Spännande torsdag här på Drömgården!

Sensommartorsdag med regntunga moln. Naturen håller på att ändra skepnad och jag bara älskar färgerna. Och känslan. Rönnbären gör mig trygg på något vis.

Där är Drömgården, ja. Och så spännande dag vi haft idag. Rolig också. Kändes lyckat. Så kul!

Det spelar ingen roll vad det är för tid på året. Vilket väder det är. Den här vyn tar andan ur mig gång på gång.

Välkommen in!

Grilliga korkmattor samsas med drömdörrar och linoljefärgsmålad pärlspont. Så är det. Vårt hem. Bästa jag vet om.

 Jag och barnen firade  att ”Tidningsflickan” varit här, med att tjava ner på byn tillsammans. Möta upp torsdagslediga kusiner och deras päron. Ungarna fick glass på sötaste Glassbaronen och förstås efterföljande lek i lekparken. Mysigt!

När vi sedan gått vägen hem igen, var jag så trött att jag såg stjärnor. M kom hem från arbetet och erbjöd sig middagskocka.. jag och Juniflickan tog en lur tillsammans. Såååhåhå skönt.

Ikväll har jag haft tre skruttar i sällskap under kvällsgympapass. Nu är det sena kväll. Ja, sen för en treåring. Små brorsorna sover nu gott. Medan min lilla flicka, är supersuperpigg och har show för sina föräldrar. Nog för att det är gott med kvällslugn och alla barnen sover, så är det himla charmigt med någon sån här småtokig kväll nu och då också.

Vi lyssnar på regnet som smattrar mot rutorna och gosar i finsoffan i Salen.

 

Hoppas att ni haft en god torsdag och har en skön kväll!

Lillafrun

Här-och-nu:a, Husglimtar och Höstens mål!

Det är lätt, att bara tuffa på. Visst? Vad än det gäller, liksom.

Absolut bra och härligt med mål och drömmar och känna sig pepp på nya utmaningar. Små för dagen eller stora på längre sikt.

Men också väldigt gott och viktigt, att stanna upp, bara vara, här-och-nu:a.. och också titta lite i backspegeln och låta sig förnöjsamt bli påmind om olika saker, som tidigare var dom där stora drömmarna och målen men som nu är uppnådda och var dags lycka.

Jag pratar förstås till mig själv nu. Men kanske träffar orden någon fler av er?

Jag är en målmedveten skapelse (min make likaså), drivs av målbilder och tycker på riktigt att det kan vara peppande trots att det på vägen mot ett mål, kan vara tufft. Inte tufft som i att någon far illa på riktigt. Men jag är liksom inte rädd för att kämpa, svettas, ta i. När det tar emot, pressar vi på ännu lite till. Så kan man inte hålla på med prick allt man tar sig för, prestera överallt liksom. I perioder får fokus ligga på olika saker. För att kunna hålla balansen mellan att göra, målinriktat och att energitanka och bara-vara-vara. Hänger ni med?

 Några morgonfunderingar som bara landade och blev till ord här. Jag skulle ju egentligen bara visa er några husglimtar!

… och det var väl kanske där tankarna började. För ooh, vad vi målinriktat jobbat för att få huset att se ut som det gör nu. 

Jag får ofta frågor om fasaden, kulörer, verandan, verandaräcket osv.. HÄR finns ett inlägg som svara på dessa frågor!

Tycker så om dom handgjorda träfönstren, kommer från Allmogesnickerier och gör sig som smycken. Kan absolut fortfarande frysrysa av tanken att M har handmålat allesammans. Hujedamig vilket arbete det var. Jag gjorde inte många penseldrag i det stora hela, ”tog bara hand om barnen och hemmet”, ni vet.

Varje fönster, med sina fyra bågar plus karm. Alltsammans målade med tre lager av linoljefärg. Smått psykande arbete alltså, hah. Men nu är det gjort. Så vackert!!

Kultrulglasen är så vackra, både från insidan med sin sommarstugekänsla och utifrån med tavlan som blir med speglingen från omgivningen. Och, vi älskar att se penseldragen och ångrar inte beslutet att penselmåla för hand, än om det var ett väldans göra.

Om vi nu i dessa rader fortsätter att inrikta oss på mål gällande gården och renoveringen, så väntar i höst en rad önskningar och uppfyllda mål.

Kan vi flytta upp till jul? Är det ett rimligt mål..?

Med tre småttingar som vi vill ge allt och lite till. Och framförallt, är det rimligt med tanke på att Snickaren, både är trebarnsfar, jobbar näst intill heltid som huskonstruktör, är deltidsbrandman och ror eget företag.. där han heller inte har en outtröttlig fru som kanske behöver andas egna andetag stundvis och som ju har sina egna små uppdrag också?

Mmm.. vi får se. Vi är otroligt peppade och konstaterade nyss att trebarnslivs- och renoveringskondis nog aldrig varit bättre.

Vi gör prick allt själva (med undantag för någon, (ovärderligt tacksam förstås!) punktinsats av någon älskad ibland, som i vintras när vi isolerade övervåningen på en dag).. och det tar förstås längre tid än om vi hade fler händer som jobbade med oss, men teamkänslan mig och den skäggige, är på topp.

Vi tittar bakåt, på vad vi klarat av hittills och peppar framåt. Och så är vi så himla överens om att det här med renovering är en lyxgrej att få göra, att det är så jädrans oviktigt egentligen, men väldigt roligt. Men inget som får ta plats om inte livet vill, liksom. Livet är vår vägvisare!

Jag längtar massor tills det börjar handla om moment där jag känner att jag kan hjälpa oss framåt. Som att susa upp och måla (kanske tapetsera!?) när barnen somnat om kvällen.

Ok. Vilket fasligt spretigt inlägg. Om ”Här-och-nu:a, Husglimtar och Höstens mål!”.. typ så. Helt enkelt, svaret på en mycket vanlig fråga; ”när tänker ni vara klara? har ni någon tidsplan?”.. så svarar vi bara; Liiivet får utvisa, det här är en renoveringssaga med kärlek.. både när det gäller att ta hand om hus och familjemedlemmarna som ingår i drömgårdsteamet. Häng på!

 

Ta hand om er!

 

 

Lillafrun

Mellan hägg och syren!

Det är majkväll.

Solen sjunker sakta ner. Fåglarna sjunger. Himlen är sagolik. Dagen landar i kroppen. Barnen snusar i vagnen härs och tvärs. Han och Jag, påtar med ditt och datt.

Och det doftar av himmel på jorden.

Jag går en tur runt gården. Älskade, älskade gamla gård. Du är skitjobbig ibland, gör att vi tröttar ut oss så infernaliskt. Fast för det mesta, mesta. Helt underbar. Vilket lycka, att få ge barnen sin barndom just här.

… så doftar jag en sista gång. Och bara en gång till.

Innan jag lommar vidare..

Förbi gamla bagarstugan som är igenspikad och som gör oss väldigt nyfikna. Genom lilla skogsdungen. Det prasslar under fötterna. Det är kvällslugnt och så tyst.

Så möts jag av något som gör mig alldeles varm.

Vårt hem.

Med solnedgångens vackerhimmel som bakgrund och det där äppelträdet bredvid som kan göra vem som helst salig, det är jag säker på.

Till sist är jag framme. Hemma igen. Och inget kan få mig så lycklig, som precis just det.

Drömgården. Min älskade plats på jorden.

 

Lillafrun

Fönsterbyte- och Brädfodringsresan, Del 2! År 2017/2018. (Före- och Efterbilder).

Med stor passion och kärlek, en jädra massa vilja och tjurighet. Alltid Tillsammans. Som det dreamteam vi är. Faktiskt. Så, bygger vi vårt bo tillsammans.

Bilden ovan, är från (när vi hyrde-) julen 2014.. som det såg ut alltså, när vi sedan köpte gården fram på försommaren 2015.

Hösten 2016 kom det där drömlasset med nya fönster, ni vet..

Hösten 2017 såg ”plötsligt” huset ut sådär.

Hösten 2017 stannade vi såhär.

Två sidor av fyra var gjorda. Den allra fulaste sidan, gaveln ni ser, skulle bli tjusig härnäst..men först en massa fönstermålning igen, under hösten och vintern. Våren 2018..

.. skulle resten av fönsterna bytas.

Familjeföretaget!

..Mannen och Minimannen på ställningen, minstingarna sovandes i vagnen och så jag någonstans där i mitt, med försöket att göra så gott jag kunde med det jag kunde.

Några likt guld värda tillfällen var Svärfar här och hjälpte till när han hade möjligheten.

M gjorde flera fönsterbyten själv och spikade tusentals med spik, men som det gick som hejsan när ännu ett par starka armar och snickarhänder i form av svärfars, var på plats. Svärmor pysslade också om småttingar såna där guldtillfällen. Så himla, himla tacksamt.…så att även mamman kunde vara med i husjobbet… mellan amningarna.

M tillverkade likt förra sommaren, ännu ett gäng med olika snickerier.

Krön och foder till fönster och dörrar. Midja. Offerbrädor (brädan som sitter aaallra längst ner på huset, den ljus grå ser ni?). Knutbrädor. Så vackert alltsammans.

Så imponerad av honom.

Vackraste Snickarpappan.

Min älskade pappa grundmålade alla brädfodring åt oss i år..

..det som han och jag delade på förra året men som jag, som gravid med Bertil, inte fick göra. Förstår ni, vilken lycka för oss med den hjälpen! Och sen, mitt i sommaren, kom pappa och mamma till gården när det blev slutmålningsdags..och hjälpte oss på olika vis. Så tacksamt.

Och när första, största väggen var gjord.. var M som ostoppbar. Han ville bli klar. Med hela alltet, vilket var vårt drömmål….

-Jag kände likadant, men var också lite, lite brädfodringsfransig i mina kanter…trött…less… mycket att balansera med det nya livet; trebarnslivet. Men det gick ju bra..

Så vi sa; ”äh, vi kör!”.

Vägg tre av fyra klar!

Huset är nästan tio meter högt..Vägg fyra på väg mot förvandling…

Vi byggnadsvårdar allt vi förmår. Linoljefärgen doftar gott..

Alltsammans, gick så himla bra.. hela sommaren. Men det blev slitigt i slutet av sommaren, början av hösten och allra sista bitarna, har känts som sirap…Men alltså;

 VI ÄR KLAAARA! Tjohoo!

-Vilken pärs, haha! Så himla världslig grej. Att byta fönster och brädfodra om ett hus. Men alltså.

…Bara att såga fram alla ny(gamla) hål för fönsterinsättningarna. Sätta in varje fönster. Dra ut varendaste liten gammal spik från väggen. Riva bort all gammal brädfodring. Sätta ny isolering där det behövdes. Sätta ny vindduk och luft(spik)läkt att kunna spika fast den nya brädfodringen i. Spika, spika, spika alla underbrädor. Tillverka alla nya snickerier. Bara grejen att göra ett snyggt halvrunt foder.. ej någon självklarhet. Tvätta taksprång. Tillverka ”ångestbräda” som jag säger. Den där som är allra högst upp ser ni.. den vi valt att måla ljust grå? Uuuh, det är så högt dit upp att jag ja, får ångest- är så rädd om min klättrande filbunke till make. Tänk jobbet med varendaste mätning, vinkelkapning av varje underbräda och varje ribb. Alla upp- och nerklättringar för ställningen. Allt tålamod. Alla foder och krön ska på plats. Midjan likaså. Plåtar. För att till sist spika fast dom smala, ribben, lockläkten, på toppen av allt. Följt av alla penseldrag. För att till sist, bli klara… 

Före.

Efter.

Den här tiden i livet kommer vi för alltid att minnas. Det är en dröm att kunna förvandla gamla gården till hur den förtjänar att ståta och glänsa. Han, jag och våra tre småsnickare.

Tänker därmed ej låtsas som om det inte stundvis är skitjobbigt. Alltså, hur världsligt som helst att bygga och renovera, men ohlala, man kan bli trött och slut för det. Det kan i alla fall jag räcka upp handen på…. som ju inte spikat en endaste spik. Ok, bara för kul skull spikade jag någon spik i sommar. Men annars, är ju jag bara en Snickarfru… som ”BARA” sköter markservicen. Hahah… det är semester att spika, många gånger, sådetså!

Vi har fått guldtillfällen av hjälp på olika vis från älskad familj. Och det har varit så tacksamt att det är obeskrivligt. Men jag tänker inte ta ifrån oss. Särskilt M. Vad han gjort. Helt själv. Timme ut och timme in. En skäggig, älskad man. Som är så cool och trygg och bara kan saker. Ett teamwork utan dess like, oss emellan.

Sommaren var fantastisk. Vi levde livet, badade, njöt av havet och framförallt familjelivet med ännu en ny liten medlem. Och varvade det med jobb med huset. Det gick. Vi visste inte om det skulle göra det. Men det gjorde det. Puh. Så skönt! Huset är tätt och mår gott nu med sina nya kläder och vackerfönster.

Och tänk till våren…. när INTE ställningen ska upp igen…. milda makter. Så skönt.

Och hörreni! Tack för all eran pepp. Den är ju ovärderlig!

Lillafrun

När den världsliga önskningen slog in!

 

Så är det måndag igen. Hej på er!

Jag har precis stått utanför mitt eget hus och fönsterspanat, samtidigt som jag vaggade dom två minsta småttingarna till söms. Det är blyertsgrått och regnet småduggar, men vi har haft uteförmiddag i alla fall, alla barnen och morsan. Gungat och spelat fotboll, cyklat, klättrat på stockarna från fällda träden och lekt i lekstugan. Det var trötta minstingar som bäddades ner nyss. Storebror är näästan sömntrött han med och myser framför barnprogram. Själv passar jag på att sörpla varmt kaffe och kika in här! Vi brukar ju ha tillsammansmåndag, ni vet. Men idag är Brandispappan iväg på brandövning prick hela dagen. Så duktig. Men jag längtar efter honom. <3

Ok. Veckan som var!

Den, på ett sätt mycket världsliga önskningen, om brittsommardagar, slog in! .. och målarpenslarna har gått varma!

Titta. Jag tappar andan lite. Så gullig papps.

Och se så lycklig han är, för vår skull. Där hade han preciiis målat det sista penseldraget med vit färg av det allra sista lagret. Pappa och M hjälptes åt i onsdags och blev klara med det vita då. Vilka lyckans ostar vi är med våra päron, jag och M. Allra mest för all kärlek vi får och lyxen över att få se barnen tillsammans med sina mor- och farföräldrar.

Jag var inne i hemmet och skötte om barn och systrar och hon som håller min Minsting i famnen här ovan; min Mamma. Visst äär det vackert med händer? En liten livsoerfaren, bekymmersfri, mjuk liten hand. Ovanpå en hand som levt många år, har hjärtat fyllt av livet och är den finaste Mormorn på jorden.

Var var vi?

-Vi bromsade in för helg. Vandrade ljuvlig morgonpromenad med syster- och Torehunden-sällskap. Det pärlades armband och byggdes pussel i massor. Sömnkontot tankades. Och söndagen igår, med värmen, tystnaden uppe på fjället och skogsluft i massor. Det gjorde gott för oss alla. Och mellan allt energitankande har jag och M gett järnet med det sista målandet.

Igår. När mörkret lagt sig och M kom in med pannlampan lysandes efter att ha dragit sista penseldraget, barnen ätit egen middag för längesedan och jag lagat sådär riktig farmorsaktig söndagmiddag, med stek som gottat sig i ugnen läänge och sås som smakade mammalagad och så.

Då firade vi.

Åt gott. High-fivade. Och skålade för oss.

Det är knappt så vi kan ta orden i våra munnar, men ”vi är klara med brädfodringen”. Alltså. ”Vi är inte klara förrän vi är klara”, säger vi. Inte förrän byggställningen är nere och stuprören tillbaka på sina platser och så… men ja, kära hjärtanes vilken lättnad. Det är ju så vansinnigt världsligt, husrenovering liksom.. spelar ju roland i stora livet. Det glömmer vi aldrig. Men, ja.. ni förstår ändå kanske. Det är många timmars hårt arbete bakom allt. Huset är tätt och vi hann innan vintern. Puh så skönt! Lovar att återkomma med färdiga efterbilder snart. Dom längtar vi till här hemma.

Vi hörs snart igen!

vi ska fortsätta Världens Tröttaste Måndag här. Tänkte tanka mig med en promenad lite senare. Hoppas att ni har en god veckostart! – glöm inte att tanka med frisk luft och rörelse, i alla fall några gånger i veckan.  Allt räknas. Och minsta lilla gör gott för kropp och knopp. Nu börjar höstmörkret göra sig påmint…!

Lillafrun

Lyckliga födelsedagsstunder och bilder på älskad Drömgård!

Vilken födelsedag det blev.

Födelsedagsmorgonen, förstås. Ja, för det första.. allt som man sätter ”födelsedags-” framför, blir hur festligt som helst. Så jag har födelsedagsgympat tillsammans med min lilla flicka. Och födelsedagstvättat (haha!), men bara lite.. skulle ju ge mig själv så ledigt som möjligt idag.

Och blivit såå gratulerad att det inte är klokt. Från älskade Storfamiljen med skönsång i luren, söta meddelanden och kort i postlådan. Och från vännerna. Och er här inne i min lilla bubbla, ni har ju liksom också blivit som mina vänner… och ibland, när jag leker med tanken ”tänk om jag skulle sluta att blogga”… så känns det smått otänkbart. Men man vet ju aldrig förstås. Det som är allra roligast är att ni är så bjussiga och ”pratar tillbaka” till mig. Det ger mig sån glädje.

Älskade såå, den där Födelsedagsturen ute på stubbåkern. Från vilken ni strösslas med bilder nu.Solen och vinden mot kinden. Sovande barnen. Och kameran kring halsen. Underbart, tycker jag. Dagen har haft en så ompysslande känsla. Själagod.

När vi kom hem till gården igen, passade jag på att knipsa några bilder på gården och huset.

Det är Höstig och så vacker skrud på alltsammans!

Tänkte knåpa ihop ett litet inlägg med före- och efterbilder snart. Det är så peppigt med såna.

Vi är så himla nära vårt absoluta drömmål (att hinna precis lika mycket som förra året.. det vill säga hälften, så att vi därmed blir heelt klara med hela rasket innan vintern kommer).

Tredje Väggen!

Vi står varje dag och glor väderprognosen och kanske, kanske levereras några ”brittsommardagar” till veckan då vi tycker att kära linoljefärgen har det varmt och torrt nog. Och vi därmed kan sista varvet, på Den Fjärde väggen!

Men en skymt av färdigt hus ser ni här i alla fall;

.. en liten offerbräda ska till där bara (ni vet brädan allra längst ner). Och lite sladdskrufs som ska snyggas ihop. Men aaalltså, så otroligt vilken skillnad det blev med nya fönster och brädfodring..Så noggrant, idogt vackerarbete bakom detta, så det går ej att beskriva nästan. Täänk er sedan ett rött lertegeltak på det där.. oohlala!

En annan stund som förgyllde dagen?

..Det där Födelsedagsmellisfikat tillsammans med Minimannen, när småsyskonen sov. Prinsesstårta ute på verandan, i ljuvligt Födelsedagsväder.

Stilig Födelsedagskissemiss, va! (som firade mig med kräka på hallmattan…hah!)

…Äta Födelsedagsmiddag ej lagad av mig själv utan av den där älskade skäggige. Och till kvällen följa med lilla vännen S på sin allra första egna kvällsaktivitet.. efterlängtad prova-på-dans-kväll. Avsluta dagen, med sovande barn och bara jag och M-tid.

Så många lyckliga små stunder att stoppa i min hjärteask.

Tack, tack, tack för alla gratulationer fina ni! <3

Lillafrun