Det är februari nu. 

Vintern håller ännu naturen i sin djupa vila och dagarna är ännu ganska korta om än längre för var dag. Här hemma har vi vår alldeles egna lilla verksamhet. Det pysslas, pusslas och kojbyggs. Vi bakar och spelar spel. Gullar och myser med bäbisbror. Hjälps åt att baka matbröd och göra dagliga lagårdsturen. Gosar med katter och hästar. Ringer Mormor och Morfar på facetime, typ samma tid, varje dag. Storebror kommer hem från skolan mitt i dagen och truppen är fulltalig. Antingen är det bara jag och barnen under eftermiddagen, eller så möter vi upp några vi tycker om. Restriktioner och att vilja skydda en liten bäbisbror, har förstås gjort att senaste tiden innehållit färre lekdejter. Men snart är varmare våren här och basiluskor lite längre bort. Tänk vilka nyheter som släpptes idag angående pandemin? Är det sant, ska vi bli fria nu? En utav veckans höjdpunkter var då vi åt vi mellis ute på bron. Varma nyponsoppan med gräddskvätten i. Och ännu finns saffransbullar i frysen från julen som smakar himla gott nytinade. Ute, dessutom. ”Det här är livet!”, sa snart-8-åringen.

Älskade HemmaMammaliv, tänker jag för mig själv. Min vardag. Dagarna, som vi fyller med liv. Och som flätas samman och blir till våra barns barndom..

…

När jag ser hur gott och roligt gänget har tillsammans, tänker jag ”vilken tur att ni har varandra, barnen”. Kompisar varje dag. Som leker och leker tillsammans. Tjivas, tjuvnyps, blir sams, kramas. Lär, älskar och lever. Sover tätt intill varandra om natten.

Barnen är det dyrbaraste vi har och en kärleksproppad, lugn, ojäktande, närvarande uppväxt är det finaste vi kan ge dom. Och att för oss föräldrar, få all denna tiden med våra barn, är det dyrbaraste för oss. Dom är bara barn en gång i livet.. all min energi, vill jag ge till dom just nu i livet. 

Det är så värt att pussla på olika vis, med olika jobb-bollar i luften, med våra tidstrollerilösningar, trots att det inte alltid är så lätt. Men är det något som inte kan kännas mer rätt, så är det att få trötta ut sig på dom viktigaste människorna i våra liv. 

Hela konceptet, ”Drömgårdslivet”, handlar om att våga kliva åt sidan den utstakade vägen och bana vår egen väg. Den vi mår som allra bäst utav. Att alltid ha minst en förälder i hemmet, för att inte barnen ska måsta pressas in i samhällets ekorrhjul som liten, liten människa. Att få dom bästa förutsättningarna att vara dom föräldrarna vi önskar vara till våra barn. Det, är vad det här livs-valet handlar om. Nu har vi möjligheten. Och vi tar den, med hull och hår. Istället för att fem dagar i veckan allesammans hasta iväg tidigt, tidigt om morgonen och komma hem trötta, trötta till middagstid, med sinande ork och tålamod.

Vi är inte rika på pengar, tvärtom. Men vi är rika på tid, tillsammans. Att råda över vår tid, kan vara den häftigaste känslan. Känslan av frihet. 

Inga pengar och dyrt fräseri i världen, slår känslan av att möta en ny dag tillsammans, i lugn och ro. Att ha tid tillsammans. Ork för det viktigaste för oss. Tid till att göra tillsammans. Tid till att göra ingenting. Chans att låta kroppar och knoppar önska, leva med naturen, låta livet har perioder med mer och mindre. Känna in energier och behov. En dag i sänder. Vi har tid att träffa älskade mor- och farföräldrar mitt i vardagen. Planera in små lekdejter när ork och lust finns. Få ta dagen som den kommer, utefter ungarnas önskningar och behov. 

Just just nu bjuder HemmaMammalivet en Storebror som har det gott på skolan några timmar varje vardag och här hemma hänger tre småsyskon. Strax efter lunch, är vi fulltaligt gäng. Vi har tyvärr ingen öppen förskola här i närheten, men tack och lov går det ganska lätt att tima lekdejter med både jämngamla familjemedlemmar och vänner. Att vara en liten skvätt på förskola, så pass att ett litet kompisgäng för barnet känns ”som mitt gäng”, provat vara ifrån hemmalivet en skvätt i ”skolmiljö” och se hur himla najs det också är, innan ungen ska börja förskoleklass. Det, finner vi också viktigt. Men vi tar det piano med det, som ni märker. Storebroren hade ju gått lite förskola när Lillasyster kom, vi hade sedan kvar hans plats så han fick använda den lite hit och dit, utefter livet. Han hade ju ingen liten vän att leka med hemma, liksom.. hon var ju ”bara bäbis”. Men för både nummer två och tre i skaran, har behovet inte funnits på samma sätt, då det alltid funnits syskon att leka med här hemma. Och ni kan ju bara ana hur underhållen Lill-Olof redan är. 

Vi hade en tanke att J, som börjar förskoleklass till hösten, skulle ha några fasta timmar i veckan på förskola detta läsår (Bertilen ville haka på syrran kring höstterminens start och ”jaja, då får du väl det”, tänkte jag fastän jag inte alls tänkt att han ”redan” skulle börja..). Det blev några ”Kotte,- och Rävgruppsträffar”, men sedan avbröt vi. För hu så mycket smittor och elände som härjat. Kanske våren ser annorlunda ut. Men det är ju det här som äär så himla lyxigt… både för stor och liten. Vi kan VÄLJA! Ta det som det kommer. Anpassa oss, efter oss själva. 

Det mäktigaste i hela alltet. Är att se hur gott barnen mår. Att det inte bara är som vi anat och trott. Nu uttrycker ungarna ord som bekräftar oss. Så för oss, är det här den bästa vardagen vi kan tänka oss. Och jag kan inte tänka mig något mer fantastiskt, än att får vara HemmaMamma till våra barn.

…

Emmeli

Till sommaren är det tio år sedan jag började blogga. Jo, ni läste rätt. Ett enormt gediget arkiv finns, med en tio år lång livsresa. För det är vad det är. Från den unga, unga ”lilla frun” (bloggen hette ju lillafrunsdagbok till bara något år sedan när namnet var totalt urväxt) , till den väldigt mycket mer livserfarne, men fortfarande så över-livet-tacksamma, än mer ödmjuka fyrbarnsmamman.

Ni är väldigt många fler som läser och följer oss nu, än då och mycket har hänt på dessa år. Några ämnen ligger mig varmare om hjärtat och i en följetång av inlägg kommer jag att ta er med på en liten återblick, för ni är många som tillkommit på senare år som undrar hur i hela friden vi hamnade här, ”mitt i allt”. En återblick till hur ”allt detta” började. HemmaMammalivet. Gårdslivet. Hur det ”fungerar”, det här så kallade Drömgårdslivet.. etc. Det här är inlägg nummer ett i följetången och kommer sedan att finnas under kategorin ”Mammalivet”.

Idag besvaras frågor som ”Hur såg livet ut när er förstfödde var liten, jämfört med hur livet ser ut nu?”, ”Har du alltid vetat att du vill vara HemmaMamma?”, ”Hur hamnade ni på Drömgården?”, ”Hur började HemmaMammalivet?”.…

Året var 2013… en skärmdump från ett blogginlägg jag postade hösten 2013 kommer här;

..

Här står jag i ett övningsrum på högskolan, förevigade bäbismage och hade cirka 1,5 år kvar på min lärarutbildning. Efter en fem år lång utbildning, med en högskoleexamen i musik, fiol-, piano- och klasslärare var målet att tacka för sig till Luleå Universitet och Piteå Musikhögskola. Men redan här, fanns inte tid för något ”vänta”. Unga, nygifta och helt supersäkra på varandra. Nu skulle vi bli päron för första gången. Sådetså.

Men jag ville heller inte pausa studierna. Min klass var (är) den bästa på jorden nämligen och det var med dom jag ville ta min examen. Så, jag beslöt mig för att trappa upp studietempot rejält och läsa dubbelt under graviditeten med Liten i magen. Som ni anar av orden, mådde jag skitbra annars hade det ju förstås inte gått. Ingen annan att ta hand om heller.. så enkelt var det att vila när det behövdes. Men nog tufft, ja det var det ändå.

Så föddes han. Vår älskade Liten. Vår förstfödde. Minimannen.

Här, en bild där jag vilar med honom i vår sockersöta studentlya som vi hade inrett till en shabby chic-dröm. Så ung och oerfaren livet. Men å mycket med känslan av att vara ”rätt i livet”. Det, en ynnest.

Bara barnen, ju! Två 23-åringar som nyblivna föräldrar. Bilden är tagen av älskade vännen Eleonor. Emil och Eleonor bodde bara en trappa upp, alldeles ovanför oss. Och med deras lilla M som var bara veckor äldre än vår lille S, så kan ni ana att vi hängde i massor tillsammans. En tid vi aldrig någonsin glömmer. Bevarad i hjärtat för alltid. En vänskap som förstås lever gott ännu.

Litens första halvår hade jag ”pluggat in” och kunde (i det allra närmsta) vara helt och hållet studiefri. Liten-ledig, som vi kallade det. Helt magiska månader. Och Litens första sommar, spenderade vi hemma i höga kusten. Svärmor hade ordnat åt oss, på vår önskan, så vi fick hyra huset som ligger granngårds med mannens föräldrahem.

Sen blev det höst, halvårsbäbisen helammades fortfarande men mamman behövde fortsätta det sista i studierna med en examensrapport och slutpraktik. Det, var pussliga tider vill jag lova. Mannen jobbade mycket kvällar och helger, med sitt egna företag så när jag och vännen C skrev (världens bästa Caroliiin!) på examensarbetet var lillvännen med pappan. Kommer aldrig glömma när vi stod på en redovisning och det mitt i allt blev amme-tid.. pappan langade in bäbisen genom ett fönster så kunde jag smyg-amma bäbisen längst bak i salen utan att störa resten av redovisningsgänget. Sen langades lillbäbisen ut genom fönstret igen. Frid och fröjd och tack Gud för välmående, världsnöjd bebbe som hängde med på alla knasiga hittepå.

Det blev juletid och vi, lilla familjen, återvände till det där huset vi hade hyrt under sommaren, nära alla där hemmahemma. Vi hade lyckan att få fortsätta hyra huset, så varje gång vi kom hem till Höga Kusten, så var det dit vi åkte. Fy farao, vad vi trivdes där! Och fy farao, vad ledsen jag var att det inte var hit vi skulle flytta då mina studier var klara. Vi skulle flytta till Umeå. Där hade mannen bäst chanser till jobb inom sin (ljud)bransch.. att jobba på svt hade han redan smygbörjat med.. och som lärare, ptja då får du jobb överallt.. ungefär så.

Nåväl. ”Vad är väl en bal på slottet”. Nu var det i alla fall gott med en jullovspaus… bara slutspurten kvar av studierna, skulle vi få ihop alltsammans? .. och vart ska vi då hamna sedan?

Tillbaka till ”Norrnorr” vi drog. Liten lärde sig gå, fyllde ett par månader senare ett år och levde lajvet med sin mamma och pappa där i lyan. Klättrade på pappsens gitarrfodral, hängde med lilla kompisen M en trappa upp, och till sist..

.. så tog vi lärarexamen tillsammans, Liten och jag. Den här dagen var stor så stor. Vi klararde det.

Lilla Lilla familjen.

…

Och nu då? vad hände sen?
Vi packade ihop lyan, ”vissa” grät floder över att säga hejdå till vännerna som nu skulle spridas för vinden över hela landet. Men mest var det enormt mycket pirr i magen…

För vad vi också kämpat för under Litens första år (jo, vi valde att lyssna till hjärtat och inte förnuftet…”jobb får lösa sig!”), var att få återvända till den där gården vi hade hyrt och råkat bli alldeles nerkärade i. Men vi önskade inte återvända som hyresgäster. Så medan jag slutstuderade, så hade M jobbat som en galning med sitt företag… det var ”inte bara”, när han drog iväg till Tjeckien och roddade hockey-VM i tre veckor. Fy vad vi längtade efter honom då. Men såna galna (ljud)uppdrag (M är en tusenkonstnär och jobbar med ”lite av varje”.. ritar inte bara hus, släcker bränder och så.. han har också ett eget företag inom ljudbranchen.. som han jobbade fullt ut med tidigare, men som nu mer är ”en liten boll i jonglerandet” då det som fyrbarnsfar inte passar så väl att vara borta dygn efter dygn.. tro mig, det provade vi med två små barn och det höll på att gå dåligt..) ja, dessa smågalna uppdrag då, ”i begynnelsen”, gjorde att detta var möjligt…

Sommaren 2015. Då blev vi hemmansägare.

Hoppade i vad som kändes som en lite för stor kostym. Ägare av en stor gård, med skog och mark. Men som vi var lyckliga över hela alltet. Och så ännu är. Kommer aldrig glömma den där dagen, när vi just skrivit på en massa papper, Liten firade med att sparka bollen över gräsmattan och vi andra två slängde oss i famnen på varandra.

Sommaren gick, vi pustade ut. Var totalt utfattiga, på pengar, men världslyckliga. Det ville till att både mamman och pappan gav sig iväg för att ordna gullpengar. Mamman Musikfröknade och Liten var på byns förskola några timmar i veckan. Vi pusslade så timmarna aldrig var mer än 15-17 stycken.. det kändes alldeles nog. Pappan. Mamman. Farfarn. Vi, turades om att hämta hem lillprinsen så fort vi kunde.

Alldeles rätt kändes det inte i mitt mammahjärta, att lämna bort den lilla 1,5-åringen, men samtidigt ingick det i vår plan ifrån början… Minimannen hade det inte på något sätt dåligt på förskolan och vi behövde vara förnuftiga.

Ett läsår senare…

… då såg livet ut såhär.

Som den sanna, coola, sommardrömmen hon är, föddes då Lillasyster Juni. Och då, började HemmaMammalivet. Och har så pågått, fullt ut, sedan dess. Min livetdröm sedan alltid.

Men mer om det, i nästa inlägg.

Emmeli

…. som blir lite (mycket) gråtig av denna återblick. Puh, alltså. Livet.