av Emmeli | okt 6, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Det är fredag.
Och en så himla härlig sådan! Solen skiner, himlen är blå, ungarna är på sitt bästa humör och mamman likaså. Minimannen hjälper Mamman med Helgstädningen medan Lillasyster sover timmar ute i vagnen. Sen går vi ut tillsammans. 
En så otroligt vacker höstdag. Äntligen!
Pojken sjunger hitte-på-sånger, precis som mamman. Texten handlar något om att det är så härligt att det är sol. Hej så påverkad..
Oavsett. Allt så njutbart.
Så kommer Vackerpappan hem.
Med den önskade lunchen medköpt. Och ja, där i bakgrunden skymtar huset. Ställningen är riven och jag ska fota och göra ordning ett inlägg bara jag får tillfälle, så ska ni få se!
Vi äter utelunch och barnen är glada över att ha sin pappa hemma. 
Päronen svidar om och medan ungarna gungar, så pustar vi bredvid. Fredagsfys alla tillsammans. Drömmigt. för oss.
Och vidare?
-B A R A S K I T.
Eller tur i oturen.. beroende på hur man ser det.
Från den ena sekunden till den andra händer en olycka. Den där lilla pojken, med starka kroppen och grymma balansen. Han vi alltid impas av. Han tappade kontrollen..och åkte rakt ner i backen från gungan. Herregud, vad rädda vi blev, jag och M. För att inte tala om Minimannen.
Ungen tappade luften helt och hållet och skräcken i lillvännens blick, när han inte överhuvudtaget fick åt sig någon luft, var hemsk. Det var vidriga sekunder där. Innan han började kippa.
Paniken i päronens kroppar, fick skärpas och vi försökte tänka lugnt… lättare sagt än gjort. Jag ville bara gråta av rädsla, men höll S i famnen och andades lugnt, lugnt för att även han skulle göra samma sak.
Tack och lov var det ju gräsmatta och lägda-mjukt. Men ändå, kompression på nacke och rygg. Så vi bestämde oss för att åka ner på Hälsocentralen för att få någon som tittade på honom. 20 minuter senare kunde S andas någorlunda lugnt. Såklart hade gråten gjort det svårare, han blev ju så himla, himla rädd.
Kläm och känn på nacke, rygg och tittande på små ögonen och så vidare… sen var han lovad att åka på affären och köpa godis, om han lät doktorn undersöka vad han behövde. Pustande gick vi ut därifrån doktorn , det verkar ha gått bra… Bara fyra lite omtöcknade människor som blivit hur rädda som helst.
S blev tröstad med egenvald tablettask och något helt nytt; kinderägg. Sen åkte vi hemåt och pysslade om, ännu mer. Som ännu mer plåster på lilla såren, och leriga lilla huvudet, så kom Farfar och hämtade S. Mys, middag och häng där, medan päronen försöker samla ihop sig för att nu ta långa handlingslistan och åka till stan.
Som pricken över i:t. Vilken efter att vi varit så rädda, inte känns så farligt men som ändå är förbaskat drygt… så gick mina glasögon precis sönder. Alltså av. Inget att laga. Helsicke också. Men optikern är uppringd och väntar på oss i stan…
Å. Vad jag längtar tills vi är hemma igen och får drösa ner i Finsoffan, med barnen tryggt sovandes gott i rummet intill. Med stora handlingen gjord, förhoppningsvis hjälpt med ögonbestyret. Att det jag tänkt göra inför imorn, typ göra efterrätten, är klar. Vi ska ha kalas här imorn, förstår ni. Just nu känns det lite långt borta, men det ska nog ordna sig… puh, alltså.
På återseende. Och trevlig helg!
Lillafrun
av Emmeli | okt 5, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Efter födelsedagsmorgonen pussade vi pappan hejdå, vissa klädde sig i finskjorta på stuberten och sen var dagen igång!
Samtidigt som grattis trillade in härs och tvärs och födelsedagssång likaså, så tog vi fasta på att det faktiskt var Kanelbullens dag. Vi satte en bulldeg på jäsning.. för vi hade nämligen också fått älskade som var sugna att komma på kalasfika.. vilket vi inte alls räknat med. Men vilken bonus!
Jag smäller av så söta S bullar blev.. som små klumpar, fyllda med kanel och socker och prick hur söta (i dubbel bemärkelse) som helst. Ett tu tre, så fanns både nyrullade chokladbollar och kanelbullar.
Mitt i dagen kom en älskad liten kusin och förgyllde Minimannens dag, samtidigt som hans skjuts (Fina systerdottern) lämnade ett tårtbud från mannen…. till och med det hade han ordnat. Han vet att jag är löjligt svag för prinsesstårta. Och det ska vara köpes, från precis det bageriet.
Lycklig mor och liten dotter, vilka älskade J förevigade där i dörröppningen.. födelsedagsfina dagen till ära!
Så himla gulligt att M beställt tårta med namn på och allt.
Så strax efter mitt i dagen dukade vi för kalas.
Och så äntligen kom kalasfikagästerna;
MammaMormor och PappaMorfar trillade in med ännu mer sång än den där obligatoriska jag alltid får på morgonen, kramar och fina paket. Lika så Storan. Vilken fest!
Efter att vi sedan kramats hejdå, så kände jag hur barnsligt trött jag var. Precis som barnen. Juni somnade i vagnen ännu en gång och efter en stund kom Vackerpappan hem. Vände i dörren, med S i sällskap. Så kom dom hem, med två finurliga leenden, tågandes efter varandra, sjungandes jag må hon leva!, med rosor i fång. 
Alltså, jag smäller av.
En löptur därefter för mamman, medan mannen lagade önskad middag. Familjens Favoritpasta. Följt av en kväll med massa dans och musik i Salen, ännu lite mer fika med Svärpäronen och till sist bara en stund att pusta i finsoffan innan vi kröp ner i Storsängen och somnade som en björnfamilj.
Vilken härlig 27-årsdag!
Jag är lite som ett barn när det gäller födelsedagar, mina närmaste vet vad jag pratar om. Helt nipprig, liksom. Som i förrgår när jag skulle sova. Alldeles pirrig i magen. På födelsedagen så njutande och lycklig, över-alla-runtomrking-mig-tacksam… för det är ju så, det bästa är verkligen att få strösslas med kärlek lite extra under en hel dag och på något vis känna sig nära precis alla jag tycker om och håller kär.
Tack älskade StorlillaFamilj, M och barnen. Finaste Päronen. ÄlsklingsSyrrorna. Rara Svärpäronen. Älskade Vännerna. Gullesläktingarna.
För all uppvaktning. <3
Och alla ni, som jag ju egentligen inte alls känner men som jag ändå, tycker så mycket om. Menar då förstås alla ni läsare och följare som alltid är så rara mot mig. Tack snälla, snälla ni.
Nu kör vi livet som 27-åring! Det blir fint, tror jag.
Lillafrun
av Emmeli | okt 4, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Sovrummet, Stora Lilla Familjen
Tacksamheten är större än ord kan beskriva.
Den här morgonen blev jag väckt, alldeles förskräckligt tidigt, av den sötaste födelsedagssången, sjungandes av två pojkar jag älskar så. Lilla flickan, som tydligen hade legat typ på mitt huvud och därmed inte vågat flyttas på för att jag då skulle vakna. Hon, satte sig upp på en gång och var med i mammafirandet med detsamma. En födelsedagsmorgon så himla mysig.
Tillsammans med dom där tre människorna jag älskar så, är så förbenat rädd om och bara önskar få fortsätta leva livet tillsammans med, länge, länge, länge. Varje dag är en gåva. 
Och ja, lilla Sallekatten, Mamma tycker om dig också. <3 … än om du var smått ohövlig och ville äta upp frukosten..
På tal om gåvor, så fick jag inte bara söta sången, kramarna, dunderfrukosten på sängen…
..någon tyckte att det var heltokigt att sitta och äta i sängen. Utöver allt det där, så blev jag bortskämd med fantastiskt god parfym, ansiktsvatten från favoritmärket, födelsedagskort från Minimannen och dessutom det här;
”…Här är en lite platt present men jag tror inte att innehållet känns lika platt. Öppna nu då!
Inuti, en så vacker bild på ett mycket vilsamt ställe. Och en drös ord..
”…Jag tänker såhär… Vi åker först till södra bergets spa, ”Spa Vida Vyer” där du får avnjuta Vida Vyers Lyxspadag…. Efter detta avslutas dagen med middag……. puss! ”
Alltsåå…Ja… ni förstår ju. Det finns bara en. Älskade M.
… barnvakt och hela baletten är tydligen fixad..Åhåå, som jag längtar!!
Nu ska vi ha Mamma Födelsedag hela dagen lång! 27 bast, liksom. Coolt.
Ha en god dag, alla ni. Kanelbullens dag och allt!
Lillafrun
av Emmeli | okt 3, 2017 | Emmeli funderar, Köket, Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Där;
Små köksglimtar från denna höstruskiga tisdag i början av oktober!
Idag har jag piffat med lite höstigt i köket. En hel del tråkgöra, som att städa skafferi och ugn, torka ur skåp, ordna i tokstökig pyssellåda och sånt, är gjort sedan förra veckan redan. Så nu idag, äntligen sånt där som är det allra roligaste; piffet.
Vi hann faktiskt till och med, att börja i köket i helgen. Två smygar är gjorda och har grundats. Ligger i målarverkstaden och torkar på linoljefärgsvis (långsamt). Men vilken dag som helst borde två av tre fönster ge i alla fall en lite mer hel känsla och jag längtar så vansinnigt mycket efter det. Då, kan dom där vackra fönsterna få bli kvitt skit och liksom göra hela köket helt.
Från sommarens ljusrosa och ärtigt gröna, till lite lugnare färger och nyanser.
Jag var helt svettig efter allt klamrande och dragande av sofftyget, som nog dragit ihop sig lite efter tvätten. Dessutom hade jag såklart två darlingar som tyckte att sofflocket plötsligt, när det låg på köksgolvet, var så vansinnigt roligt att gå på…. åhå, jo det var en ren och skär vinstkänsla när tyget var på plats!
Just leker Vackerpappan och barnen där inne på köksgolvet.
Där dom tömt ut precis hela byttan med tåg-grejer. Nog för att jag älskar när var sak är på sin plats och golven är skinande och så vidare.. vilket det precis nyss var. Så kan jag liksom inte tänka mig något mysigare än en älskad trio som leker, har det gott tillsammans och utgör den finaste röran jag kan tänka mig.
…
Jag sitter här och tänker att; jahapp, det här var sista dagen som 26, alltså. Började med att göra av med ett sex-pack ägg tillsammans med ungarna, till frukost. Dom älskar ägg. Kokta som stekta. Och så åt vi passionsfrukt så att det drog bakom öronen. Fyllde dagen med livet. Att få göra det tillsammans, är det finaste jag vet. Och nu, sitter jag här och gäspar. Undrar lite om jag och M kommer orka köra det där styrkepasset tillsammans, efter att barnen somnat… ja, det tror jag. Jag peppar mig med känslan, hur det kommer kännas efteråt. Och att dessutom få lägga sig i den där Storsängen med alldeles nyinbäddade lakan. Det kan vara bland det bästa som finns.
Kökspiff och små funderingar från en mamma i Norr. Precis så.
Ta hand om er <3
Lillafrun
av Emmeli | okt 1, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Juniflickan 1 år, Laga, Baka, Äta, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Recept, Söta kakor, bullar och pajer!, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Det blev söndag och första dagen av oktober..
…så fort dagen var igång, var några mer än peppade på att skörda den sista delen morötter som är kvar. Det är dom, morötterna, och en liten tuss sallad som växt till ett miniträd, som är kvar att skörda. Ett rejält knippe fick det bli.
Äntligen, skulle vi kanske få till det som faktiskt gjorde att mor och Miniman sådde morotsfrön på försommaren; Att Baka Morotskaka Av Alldeles Egna Morötter.
En stund senare så stod den där! Drömmigt! (Receptet finner ni HÄR)
Och plötsligt var vi på väg till en vacker plats. 
Skogen, lilla sjön, tystnaden, lugnet. 
Fikakorgen med nybakt morotskaka var med, såklart.
Höstbarn förevigades.
Storebror och Lillasyster.
Mitt och mannens päronhjärta liksom smalt. Det är ju så häftigt. Två stycken minimänniskor. Två uppsättningar halva-halva mannen och mig.
…och det här med fotografering. Det är verkligen bland det roligaste jag vet.
Det var så vackert där vid lilla sjön.
Och alldeles lagom till att vi tagit oss en liten skogstur, tittat på lugna vattnet och inte hittat en enda kantarell. Då, bestämde sig regnet för att komma. Vi gömde oss under tak. Sörplade kaffe, åt morotskaka och bara hade det så förträffligt. 
”Vilken tur, att vi har oss..”
…Utbrister den absolut vackraste lilla pojken jag vet. Hur kan det få plats så mycket människa i en så liten kropp? Oavsett. En ynnest att få vara med på färden, med en liten Juniflicka och Miniman. Alltsammans med den där skäggige som är min klippa genom allt.
Så återvände vi sedan hemåt.
Men en stillad längtan.. efter Morotkaka och skogen. Dessutom, med hjärtat fyllt av en Riktig Guldstund.
En innerligt fin oktoberbörjan.
Ta hand om er <3
Lillafrun
av Emmeli | sep 30, 2017 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Stora Lilla Familjen, Träning
Lördag och den allra sista septemberdagen för i år.
Jag har haft flera, flera timmar alldeles själv inne i stora gammköket. Bara tystnaden, levande ljusen och mina köksbestyr. Inte klokt så konstigt. Och faktiskt fasligt mysigt för ett slag. I alla fall! ..så har jag länge varit nyfiken på att göra biskvier.
Min mamma gör alltid till jul. Kommer så ihåg, när jag var liten och mor bakade inför julen. Så sugna vi var på att få smaka, jag och pappsen. Men dom där biskvierna var lite heliga, och skulle minsann sparas på till självaste Dopparedagen. Oh, så goda dom var då. Och är. Med chokladfyllning. Och choklad på toppen.
Nu förstår jag mor. För lite pyssel var det allt! Väldigt trevligt sådant tyckte jag.
Själv valde jag en något syrligare variant. Med lime- och citronfyllning. Ska bli så himla fint att få bjuda mor och en drös andra hjärtenära så småningom. För nixfilipix! Här fick ingen smaka! (…förutom bagaren då, som ”var tvungen att smaka så att smörkrämen blev lagom syrlig och söt”…”och så att botten blev sådär lämpligt seg..”)
Jag har inget exakt recept att ge er, men tänkte försöka knåpa ihop ett i alla fall. Men inte prick nu.
Efter innetimmar med bakande, gav jag och Lillasyster oss ut på löptur. Sen har vi hela familjen spenderat kvällen hos Svärisarna. Nu är det kvällen, barnen har varit uppe superlänge och precis somnat. Liten stunds Finsoffanhäng med den skäggige, innan natten.
En så fin sista septemberdag, alltså.
Lillafrun
Senaste kommentarer