Jag fick bara en känsla av att jag ville summera denna fjärde preggoresa.. så då gör jag det.
Vinter höll på att bli vårvinter…. vi åkte spark i fullmånens sken och som ett väldigt lyckosamt brev på posten började mamman må P I S S P O T T A. Det fanns ingen hejd, på varken trötthet eller illamående.
En dag i taget.
”Men M hur ska jag stå ut en hop veckor SÅHÄR!? Det får vara hur lyxigt det vill detta tillstånd.. MEN HUR KAN MAN UTSÄTTA SIG FÖR DET HÄR FRIVILLIGT!?”…
… så löd den mycket fransige trebarnsmammans ord där i början… det handlade inte bara om måendet som var pisspotta. Fysiskt, liksom. Nej, det handlade också om en otrolig oro. Över att få missfall. Som vi ju fick, rätt så sent, innan Lillebror B kom till världen.
Jag slumrade bredvid min lilla prinskorv så ofta jag kunde.
Tacksamhetskänslan ändå, enorm. Förstås. Över tillståndet. Vi väntade barn. Igen. Så stort, så större blir det inte. Och lyx, det var det, att ännu en gång få vänta, hemma på drömgården, i hemmets lugna (Nåja) trygga vrå.. bland småungar och pyssel utefter ork och lust.
Det var dock väldigt klurigt, att hålla hemlisen för barnen.. deras mor som dom är vana vid att ha ”i ett visst tempo” för det mesta.. som plötsligt bara sa ”mamma har en trött period nu, men snart är den över”.. dom förstod så gott dom kunde, klagade inte ett dugg. Älskade barn.
Jag lurade ännu en graviditet bort illamåndet med motion.
Löpturerna i vårvintersolen.. och ridturerna som gjorde både häst och ryttare på nytt fyllda med energi och skönt gäspande. Chippen och jag blundade mot den smygvärmande solen..
Så ääntligen blev det april. Påsktider. Och vi överraskade storfamiljen med nyheten. Och nu var måendet på väg mot toppen, det syns här..
..En sak bara.
Hela familjen insjuknade i covid -19. Och oron, ÅNGESTEN var ett faktum igen. Jag storgrät över tanken på kombinationen vidriga viruset och bäbis. ”Och tänk om M dör!?”.. ja ni fattar… katastroftankar i massor. Över allt från att bäbisen skulle dö i magen till att jag kanske skulle bli jättejättetät, till oro över att det där nesliga bortfallet av lukt och smak inte skulle komma tillbaka, nånsin… uuäh.
Men plötsligt var det i slutet av maj. Hela gänget var friska. Mammans lukt och smak var helt åter (det tog fem veckor, sedan började återkommandet av sinnena) . Och livet lekte! Vi drog igång odlandet på ny nivå, levde ute, mer eller mindre, som alltid denna tid på året. Och efter att ha varit på rutinultraljud där på försommaren och ”träffat” det lilla livet, och här inom vår egna bubbla landat, i att vi skulle bli en till. Det var inte hittepå. Och vi verkade inte få missfall. Då, berättade vi för er.
Å himmel, alla borde få ha en hejjarklack som vi. Ni peppar och hejar på oss, i allt. Tack <3
Och som jag njöt där under sommarmånaderna.. jag har haft lyxiga preggoteter alla gånger, men jag tror jag pikat njutandet den här. På ett sätt oroligare än någon annan gång, men mest har jag kunnat slappna av och bara följt med.
Efter corona-svängen ville jag inte springa mer.. och förresten brukar jag säga stopp för det på mitten, för att skona kroppen. Däremot har jag ännu en gång hållit igång med otaligt många hemmagympapass. För att jag mår så bra av det. Hela tiden, allteftersom kroppen sagt till, så har jag lättat/ändrat/anpassat övningarna. Tidigt hade jag någon vecka av riktig foglossning och tänkte ”det här blir tufft”, att rida gick dåligt då.. men det onda försvann och återigen dundrande vi fram jag och min Fjäderprins… till mitt i sommaren ungefär, då har jag bara jobbat med hästarna från marken.
Det var sommar och vi hade Tillsammanssommarlov. Nog det fartigaste någonsin. Och härligaste! … och preggomorsans ländrygg började strejka, rejält….. när jag ser dessa livfulla bilder ovan, så tänker jag nu ”det kanske inte var så himla konstigt”…
Men vi tog igen oss också. Ute på klipporna där ute vid havet, tillsammans med storfamiljen.
Och den här synen… den har varit konstant, från alla barnen. Hela vägen. Vilken mäktig kärlek. ”Gosa Uno”, har Lillebror sagt. Ja, vi spelade spelet UNO så mycket där mitt i sommaren varpå jag sa till barnen att ”Uno kan man heta”, och det tvärnappade dom på så sedan dess har Lillminsting i magen kallats för ”Uno”. Punkt slut, liksom.
Vi förevigade oss, hela gänget.
Ute på vår minisemester från gården. Den där natten uppe på fjället, med kvällsdoppet i solnedgången .. den glömmer jag sent.
Förutom den ömmande ländryggen så mådde jag strålande. Plockade blombuketter på livet och bara älskade mitt ”sommarjobb” med blomstervagnen.
… men så plötsligt hamnade vi i precis samma migrän-härva, som med alla tre storasyskonen. Jag har aldrig migrän annars. Bara när jag är gravid. Och anfallen är ej måttliga utan vedervärdiga och strokeliknande. I bästa fall är det bara som här på bilden, synen borta och jag har überont. Men mest så försvinner syn, känsel i halva ansiktet, munnen, ena handen, talet försvinner och jag sluddrar osammanhängande och superkonstiga saker när jag försöker säga något.. det var tuffa veckor och inte så lätt att ta hand om små barn under tiden.
Jag hade så mycket ont och precis noll pepp att föda barn. ”Nä Martin, den här gången får du föda”. Jag var helt slut och inte pepp på mer ont.
Ännu en gång vände peppen åter.. september blev oktober.. migränen var som bortblåst. Nåja, så gott som.. några små retsamma ont-svängar.. men annars var hon med stora magen nu mer som en virvelvind. Boande i massor.. och plötsligt var det ”nu kan jag ju dansa hola hola igen”-känsla.. ländryggen som gjort så mycket ont, och alldeles förskräckligt ont varje gång jag ska ta första stegen på morgonkvisten eller under nattens tassande… plötsligt var det onda (nästan) som bortblåst… och som ett brev på posten, blev jag ääntligen pepp på att föda. Jag vet inte.. men jag har haft en tanke på att ”kan det verkligen gå bra en fjärde gång? kommer jag klara det?” och sen känt mig för pirrig och nästan fått ångest av tanken på att kämpa ut ännu en lillunge.
Men nu, nu är jag pepp. Omåttligt pepp, faktiskt.
Allt som kan förberedas är nog tusan förberett nu!? Ni vet, långa listan.. med allt från ”skörda färdigt, ta in frön och dahliaknölar. göra äppelmos och äppelmust. putsa fönster (bilden ovan är från idag, häpp häpp!) och göra (så gott som) klart matrummet. städa ur skafferi och baka bebbebullar. ordna med lite småkläder, tvätta barnvagnen och så vidare..” . Check! Och fåniga grejen ”jag vill inte föda på min födelsedag!!”, slapp jag också. Bebbebarnvakter hittan dittan är riggade för att storasyskonen snabbt ska ha uppassning och vi ska kunna susa in mot BB som ju ligger 5 mil hemifrån.
Och lilla Lillminsting i magen. ”Unobebben”. Det älskade lilla livet som vi längtar så mycket efter. Kan komma precis när som helst nu. Wow, så himla himla spännande! För det kaan ju också dröja sina veckor. Tusan alltså. Mer spännande än såhär, det blir det inte..
Tack livet för att vi får uppleva denna resa ännu en gång. Nu knäpper vi våra händer hårt, så hårt, för att allt ska gå bra, att lillvännen ska komma ut till den här stora världen och må bra.. blir gråtig när jag tänker på att jag får göra den här mäktiga grejen tillsammans med han jag älskar så det gör ont. Att vi ska få bli päron till ännu en stjärna. Att vi ska få bli en till i gänget.. å puh, så stort. <3
….
Preggoteten med Lillminsting i magen! Just precis så.
September blev oktober och vi tittar på veckan som gick…
Vi startade en ny vecka av Hemmaliv och känslan av att vara ”fria som fåglar” och skapa dagarna utefter behov sköljde gott över oss. Livets lyx!
Pyssel vid köksbordet för barnen.. där mamman pendlade mellan att pyssla hon också och storstäda klart köket. Köket, som blev så tjusigt att den där boande höggravida typen beslöt oss för att ta lunchen ute på bron. Jojo! Och ungarna jublade förstås.. järnmackor ute i i-slutet-av-september-solen! … och morsan fick njuta sin nystädatkänsla en stund extra. Succé, ja!
Samtidigt som vår ena av dom två New Dawn-rosorna (som vi var lite rädda hade strukit med i våras från kalla vintern) blommade.. så färgades löven gula, så gula och flög av träden all världens väg i höstblåsten!
En dag var det bara Storebror och mamma hemma några timmar. Vi passade på och tankade Bara-Storebroren-och-Mamma-tid när småsyskonen var på sin Kotte- resp. Rävgruppsdate på förskolan. Det är tusan inte lätt att norpa åt sig egen mammatid när man är Storebror till två, snart tre småsyskon.. så det var vi värda den där dagen, sannerligen. Å himmel, vad trevligt och mysigt vi hade det.
Vilade! I olika omgångar. Struntade i tvätten och myste med katten den ena. Klappade mage och snusade Lillebror den andra. Och tre svängar prickade jag av migrän (IGEN!?)… blev så sur att jag knappt orkade reflektera över skiten. Tack och lov inte dom allra, allra kraftigaste anfallen.. tappade bara tal, känsel osv, en av gångerna. Annars ”bara synbortfall och vidrig huvudvärk”….. oboy..fast just här på bilderna mår jag gott så gott och bara njuter. När jag har migrän är det inte läge för fotograferande..
Vi dejtade med små och stora vänner på olika vis.. Fräsigt överraskningsmellis på ”Glassbaronen” ena dagen och mysig hemmalekdate nästa. Så tacksam för alla dessa fina människor vi har omkring oss. Ser ni förresten hur lyckliga ungarna är över att få GÅ IIIIN och fika tillsammans!? … restriktionerna har vi levt med länge nu.. så ovant det känns, att släppa. Vi gör det med försiktighet, eller hur? <3
Jag och mannen kampanjade för Naturkompaniet. Ja, och Fjädern förstås!
Ni ska veta hur skitglada vi blir, att ni inte sparkar bakut när det dyker upp reklam nu och då hos oss här på Drömgårdsliv utan att ni faktiskt stöttar det också, med en kommentar eller gilla (ja mestadels hamnar annonserna ju på instagram och där förs statistiken så, utifrån likes/kommentarer osv!) Det är ju faktiskt så, att vi delar med oss av allt detta ”Drömgårdsliv”, helt gratis och med fullt fyr från hjärtat. Jag skulle inte kunna lägga all denna tiden nu, utan att känna att det faktiskt också gav oss en slant och det verkar ni förstå. Och det gör mig så glad. Ni kan lita till att vi alltid, alltid bara kampanjar för sådant vi verkligen står för och tycker om. Så, nog om detta. Ville bara förklara lite. Och säga tack, för att ni är så goa!
Och titta där då! Årets sista stöpa äppelmust… gjordes ute i kolsvarta mörkret. Hela gänget var med förstås. Vi tände upp med bygglampor och ficklampor och jobbade på som bara den! …och ni må tro att musten smakade extra gott när vi kom in i värmen sedan.. Bertilen var väldigt rädd om sin nytappade flaska. Ja, det äär så gott. Enkelt. Bara en endaste ingrediens. HÄR kan ni kika hur vi gör, lite tydligare..
September blev oktober… vi prasslade i löv, kokade saft och hösten var mycket sitt ruskigaste jag utanför fönstret.
Så blev det fredag! .. vi hämtade in lite ”nya” spel från förrådet.. det är vansinnigt lyxigt med allt ”ärves” vi har. Tack storstadskussarna för detta skitroliga ”livets första kunskapsspel” som både 3-åring och 5-åring tyckte var väldigt roligt. ”Se vad jag kan” heter det och blir ett tips från oss till er.
Plötsligt var det efter lunch och hela gänget fulltaligt. Vi dök in i fredagsmyset.
Helgen har fortsatt att vara regnig som bara den. Vi har alla varit på rolig och välordnad fotbollsavslutning för Storebroren, det har pysslats och kalasbakats i köket… och sista lilla listen spikades upp i matrummet av brandismannen som ja självklart också ryckte ut på larm huxflux… ”bliir vi kanske klara med det här rummet någon gång, alltså!?”.. lite den, är känslan… i veckan ska ni få se!
Veckan avslutades med att jag vaknade av ännu ett migränanfall.. som jag bara lät få udden ur sig innan ”tornadon” (aka Den Höggravida, Otåliga Kvinnan här i hemmet) var i full gång. Storstädade sal, putsade fönster, rev i gardiner och så vidare… och plockade in en så andäktigt vacker blombukett.. för nu är det skrapa, skrapa som gäller.. varje blomma känns så dyrbar som kan plockas in.
Det var en fin vecka, det där.. inte fin som i ”lekande lätt och utan grubblerier och krux att ta sig över”.. men fin, som i att den innehöll livet, tillsammans med dom jag älskar mest. Och då räcker inte ordet ”fin”. Inte på långa vägar.
Önskeplaner för vecka 40!
-Vi börjar med mammans födelsedag, idag! 31 år.. uj uj uj! 😉 .. till kvällen ser jag fram emot det lilla, lilla kalaset här i gamla drömgården. Vi inviger matrummet till födelsedagsmiddagen, hurra så roligt!
-Susar till barnmorskan! … med både J och B har jag inte hunnit dit mer efter detta besök.. men det här kanske är gången vi går 40 fulla och till och med mer!? .. vem vet. Unobebben…
-Ta en oktoberdag i taget.. iiiinget är som väntans tider. Sannerligen. Omöjligt att planera något. Bara att åka med. Fräsigt! Är så tacksam över att få vara med om detta så mäktiga, spännande ännu en gång. Tillsammans med en skäggig jag älskar så och våra tre så förväntansfulla barn till storasyskon. <3
…
Nu ska vi fira ”Mammas födelsedag” här, dagen lång! Önskar er alla en god start på veckan, ni med. Så hörs vi.. när vi hörs, helt sonika! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Så himla smickrad. Och varm i hjärtat. Claudia Galli vann förra året, så nää det är inte så troligt att lilla jag skulle vinna. Men som sagt, TACK för att ni redan gjort att jag känner mig som en vinnare. Nu ska jag ta lördag med gänget här, och hoppas att ni får en härlig sådan ni med.
Någon provade jordens sötaste trullor, kramades med pappan och så önskades födelsedagsmanikyr.
Storebror körde festligt värre!
…medan Lillebror tog det luuugnt, lugnt.
Det lektes med nya pinaler, mamman kokade jordgubbs- och rabarberkompott till tårtan. Storebror ledde sin Lillasyster på presentjakt ute på gården..
… stora paketet med söta lilla utemöbeln med parasoll fanns där i.
Blommor plockades in och hemmet gjordes så kalasigt så.
Efter middagen var det dags att hoppa i kalasklänningen igen efter att ha räddat den från middagssöl.
Pysslet trycktes in i ett skåp för att ge plats åt stora melonfatet, som melonälskaren sedan gick och åt och åt från. Melooom! det är en favorit. Såklart fanns det i massor på Skrållans alldeles egna dag!
… Det sågs till så att precis alla var mätta, belåtna och kalasklädda (puh).
… och sen var det bara att vänta. På att det där efterlängtade familjekalaset för älsklingsSkrållan skulle dra igång.
… och det gjorde det ju när kalastiden var slagen och darlingarna trillade in. Juni öppnade paket i väldig fart och iver.
Födelsedagssång sedan, för storögd Lilla, som blåste ut ljusen på tårtan och satte sig vid fikabordet och åt chokladbollar som om det inte fanns någon morgondag. Alldeles saligt lycklig rantade hon runt i sin prickiga snurrklänning och såg ut att må så himmelens gott mitt i bland allt uppvaktande. Ständigt uppassad av massa söta kusiner.
(Occcch om ni undrar… så ja, det är ett piano ni ser skymta höger i bild. Dagen innan jag födde Bertil var jag möjligt liiite skör (hah) och råkade dra på oss ytterligare ett piano, bara sådär. Ångrade mig sedan.. så är det någon som önskar ett akustiskt lagomstort piano, så finns det ett här! …vi har ju redan ett…och mannen har påpekat otaligt många gånger sedan dess, att det ju inte var en så lätt ”liten möbel” jag drog hem….. )
Det var Årets Ljusaste Natt och det spisade Astrid Lindgren-visor till sent, sent.
När solen höll på att gå ner satt hon där i ännu en kär famn och mådde som den lilla prinsessa hon är. När kramarna var kramade och vi vinkat alla hjärtenära hejdå, satt vi där i köket hon och jag, med fikarond två, kexen och ostarna, på småsmältning i bakgrunden. Ljusen som fladdrade och hela hemmet som viskade om härlig kväll..
.. vi pussades. Och degade lite till. Konstaterade att dagen varit så fin. Lillan höll med.
Junihjärtat ville aaaldrig sluta fylla år men somnade till sist med mammans hår flätat om sina små fingrar, och hela lilla kroppen fylld av kärlek från dagen. Att fylla 2 år. Hur stort kan det bli, liksom? Och att få ha en alldeles ljuvlig Juniflicka, det är så tacksamt att orden tar slut. Underbara Minimänniska.
Så, det var orden och glimtarna. Från den där dagen, när det var kalasig 2årsdag här på Drömgården.
Samlar energi. Vilar bredvid Lilla. Gympar bort otålighet. Och undrar samma sak som Sixten när han öppnar mammans täcke om morgnarna och tittar om bäbismagen fortfarande är lika stor; ”när kommer du bäbis?”. Det har blåst storm i ett par dagar men nu är vinden lugnare. Vi har Nationaldag tillsammans. Pojkarna roar sig en stund på byn, bland disco, sockervadd och småvänner. Här hemma vattnas sommarträdgården, plockas blågula, världens sötaste blommor, förgätmigej. Pustas. Läses favoritbok.
Och alldeles snart, ska vi äta svenska, gudomligt goda (vi kan ha provsmakat en drös redan) jordgubbar. Gräddmjölk till, förstås!
Vårt Just nu.
Inget är som väntans tider…
Hoppas att ni har det gott alla ni. Och Grattis Sverige!
Som önskat, och roligt för mig själv också förstås, tänkte jag sammanfatta denna preggotet lite, svara på sånt ni undrat och visa bebbemagarna bredvid varandra..
Det är en ynnest. Att få vara med om det här ännu en gång. Ingen självklarhet alls. Bara en så stor ynnest.
Minsting i magen.
Det var en mycket, mycket kämpig höstperiod. Med den gravaste tröttheten, en feberkänsla som kom och gick och det galnaste illamåendet jag mött, i princip dygnet runt. Kämpiga, kämpiga veckor. Kravlade mig upp om morgnarna, kväljdes när jag serverade barnen mat, hade noll energi (i alla fall mycket, mycket mindre än undertecknad är van vid) och behövde till och med kliva upp och äta om nätterna för att genomlida illamåendet.
Så blev det juletid och allt började lätta… dessa första perioder har varit trött (med S) eller småillamående (med J), men denna gång var det mycket av allt. Så himmelens tacksamt när känslan började bli en annan… Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.
Jag älskar att vara gravid. Känner mig så fin. Och fullkomligt älskar tanken på att bära ett liv. Känna buffarna, lilla hickan och veta att det växer ett hjärta i mig.Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.
… det har varit fantastiskt att dela denna resa med små syskonen. Vi är ett tight team här på hemmaplan.
Men det är sannerligen inte att jämföra när jag var preggo med Liten till exempel… och kunde vila så fort andan och preggotröttheten föll på (typ… jag pluggade ju 200 % för att kunna vara ledig men slippa studieuppehåll, ni kanske minns..?). Och med Pyret i magen var det hälften så många barn att ta hand om.. men ändå, helt magiskt att vänta denna lilla trean tillsammans med världens finaste M och småttingarna. Och så himmelens lyx att få vara HemmaMamma under tiden. Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.
Lillan har mest haft magen som kudde och hänger rätt bra där ovanför när hon bärs i min famn. Det är ju himla klurigt att förstå, faktiskt… särskilt när man bara är ett år. Fast snart, snart faktiskt två (!).
… den här bilden är från ikväll när kvällssolen sken in i hallen och vi precis var på väg ut på en minipreggonad. Blåsig och svinkall sådan.
…
Efter önskemål har jag sökt upp bilder på preggolyorna såhär i slutet, från ganska så samma dagar.
Bild 1. Liten i magen. Bild 2. Pyret i magen. Bild 3. Minsting i magen…
Bilderna är tagna på olika avstånd, men ändå…Tre ganska så olika bebbemagar ju. Åh. Älskade bebbemagar med så älskat liv där i.
.. och på frågan hur jag känner inför förlossningen. Om den skrämmer mig… så svarar jag;
Jag är superpepp. Alltså verkligen. Jag längtar. Det gör ont. Inget snack, liksom. Men jag har två så positiva förlossningar i min hjärteask, att det är på dom jag fokuserar på i tanken, något annat känns bara osmart. Positiva, peppiga tankar. Och massssor av längt efter bäbis. <3 (HÄR kan du läsa om när S föddes. och HÄR, om när Juniflickan föddes).
<3
I detta nu är jag på-riktigt-gravid och försöker njuta allt jag kan av denna sista väntanstid. Vi gör det tillsammans. Men mest längtar vi efter att få träffa det lilla livet. Jag mår fortfarande väldigt bra… magen är ju (typ) nere i backen snart, så att andas går lättare nu än för några veckor sedan… men visst, jag får smärre panik om jag råkar hamna på rygg i sängen, har rätt mycket halsbränna, inte mycket matlust och mår gott (helst en stund varje dag) av en liten vila… idag har jag haft en riktig högpreggodag. Mysigt! Känner mig också superskör, lite småettrig och känslosam. Allt på samma gång. Känner mig sådär gråtig och så himla rädd om mina älskade. Allra mest så himla, himla lycklig och tacksam över dom där tre som virvlar runt mig, strösslar pussar och gör att kärleken nästan svämmar över…
Minstingpreggoteten och preggomagejämförande. Precis så.
Efter söta Födelsedagsmorgonen fortsatte 2årsdagen.
Storebror körde festligt värre!
Alldeles saligt lycklig rantade hon runt i sin prickiga snurrklänning och såg ut att må så himmelens gott mitt i bland allt uppvaktande. Ständigt uppassad av massa söta kusiner.
.. vi pussades. Och degade lite till. Konstaterade att dagen varit så fin. Lillan höll med.
Samlar energi. Vilar bredvid Lilla. Gympar bort otålighet. Och undrar samma sak som Sixten när han öppnar mammans täcke om morgnarna och tittar om bäbismagen fortfarande är lika stor; ”när kommer du bäbis?”. 
Det har blåst storm i ett par dagar men nu är vinden lugnare. Vi har Nationaldag tillsammans. Pojkarna roar sig en stund på byn, bland disco, sockervadd och småvänner. Här hemma vattnas sommarträdgården, plockas blågula, världens sötaste blommor, förgätmigej. Pustas. Läses favoritbok.
Och alldeles snart, ska vi äta svenska, gudomligt goda (vi kan ha provsmakat en drös redan) jordgubbar. Gräddmjölk till, förstås!
Träningspassen skrämde illamåendet för en stund, där på hösten. Gudomligt. Och energi gavs. Ännu bättre blev det förstås sedan, när preggodimman lättat. Jag kutade i vanlig ordning sista löpturen i mitten av preggoresan. Allt för att hålla mig borta från foglossning så gott jag kunde. Och det gick ju bra faktiskt, så länge det inte skottades snö för mycket, sndebelastades allt för mycket och så vidare. Som med storasyskonen har det varit någon ond period som sedan tvärförsvunnit. Jag är evigt tacksam som ännu en gång fått må (förutom första tiden då) sådär himla bra. Det gör det så mycket lättare att kunna njuta av denna resa, kan jag tro.
Storebror har varit helt gudomligt fin med bebben. Så rädd om magen. Klappat. Kramat. Pratat. Och pussat. 
Cykelsvett och oändligt med gympapass. Nu på slutet väldigt lugna sådana, men jag mår så bra av att hålla igång. Promenader i massor också, förstås. Jag tror på att stärka preggokroppen, göra utifrån sin nivå.. att slippa ont, känna att man orkar bära, kånka, få härlig energi och så vidare, det tror jag garanterat att min träning gett mig.
Hjärta M. Han gör allt för sin fru och sina små. Vi är ett starkt team, han och jag. Värdesätter varandra, hur vi är och vad vi gör, lika högt. Jag tycker att han är fantastisk. Och han behandlar mig som en prinsessa, sju dagar i veckan.
Senaste kommentarer