av Emmeli | apr 24, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Middagsmat!, Minsting i magen, Recept
Alltså, det där var så vansinnigt gott. Ni måste göra. Enkelt också. Torskknyten kan vi kalla dom!
Torskknyten!
Ta så många bakplåtspappersark/aluminumfolieark som knyten du önskar göra. Lägg där sedan skivad potatis, strimlad purjolök, en fin bit torsk som du saltat och pepprat och strösslat med dill. Toppa alltsammans med några skivor tomat, citron och några pyttiga smörklickar.
Mängd av allt; efter tycke och smak!
Knyt ihop till ett litet paket och skjutsa in i ugnen, direkt på gallret eller i en ugnsfast form, i cirka 200 grader.
Svårt att säga tiden, man får hålla koll! Våra knyten tog nog cirka 60 minuter….då använde vi bakplåtspapper. Vi är inga aluminumfolieälskare (läs: min älskade man är inte. Däremot mycket miljömedveten. Och fasligt älskad.), men annars skulle det gå på typ en tredjedel av tiden istället för bakplåtspapper. Så välj själva där hur ni vill göra!
Servera med kokta gröna ärtor och kall sås. Creme fraishe, dill och citron. Och salt och peppar, förstås, bestod vår sås av.
Easypeasy alltsammans. Och väldigt, väldigt gott!!
Dessa knyten går såklart finfint att lägga på grillen också. Tänker att det skulle vara gott att dutta i sparris. Det gör vi nog nästa gång! Om ni väljer att grilla knytena och använda bakplåtspapper, så behövs (likt Mandelmannarna gjorde!) blött tidningspapper runomkring.
…
Å.
Så skönt med kväll nu. Dagen har varit mysig och fin med barnen, dom är så mycket gulliga med varandra. Blir bara tightare och tightare, ett riktigt litet radarpar. Hur underbart som helst. Men jag känner att jag senaste dagarna typ återvänt till samma trötta träsk som i början av graviditeten. Blä. Tack och lov inte samma illamående som då, i alla fall. Hoppas på att det är något övergående och i alla fall blir liiite bättre än såhär. För tröttare, det blir man ju mot slutet, det vet jag också. Men riktigt sådär nästan okontrollebart ”jag-kolavippar-och-somnar-här-ute-på-gungan-medan-barnen-leker-här-bredvid-trött” vore det fasligt fiffigt att få slippa. En önskan.
Förra veckan hade jag vilovecka och traskade bara promenaderna (tur faktiskt, annars hade jag säkert undrat om mardrömsmigränen kunnat bero på träning.. för att försöka haka upp det vid något liksom…jag vill alltid hitta orsaken liksom. Men icke det, alltså!). Så nu ska jag tanka mig med veckans första preggogympa och hoppas att det hjälper.
God kväll!
Lillafrun
av Emmeli | apr 24, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting i magen
(inlägget innehåller reklamlänkar)
Så verkligt det blir.
Eller så verkligt det bara kan bli.
När man börjar bäbispyssla på riktigt, menar jag. Hittills har jag betat av sånt där rensande och städande, röjande och mycket sånt där ganska-så-tråk-fixande.. för att det är så himla skönt att ha gjort och på något vis ännu skönare när man är i boa-fas.
Men nu har här börjat ordnas med sånt där vansinnigt roligt och nipprigt, som ni ser ovan.
Dom första små plaggen till Minsting är inhandlade. Det blir nog inte så mycket mer innan bebben är född, mer än det här lilla setet att åka hem i från BB. Det finns en hel del kläder från syskonen, om man säger så. Fast det är roligt att ha något till en början som är just Minstings.
Gulligt, visst?
Bodyn finns HÄR. Byxan HÄR. Och strumporna HÄR.
Så fiffigt med 3-för-2 på byxor,strumpor och leggings. Tips tips!
Hittade några bedårande småkläder nu som jag inte såg i butik igår… alltså titta HÄR. Jag kolavippar lite.
Syskonen står och filosoferar.
Bebbenappen och lilla nallen gosprovas och båda verkar överens om att det blir bra, det här.
Storebror pussar magen varje morgon och säger god morgon Lillebror….”eller Lillasyster”. Dom tillagda orden som han nu verkar ha bearbetat sig till. Vi vet ju inte om det blir en MinstLiten eller MinstLillan, liksom.
”Mamma? , jag kan böja mig ner heela sommaren åt dig”, säger han också, Minimannen. Han ser och hör att mamman stånkar och pustar just vid det skedet. Mamma är ju grrravid! , säger han viktigt och stolt. Jag känner mig övertygad om att Minsting föds till stor kärlek från två småstora syskon.
Jag är känslosammast och kärleksskörast på jorden, känns det som. Och gråtylyckligt tacksam. Över att få vara med om det här. Mammalivet. <3
…
Nu väntar lunchfix här hemma för lilla gänget!
Kikar kanske in lite senare men ett så enkelt och gott middagstips som vi åt häromdagen!
Ha en fin tisdag alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | apr 20, 2018 | Emmeli funderar, Juniflickan 1 år, Liten 4 år., Mammalivet, Minsting i magen, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
(inlägget innehåller en reklamlänk)
Å.
Så glad att vakna hemma till en alldeles vanlig dag. Fredag, dessutom! Alldeles vårvarmt redan från morgonen. Efter morgonbestyren, när vi skulle ut, hann jag bara ta på barnen varsin fleece innan dom hoppat i stövlarna och struttat nerför trappan och börjat uteleken. Den med både lera och snö nära till hands. Men alltså, så fantastiskt skönt att kunna klä så mycket lättare nu. Om än små leggings eller vanlig bralla inte är dugligt att leka i ännu.
Förutom uteluft, småttingar, fiskmåsarna och deras skrik som är sådär vansinnigt härligt att höra första gången för året, har jag njutit av att dona här hemma idag. Tvätta och städa hemmet. Försökte vara klok och tänka lite SPM (Spar På Mor).. och letade fram moppen i ett par rum. Jag kan egentligen bara en veckostädning; ut-med-mattor-damma-dammsuga-knäskura-klart!. Men det gick fasligt fort att moppa alltså, än om jag alltid svär en lång ramsa åt det redskapet. Mm.. jag kände mig alldeles duktig som frångick det vanliga.
När pappan slutat jobbet och vi checkade in för helg, firade vi fredag, med att susa ner på byn och äta vårens första kulglass. Junis första i livet… succén var ej måttlig! Innan vi återvände hem till älskad Drömgård….
sa hejdå till sparken för denna vinter..
.. och fram åkte cyklarna. Det, är vår! Och titta Lillasyster. Skrållan. Juniflickan. Livspremiär på trehjulingen!
Plantering av himmelsblå penseér, sluttampen av takdroppande från lagårdstaket och vårjackepremiär har denna fredag också bjudit på. Är så glad i min nya blå jacka som jag ”ärvt” av den finaste Julian jag vet. En nyfunnen vän, jag kan sura ihop över bor alldeles för långt ifrån norr (HÄR kommer ni direkt till henne! <3).
Och årets variant av denna parkas från Lindex, kan ni hitta HÄR i flera fina färger. 
Alltsammans. Vårlycka på en alldeles vanlig fredag här hemma på vår gård. Precis så.
Önskar er en skön fredagkväll och en god helg!
Och tusen, tusen, tusen tack. För all er omtanke. Jag blir alldeles varm i hjärtat. Ni är så fina. Och helt ovanlig verkar ju denna typ av h-vetes-migrän ej heller vara, ni är många som delat med er av era erfarenheter. Det som skrämmer mig är att jag bara fått värre anfall för varje gång. Det senaste liknade ingenting.. jag hoppas att det aldrig blir värre än så.
Ta hand om er allesammans!
Lillafrun
av Emmeli | apr 19, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Minsting i magen, Stora Lilla Familjen
Med handen i min trygghets hand.
Å.
Vilka dagar den här veckan bjöd på. Dom här två senaste tar priset som mest oväntade och väldigt omtumlande.
Jag satt där på onsdagmorgonen med min kaffekopp igår morse. Hade precis lämnat Sorebror på Förskolan, var hemma igen och myste med Lillasyster samtidigt som jag pratade med Storan i telefonen. Som vanligt är jag trög att förstå vad som håller på att hända, men märkte att synen försvann mer och mer… som vanligt när jag håller på att få migrän. Till sist säger jag ”du ,Storan, jag tror nog jag borde lägga på nu och ta en alvedon för att försöka mota det här”. Vi säger Love you , lägger på och jag petar i mig en alvedon.
Så ska jag masa iväg för att byta blöja på Lillan.. det blixtrar framför ögonen.. men blöjbyten görs i sömnen om det skulle behövas som HemmaMamma. Men plötsligt märker jag att jag ju inte alls känner vad jag gör med vänster hand. Gör ändå vad jag ska och lyfter upp J i famnen. Då håller vi på att ramla i golvet.
Ringer M. Som är på utbildningsdag på annan ort. Känner mig dum som stör…. men under tiden vi pratar hinner jag bli tokdålig.. han hör att jag knappt får fram ord, säger att jag tappar känsel i hela vänster sida och får svårt att svälja. Paniken är ett faktum här hemma. Jag får största paniken över att inte kunna ta hand om Juniflickan.
Därefter går det några minuter innan Storan är här.. och älskade Pappsen, som måste kört som en galning från Lilla byn. Mannen hade ringt och ordnat vad han kunde när han var långt ifrån. Efter att Storan kommit fram hos 1177 blev rådet att ringa 112 och på ytterligare några minuter var ambulans här. Vad onödigt, sluddrade jag fram. Tänkte på oron hos alla och om J skulle bli ledsen.. men det var ingen tvekan om att jag behövde hjälp där och då. Och som preggo togs allt på största allvar.. risk för propp i hjärnan är större, till exempel..
Såå.. in på akuten det bar. Mormor kom också till gården och barnen hade det tryggt och gott. Snabbt var M på plats hos mig (han måste också ha kört som en galning.. usch, får sån magknip av tanken). Min älskade trygghet.
Ja.. så svischades det runt mig och det hela ”slutade” med att jag blev inskriven på Strokeavdelningen.. och har det senaste dygnet agerat nåldyna och fått göra en herrans massa undersökningar, röntgen av hjärnan, ultraljud på hjärtat och så vidare.. allt för att utesluta eventuell propp eller blödning i hjärnan och allt vad det kunde tänkas vara.. trots att man ändå trodde att det troligast ”bara” var ett väldigt, väldigt kraftigt migränanfall med känselbortfall. Men inga risker skulle tas, och det lät ju bra tyckte vi… om än jag bara ville hem till barnen igårkväll och inte kunde tro att vi skulle klara oss ifrån varandra en hel natt. Men det gick såklart hur fint som helst. Bättre för barnen än för mamman.
Livet bjuder på nya erfarenheter. Hela tiden. Denna gång väldigt ocharmiga sådana… men det bästa är att Minsting i magen mår bra, att min hjärna är frisk och ja, hela jag.. men nu har jag fastställd migrändiagnos..som beror på den hormonobalans som kroppen utsätts för som gravid. Jag har aldrig haft migrän utan att vara gravid.. så den slutsatsen har dragits. Dock har det aldrig varit så förfärligt som igår.
Gissa om jag plötsligt längtar efter att veckorna ska ticka lite småsnabbt och vi snart får träffa Minsting i magen här utanför.. för helst hoppar jag gärna över fler anfall av gårdagens typ. Fast jag vill inte längta efter att tiden ska gå fortare än den redan gör..jag vill njuta sista preggotiden också.. men tänker bara försöka göra vad jag kan; vara supernoga med att äta, dricka, ta den där nedrans alvedonen så fort jag känner något och så vidare.
I eftermiddag kom familjen och hämtade mig och lyckan var total. Vårvärme, sol och en mycket piggare mamma. Minimannen pussade mitt ansikte alldeles blött. Juni var lite avvaktande.. tyckte att mamman var på fasligt konstigt ställe, men snabbt var hon i mammas famn. Blöjbyte och nattning ikväll har varit himmelskt. Och hennes små händer som alltid pillar med mitt hår när hon ska sova. Åh. Så glad över att vara hemma igen. Som jag kommer sova gott i natt, bredvid mina tre .. <3
Så tacksam.
… och några oväntade, ocharmiga och nya livserfarenheter rikare.
Lillafrun
av Emmeli | apr 18, 2018 | Emmeli funderar, Mammalivet, Minsting i magen, Norra Drömgården, Sovrummet
Klar för natten, kröp jag ner bland småttingar… tänkte; jag ska bara natta och sen kliver jag upp och kikar in i älsklingsdagboken. Men John Blund lockade allt för väl och mamman somnade, hon också.
Vaknade till onsdag…
…helt slut efter nattens alla drömmar.
Min sömn har senaste dagarna börjat bli knackig. Ovant. Jag har börjat drömma supermycket, mest obehagliga drömmar och det tar en stund om morgonen innan jag sorterat bort och hunnit tänka ”å, det var inte på riktigt…å, det har inte HELLER hänt!”. Sen dröms det om förlossningar och att Minsting kommer också, det är ju härligare sortens drömmar, förstås. Drömmar, plus vad som känns som tusen kliva-upp-för-att-preggokissa-turer. Eller också bara vaknar jag till.. som att jag bara ska vara vaken en stund. Ganska så fascinerande ändå, hur kroppen håller på att ställa in sig. Som att den gör sig beredd på att vara vaken någon sväng om natten snart. Känner igen det här sedan tidigare preggoteter. Åh. Jag njuter allt jag bara kan, det är ju så häftigt det här; Att bära ett barn.
Annars?
-Dagar med mycket tankar här. Livet är väldigt, väldigt lyckligt just nu. Och samtidigt olyckligt. Som ju livet är, ni vet.
Jag fullkomligt avskyr känslan av hjälplöshet. Men får så lov att acceptera den i alla fall och göra det bästa jag kan på det vis jag kan.
Tycker inte om att skriva såhär, men vissa saker passar sig inte här. Men vill ändå i vanlig ordning att ni ska veta om livets olika nyanser.
Pellisarna har börjat blomma och det gör mig glad. Blommor, alltså.
Och igår rensade jag bort alla tjocka vinterkläder, tvättade upp och sorterade bort. Vilken känsla! Vid middagen i det solbadande köket, efter massor av utetimmar, traskande på bara vägar, lek ute i bara tröjan.. så konstaterade vi att ”vi överlevde vintern, hörreni!” .
Mormor och Morfar kom till kvällen och fikade och hämtade något M hade ordnat till sin Svärfar när han var i stan häromdagen och så tog vi helt enkelt bara till vara på den där grejen att vi bara bor en liten stund med bil ifrån varandra. Så mysigt.
…
Ett lite småluddigt inlägg denna onsdagmorgon. Allt på samma gång. Fint så.
Nu ska vi ta onsdag här. Tror att jag ska skriva en fixa-inför-bebben-lista. Mannen säger ”luugn nu älskling! Du är som en hund som springer runt, runt sin egen svans och undrar ”vart kan jag bädda? vart kan jag boa?. va,va,va?…” … men alltså, jag kan inte hjälpa det.. vill greja med någonting prick hela tiden, förutom när jag är tvärtrött och vill sova (hah), och det är nog både Våren och Preggoteten som bubblar inom mig….
Ha en god onsdag alla ni, så hörs vi snart igen!
Lillafrun
av Emmeli | apr 16, 2018 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Minsting i magen, Stora Lilla Familjen, Träning
Snusande småttingar i världens bästa vagn.
Får så många frågor om den. Det är en Thule Chariot Sport 2, med löphjul till som gör den där vagnen himmelsk att både gå och springa med. På grusvägar… med massor av snö på, eller utan. I skogen. Eller ute på åkermarken här hemma på vår gård. Och så vidare. Att barnen älskar den gör förstås saken allra bäst. Minimannen som precis fyllt fyra år, har nog inga planer alls på att sluta åka vagn. Något som denna Känslomorsa kan tycka gör ont i hjärtat av tanken… hur ska jag få med mig hela lilla gänget sedan, liksom? Men äsch. Det är en lycklig baggis att ordna, Vackerpappan får såklart följa med då. Som ni hör. Vagnen. Ett köp vi aldrig ångrat, bara prisat och prisar!
…
Å.
Bilden är från ikväll. Vårens alls första vi-går-långpromenad-och-nattar-barnen-samtidigt-runda med hela Storlilla Familjen. Det är så ljust nu, att man inte famlar i mörkret kring nattningstid. Så fantastiskt. Uppskattat. Och ett så kärt vårtecken!
Alldeles förfärligt trött är jag i alla fall och riktigt längtar att krypa ner i den där renbäddade Storsängen i det vädrade sovrummet. Är det vårtrötthet? eller kanske känner jag av nån allergi? säger jag undrande till mannen. Småttinglivet kan ju också ta ut sin rätt, kanske..
Så svarar han på sitt vis, sådär lugnt, kärleksfullt och lite smått dumförklarande… ”jaa, sen är du ju gravid också, älskling…. ”
Ja just det, säger jag. Och känner mig rikast på jorden.
Lillafrun
Senaste kommentarer