av Emmeli | aug 24, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Lilla familjen, Liten 4-6 månader, Musik, Sommarhemma
Det var en lördag, rätt så sent i augusti.
Kyrkan stod beredd, för att en Liten skulle döpas.
Och flaggan, den var i topp.
Familj och vänner strömmande från lång- och kortväga håll, för hans skull. Vi var många, trots att vi bara var de allra närmsta. Så häftigt och härligt, tycker jag. Och det finns inget som värmer mer i hjärtat att se, än hur människor tycker om, och gör saker för den skull. Av kärlek.
Lilla familjen, med en nydöpt son. Lycka!
Stunden inne i kyrkan var så fin och stämningsfull och så… så Sixten. Precis som vi önskade och lite till. Det var så fint att se hela våra familjer sitta där i bänkarna och le mjukt mot vår älskade Liten. Jag njöt av varje sekund, alldeles särskilt mycket när jag och M sjöng för honom. Från djupet av våra hjärtan, till honom. Inte för någon prestations skull, för att det behövde vara felfritt eller perfekt. Det var ord och toner till honom. Bara så. Det var den bästa sångstunden någonsin.
Och efter dopet. Då vandrade vi ut ur kyrkan och vidare in i församlingshemmet.
Där mamman och pappan till bäbisen, hade pyntat och grejsat där inne, i dagarna tre. För att dopkalaset skulle bli så bra och gott det bara kunde bli.
Storan hade bakat tårtan, och Litens Gudmor hade gjort den till en fantastisk syn. Tårtan, som var så god och vacker och pastellig och alldeles, alldeles underbar.
Vitt och vitt och vitt och rosa och turkost och pastelligt. Litens favoriter! Och så alla människor där inne och en massa gott.
Efter att alla ätit och fikat och sörplat kaffe klart. Så gick vi över på det där presentbordet som var helt galet. I bild nedan, ser du en liten del. En liten del, av alla fina, fina gåvor till lilla prinsen. TACK kära Ni. Allihopa! Det där kuvertet som lutar mot ljuset, kom på posten häromdagen och gjorde oss alldeles varma i hjärtat och längtiga efter gullvännerna. Och det där stoooora paketet?
Ja. Det innehållet, det ska jag nog minsann ägna ett eget dagboksinlägg åt. Snart. 
Jag och Liten satt och slet upp papper, rev i snören, ÅT på snören och hurrade över varje öppnande. Mannen stod där bredvid, med sitt lugn och höll i saxen för att underlätta lite så att jag inte slet fingrarna av mig, av ren lyckoiver. Inte klokt vilka presenter och vackra ord!!
Vilken dag det där var.
Litens dopdag.
En magiskt vacker stund inne i kyrkan, med den där gullebäbisen iklädd den vita, farmorsydda, dopklänningen med ljusblått band. Jag och M var så stolta och rörda att vi inte visste ord till. Och musiken som sjöngs och spelades, var underbar. Och Litens val av Gudmor, tillsammans med hans pärons tycke. Det, hade inte kunnat bli bättre. Älskade A, du är en ängel utan vingar. Och alla, alla, som kom och delade stunden med oss. TACK.
En dag, vi helt klart stoppar i våran hjärteask. Där vi sparar sånt som betyder något alldeles särskilt.
Och det galna? Det var att dagen inte tog slut där. Utan gjorde en liten vändning, bytte fokus, fast ändå inte och ja. Vi tar det där senare. Men dopet, alltså! Tjohooo, vad glad jag är över det!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 23, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Lilla familjen, Musik
När klockan närmade sig middagstid igår, blåste vinden rätt stark, om än varm. Det kändes som om himmelen kunde öppna sig vilken minut som helst och att kvällens efterlängtade grillhäng tillsammans med den där fantastiska klassen som jag haft turen att hamna i, kanske skulle måsta ställas in. Vi skulle fira att det fjärde året är över, att vi är så hiiimla, himla nära att vara heelt, helt klara. För nä, än hur mycket vi kanske önskar att vi skulle kunna säga att vi har examensbeviset i handen… så är vi inte riktigt där ännu. En liten skvätt av denna evighetslånga, men ack så roliga utbildning, är kvar. Jag var kanske så uppe i mitt lyckorus över att ha klarat året i kombination med preggomage, minibäbis och allt… att kanske verkade det som om jag var i målets mål. Vi kan kalla det för att jag nått ett delmål. Ett stort ett. Det är svårt att förklara. Så vi skiter idet. Men! TACK ni fina, för alla grattis och hejjarop. Ni veeet väl att ni är som en underbar hejjaklack som jag får världens boost ifrån!? TACK. <3
Nu går vi vidare.
Helt plötsligt, så la sig vinden och himmelen öppnade sig. Men inte för att ge plats för regnet, utan för att släppa fram solen. Det var galet varmt och vännerna strömmade från alla håll. Den ena gullvännen, med pallar bak på cykeln, vindruffs i håret och världens snällaste leende. Jag njöt så av att se allihopa, ibland kom jag på mig själv med att bara stå och titta på dom. Det där är lycka för mig, att träffas och att vara tillsammans. Jag vet att det inte är för evigt, på detta sätt, så jag hade stundvis en vemodig känsla i kroppen. Att säga hejdå är det värsta jag vet. Och nu var det ändå bara ett hejdå, för sommaren.
Alla var på strålande humör. Grillarna leverade den ena goda grillningen efter den andra. Vi körde på den där versionen att alla fick ta med precis vad dom ville, ingen behövde rådda något mer än någon annan. Det var det lilla i såna fall. Alla hjälptes åt. Och bara den grejen, kan få mig rörd.
Att alla är där och vi gör kvällen tillsammans.
”Våra barn” som vi säger. Klassbäbisarna. Jag fullkomligt äääälskar när vännerna är så nära oss, tre gringos. När älskade C kommer med våtservetterna i högsta hugg, när det behövs, som om det inte vore det minsta ovant att torka bort vaddetnukantänkasvara. När gull-N säger jag går och byter en blöja på Liten. När mamman och pappan i Lilla familjen får halvt ta kol på varandra, genom att spela kubb på olika lag… Liten? han satt tryggt i olika famnar och hejjade. På mamma såklart!
Baby team.
Ja, du ser ju. Lyckligt lottade, det är vad vi är.
Alla levererade snygga kubb-poser och jag funderade samtidigt på om det verkligen är nyttigt att vara sån tävlingsmänniska som jag är. Dom där avgrundsvrålen som bara kommer av sig självt, utan att jag ens hinner vara i närheten av att stoppa mig själv, när jag inte lyckas slå ner dom där jädra kubbarna.
Så, sådär hade vi det igår. Skålade för oss alla. Grillade en massa olika,goda saker. Sjöng En vänlig grönskas… i fyrstämmig sats. Skrattade. Spelade kubb. Njöt. Myste med bäbisarna. Och konstaterade att vi hade det himla bra. Och när det började bli natt, graderna var fortfarande varmare än 20, så öppnade himmelen sig. Och denna gången, för regnet. Sommarens första sommarregn. Då var det dags. Att kramas, säga hejdå och gå in och sova. Jag somnade som en prinsessa med den härligaste känslan i magen; Tacksamhet.
Tack klassen för igår. Vi är allt… i en klass för sig.
Och idag vaknar vi till fredag.
Jag fick mig en låång sovmorgon, så fantastiskt skönt. Och nu är det bara den där ”lilla, korta, inte alls jobbiga” att göra-listan som ska tas tag i. Men igår fick vi ju en bra början, det mesta i klädväg är nog packat. Nu är bara att komma ihåg allt från Litens D-droppar, till morsans pilatesboll. Håhåjaja. Och när packningen är klar är det hundra saker till som ska göras. Det är helt klart dags att sätta igång! Men jag bara mååste få sätta mig ute på trappen och njuta av kaffekoppen, en liiiten, liten stund till. Ja, det får jag.
Vilka dagar vi har alltså. Det är så att jag får nypa mig i armen.
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 22, 2014 | Dagens outfit, Emmeli funderar, Musik
Jag är fäääääääärdig!!!
Fjärde året på musikhögskolan. Aspreggo, nymamma, att vara heelt Liten-ledig… och allt vad jag hunnit med. Samtidigt som studierna rullat. Svårt att förstå att allt det där går att få ihop. Med vill man något tillräckligt mycket, då kommer man långt, tänker jag. Men ja, jag är stolt över mig själv. Det får jag vara. Nu är jag i mål. För den här gången. Obeskrivligt skönt, och jag har nog inte riktigt förstått det än. Med det kommer nog. Ikväll ska vi fira.
Så nu kan jag säga det där ordet jag längtat efter att kunna säga. Fäääärdig!
Och ända sedan jag kom hem för några timmar sedan, så har jag tänkt att jag skulle lägga mig och vila, för att vara pigg till ikväll. Jag har varit helt hysteriskt trött idag. Trots mannens försök att ge mig en koffeinkick i morse. Jag bara måste visa dig…
…en fusk-latte, mocka, eller vad han nu sa att det var. I alla fall. Förstå att han ställde sig där i ottan och skummade mjölk och grejjade. Det finns ingen som han.
Men nä. Jag har inte lyckats vila en sekund. Först ville jag såklart mysa järnet med den minsta här i familjen. Och när han somnat så drog jag åter igång projektet ”garderobsrensning”. Nu är tre stora kassar, fullproppade med kläder, utrensade. Mina garderober och mannens garderober är städade. Alla tre gringos väskor, tokfulla med kläder för en hel sommar, är packade. Baltanen är städad. Och sen har jag fixat lite inför kvällen…. det står ett gäng bord och stolar ute på gräsmattan. Ljuslyktor som är beredda att tändas. Och ett gäng grillar som snart ska få visa vad dom går för. För som sagt, ikväll ska vi fira. Och inte bara jag, Liten och mannen. Vi blir flera.
Så nu börjar det, sommarlovet. Och sommaren som jag tror kommer bli alldeles, alldeles underbar.
Tjohoooo!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 21, 2014 | Emmeli funderar, Musik
Jag är så löjligt glad just nu.
Har precis satt mig på trappan utanför baltanen. Det är sommar idag. Det var det redan klockan åtta i morse när jag cyklade mot den där dagen som jag både längtat och bävat inför. Vad har jag gjort idag, egentligen? Jo. Allt ”projektande” tillsammans med kompanjonen, det som jag jobbat med allra mest under det här fjärde året på musikhögskolan, har idag redovisats. En början, en del av, examensarbetet kan man säga. Redovisning alltså, på ett sånt där prettovis, du vet. Med opponenter och hela tjottafräsen. Som vanligt tycker jag alltid att det är rätt så pirrigt att stå och prata inför folk. Det tyckte jag idag också. Men jag känner mig så himla nöjd. Jag och C är ett grymt team (tack för allt, igen och igen och igen<3) och med minimannens boostande i form av det gulligaste leendet och mannens lycka till snygging! innan jag vinglade iväg på cykeln i morse, kunde det i princip inte gå annat än bra. Och nu är det över.
Så förbenat skönt.
Vackra Tack för allt -blommor ifrån gänget, eleverna och fröken i klassen, klassen som vi lånade för att testa om vårt projekt var något att ha eller inte.
Paket också? Det var inte till mig. Vad som var där i?
… En kråka. Världens sötaste lilla mjuka, ärtfyllda, kråka.
…Prästens lilla kråka.
….Sixtens lilla kråka. Och en utav hans allra allra första böcker. Så gulligt att jag smäller av. Gänget tyckte att Sixten hade gjort ett bra jobb som hängt med där inne i magen, på alla tokigheter. Han var helt enkelt värd en present. Så fint.
Ät- och sovklockanfix och sånt har gått helt underbart bra idag, så himla skönt. Liten och M har cirkulerat runt mig med en diameter av max några minuter. Väldigt fiffigt! Stundvis har S spatserat runt inne på högskolan och charmat alla han mött. Smilat åt alla, det spelar ingen roll om han aldrig sett dom tidigare. Han bjuder på sig själv. Ja, det gör han. Vår älskling. Och nu är det alltså bara en endaste dag kvar, sen så. Imorn är det inte vår uppgift att redovisa, imorn ska vi istället opponera. Spännande! Men klassen är den bästa, så stämningen är på topp. Applåder snålas det inte på, det peppas för fullt och alla är förstående och bryr sig om våra två ”klassbäbisar” (ja, det finns en till gullis också!). Helt underbart. Så nu är det ledig eftermiddag som gäller. Pussa och krama i kapp den där minimannen, spreta på tårna i gräset och njuta av att det gått så bra idag.
Näpp. Nu ska jag sluta babbla. Har ingen aning om vad jag plitat ner i min dagbok denna gång. man blir ju sådär lite små-tom i huvudet av att sitta och lyssna så flitigt under en hel dag. Och så en amningshjärna på det.. Det jag ville föreviga i ord, var nog helt enkelt att jag har haft redovisning idag. Att den gick bra. Att jag fick fina blommor och lilla S ett paket. Att jag är så glad för vännerna. Att det är sommar. Och att jag är så nära, nära nu….
Typ så.
Ja. Nu kan jag snart säga det där ordet jag längtar så efter. Imorn. Imorn, då tusan!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 21, 2014 | Musik
Och så blev det den där onsdagen.
Äntligen, säger jag med skräckblandad förtjusning.
Liten knyter både tår och tummar för mammans skull.
Nu kör vi!
Hej. Och hå!
Kram/lillafrun
av Emmeli | maj 20, 2014 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Musik, Träning
Och så var det kväll.
Jag sitter i köket och har precis ätit middag. Köttfärsbiffar och sallad. Och hinkvis med vatten. Jag är så förbenat törstig hela tiden. Och idag är jag både törstig och trött. Fantastiskt trött, faktiskt. I huvudet. Dagen har ju, för första gången på 3 månader, innehållit timmar på skolan. Väldigt roligt, men oj vad ovant det kändes. Under föreläsningen på förmiddagen så sov Liten och när det började närma sig matdags kom pappan och lilla prinsen. Jag fick ett sms där det stod ”vaknar<3”. Och ut som jehu flög jag ur föreläsningssalen, ut till han som jag längtat mig galen efter . Ur munnen kom orden Bbbbääbiis!! Mamma är här nu!! Folket i foajén måste trott att jag var galen. Och jag säger inget om den saken. Jag säger bara som det är. Jag är galen i honom, min älskade miniman.
Tre dagar av måste-fix är alldeles lämpligt, faktiskt lite smygroligt, trots att det är examinationer på g. Det har ju med dom där vännerna att göra. Dom vi lunchade med på kåren idag. Det var Litens första kårlunch. Och som den musikbäbis han är, svidande han om till ny blöja, i ett övningsrum, såklart. Och sen for han från den ena vännens famn till den andra. Och det värmer i hjärtat att se; han är älskad, lille S.
Mina älskade rullade sedan hemåt medan jag och kompanjonen kämpade på lite till. Sen drog jag hem. Och jag vet inte hur många pussar dom där gosiga minikinderna har fått sedan jag ramlade innanför dörren. Det är det enda jag har gjort sedan jag kom hem.
Älskade handen i min.
Sen har jag varit ute på en löprunda i skogen också. Och! Hör på det här: yogat. Jaa… jag har kommit på att det nog kanske är bra för mig. Jag är ju så himla hyper av mig. Att andas låååångsamt (får lite fnoskler av att bara skriva ordet långsamt… ett tecken! Yoga är bra för mig.) och inte bara göra träning som innebär maxpuls och massa galna hopp, blodsmak och sånt, jag tror på det. Det också, alltså! Yoga. Ja vem vet, kanske min nya grej? Jag började med solhälsningen. Den kan jag sedan förut. Men lite bortglömd var den delvis, så mannen drog ut en beskrivning åt mig. Med bilder och text och hela faderittan. Första varvet höll jag på att dö. Ja,för innan jag hade läst varje positionsbeskrivning, där varje mening började med antingen andas in eller andas ut, följt av en lååång beskrivning av hur man tog varje position…så var jag typ lila i ansiktet. Det småblåste lite, så papperna flög. Jag höll ändå andan. Myrorna bet mig på fötterna. Jag började känna hur arga Lilla-My-typen klev fram. Kände mig också lite småskum som stod där ute på gräsmattan, flåsandes, ja menar; aaaandandes luuugnt. Men annars! – så gillade jag det! Och till slut fick jag lite flyt på det hela. Och efteråt kände jag mig inte lika snart-kommer-kanske-åskan-tung i huvudet.
Och nu ska jag fira med en dusch och en lugn kväll. Det är ljuvligt väder ute. Kvällssolen är vacker, graderna varma, det grönskar så det knakar, fåglarna sjunger, himlen är blå. Ja, du förstår. Ljuvligt.
Min tisdag alltså. Den har innehållit lite av varje, kan man säga.
Ha en god kväll!
Kram/lillafrun
Senaste kommentarer