön föll och det kändes hur härligt som helst att vara hemma igen! Minus, att jag hade fått så förskräckligt ont i halsen, hade sån yrsel och var matt i prick hela kroppen. Mamman hade till sist efter alla vabruaris svängar, blivit haffad.
Jag försökte så gott jag kunde att hänga med dom tre pigga barnen, när jag själv kände mig som ett huttrande asplöv som bara ville lägga mig där bredvid Katten Fransson och dra täcket över mig. Tacksam över att barnen var friska, förstås. Men väldigt kruxigt läge när HemmaMamman tappar orken helt.
Halsflussen var ett faktum hos morsan och till sist gick det inte, Pappan fick checka ut från arbetet två dagar och ta hand om barnen, så jag fick vila. Jag. Var. Så. Nåk. (norrlänska, ni vet.). Här hade vi dock en ganska så god stund. Med bara mamsen sjuk och alla som sympati-åt glass med mig.
Jag längtade ut till hästarna. Glad var jag att vi kunde säga hej genom fönstret, i alla fall.
Sjukstugan pepprade till sig. Ett efter annat barn fick hög feber. Juniflickan var sist ut och pusslade sig tappert igenom tråktid där knappt någon orkade vara på benen med henne. Här hade liksom inte pappan möjlighet att checka ut från arbetet, så nej, den dagen var inte den lättaste i Mammalivet, nej.
Plötsligt började vi känna oss lite piggare. Ganska så mycket, faktiskt. Hittade oss bland rensade av pysselskåp, fulla kökssoffan, helgstädande och mitt i kalasbakande. Hurra, liksom! (Men jag vet, så dumt, att inte vila mer…säg det till hon som då kokade över att göra-pepp).
Jag njöt av att vara på benen igen. Freeedag! Efter löjligt pärsiga dagar. En lycka stor att vara tillbaka i lagården och hos hästarna igen. Och vi hade så otroligt fin fredageftermiddag med Sportlovsmyset och Vårvinternjuteriet!
Helgen tog vid och bjöd på fortsatt magiskt vårvinterväder!
.. oooch en sväng sjuka till (!). Mannen har pustat med 40 (!) graders feber och varit så tapper förstås men behövt vila och jag, fick tvunget klassas som pigg fastän så ej var fallet. Och försöka ta hand om resten av familjen, där precis alla nu fått 39-40 graders feber. Alltså kaoset. När man inte riktigt vet vem som ska ta hand om vem. Ingen har någon ork. Men ändå behöver man exempelvis äta, nån gång i alla fall…
Lördagen var en utav Vinterns Vackraste dagar och jag alvedondopade mig, för att jag bara inte kunde hålla mig från en stund där ute medan resten av gänget sov. En kall kaffekopp och hästgos väntade. Jag tog lillponnyn på en minipromenad och det var en vansinnigt mysig stund. ”Tänk att vi har hästar!?”, tänkte jag. .. sen gick alvedonen ur och kroppen frossade. Blä.
Mellan feberpustadet försökte vi ordna hemmet lite kalasigt, baka tårta och så. Älskade barnen började TACK OCH LOV (den känslan!!) att ticka neråt i kroppsvärme och Lillebroren orkade till och med att vara med när jag blåste ballonger. Så pass mycket med, att jag stod och trilskades med ett skrattretande (läs:psykbrytsframkallande) ballongtrassel i jag vet inte hur lång stund. Men till sist hängde dom där ballonger där i taket!
Veckans sista dag, firade vi vår älskade älskade Miniman på hans 6-årsdag. Det var en så fin dag. Päronen var lyckliga över att barnen var feberfria och ”glömde bort” sina egna svårskrämda bacilluskor. Istället för kalas med hela Storfamiljen, fick det bli ett litet ett. Så tar vi det stora lite längre fram. Fint så! Samtliga somnade ovaggade till kvällen. En ynnest, bara det.
…
Ny vecka är här. Det är måndag och vi har haft sju plusgrader och strålande sol. Snön smälter i räserfart. Jag längtar så otroligt mycket efter en frisk familj nu men tänker att det hade kunnat vara så himmelens mycket värre. Fast, det tär känner jag.. den här ”vabruaritiden” har varit väldigt trilskig för oss här hemma och nu börjar det ta ut sin rätt…
Veckans planer!
-Försöka ta hand om oss så gott vi kan. Den här, vad som känns som en evighetshärva av Sjukstugor, måååste ju ta slut snart. Eller hur? Vi sänker livet-tempot i massor och längtar efter ”alldeles vanliga dagar”.
-Hovvård för pållarna! Jag har en klump i magen då Ikran slagit av en bit hov. Fjödurfjädern är den enda som inte är barfotahäst av våra hästar, men han har lyckats trampa av sig en sko (en klassiker,ja!) och behöver skos. Puh å puh. Så ja, bäst-Hovslagaren är efterlängtad om ett par dagar!
Sända er hälsningar i den mån det är möjligt. Jag lovar att inte slå någon dubbelknut på mig för det. Ni finns kvar när livet inte ger utrymme för mina ord och bilder, det vet jag. Bästa ni! Men ett middagstips, ett inlägg om ”hur vi får ihop det” med livet, .. ekonomiskt, ungar, djur osv. En utav dom vanligaste frågorna jag får, ni är många som skulle vilja leva på samma sätt. Antingen kommer ett försök till svar på det, denna vecka eller nästa! Minimannen ska förstås få berätta om sin Drömfödelsedagspresent också! Ja, livet styr ni vet!
-Är vi friska ska vi på kalas gånger två, för kär liten vän och för kusinen, hon som bara är en endaste dag yngre än Minimannen!
-Påminna mig själv, när det känns lite små-hopplöst i Sjukstugan, att det både är ok att känna som jag känner, jag är bara människa liksom. Men också påminna mig om att vi har det så ofantligt bra. Så himla, himla gott och tryggt på alla sätt. Mitt värsta är ändå inte att kämpa på, fysiskt.. mitt värsta är att jag alltid blir så himla orolig när barnen är sjuka. Mammahjärtat jobbar på, ni vet… men tankens kraft är stark, så stark och den jobbar jag med. Och knäpper händerna hårt, förstås!
…
Ok. Nu väntar fiskpinnemiddagen här på oss! Vi hörs snart igen vännerna! Ta hand om er! Allt ni bara kan.
Älskade ungen. Liten. Vår förstfödde. Han som gjorde mig och M till päron för allra första gången. Han, fyller idag 6 år. Och det är så stort att det inte är klokt!
Medan snön yrde där ute, var vi uppe tiidigt, tidigt och stökade i köket och gjorde i ordning frukostbrickan. Med hans favoritbullar och varm choklad, drömfrukost om ni frågar Minimannen… och också ungefär vad två skraltiga päron orkade med. Småsyskonen donade dom också och till sist var vi äntligen redo för att harkla oss och dra igång födelsedagssången!
Ja, må han leva mååånga lyyckliga år!
Grattis vår älskade S! Som det stod där i ditt födelsedagskort, är det ren och skär LYX att få vara mamma, pappa, Lillasyster och Lillebror, till dig.
Vi uppvaktade Minimannen med kärlek. Och en hop presenter förstås. Flera, fastän han tyckte att ett hade räckt.
Ni kan klicka på färgade orden så ser ni shoppingställena, vetja! Vi ser fram emot att läsa nya, väl omtalade, boken Musse & Helium. Pärla nya pärlplattor med 16000 hama-pärlor. Tänk så fräsigt, att laga mat och gott med en alldeles Egen Kökskniv. Lillasyrran gav Storebroren en pruttkudde (kärlek!), den kom från lill-coop nere på byn. S blev så glad för alltihop! Lyste i ögonen.. det gjorde det över den där fyllda Verktygslådan med alldeles riktiga verktyg, i storlek lämplig för 6-åring.
Livets största lycka i bild!!
Idag firar vi dagen lång!
Men inte med något storfamiljekalas som först tänkt. Det är vi alldeles för krassliga för.. tack och lov har födelsedagsbarnet hunnit pigga på sig. Så födelsedagsmys i stora lass, bara vi Storlilla familjen, ska vi nog orka med. Födelsedagsmorgonen pågår för fullt… men både Minimannens mamma och pappa, är lite föör taggade på fortsättningen av dagen, för att riktigt kunna vänta på stunden där S ska följa ett snöre ute på gården senare… åhå, det ska bli så kul! S får berätta för er sedan, förstås!
Gullhjärtat har Födelsedagsklockan på armen, så stolt. ”Nu är jag sex år! och har en EGEN klocka!”… och som den siffer- och räknegalning han är, räknar han ut ena tiden efter den andra..
”mamma! det är sex och en halv timme kvar till klockan är tre!” ..
..frågan är om vi ska tidigarelägga Lilla Födelsedagsfikat med Farmor och Farfar, haha! Men alltså.. tid är allt vi har, ju! Varför skynda? Nu ska här njutas!
…
Å, Mammahjärtat bultar hårt. För idag fyller Storebroren 6 år!
Den här veckan har varit (och är fortfarande delvis) en pärs. Det var därmed enormt gott att få ta helg, kliva upp i nystädat hem och titta ut på det mest vackra marsvädret vi kunde tänka oss. Med en känsla av hopp om friskare familj adderades ljuva minusgrader, glittrande snö, klarblå himmel och strålande sol.
Jag och barnen masade oss ner mot lagårn i sakta mak.
Där mötte vi hästpojkarna. Hur vackra? Så enormt, tycker jag. Den här veckan har jag tänkt lite extra på hästeriet.. för prick ett år sedan var jag och barnen nere i garagedelen av lagården.. och jag kom huxflux på att ”men tusan! HÄR kan man ju ha hästar, ju!”… och ett år senare, så står dom där. Jag låter bli att försöka orda min tacksamhet.
Vårvintern i sin vackraste skrud!
Så kom pappan hem från arbetet och familjen blev hel.
En trygghetsbubbla uppstod, som vi tillät oss hoppa rakt in i. Det är fasligt ute i världen. Det är oro för Det Där Viruset jag knappt orkar tänka på, av oro. Vi rymde från allt det där för en stund.
Tog snoriga näsorna och alla lager av ullkläder. Smörjde kinderna med solskyddskräm, kokade varm choklad och grillade oss järnmackor till lunch. Sportlovsmyset uppstod!
Sagolikt härligt!
Barnen byggde snökojor och hästarna fick sig en fredagstur. Mannen och Minimannen tog varsin pålle och lekte kring gården. Jag önskade så att jag hade haft orken jag med, med min kolaböna där i hagen, men njöt av synen av denna kvartett..
Mannen och hans Bundis. Det äär så häftigt att se dom tillsammans. Hur Ikrans förtroende bara växer och växer för sin M. Jag och I är BÄST… på att gosa i hagen. Han pussar mig så fort jag ber om det. Men när vi ska samarbeta.. från marken alltså, då blir jag mest arg och tycker att han är… dum. Och han, tycker att jag är en hispig sprätthöna. M och I, är bästisar.
Och den där duon. Magi. Från början till slut. Nyp mig i armen, alltså. Att få möjlighet att ge detta till småungarnas barndom.
”Kom min ponnykompis, så går vi”!
Lilla Fjädern var glad när kompisarna kom tillbaka till hagen..
Bus och lek uppstod! Vem tror ni vann racet? Lilla Chippen, förstås!
…
Hujedamig, vilka magiska timmar!
Vi kan kalla det; ”Alvedondopat Sportlov- och Vårvinternjuteri!”. Äsch, så fint! Och någon gång måste ju denna Sjukstugehärva ge sig…
Tjohoo! Vi lever! Har ej gått under jorden. Har saknat er. Hoppas att ni mår fint!
Och, förlåååt.. men förra veckan var jag bara ”tvungen” att småljuga för er lite, angående planerna och så.. ni kommer förstå varför..
Förra veckan fylldes med..
Livet. Och när dagen ligger i hjärteasken och jag tittar på dom där tre som sover tätt intill varandra. Då känner jag mig rikast på jorden.
Hästarna hade ganska så bråkiga dagar. Lite ”bakslag”, som vi nu denna gång tog med betydligt mer ro än när två första hästarna anlände oss och hade sitt lilla efter-två-veckor-bakslag. Fjödur var skygg, så skygg mot oss människor och ganska så sur på pojkarna i hagen. Men inte mer än så. Inget argande mot någon människa. Då var Hästmamman nöjd. Och för det mesta var det frid och fröjd, med nyfikna, glada hästar med öronen framåt. Älsksklingarna våra!
Vi hade Världens mysigaste Fettisdag. Jag och barnen fyllde semlor och dukade för semmelfika tillsammans med MammaMormor och PappaMorfar. Vi umgicks i friskluft och februarisol och semlor på toppen!
Succé! … och här i bild; ett sånt där ögonblick som får mina ögon att tåras. Av tacksamhet. Juniflickan i sin Morfars famn. Strax efter hon sagt till sin Morfar; ”Alltså Morfar! Jag ÄLSKAR dig!”.
Det där var en utav veckans höjdpunkter. När jag var ute och lekte med lillponnyn. Vi tog oss joggturer längs lillvägen och ponnyplutt gjorde glädjeskutt.
Vi gladdes åt ljusets återkomst. Känslan av ”jaa! Nu är vi igenom mörkertunneln”. Utetimmarna samlades till många, många. Solglajjor på!
Storebror bjöd oss alla på så god fruktsallad.
Barnen och jag hade mysdag med min äldsta systerdotter. A, som är som min Lillasyster då det ju bara skiljer 5,5 år på oss. Barnens storkusin, som snarare är som deras lillmoster. Älskade A. En dag jag sparar i hjärteasken. Barnen likaså.
Det blev torsdag och vi kände viss separationsångest här hemma. Minimannen skrev kärleksmeddelanden till sin mor. ”Jag älsGar dig” och sånt där. Som man blir gelé i hjärtat av, ni vet.
Vi tog oss en tur, efter torsdagsstädningen, ner på byn. Ungarna fick Tom & Jerry-kex (livets fest om ni frågar dom!) och mamman njöt av fina blommor på söta blomsteraffären. En mårbacka följde med oss hem!
När vi vandrat från byn och nästan var helt hemma, hade jag denna syn framför mig. Två små bröder som vandrade bredvid varandra. I vagnen rullade jag en trött StoraLillasyster. Snart, snart hemma på vår plats på jorden. En sån där nyp-mig-i-armen-stund.
Så blev det fredag, efter en natt med kaos. Jag hade näästan helt bestämt mig för att säga hejdå till alla barnen över helgen. Men mitt Mammahjärta klarade inte det. Bland annat för risken att B skulle vara ledsen och sakna sin amning för mycket, så sent på torsdag kväll började jag packa för honom för en helg på vift. Under natten vaknade han och gallskrek över tandsprickning (så typiskt, en natt vi hade behövt typ extra sömn). Vi hade en vakentimme med skrik. Som sedan byttes mot en ny vakentimme när pappan åkte iväg på brandlarm. Och nästa timme, ja då skulle vi kliva upp. 04.15. Men häpp häpp! Det blev fredag. Brandispappan han preciis hem från sitt larm, logga ut sin jour och iväg det bar för mig och Lillebroren. Vi mötte upp Storan och hennes två småpojkar. Mot tåget. 05.42 satt vi, gänget, tillsammans med MammaMormor och PappaMorfar och tuffade genom landet. Söderut, Mot huvudstaden! Bertan fann sin plats, som ni ser.
Det var helt enormt roligt, att få kliva av tåget som Den Stora Överraskningen, för älskade födelsedags-storasystern som fyllde 40 år i helgen. Hon visste om att mor och far och Storan skulle komma. Men inte mer än så. Så hon blev enormt överraskad (kika in på min story nu vetja, så ser ni hennes min när vi klev av tåget. ”Överraskning!”, döpte jag höjdpunkten till). Hela helgen har varit överraskningar, blomster, spaande, goda middagar och massor av Kärnfamiljehäng.
En oförglömlig helg! En upplevelse, tillsammans med min Lill-B.
Veckans sista dag, packade jag och B ihop oss. Maj gadd som vi längtade hem då. ”Pappa? Chippe?”, undrade Bertilen. Längtandes efter Pappa och sin ponny. Syskonen också, förstås. Och hans morsa, kan omöjligt förstå att hon stod ut med huvudstadslivet ett helt år, året efter gymnasiet när jag gick ett år folkis i Bromma!? Men det var en skyddad bubbla, tror jag. Alltså..Allt rännande och det höga tempot, stressen, avgaserna, bullret, alla MÄNNISKOR, all o-frisk-luft, all TRÄNGSEL, alla AFFÄRER, alla MASSA, av ALLT. Min själ SKRUMPNAR ihop, sakta men säkert. Ett par dygn var nog. Tack Gud för att vi får bo och leva som vi själva mår bäst utav!
Vi avslutade veckan med Magi. Pappan mötte upp mig och B på perrongen. Storasyskonen var hos Farmor och Farfar. Men till sist var hela familjen samlad. Alla hade vi haft en panghelg på var våra håll. Och wow, så härligt att få samlas igen. Jag snabbpussade mannen, kramade om barnen som somnade bums.. och formligen kutade ut till hästhagen och gnuggade händerna hästdoftande och pussade mule. Hemma!
…
Alla veckor kan inte vara sådär superfräsiga. Men oh, vad tacksam och glad jag är som fick vara med. <3
Nu är det ny måndag!
Veckans planer:
-Jag har sån pustande skön känsla inom mig. Ääälskar att vara hemma igen och NJUTER så. Men, jag har också förskräckligt ont i halsen och är långt ifrån kry. Inte låtit det få ta plats i helgen, pepprat med alvedon men kommer nu hem och slappnar av och hej och hå. Honungsvatten, strepsils och vila väntar..
-Få äran att vara HemmaMamma ännu en vecka, inom Team Drömgården. Jag och M pusslar och grejar för att få livet att gå ihop på det sätt vi önskar.
-Sportlovsveckan pågår här i norr. Och nog ska vi ordna oss Sportlovsmys!
-Vi har minsann också en Födelsedagsvecka! I slutet av veckan får vi en 6-åring här hemma. Kära nån, så fräsigt! Vi ska kalasfixa tillsammans jag och barnen. Sånt gillar vi ju!
-Jobba i kapp i mailen. Och svara på oändligt med kommentarer från er. TACK för att ni är så fina och engagerade!!
-Här på bloggen får ni hänga med på Födelsedagsfix, bland annat. Vad sägs om Vårt bästa Vetebullerecept? Jag tänkte också sända er en hälsning om ”Att leva med Naturen”. På instagram händer det också alltid grejer… livet styr, helt och hållet. Men, I filmformat, på instagram stories, har jag förberett för att skicka er ett gympapass, på onsdag! Håll utkik då om du är gympasugen, vetja!
-LEVA! Dag för dag. Stund för stund. Här och Nu:a. Allt det bara går.
…
Önskar er alla goda alldeles-i-början-av-mars-dagar!
Senaste kommentarer