Det är Julaftonsmorgon, småttingar har just vaknat och fått en allra sista hälsning från Nissenissan. I julestrumpan trängs varsin morgonjulklapp.. som det direkt kan pysslas med vid köksbordet.
Vi äter julfrukost, spanar på julklappar och det är pirrigt och förväntansfullt.
Vi ger oss ut, ger smågåflarna sin Julekärve..
Gosade mular och motionerade hästkroppar. Hur gullig är vår lilla ponnyplutt Chippen?
Lyckan över första räserkälketuren ser ni här!
Så susade vi in igen. Donade i köket, piffade till oss och tog till sist mat och klappar och fiol och gudvetallt, och drog iväg..
.. hem till älskade Lillis och Lillsvågge. Där, skulle vi få fira Julafton med hela Storfamiljen.
Det går inte att beskriva.. A och J har ett Ssssagolikt vackert hem! Och är dessutom två helt underbara människor. Så hela alltet är magnifikt och ni kan ana att det var en fröjd att få fira där.
Glöggminglande och Kalle Anka-tittande.
För att sedan få sätta sig till bords här.
Knytisbordet byggdes på från alla håll och alltsammans smakade så gott, så gott.
Mums!
.. och strax efter knackade det på stora, höga dörren… någon hade hittat till den vackra Prästgården…
Juni knöt näven och tjöt ”YES!!!”, när det ju visade sig vara TOMTEN!!
… han pratade hejdlöst med stockholmska och var helt underbar.
Ungar lyckliga för julklappar som öppnades i en fart jag ej försöker mig på att beskriva. Önskat lego och My little Ponys och Lillprinsen med sin Livets första egna leksakstraktor. Och där i bild? Mormoster Storan och en väldigt lycklig Miniman.. som just fått, utöver leksaker, julklappen ”välkommen till oss på ”tacodate” en jullovskväll”… något som S uppskattar så mycket att han slängde sig i famnen på sin moster.
Det lästes rim och funderades. Väldigt roligt. Jag blev så glad för mina nya ull-långkallingar av mannen…men alltså, hade ni kunnat gissa att det var det, på rimmet?
Systermoster M läste julevangeliet.
Efterrättsbordet dignade av gott.
Vi spelade och sjöng. Allt från Stilla natt, Mössens julafton till Jaaag, såg mamma kyssa tomten..
Barnen lekte med klappar.. medan vi vuxna sedan nääästan småslogs i skitrolig paketlek.
Nattatimmarna smög sig på och vi tackade sötaste värdparet och familjen för en makalös julafton.
God Jul. I massor.
Hoppas, hoppas, hoppas att du också hade likaså, på det sätt du önskar.
Det är dagen innan Julafton och vi får vakna till det här.
Det där vita täcket som även lägger sig som mjuk bomull i magarna och ger julkänsla på en gång. Så, har du inte egen snö utanför fönstret, delar ja gladeligen med mig här i form av några glimtar från gården..
Det här är hemma. Så tryggt. Vyn mot kyrkan är god.
Jag behöver ingen dyrbar resa långt bort för att fylla på med energi. En långpromenad med en vän runt småbyarna. Som den häromdagen, med sovande småttingar i vagnarna. Det är själagott för mig. Eller helt sonika, som idag, en tur i sakta mak bara runt gården..
… gamla gården som är mer än 200 år gammal men som fortfarande står så stadig och grann. Ikran står och spejar efter sin Hästmamma.. det blev brokigt för oss när han var den första häst i livet som jag råkade falla i rädslans famn för.. efter drygt en vecka tillsammans av rosa moln och fluff. Men jag vet bättre än så, han vill inte göra mig illa.. han ville bara se om det fanns något skinn på den där Hästmammans näsa, egentligen.. om han kunde lita på henne, luta sig mot henne med sina 600 kilo, eller?
.. och det börjar han förstå nu. Att det kan han. Den där mulen doftar himmel på jorden.
Är vi bara inom en trevlig zon, där Ikran nu känner sig trygg, så är han min och M´s stora ”hund” och den häftigaste häst jag mött. Vi börjar bilda ett språk tillsammans.
Är vi däremot på lite för spännande marker, lite för långt ifrån lilla ponnybundisen.. då är det fortfarande fasligt otryggt och för spännande för ”Lilla vännen” varpå han svarar med flykt och vill hem till trygga lagårdsstallet. Det kan man ju förstå, eller hur? Än om otåligheten i mig skaver. Men, vi skyndar långsamt… pressar inte på. Imorn, på självaste julafton, har vi haft hästpojkarna hos oss i prick fyra veckor. Inte klokt, det känns som att vi haft dom i en evighet.. men så är ju verkligen inte fallet. Är så otroligt nytt ännu. Jag ÄLSKAR det alldeles egna hästlivet, älskar att få dela det med M och barnen..än om det också under dom första veckorna stundvis känts som ni vet, när man tagit körkort och skulle köra bil själv för första gången…?
Dagen före julafton och snön utgör ett lugn. Snälla Bonden kommer med ny bal till hästarna. Dom sista klapparna slås in. Det donas och grejas i köket. Brandispappan har klivit på sin jour.. någon ska ha det också, trots juleveckan eller hur? Storebror leker i granngården. Katterna varvar soffhäng med utespring och hästspaning..
Efter friskluft går vi in..
Granen har visst fått en hop klappar under sig och det är några små som trippar på tå i kring och är ”smått” ivriga.
När jag tittar på smällkaramellen minns jag pysselstunden hos min mamma och pappa. Den stunden, som i sin tur gjorde att jag mindes pysselstunderna hos farmor, som liten. Alla dessa minnen. Som jag nu får vara med och skapa för mina barn. Sånt är svindlande..
”Jag älskar hjärtan”, sa Juniflickan lyckligt när hon sett ett paket med hjärtan på som det dessutom stod hennes namn på.
Den skäggige vet hur han ska charma sin fru. Fem röda rosor, en för varje familjemedlem, och lite guldigt krusidull. Sånt älskar jag.
Så vacker kärleksförklaring.
Ok. Nu ska jag och min flicka gå ner till lagårn och ge hästarna nytt vatten och gosa lite. Idag får hästarna vila från motion. Men gos och tillsyn får dom flera gånger om dagen i alla fall.
Från oss alla här på drömgården, till er alla som kikar in här..
Och Nissenissan hade skickat en lååång hälsning i adventspaketet. Något om att det minsann bara var två dagar kvar till julafton och att det kanske var på tiden att ge sig ut och leta Nissespår?
Att det var blyertgrått och duggregnet ännu inte hade hunnit förvandlas till snö. Det, bekom ingen av oss. Vi hade så sjåigt att gå efter alla möjliga spår vi hittade. Och det fräsigaste… var dom där pepparkakorna i snön.. och nisseluvan…
Vi firade en lyckad spårningstur med varm choklad och mammalimpa. Bland ryktborstar, hagstolp, fikasugna ungar och föräldrar, surväder och mitt i vändningen av mörkret. Där måddes det gott.
Lillebror som sov sig igenom förra årets, hans livets första, nisse-spår-tur.. han var i år med i allra högsta grad. Att få sörpla varm choklad för första gången, det var en höjdare som ni kan se!
Att få (-okej för er kan jag erkänna att jag och barnens pappa kan ha något med hela alltet att göra).. att få skapa mysiga äventyr för barnen. I det lilla. Men som blir det stora. För både dom och för oss som får gå bredvid. Det, är bland det bästa jag vet. Och nej, det behöver ju faktiskt inte kosta något extra alls.. fika mellis skulle vi ju ändå ha gjort. Tid och lite fantasi är oftast vad som behövs för att skapa magi.
.. så gick vi in i varma huset och en stund senare hade regnet bytts mot snö.
Vi mår gott av vetskapen att ljuset vänder åter för var dag från och med nu. Nissespårar tillsammans med barnen. Är lyckliga över det där gamla gården som fick bli vår plats på jorden. Där det numera också strövar pållar precis utanför sovrumsfönstret. Den här julen glömmer jag aldrig.
I vanlig ordning gav Minimannen sina fina Fröknar en julehälsning i form av en hop hemkokta karameller. S har även i höst susat till Förskolan såsom vi tycker det är lagom, så lyxigt att kunna välja, när jag är hemma. Jag bugar mig för det arbete Bästa Fröknarna gör. Efter nyår, är det även dags för StoraLillasyster att få susa iväg på lite eget äventyr hemifrån, nu och då.
Det var först tänkt att bli fudge.. men jag vettekatten, vad jag gjorde? -Eller jo det vet jag… -jag värmde smeten liiite för länge och glömde röra, röra, röra när väl smöret adderats… först var jag lite putt, att det inte blev som tänkt, ni vet?…. sen smakade jag på ”eländet”. Och hade svårt att sluta smaka… maj gadd, chokladkola med vanilj. Ni ska få mitt knasrecept!
Drömgod chokladkola med vanilj!
Koka 5 dl strösocker, 2 dl vispgrädde, 1 dl sirap, 4 msk kakao och 0,5 tsk vaniljsocker…och gärna en dutt vaniljpulver!
Låt koka till ca 123 grader (gör kulprov; häll några droppar av smeten i iskallt vatten och rulla till en kula. Kulan ska bli fast till hård.. Ta då kastrullen från plattan) och rör i 3 msk smör. Rör tills du har en glansig smet.
Häll smeten i en bakplåtspappersklädd form (ca 20 x 30 cm) och låt svalna.
Dela kolan i bitar och slå in i bakplåtspapper. Fyll en liten burk eller forma en strut och ge till någon du tycker om. Perfekta gå-bort-gåvan nu i juletid, ju!
… ”psst! passa tänderna ;)” … jaa, iskall kola kan göra en tandlös, ju! Bäst är den lagom kall/varm.
Chokladkola med vanilj, mums!
…
Så var det den där efterlängtade kvällen. Första Julloveskvällen.
Vi inledde jullovet med att träna hästar och sedan susa iväg för knytisfika med M´s syster och kusin. Så otroligt mysigt. Nu pågår fredagsmys och jag kommer somna gott ikväll. Bland ungar, skäggig, katter och juletäcken. Har mycket inom mig just nu.. ni vet, min hästdröm.. den blev långt ifrån så okomplicerad som jag skulle önska (förstås!).. ena sekunden säger jag ”jag kommer aldrig att ge mig”.. för att inte nästa sekund känna ”hur ska det här gå?” och hopplösheten smyger sig på. Men, jag har en regel förstår ni. När mörkret faller om kvällen, kan små och stora bekymmer kännas än större visst? Då ger jag mig vid såna tillfällen, där det känns övermäktigt; Analysfri tid. Inga beslut ska tas i ett sånt läge. Nu behövs vila, återhämtning och en herrans massa mys. Ja just det- Jullov.
Önskar er en god, god, goood julledighet (som jag hoppas var och en av er får i någon mån!).
Det är decemberkväll och bara några dagar kvar till jul.
I gamla gården i norr, närmare bestämt i Salen. Där vackra kakelugnen, finsoffan och trasigt-efter-fönster-insättningar samsas om plats. Allt och alla får plats. Där, pågår livet.
Hela familjen klär granen och munterheten och förtjusningen går att ta på. ”Nu blir det jul, hörreni!”…
Det är klassisk småbarnslivsröra, granpynt överallt, ivriga storasyskon och en ettåring kastar pumlor det första han gör för att testa studsen, liksom. Sen stillar sig lugnet ..
Storebroren försöker styra upp saker och ting i vanlig ordning; ”alltså.. vi kanske inte ska hänga alllla pumlorna på en och samma gren?”. Småsyskonen lyssnade noga… eller föga, snarare.
”Har ni sett så vackert!!”
Lillebror var ohyggligt koncentrerad där han stod och vinglade på stolen. Tror jag det, livets allra första gång, där man faktiskt kan vara med själv på ett riktigt litet hörn.. inte bara som bebbepluttis. En stor kväll för Lillebror, med andra ord.
Någon i rummet har ont i hjärtat. Av kärlek. Hela alltet är som en stund tagen ur någon slags blandning mellan det varma i Bullerbyn, Junibacken och Katthult… min romantiserade livsinspiration.. skulle aldrig påstå att jag blundar för sånt som skaver eller problem som dyker upp, inom mig och livet jag lever, ryms precis allt, jag lovar.. men finns en endaste chans att känna tacksamhet och njuta av det goda i stunden, här och nu. Då tar jag den. -Ögonaböj!
Så tacksam över att få uppleva ännu en jul, tillsammans med min livets rikedom.
Och du, som ser det här och tänker ”fy farao vad orättvist, jag har inte en så stor familj.. jag sitter här ensam”… till dig skickar jag kramar i massor, säger att vi finns här med god jul så det räcker till dig med.. och, boka in minst ett besök i kyrkan under julhelgen. Jag lovar att det kommer värma ditt hjärta. Ingen ska behöva vara ensam.
Tänk att just jag får ha er som min följarskara. Det är lyx.
Hoppas att ni hade en god andra advents-helg!
På sin plats med en Måndagshälsning, tillbakablick och liten veckoplan, visst?
Vi kör.
-Veckan som gick..
-Började mjukt. Tillsammansmåndag. Bertilen i pappas famn.
.. Lillebroren, som där var på väg att få vad som senare visade sig vara Tredagarsfeber. På toppen av Vattkoppshärvan liksom. Jag grät en skvätt. För att mammaoron tog över, ”varför har han feber, inget snor och krax, bara feber!?”. Men efter prick tre dagar kom små prickar på magen och sen var lilla pojken som vanligt igen.
Jag mockade mig lycklig och orosfri och fick grav träningsvärk till på köpet. Hade glömt hur tungt det är med frusen hästskit.
Barnen mötte post i NisseNissans postlåda varje dag och ”det är det bästa jag vet” uttryckte en utav ungarna. Så uppskattat med den lilla inneboende, mao. En dag bad han barnen skriva önskelistor.
En annan dag hade NisseNissan skickat en liten slant var till barnen, att loppis-shoppa preciiis vad man ville för. Det var lycka så det förslog! (morsan, mäkta nöjd över att ha fostrat ungarna till riktiga loppistokar!)
Vi lekte ute i snön och hängde hos hästarna.
Plötsligt försvann vintern och kvar blev hösten… inte så kul, alls. Nu har jag ett Hästmammahjärta, ju. Och blött och kallt är ingen favorit, alls. Men vacker solnedgång, det var det i alla fall!
Jag visade er Lekrummet på instagram stories, som det ser ut allra mest (till vänster) och ni överöste med tack, för att ni inte längre kände er ensamma med era stökiga lekrum där hemma.
Men alltså, kan vi bara en gång för alla mota den där grejen, att tro att ”alla andra har det så tipp topp, i liv och hem, jämt”?.. alla lever ett liv, tänker jag. Och ett sånt, har nyanser. Alla sorters.
Nåväl. Vi gjorde ett ryck och tvärstädade Lekrummet och det höll sig i ungefär tre och en halv minut… precis som det ska vara i ett Lekrum, tänker jag!
Jag njöt av Hemmaliv tillsammans med alla barnen. Vattenfärgsmålningen var poppis. Det tyckte även Bertilen.. fast han målade mest på möblerna och sig själv.. det hann jag inte få någon bild på, av någon anledning…..
Det blev fredag och vi fick trevlig julklapp skickad till oss från Akademibokhandeln. Nissenissan hade passande nog utmanat oss i pusselbygge den dagen, och vi beslöt att bygga det där nya 300-bitarspusslet, hela familjen tillsammans… vilket fredagsmys! Ett utav livets mysigaste. Inte för att vi fick ihop pusslet, det var så rackarns svårt.. men såna där tillsammansbestyr är det bästa jag vet.
Det blev helg för hela slanten och Svärmor tog hand om våra barn en stund, tre dagar i rad, för att jag och M skulle få bekanta oss med hästarna i lugn och ro. Det var enormt härligt. Och det är svårt att beskriva hur det känns att leva häst igen…
Fina stora hästpojken. Svettig och nöjd efter lördagens tur i skogen.
.. meen igår, söndag, var vi för ivriga och provade att ge oss iväg utan lilla hästkompisen. Jag och M till fots, tillsammans med storhäst. Det gick bra, en bit. Tills Ikran kom på att han var tvungen att springa hem och skydda sin lilla flock. Ikran är inte van att bo hos oss, han är inte van att vara flockledare, han är inte van att gå själv… som ni förstår, har vi en del att jobba på.
Vi hade inget att säga till om när den där 550-kilosälsklingen stegade hemåt. Vi blev i alla fall varse om att han nu vet vart hem är….. puh. Vilken puls vi hade jag och M där ett tag, innan vi visste det.. det var bara att gå hemåt och backa i svårighetsgrad. Hämta liten ponnyvän och gå iväg igen, mao. Fortsättningen följer… jag och mannen är lika pepp båda två på att vinna I´s förtroende. Det får ta sin tid. Ännu har vi inte haft två veckor tillsammans.
Vi avslutade helgen sådär.. -med början till foderbordsbygge.
-Pepparkakshusbygge… med alldeles ohyggligt många ”chokladpluttar” att tillgå till pynt… och för att äta. På toppen av veckan var vi på mysig Julskyltning nere på byn, i snön som precis börjat falla. Varm i hjärtat stöp jag i säng en bra bit efter midnatt och mitt kvällsjobb vid datorn.
Är så förbenat tacksam över att få skapa dagarna, precis som vi önskar, här och nu i livet.
Och här är vi precis just nu, med en alldeles ny decembervecka framför oss.
Veckans planer:
-Mysa vidare i decemberbubblan tillsammans med småttingarna. Att tända änglaspelet om morgnarna är en kär tradition.
-Skapa Julkort
-Försöka göra klart inköpen av lilla hopen julklappar
-Springa!
-Ta farväl av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet
-Fira lucia
-Sända er inlägg, Årets Julekrans, något smarrigt recept och som vanligt så är livet min vägvisare, så vi får se vart vi landar!
…
Ta hand om er! Och var extra snäll mot dig själv nu inför jul. Det kommer bli jul, i år igen…
-Gör juletiden kravlös, och på köpet så ljuv. Fokusera på det som är viktigt för dig.
Det är fantastiskt med sociala medier.. där det kan insupas inspiration i massor. Men det är också en farlig fälla att lätt gå i; både gällande det jag tog upp ovan, att ”alla andra har det så perfekt i hemmen” och särskilt som nu i juletider..”alla andra hinner så rackarns mycket”… och så vidare. Men alltså, det funkar inte så.
Hos oss här hemma på gamla gården i norr, finns det en människa som älskar att pyssla och greja (undertecknad erkänner sig) och därför är det bara roligt för mig, liksom. Men! ..jag får också hejda mig, för att inte sätta orimliga krav och istället känna stress… än fast det är så mycket som ”bara är roligt”. Jag håller hårt i vad jag tycker är viktigast; att barnen får ha juletid med tindrande ögon och en mamma och pappa som är närvarande med på tåget, utan stress och press i korsryggarna. Vi upplever julen tillsammans. Bland stökiga lekrum, vattenpölar i hallen från snön som smält från vinterskorna efter snöleken, ordning är varvat med kreativt kaos…mest överallt,… ljusen brinner, musiken är mjuk och det känns varmt i magen… på oss alla. -Tacksamt.
Senaste kommentarer