Att ha varit ute på ej-lyckad och lyckad jakt.
Sagt och gjort. Vi skulle ge oss ut på äventyr. Mamman och barnen.
Mamman pratade drömmande om att hitta en vitsippebacke i vad som ju är hennes och hennes familjs hemma-by nu. Jaa… egentligen är ju den här byn den skäggiges hem-by. Inte min. Och när det kommer till dom Bästa Blomställena har jag fortfarande, till exempel Blåsippebacken, hemma i min hemma-hemma-by. Där var vi ju förra måndagen och njöt av himmelsblåa vackerheter. Men äsch, tänkte vi. Nu ville vi hitta en egen vitsippsbacke här i kring. Festligt lät det ju också;
Att ge oss iväg på tur och Vitspippejakt.
Vi tog vägen genom byn, fortsatte över ån och vidare framåt. Vek av, och svängde in på en så himla mysig grusväg. Det hade börjat grönska, på det sätt som det ännu inte gjort här på Drömgården.
Den där vägen såg så himla snart-kommer-det-vitsippor ut. Men icke. Så vi fortsatte. Gick och gick och gick.Plötsligt var vi mitt inne i skogen. 
Lillan sov sedan länge, länge och Minimannen drog av den ena dängan efter den andra, från sin repertoar. Det ska va gött å leva! , bland annat. Med vanliga texten och ibland med egna. Oj, mamma. Nu guppar det! sa han där morsan flåsade fram på skogsvägen. 
Så fann vi blommande tibast mitt ute i ingenstans. 
Det var festligt, tyckte jag. 
Vårbäcken porlade i väldig fart och det var sval luft men varmt där vinden inte nådde oss. Vår.
Till sist var vi framme i Mäjadalen. Kaanse vi skulle gå upp till kusin H och fråga om han har lite pasta så vi kan äta till lunch? sa S. Och då förstod jag att vi inte hade jättemycket tid kvar att spela på..lunchmagen började ju kurra. Men vi gick en bit till. 
Såg hur Liljekonvaljernas blad bara lyste av grönt. Ännu en favoritblomma. Men inte den vi var på jakt efter.
Vi gick säkert ett par kilometer till. Glodde efter vitsippor så huvudena höll på att ploppa av halsarna. Men icke. Så till sist vände vi.
Traskade hemåt. 
Över ån igen och snart var vi hemma.
Mamman med brinnande fötter och trötta ben. Lillan fortfarande snarkandes. Och Minimannen på bushumör och med prick all energi kvar då han inte velat gå ett steg själv, eftersom det är så sköönt i vagnen. 
Många steg och kilometrar det blev. Och vackra, vackra vyer i vår gulleby. Men inte en endaste Vitsippa. Typiskt.
Men mamma, titta här. Per i backen! 
Här får du. Sa han. Och vi kunde omöjligt avsluta vårt två-timmar-långa äventyr, bättre en så.
Häpp. En ej-lyckad och lyckad tur, på samma gång alltså. En fasligt härlig början på veckan! Och dagen har fortsatt så fint, i helt strålande härligt vårväder. Hurra! Barnens och mina kinder är solkyssta och varma efter att vi har varit ute prick heela dagen. Nu väntar nattning av två gullisar medan mannen ska ut och kuta uppför något berg.
Hoppas att ni också haft en fin måndag!
Lillafrun
Helgavslut och Firarstund.
Det blev inte prick lika vackert väder som det där igår.
Där man visst bara kunde sno pappans tofflor och dra ut och undrandes ropa; mamma, hur går det för dig? till den där mamman som grejade ute på gården. 
Men det blev en bättre sortens dag, i alla fall. För idag har i alla fall ingen insjuknat i nån äckelpäckelsjuka, sååå.. kan det här bara få vara över nu?
Vi har haft Söndag här hemma på vår Drömgård;
Röjt ute på lon för att få plats att måla brädfodring. Gått drömma-sig-bort-runda på gården. Sörplat kaffe och ätit glass. Minimannen har både hjälpt till med arbete och också haft sån där stund han älskar; pysslandes med stora Pyssellådan. Och Lillan har marathonsovit under äppelträdet och lekt i sin favorithörna i Lekrummet; vid spisen.
Morsan har målat och målat och njutit så det nästan stått ut njut genom öronen på henne. Så avkopplande. Bara jag och penseln liksom. Pallkragarna är färdigmålade och så målade jag färdigt ett utav dom två fönsterna som är igång. Fyra bågar och en karm. Det tog en drös timmar, och jag var löjligt nöjd som nästan hade snudd på Martin-mycket tålamod. Målat med hela kroppen verkade jag ha gjort också. ”Mamma har gått all in, Sixten” sa den skäggige när S undrade varför jag hade färg i håret, vid munnen som om jag ätit pensel, på glasögonen och för att inte tala om händerna som det såg ut som om jag hade stoppat rakt ner i färgburken. Äsch. Sa jag…Drog till med ett core-pass och tvagade mig, så var allt i sin ordning igen.
Gullbarnen sover gott. I renbäddad säng för typ femte gången på bara dryga veckan. Jo, jo. I dessa sjukstugetider har jag fått äta upp det där att jag inte har något emot att tvätta och älskar att hänga tvätten ute…..
Snart, snart kommer M in från sin vända i målarverkstaden. Sista varvet på det halvrunda fönstret. Och efter det, förstår ni. Ska vi skåla i nattafikasmjölken…. för nu är vi klara med fönsterbetinget vi haft; att bli klara med hälften av alla fönster till denna vår, alltså. Delmål, delmål! Hurra, så skönt! …Och vilket härligt avslut på den här helgen som blev alldeles onödigt kort.
Tack då, helgen. Vi ses snart igen. Nu är jag omåttligt peppad på en ny och helst superfräsch vecka!
Hoppas att ni har haft en fin helg!
Lillafrun
Att ha gjort det bästa av dom där pajade drömmiga helgplanerna.
Mamma? Kommer du snart, eller?
…
Å, nä…
-Ibland blir det verkligen, verkligen, verkligen I N T E som man har tänkt sig. Så startade våran helg. Men inte så mycket värre än så. Inga allvarligheter. Och då får man ju vara mer än glad, såklart. Men nä, fy fasiken vad sura vi blev.. särskilt jag och mannen alltså. När vi vaknade natten mellan fredag och lördag, av att den där älskade skägige var grön som en gurka i fejjan och vi på en gång förstod vem som kommit på återbesök. Jädra Herr Äckelsjuka. Den är överallt och än fast vi höll oss hemma en drös med dagar.. så betyder det ju inte att vi inte kunde råka ut för den igen. Tack och lov verkar vi i alla fall köra en-i-taget-stilen. Så denna sväng blev det jag som kokade blåbärsoppan och servade man och barn så gott jag bara kunde.
Men vi hade ju såna drömmiga planer igår. Så det var lite surt. MammaMormor och PappaMorfar skulle komma tidigt på morgonen. Med rullade köttbullar, arbetararmar och leka-med-barnbarnen-lust. Det var en Arbetsdag inplanerad. En mycket dyrbar dag för mig och M, alltså. Vi jobbar på här hemma så mycket vi bara hinner. Balanserar småbarnsliv med renovering och jobb och så vidare. Så två par extraarmar en dag, är liksom mer än guld värt. Men.. köttbullarna är frusna och mina älskade päron kommer nog en annan dag i stället.
Det var lite motigt i början av dagen… fast inte lång stund. M hade ju avverkat nattens äckelpäckel och låg sedan bara och sov och sov och sov och sov där på sofflocket. Och jag njöt på knasigt vis, av synen. Han är lika o-bra som jag på att dra i handbromsen, så det var skönt att se honom vila. Samma knas-sköna känsla var det för mig förra veckan. Så nu har vi haft varsin sån där sväng; varit nere i Kloakerna och vänt tillbaka, med vår-iver och arbetsglädje deluxe. Det är det bästa med att ha varit sjuk; att man är så förbaskat glad över att vara sig själv igen. Sån lyx och lycka!
…
Och Hurra!!. Vårens Första Dag. Så kändes det. Det var heelt ljuvligt väder. Jag och S drog till och målade våra pallkragar.
Och ja, det kan tänkas att det stundvis fullkomligt flög färg i luften, att gräsmattan var läskigt röd här och där och att morsan var meeer än nöjd (och småsvettig) när dom där fyra pallkragarna var färdigmålade. Han har fart, den där Minimannen. Om man säger så..
Och sen var det bara jag och Lilla Juni för en stund. Storebror hade smitit till Farfar… fastän vi sa att Basiluskan kunde hoppa till honom också. Men S blev lovad av Farfarn, såklart. Dom är ju som ler och långhalm dom där två.
Jag och J roade oss fint. Hon njöt lång stund i gungan, medan mamman puttade på och samtidigt blundade mot solen då och då. Så spatserade hon med hennes småhänder i mina, längs efter grusvägen. Och så lektes det i sandlådan. Himla trevligt. Allt, förutom ett Salle-Balle-bajskorvar som jag just skulle göra sandkaka utav..
Vid middagstid gjorde jag jordens softaste, men mycket uppskattade middag; ugnspannkaka. Skjutsade in den i ugnen och medan M passade den så var jag och J ute på ljuvlig vårpromenad. Sen väntade pannkaksfest, med vispad grädde och varma hallon och en ytterdörr som stod på glänt.
Pojkarna somnade tidigt och jag hade kväll med Lillan. Hon som egentligen hade somnat för natten men blev väckt… av den där lilla, lilla människan med den stora, stora viljan. Som var så trött att han inte visste vad han hette. Så, det lät för mycket, kan man säga. Sådär för-mycket-att-till-och-med-ej- lättväckta-J-vaknade efter tag. Med Bästa Sortens Powernap i lillkroppen…. nåväl. Hon var med mig och grejade bara, och somnade sedan om igen.
Då dejtade jag mig själv där på kökssoffan under sena kvällen. Njöt av tystnaden, lugna stunden, det ordningplockade hemmet och nyskurade köket, vetskapen av att det där tvättberget var undanvikt och smaken av dom där digestivekexen med brie på. Vilan innan natten, helt sonika. En himmelsk stund för en mor.
Idag vaknar vi till söndag. Natten har varit god. Så skönt. Fast, jag vågar inte ropa hej! alls… det känns som att den där Herr Äckelsjuka retar oss. Har stått i en och en halv vecka efter morsans insjuknande och sen bara lurat bakom knuten och nu säkert inte alls ha släppt taget.. även om det känns så nu. Vi kan ju hoppas, i alla fall.
Pappan är mycket piggare idag, så idag kanske vi kan få lite tillsammanshelgkänsla. Om vi har tur!
Ha en fin söndag, alla ni!
Lillafrun
”Sommarsentimentala svängen, den du alltid får..”.
Barnens röda pellis. Vacker, visst?
Den får mig att sucka. Sådär åh-så-vacker-du-är-suck. Lycka. Samtidigt som det nyper tag lite i magen. Ja.. Snart, snart, snart drar njuteri- och vackerhetstiden igång, på det där särskilda sommarsättet…
Det där är min och Sixtens björk. Vi har gått och tittat på den varje dag jagvetintehurlänge. Ska det inte bli blaad snaaart? säger vi till varandra medan vi i nästa sekund konstaterar att det är lite för kallt ännu. Men kanske, kanske, idag?
För idag är det varmt. På vårigt vis. Och det liksom pirrar i hela kroppen.
….
Kära nån, alltså. Jag som aldrig brukar hinna/prioritera att lyssna på poddar och sånt där. Gjorde det en dag här i veckan. När jag åt lunch med mig själv. En Underbar Pod. Till viss del var det verkligen som om Clara satt och sa mina ord. Så himla skönt på ett sätt. Att man inte är ensam, liksom…
Till exempel; Clara, vilket är den ena av dom två poddarna, grät genom hela avsnittet. Och jag kände igen mig så förbenat.
Igenkänningsfaktorn från min sida rörde hur dom pratade om att Njuta och det där att älska … ”en baksida av att älska…. när man älskar, har man så mycket att förlora”. Bitterljuvt.
Många gånger njuter jag så mycket att glad-känslan också blir alldeles melankolisk. Förstår ni? Jag är så rädd om det jag har, liksom.. Livet. Fyllt av massa vackert. Som människor man älskar och vill ska bevaras i ask och aldrig åldras. Som blommor man suckar åt och aldrig vill ska blomma över. Som längtan efter dom där sommardagarna med varm gräsmatta, solvarma jordgubbar och ljummen vind…. och tiden.. som är just nu. Där allt bara känns så fantastiskt.
Nya knoppar, betyder att det gått ännu ett älskat år sedan sist…
…
Dom pratade om det där med att typ bli stressad av att vi nu är på väg in i en tid, där allt bara är så förbenat vackert att man nästan blir lite tokig för att det är så svårt att ta in allt.
Alltså… sån igenkänning där!!
Är ni likadana?
Precis, precis så tycker jag i alla fall att det kan vara. Hela året är vackert på sitt sätt, ja visst. Men håll med om att det är något alldeles särskilt med vad som väntar, alldeles nu och framöver?
Ljuset. Varmare vindar. Alla fåglar som sjunger så magiskt. Allra särskilt om morgnarna och kvällarna. Och våra Norrlandssommarnätter som är alldeles ljusa och så vackra att ord ej finns. Och alla ängar fulla av blommor. Att gå barfota mot grusvägen. Badplaskande. Jordgubbsätande. Tillsammanstid. Åh. Och så vet man att den där känslan man hade när man var liten, att sommarloven var oceaner långa.. den finns inte på samma vis. Nu. I vuxen tid. Nu svischar tiden mest hela tiden.
…
I år är jag så löjligt nöjd över att jag går hemma här på vår gård och kan titta på våra träd och naturen och verkligen insupa och hänga med. Ja, nu har det ju gått så långsamt med våren att till och med jag hunnit med och känner mig redo för den där explosionen utan att (fast man ska inte ropa hej!) att få allt för mycket å-kära-nån-det-är-så-vackert-att-det-smärtar-känsla..
Nåväl.
Jag är en känslomänniska. Så är det bara. Och jag älskar mig för det. För det är bland annat det som gör mig till den jag är. Jag kan bli jätteglad och tycka saker är jättevackert. Mycket, mycket sånt. Och så blir jag jätteledsen och skitarg och allt det där andra som livet bjuder på, också. Allt i kubik. Så då har jag min bättre hälft och klippa som liksom håller i mig. Kramar mig lite extra när jag behöver det. Och tittar älskvärt med värme på mig, när jag står vid mina träd och utbrister, likt Ferdinand.. ”åh Martin, titta…Det är så vackert…”
”Sommarsentimentala svängen som du får, varje sommar….”, sa Erica till Clara i podden….fast det kändes som om hon sa det till mig. För precis så är det. Så bitterljuvt på något vis, ja.
Men nu kör vi, alltså. Jag är tusan redo. För Känslor och Vackerheter extra allt. Bring it on, knopparna. Brist nu. Nån himla gång!
Lillafrun
Chokladgott, otursmoln och fredagsbestyr.
Mamma, jag äter så mycket jag ooorkar! . Sa han. Med samma entusiasm som den där karamelldamen i Pippi LÅngstrump, ni vet. Hon som blir alldeles till sig när hon får oj, oj,oj en hel GULDPENG! av Pippi och sedan utbrister just det; ja ät så mycket ni oooorkar!
Jag började nästan undra i morse när vi vaknade, om det vilar något slags otursmoln ovan oss.
..Just på fredagarna.
Har det inte varit rymmande splitternya studsmattor som flugit iväg i vårstormen. Har det varit småttingarna som inte mått helt hundra. Eller fredagen där efter, då det var mamman som knappt kunde stå på benen för att hon var så vimmelkantig och som sockerdricka i hela kroppen. Den här fredagen vaknade vi i den där nyss-renbäddade sängen.. full av en älskads lilla olycka. Sånt som händer, såklart. Men det hade varit gott att kliva upp i det där nystädade hemmet och bara njuta av gårdagens fix och tvättande och slippa tvätta ännu mer sängkläder och krångla på.
Mitt i allt kom jag på att; som om LIVET bryr sig i att det är fredag, Emmeli. Såhär är det. Det är väl ingen fara, EGENTLIGEN!
Och med det tänkt,blev det fredag.
Friska hela högen, det är vi ju. Bästa <3
Jag älskar ju att få sova i renbäddat, så det blir gott ikväll igen.
En herrans massa koppar kaffe kokades och termosen fylldes och gjorde sig redo för en hel fredag.
Och så synen av dom där två sittande bredvid varandra vid matbordet, som gör mig så himla lycklig. Oändligt tacksam.
Så fixades det chokladigt och gott.
Och hemmet är faktiskt helt njutbart, att det helgfixades redan igår så det bara är att gör mysiga saker idag.
Morsan har hunnit träna ett fredagsfyspass också som brände fint i musklerna. Fredagsfys före Fredagsmys, liksom..
Nää.. det där med träningskläder är inte så knussligt, det heller. En hålig långkalling och en pinsamt mycket använd amnings-sport-bh. Svettig och stark kan man bli ändå!
I frysen väntar nu chokladbollar och chokladkaka… ja, vi rullade en del och gjorde kaka av en del av smeten. Receptet hittar ni HÄR. Bästa, bästa tycker vi här hemma! Så strax väntar fredagsfika. Kanske trotsar vi tråkvädret och ger oss ut. Det är ju alltid så mysigt med dom där små fika-ute-äventyren.
Hoppas att ni har en fin fredag!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
