av Emmeli | sep 7, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Stora Lilla Familjen, Träning
Nästa år bara ska jag så egna luktärtor. Jag kanske har sagt det 25 gånger senaste dagarna. Minst. Jag hoppas dom ska tycka om den där varma, soliga väggen vid gula Gårdshuset. Jag tror det kan bli fint där. Det är Storan som kommer med dom till mig nu. Och hon kommer inte bara med Luktärtor. Utan med det där jag uppskattar så. Syskonkärlek. Till sin Lillasyster.
Onsdag!
Jag kände mig lite som Ior i morse. För det första rätt trött efter en ovanlig natt. Lillvännen S drömde en massa och kom sedan över till våran säng och snodde runt som en propeller vilket gjort att sömnen inte varit på topp. Jag låg lite på aga för att vaka så inte Lillan skulle få sig en Storebrorsfot i huvudet eller så. S brukar inte sno runt på det där viset, om han dyker upp hos oss. Han bearbetade väl något, tänker jag. Jag är i alla fall tokkänslig på dålig sömn…. så jag har fått vad jag skulle klara av tänker jag… det vill säga barn som tycker om att sova. Annars skulle nog deras morsa vara ett monster. Ett gråtande sådant. Ja, eller också skulle man klara det också…
I alla fall.
För det andra, så pussade jag mannen hejdå här på morgonen. Nu drar hans uppdragshöst igång på riktigt liksom. Med dom där långt- borta-uppdragen, menar jag. Efter månader tillsammans, så känns det så vansinnigt konstigt att börja med den sortens liv, igen. Men det ingår ju. Det vet jag ju. Och vi trivs ju egentligen med det också. För det har verkligen sina fördelar. Fast just i morse hade jag glömt, ja precis varendaste en. Typ.
Det låter ju inte klokt, ”nu har dom varit hemma tillsammans i månader, haft hur mycket tid som helst och världens absolut lyxigaste sommar.. och så har hon maaage att vara deppläpp dag ett på första långa uppdragssvängen!?”…
Ja. Lite så kan man ju tänka och tycka. Så det känns som att jag borde hålla snattran, liksom..
Hösten innehåller alltid mest uppdrag för M. Såna där långt borta. När han först är ute på vägen och kör Rymdskepp i miljoner mil (det vill säga; jag är en orolig fru att något ska hända honom). Bor borta på hotell i en triljon nätter och inte kommer hem och kryper ner bredvid mig om kvällen. Och så vidare.
Men, han kommer ju hem. Och då finns han där. Tusen gånger om. För han är min finaste M. Alltid varit och kommer alltid att vara.
Det är bara mitt känsliga jag som i förändringens skede tycker det är som jobbigast. Jag vet ju att, bara tåget är igång, så är det charmigt det också. Förresten, så vet jag inte alls den här gången. För det är ju alldeles nytt för mig det här. Att vara HemmaMamma. Med S så var jag ju hemma i ett halvår, ni vet. Sen flätades högskolestudier samman med mammalivet. Nu ska jag bara få pyssla med det här lagliga som känns alldeles olagligt mysigt.
Bara jag vet att mannen är på plats, resan gått bra, så ska jag nog börja må gott i det här också.
Det är bara att titta på den där lilla leende bäbisflickan eller tokroliga tvååringen. Så blir allt bra.
Ser ni?
I bakgrunden av den där vackerbuketten? Mina två stjärnor. Mina skatter.
Efter att ha lämnat förskoletaggad pojke, matat och sövt liten flicka, bäddat några sängar och dundrat in lite tvätt i tvättmaskinen och så vidare. Då kom Storan. Vi drog ut på gräsmattan, i stora stormen. Med Lillan sovandes i vagnen bredvid, testades ett nytt passupplägg tillsammans, som slutade med hundratals utfallshopp, en massa kettlebellsvingar plus en herrans massa axelpressar, armhävningar, rygglyft och vinglande plankor. Inte klokt vad jobbigt det var. Men himla trevligt och kul mitt i allt. Och det bästa; efter träning och prat med S, så kände jag mig så mycket bättre till mods. Jag säger ju det; Hon är min alltiallo. Storasyster, Lill-mamma, Bästa kompis. Och faktiskt till och med kollega, när jag pysslar med sånt. Inte klokt, egentligen. Så värdefullt.
Några onsdagstankar från en mamma, som snart ska ta lilla bäbisen i syskonvagnen för att hämta hem en älskad Storebror från förskolan.
Ta hand om er, ni också!
Lillafrun
av Emmeli | sep 6, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Vilken tisdag!
Det måste ju typ vara olagligt att få ha det såhär bra. Precis så känns det. Känner mig som världens lyxknös som får ha tid till allt det som jag tycker är så mysigt och roligt och allt det där. Vara HemmaMamma, alltså. Med allt var det innebär. Jag kan absolut vara trött som stryk ibland, men det är liksom ändå en trötthet som har kärlek i sig. För den är kommen av just det. Kärlek.
I morse lämnade jag Minimannen på lekhaket några timmar. Såå skönt att förra tisdagens ledsna lämning kanske var en monsterlämning som inte tänkt dyka upp på i alla fall ett bra tag, igen. Jag drog sedan ut Juniflickan på långtur med vagnen. Kände att åh, nu är det verkligen den där hösten jag fantiserat och drömt om. Nu är jag mammaledig. Sådär på riktigt, liksom.
När vi kom hem var det matdags för Lillan. Bäbisgos. Och sen, när hon somnat igen, fick jag ett ryck och gjorde vad som står som en utav punkterna på Höstens Lista.
Det vill säga, byta storlekar i barnens klädlådor, röja bland barnkläderna uppe på vinden, städa i ordning bland en herrans massa kartonger och sedan shoppa på bästa sätt, genom att dra ner en massa ärveskläder. Jag blev såklart lite sentmental när pyttepyttestorlekarna bäddades ner tillbaka i sina kartonger..
”Men det är ju fantastiskt att dom små liven växer”. Jaag veeet. 
Alltså, hur bra!? Att ärva, alltså.
Lillan ärver av Storebror. Kommer så ihåg hur söt han var i den där gulrandiga. Och Storebror, han har fått ärva massor av kussarna. Så himla värdefullt. Jag är så förtjust i den där bruna fårdressen och blev så glad när jag hittade den i en storlek till uppe på vinden. Ren och skär lyx. 
Den där punkten tog sin tid, men var såå skön att få checka av. Jag firade med ett styrkepass i hallen. Och lite förvällning av svamp!
Innan hemmet plötsligt gick från med-bara-minibäbislugn, till full-fartig;
Liten hämtades från Förskolan och till sin lycka fick han även hämta hem sina kussar från skolan idag. Jag gillar skolan!, sa lillvännen där han gick och precis hade blivit omfamnad av sina gulliga kussar. Förstå vilken lycka. Små människor, i lite, lite olika åldrar. Som är kusiner och tycker så mycket om varandra. Snacka om något som värmer ett mammahjärta.
Sen hamnade vi till slut allihopa i lilla byn, hos barnens mormor och morfar. Så mannen och jag, alla barnen, Kussarnas mamma, Storan. Och moster M. Moster G och Morbror S. Vi, har haft typ världens mysigaste tisdagkväll, där hos mina päron. Moster M hade lagat palt som vi åt så det stod ut genom öronen på oss. Mina gullungar fick syskonpresenter och ja, kvällen var bara så fin.
Med magar mätta, ögon trötta och hjärtan varma. Åkte vi till sist hemåt Drömgården igen. 
Med två sovande stjärnor i baksätet.
Nu sitter jag i Salen och har tänt ljus i kakelugnen och det är så himla mysigt.Ska njuta sista stunden av den här dagen innan mina ögon slocknar för dagen.
Jag hade ju några dagar förra veckan när jag inte riktigt kände igen mig själv. Kände mig lite si och så. Men som alltid när små dalar dyker upp, försöker jag bara ta emot dom på bästa sätt. Tänka Jag är bara människa och liksom låta mig vara, på så vis. Dag för dag, sedan konstaterandet, blir knuten bara mindre och mindre. Och idag har jag känt mig alldeles över-livet-nipprig. Så himla, himla underbart.
Mammalivet på en pinne!
Hoppas att Du haft en fin dag. Natti!
Lillafrun
av Emmeli | sep 6, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Efter frukost gav vi oss ut för att göra något vi längtat efter.
Plocka äpplen från vårt eget äppelträd.
Finaste pojkarna på jorden.
Som det känns lyxigt, alltså. Att vi får ha så mycket tillsammanstid, hela familjen. Nu när jag är HemmaMamma, så känns det mindre påtagligt när mannen reser iväg på sina uppdrag. Jag menar. Då, när han kommer hem, och är jättehemma i flera, flera dagar på raken. Då är ju också alltid jag, och barnen, hemma. Så vi hinner ses och mysa massor. Känns så värdefullt. En livets Lyx. 
Och det där vi pysslade med igår, är sånt som jag bara älskar. Ett så mysigt familjeprojekt. Alla hjälpte till, på sitt lilla vis…
Lilla Juniflickan hjälpte alltså också till, på sitt vis.
Elva veckor gammal idag och helt och hållet underbar. Lyckan som sprider sig i kroppen när hon ler mot en, med det där lilla tandlösa leendet och dom glittranden ögonen. Att pussa dom där persikolena kinderna. Hålla lilla handen i min. Höra hennes andetag. Se hur hon blir alldeles glad när hon ser sin Storebror. Bli gråtig av att han, världens finaste pojke, säger jag ääälskar diig, Juni! x antal gånger om dagen.
Åh.
Och där; en mamma som konstaterade att hennes kropp mådde bättre än dagen innan. Precis hur skönt som helst.
Sen kokades det äppelmos, lingonsylt och gjordes småpaket av persilja som frystes in. Det är höstskörd nu. Frysarna fylls. Det saftas och syltas och plockas bär och svamp. Och man känner sig så rik att det inte är klokt.
Men vad jag känner mig mest rik utav, är det här;
Ni förstår precis vad jag menar, det är jag alldeles säker på.
Det blev eftermiddag och två småkusiner kom hit till gården och lekte med morbror M och liten Minimankusin. Mamman, det vill säga Storan, och jag. Vi gav oss ut på en sån där tur jag tycker så mycket om. Bara hon och jag, i skogen, småflåsandes upp för backar, med svampletarögon. Vi hamnade på hög topp, så vacker att man nästan tappade andan lite. Där satt vi, skalade varsin mandarin, pratade lite livet och såg ut över vad som var så vackert där med glittrande vatten i kring. Vår lilla by.
Jag hade dopat mig med vad jag typ aldrig tar (alvedon), och som verkligen hjälpte och gjorde att jag kände mig skitpigg. Tänkte att jag nog skulle få sota för det senare, men så blev inte fallet. Väldigt tacksamt.
Och den där grejen att efter några timmar borta, återigen få rulla in på gården, den där makalöst vackra hösteftermiddagen. Med lagårdsdörrar öppna, en drös ungar som sprang och lekte, Drömdörren på glänt i till huset och solen mjuk och som det vackraste glitter över hela alltet. Dessutom med en massa kantareller med hem. Faktiskt rätt och slätt hur fint som helst.
En sån där dag som åkte rakt in i hjärteasken. Vackra September.
Lillafrun
av Emmeli | sep 4, 2016 | Emmeli funderar, Stora Lilla Familjen
Det där;
Lite vad som speglar vår dag. Eller rättare sagt min dag. Efter att jag sprungit den där rundan i morse, ätit frukost och liksom varvat ner. Då bara small det till. Och dom där benen som var så otroligt tunga under rundan, gav sin förklaring. Plötsligt hade jag febervärk och ont i varenda kroppsdel. Inte sådär frusen, men med ond kropp.
Pojkarna gick ut på vedbacken och var precis hur söta som helst. Och jag och min flicka gjorde varandra sällis under skön filt och vackerblå kudde.
Sen har dagen mest varit så. Typ det enda kraftryck jag gjort, förutom dom där kilometrarna i morse, var att bada och natta barnen medan mannen var ute och sprang. Helt och hållet nödvändig vila.
Bortsett från att jag känt mig lite 99 idag, så har det är varit en så fin helg. Och nu skulle ni se oss; mig och mannen. Uppkrupna i soffan, med en herrans massa ost och kex och dessutom varsin liten bit äppelkaka och den vaniljvispen som fanns kvar från i helgen.
Att må lite halvkyvens, omfamnad av den man älskar och äta en massa gott. Ja, då är det inte så pjåkigt ändå.
Hoppas ni haft en god helg!
Lillafrun
av Emmeli | sep 4, 2016 | Emmeli funderar, Laga, Baka, Äta, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Söndag!
Efter första frukosten för Lillan bäddade jag ner henne bredvid den där människan jag är så glad är vid min sida precis varje dag. Lämnade tre sovande och gav mig ut med snabbskorna på. Kändes tungt, småsömnigt men var ändå så skönt.
Nu är det söndagfrukost som gäller.
Termosen är fulltankad och min kaffetokiga, den där skäggige, är mycket nöjd. Och jag blev plötsligt så sugen på rostbröd med den där marmeladen jag gjorde för någon vecka sedan. Krusbärsmarmelad. Så, det känns som en lite finare frukost.
När man har hembakt bröd hemma hela tiden. Godaste jag vet. Men plötsligt kan det kännas som lyx med en skiva köpes. Tokigt. Människan är en intressant varelse, minst sagt.
Vi tänder ljus, sörplar kaffe, bäbis- och Minimangosar, och enas om att det är riktigt innemysväder. Ni vet; blyertsgrått och regnigt. Skön luft under morgonrundan, mao.
Söndagmorgon på Drömgården.
Ha ett skönt avslut på helgen idag, alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer