Dagens bestyr och en så himla rolig premiär!
Efter första delen av städracet. Dammsugning och renbäddning. Då var vi lunchhungriga allihopa. Och när vi fått mat i magarna, jag och S, den där Lillasystern vaknat och klunkat lunch-mjölk och alla till sist var påklädda varma kläder.
Då var vi beredda att ge oss ut.
På riktigt; helt magiskt väder. Nu har Vårvintern börjat komma hit till Norr och det är en bonusårstid som vi har här, som verkligen är en bonus som vi älskar så.
S var taggad på att prova åka skidor.
Såklart han skulle det. Moster hade ju kommit och lämnat ett par häromdagen. Finfina. Och så dom där stavarna och pjäxorna, som jag hade när jag var liten och som sedan en drös gullekusiner haft på fötterna. Väl in-åkta, mao.
Typ fem, sex storlekar för stora pjäxor och mamman hade redan där så, så svårt att hålla skrattet inne. Men det där med storlekar sket Minimannen fullständigt i, och en sisådär tre tjocksockar senare så satt dom ju riktigt bra!
Ut det bar och så lärde vi oss att hålla i stavarna först. Och traska runt lite bara med dom. Joho, någon försökte visst överföra sin frökenhet till att nu bli skidtränare.
I vagnen satt någon och flinade och var precis hur söt som helst.
…
Så skulle dom där skidorna på fötterna och både jag och S tjöt av skratt. Alltså, som vi krånglade. Och skrattade lite till. Och jag försökte säga Sixten, tryck med stortån tills det säger klick! och han tryckte och tryckte… bara det att den där lilla stortån ju var typ tre centimeter in i kängan och inte alls längst fram, där bindningen är.
Kära nån. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Dagens asgarv!
Till slut satt dom där, på båda fötterna och den där kavate lilla herren, fabrorn-i-en-snart-treåring-kropp. Han, började likt Lotta på Bråkmakaregatan. 
Drog iväg utan funderingar. Gick skidor. Vickade lite på rumpan.
Sa jag kan sälv, mamma! och så tyckte han att vi skulle ordna en tävling och sådär. Böjde på knäna gjorde han också. 
Satte sig ner på huk och så vidare. Det var ju så fasligt brant förstår ni…. jo, drömgården fick någon slags plötsligt lutning!
Efter en stund av ”åkande” så rasade han ihop i en hög. 
Skidorna låg i ett kryss och lilla paniken var framme på en sekund.
”MAMMAAA HJÄÄÄLPPP! SIDORNA SITTER FAAAST!! KAN DU TA BORT DOOOOM!?!?! HJÄÄÄLP!”
Ja. Så då skrattade jag ännu lite till och samlade ihop min lilla pojke och hans ben och kunde omöjligt sluta tänka på, hur otroligt lika vi är varandra till sinnet. Den där Minimannen och jag.
Det var mer än lägligt att bädda ner barnen i stora vagnen sedan. Dom somnade bums och jag rullade iväg med dom. Slet som en djur för att ta mig framåt. Det var så galet tungt idag. Men jag tog mig pauser. Helt himmelska sådana. Det var helt tyst, bland pudrig snö och strålande sol. Det var bara snuset från barnen och fågelkvittret som hördes. (bild på en paus, finns på instagram. Där heter jag lillafrunsdagbok).
Till sist var vi hemma igen, med fredagsblommor inhandlade och rosiga kinder, utsövda barn och en svettig morsa. Sen har eftermiddagen gått i en välda fart. Det har dammtorkats och skurats och strukits nytvättade kuddfodral och till sist var allt klart. Prick hur härligt som helst! Det är minsann lite utav en sport att göra ett sånt här städrace med två stjärnor, men det går. Det tar bara längre tid, innefattar pauser av discodans och mellis och bäbisjagande (!! vad hände där, Juniflickan?) och så vidare. Helt klart lite svettigt, men på samma gång så fasligt trevligt.
Som pricken över i:et, kom Vackerpappan hem en timme tidigare, med blommor till sin fru och frigörelse från middagslagningen, då kunde jag hoppa in i en helt grymt skön dusch istället. Så nu sitter jag här i kökssoffan, omåttligt fredagsfräsch, njuter av hel familj, nystädat hem och med den godaste äppelmusten i finglaset här bredvid. Håhå, vad blev det här för fredagsavslut egentligen!? huttrar jag för mig själv, varpå mannen, som står där vid spisen och lagar fredagmiddag, säger att det blev en fredag som du är värd.
Han är min kärlek. Och nu checkar vi in för helg, han och dom där två småttingarna.
Den här veckan har inte gått av sig själv, om man säger så. Men vi har klarat den, tillsammans. <3
Önskar er en skön fredagkväll och början på helgen!
Lillafrun
Fredag!
Å. God morgon!
Lillan är mycket, mycket piggare idag och det finns ju liksom inget som gör ett Mamma(eller Pappa-)Hjärta så glatt. Som friska, glada, välmående barn. Så med det som utgångsläge, mycket piggare barn alltså, så tar vi fredag.
Syskonen var så gulliga där dom satt i sina stolar medan morsan plockade fram frukost i morse.
Storebror läste för Lillasyster.
”Det var en gång en ko!” … och så tryckte han på kossa-ljudet.
Lillasyster satt så nöjd, så. Och lyssnade på sin allra, allra största idol här i livet.
I nästa sekund kunde det låta ”Men Juuniiii!!!”…
Hela alltet var en sån där stund jag bara fantiserat om.
Så vi har fredag och det ska städas och tvättas sängkläder och bäddas rent och Minimannen är så beredd på att få börja dammsuga snart, så jag har inte alls tid att sitta här längre. Det är Vintersagaväder idag också, så vi ruschar på lite här inne så vi kan gå ut och njuta sedan. Vi spisar favoritlåtar som räserbensin! Och bara tanken på att Vackerpappan, som vi inte träffat på ett par dagar, kommer hem sedan…det gör oss också alldeles glada!
Önskar er bästaste fredagen!
Lillafrun
Arga baciller, vacker-väder, Juni-paket och Doktor-besök.
Torsdag!
Tack och lov en inte alls lika snurrig morgon i morse. Däremot vaknade jag kring 04, av mig själv och mammahjärtats instinkt, eller nåt. Hörde hur Lillan andades, tungt, tungt. Väsande. Jag fick hybris då jag började googla ”rs-virus” , men beslöt mig för att sansa mig, ge henne koksalt i lilla nosen och amma henne i sömnen. Hon skulle egentligen inte äta då, men klunkade så gärna, så. Det gjorde mig lugn. Orkar hon äta så är det ok, tänkte jag.
Storebror åkte iväg på Föris sista små timmarna för veckan. Sen hade jag och Lillan en lång lugn stund här hemma. Hade tänkt bädda rent och sånt. Men jag sket i städningen och rullade runt på bäbisflicka här inne (då jag tyckte det var för kallt ute för en rosslig hals) istället. Men helst ville hon idag bara vara näranära sin mamma.
Så hon var sedan i min famn prick hela tiden. 
Bästa som finns, ju.
Vi hade häng på kökssoffan. Och det är en favorit, som ni vet. 
Hon andades så tungt och jag bara önskade att jag kunde hosta åt henne en gång, så hon slapp med den där lilla kroppen. Doktorn ringdes och det beslutades att ta det säkra före det osäkra. Så en tid till eftermiddagen fick vi.
Graderna hade nu stigit. Ute alltså. För några febergrader har vi inte haft sedan lilla toppen häromkvällen. Så vi gav oss sedan ut på en helt magisk promenad. Ännu en. Senaste dagarna har verkligen varit fantastisk vackra. Som en Vintersaga!
Lillan sov skönt i vagnen. Det var bra för henne. Lillhjärtat.
Så kikade vi i postlådan när vi kom hem… och fann ett spännande paket. Till Juni. 
… varm i hjärtat. För vilken gåva det är. Med fina vänner. (Tack igen älskade ni <3)
Och vad som var där i?
Så himla fina presenter. Alltså. Den där boken! Så otroligt fin. Ni ska bara höra hur verkliga ljuden är. Jag blev tokig av hästgnägget och J och jag satt och tryckte med hennes lilla pekfinger. Om och om igen..
Jag och Storebror S är heelt eniga om att vi ska ha en varsin Lukas. Precis som Emil i Lönneberga, alltså. S ska ha en lill-Lukas. Och mamma, ska ha en stooooor Lukas!
Precis.
Vips gick timmarna och jag insåg att den där duschen som jag verkligen hade behövt för den där fågelskrämmeliknade frillan, hanns bara inte med. Så i smärre ”panik” typ tömdes en flaska med torrshampoo och hela duschrummet var en vit dimma och jag såg inte ett dugg bättre ut. Häpp. Skrattade och hoppade till när jag såg mig själv i spegeln. Äsch då! Spela Roland, liksom! Vi drog iväg. Med mössorna på!
Hämtade Bjossan. Han åt melliset som förberetts. Och sen vidare iväg till sjukan nere på byn. Doktorn sa att tack vare att hon fortfarande ammas, har hon klarat sig så bra!. Det är verkligen fantastiskt. Hur det funkar. Tycker jag. Doktorn lyssnade på lilla hjärtat och lungorna och tittade i öronen och allt var bra. Sån lättnad! Storebror hade över huvud taget inte varit det minsta sjukling vid samma ålder som J.. men det är ju så, Lillasyster får tampas med bråkiga bacillerna tidigare.
Vi firade med att kila in på stora Skolan och säga hej till moster/Storan/Musikfröken. S tyckte trummorna var ascoola och kallade moster för Frröken! på en gång. Som att han läste av stämningen på stället. Hon var fröken där, liksom.
Nu har jag och S en så skön stund. Lillasyster sover gott och han och jag bara skrotar. Har byggt bokstavspussel och lagat pannkaka tillsammans. Vi bara iddes (orkade) inte laga något mer avancerat idag. Med Minimannen-vispad grädde och vårt eget äppelmos, så blev det en fest i alla fall!
Nu hoppas vi på friskare dag imorn! Fredag. Det blir fint, det!
Hoppas att ni är friska och mår bra! <3
(Förresten. kära nån, vad ni gör mig glad. Stup i ett. Här inne, på instagram, mail och härs och tvärs. Jag uppskattar alla era ord så himla mycket!)
Lillafrun
Småsnurriga dagar.
Livet går liksom mer än i full fart just nu här hemma.
På alla fronter.
Och vi är smått höga på det här med huset, som ni vet. Och framfart gör att man blir än nipprigare. Ja, det upptar verkligen mycket tid av dygnet. Om vi inte håller på rent fysiskt, så tänker man renovering. Främst gäller det här för mannen, eftersom det är han som jobbar mest där uppe. Jag tycker att jag är en lyx-fru som får vara med barnen och göra sånt jag tycker om; sköta barn och städa och tvätta och laga och dona. Men nä, precis; det är ju egentligen inte så ”bara”, det heller.
Igår fick vi oss en riktig ringklocka. Jag tolkar det som ett; ”Tänk er för nu, var klok i tid. Ni måste vila ibland också”.. Lite så.
M höll på att råka illa ut på väg till jobbet. Men som tur var, blev det bara en backspegel som krossades och inte den vackraste människan jag vet. Tack gode Gud för det. Mardrömmen mardröm höll på att hända. Gårdagen var bara en dag av töcken. Alla tänk-om, som poppade upp därefter. Jag längtade hela dagen efter att han skulle komma hem. Och han längtade hem också. Och till slut var han hemma igen. Vi nattade barn tillsammans och sen parkerade jag honom i finsoffan. Han bara fick inte gå upp och jobba. Medan jag tränade satt han och bläddrade i fotoalbumen som jag gjort i ordning. Det var bra. Så tog vi kväll före midnatt också, för en gångs skull.
Vi vaknade till onsdag idag.
Fortfarande med stor å-kära-nån-vilken-tur-att-det-gick-bra-igår-känsla. Gårdagen fick vara en ringklocka. En viskning om att dra i Nödbromsen och börja tänka lite klokt. Också. Inte bara gå på feeling, för då kan man nog jobba sig galen här hemma. Åh. Det är så svårt. För det är ju så roligt. Vi glömmer bort lite, att vi inte är några maskiner…
Onsdag, ja;
Morgonen var lite för kaosig. Vi vaknade till svinkalla grader. Mannen hade jour innan han skulle iväg på nästa uppdrag. Så det var bara för mig att pälsa på båda ungarna för att packa in dom i bilen mot Förskolan. Inga konstigheter. Har inte M jour, kan jag ju lämna Juni hemma den lilla stunden jag är borta.
Men i alla fall.
..RäserBilen vägrade starta (!). Men mannen fixade fort med start-kablar och fick igång den gamla Pärlan.. som då plötsligt visade ”noll bensin”. Det visste jag, att så inte var fallet, men jag vägrade ändå chansa. Stressad deluxe började jag känna mig, för det var lite extraviktigt att komma i tid idag till Föris. Barnen flyttades över till mannens bil istället och M var då tvungen att följa med han också, för att vi, om det skulle gå ett larm, skulle måsta åka först till Brandstationen och släppa av honom där. Äsch, vad snurrigt för den som inte är inne i snurret.
Skit samma.
Mitt i allt, när vi äntligen ska åka, så är plötsligt mannens radio borta. Den som tjuter arslet av en, gör att mannen får en jädra fart och drar iväg. Själv får jag hög puls och så pirrig mage att allt jag endast får ur mig, är ett Lycka till älskling! och så blir jag på något konstigt vis alldeles lugnt så fort han åkt.
Åh. Jag tappar tråden hela tiden.
..Ut det bar, i snön alltså. För att leta den där plötsligt försvunna radion. Och mycket riktigt, hade den ju åkt ut i bilfixandet, in under släpvagnen… och låg där i snön. Mitt i alltets allt, springer Sallykatten in i huset med en jädra fart och en nyfångad näbbmus i munnen…
Jamen. Lite kaos, va?
Underbart ändå. Att känna att man lever liksom!
Behöver jag förklara hur oerhört skönt det var, när vi till sist landade hemma igen och jag satt där på kökssoffan och sörplade kaffe och gosade bäbisflicka?
Nä, tror inte det.
Dock väldigt synd om lilla Juniflickan idag, som fått hemsk hosta och sin livs första lilla feber. Hugaligen. Men sen började den här onsdagen räta ut sig. Mannen tränade och stack sedan iväg på dagens uppdrag. Jag tvingade honom att inte tänka en sekunds renovering på vägen mot jobbet. Han bara flinade åt mig och pussade mig hejdå. Han är hopplös. Men jag älskar honom ändå.
När J somnat kom Storan hit till oss och efter några minuter av tokbabblande, tränade vi sedan ett lite smågalet ”Februarigympa”-pass. Gympa låter så festligt och farmor, tycker jag. Jag blir glad av ordet. Det var visserligen allt annat än ett Farmor-pass det där, och jag och Storan var mer än nöjda när det var klart.
När vi var klara, rullade våran papps in på gården. Världens bästa Pappa. Idag hjälpte han oss att elda allt bråte som blev förra veckan då mannen och Svärfar jobbade med dörr- och fönsterinsättningarna. Vi är så tacksamma för all hjälp vi får. <3 Allt, allt är guld värt!
Lagom till S hämtats hem från föris, var solen framme och det var en himmelskt stund där ute. Bredvid PappaMorfar och elden och gullungarna.
Nu har timmarna bara sagt svisch och det är mörka kvällen. Köttbullemiddagen är undandiskad, barnen nattade och tvätten hängd. Nu ska jag bara slänga mig i finsoffan och inte göra ett skvatt mer. På heela kvällen. Maj gadd, vad skönt det ska bli!
Lillafrun
Att lyssna till tystnad. Och tacka för Änglavakt.
Ser ni vilket makalöst vinterväder vi äntligen fått hit till norr? Drömgården liksom gnistrar av all glittrig snö.
Efter att jag och Lillan lämnat Storebror på Förskolan, var vi mest bara hem och klädde på oss rätta kläderna, för att sedan kunna ge oss ut på långpromenad. J, för hennes första sovning och jag för att njuta maximalt av det helt sagolika vinterlandskapet vi har nu. Som toppas med strålande sol. Då och då under rundan, bara ville hela jag stanna upp och bara stå där och blunda mot solen, lyssna till tystnaden och liksom känna in stunden i hela kroppen. Så precis det, gjorde jag också. Jag har fortfarande inte vant mig, eller för den skull ett pillemick tröttnat på, att vara HemmaMamma. Det är verkligen det absolut mysigaste jag vet. Särskilt en dag som idag.
….
Och idag hade jag tänkt att visa en massa bilder från övervåningen. Vi tycker själva att det är så himla roligt att dokumentera hela renoveringshistorien, inte bara visa före-efter-bilder liksom. Utan också mitt-i- och på-vägen-bilder. Så vet jag ju att ni också tycker att det är roligt att se. Win-win, liksom. Men vet ni. Jag kan inte ens tänka tanken att koncentrera mig på något dylikt just nu. I mitt huvud snurrar bara morgonens Änglavakt.
Det där livet ni vet. Det vi absolut inte tar för givet och är precis hur tacksamma som helst över. Den där sköra vackertråden av liv vi älskar så. Fy, fy, fy…Vad fort det kan gå, innan något går alldeles på tok. Och i morse, var det alldeles för nära. Så idag tänker jag knappt på annat och bara längtar efter att jag har honom hemma igen. Den där skäggige mannen jag älskar så det värker i kroppen. Han som är min klippa, minus-polen till allt mitt yviga plus. Tryggheten, kärleken, mitt-allt-och-lite-till. Min M.
Ta hand om er alla ni!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
