av Emmeli | maj 14, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Trädgård & Odling
Mamma? Kommer du snart, eller?
…
Å, nä…
-Ibland blir det verkligen, verkligen, verkligen I N T E som man har tänkt sig. Så startade våran helg. Men inte så mycket värre än så. Inga allvarligheter. Och då får man ju vara mer än glad, såklart. Men nä, fy fasiken vad sura vi blev.. särskilt jag och mannen alltså. När vi vaknade natten mellan fredag och lördag, av att den där älskade skägige var grön som en gurka i fejjan och vi på en gång förstod vem som kommit på återbesök. Jädra Herr Äckelsjuka. Den är överallt och än fast vi höll oss hemma en drös med dagar.. så betyder det ju inte att vi inte kunde råka ut för den igen. Tack och lov verkar vi i alla fall köra en-i-taget-stilen. Så denna sväng blev det jag som kokade blåbärsoppan och servade man och barn så gott jag bara kunde.
Men vi hade ju såna drömmiga planer igår. Så det var lite surt. MammaMormor och PappaMorfar skulle komma tidigt på morgonen. Med rullade köttbullar, arbetararmar och leka-med-barnbarnen-lust. Det var en Arbetsdag inplanerad. En mycket dyrbar dag för mig och M, alltså. Vi jobbar på här hemma så mycket vi bara hinner. Balanserar småbarnsliv med renovering och jobb och så vidare. Så två par extraarmar en dag, är liksom mer än guld värt. Men.. köttbullarna är frusna och mina älskade päron kommer nog en annan dag i stället.
Det var lite motigt i början av dagen… fast inte lång stund. M hade ju avverkat nattens äckelpäckel och låg sedan bara och sov och sov och sov och sov där på sofflocket. Och jag njöt på knasigt vis, av synen. Han är lika o-bra som jag på att dra i handbromsen, så det var skönt att se honom vila. Samma knas-sköna känsla var det för mig förra veckan. Så nu har vi haft varsin sån där sväng; varit nere i Kloakerna och vänt tillbaka, med vår-iver och arbetsglädje deluxe. Det är det bästa med att ha varit sjuk; att man är så förbaskat glad över att vara sig själv igen. Sån lyx och lycka!
…
Och Hurra!!. Vårens Första Dag. Så kändes det. Det var heelt ljuvligt väder. Jag och S drog till och målade våra pallkragar.
Och ja, det kan tänkas att det stundvis fullkomligt flög färg i luften, att gräsmattan var läskigt röd här och där och att morsan var meeer än nöjd (och småsvettig) när dom där fyra pallkragarna var färdigmålade. Han har fart, den där Minimannen. Om man säger så..
Och sen var det bara jag och Lilla Juni för en stund. Storebror hade smitit till Farfar… fastän vi sa att Basiluskan kunde hoppa till honom också. Men S blev lovad av Farfarn, såklart. Dom är ju som ler och långhalm dom där två.
Jag och J roade oss fint. Hon njöt lång stund i gungan, medan mamman puttade på och samtidigt blundade mot solen då och då. Så spatserade hon med hennes småhänder i mina, längs efter grusvägen. Och så lektes det i sandlådan. Himla trevligt. Allt, förutom ett Salle-Balle-bajskorvar som jag just skulle göra sandkaka utav..
Vid middagstid gjorde jag jordens softaste, men mycket uppskattade middag; ugnspannkaka. Skjutsade in den i ugnen och medan M passade den så var jag och J ute på ljuvlig vårpromenad. Sen väntade pannkaksfest, med vispad grädde och varma hallon och en ytterdörr som stod på glänt.
Pojkarna somnade tidigt och jag hade kväll med Lillan. Hon som egentligen hade somnat för natten men blev väckt… av den där lilla, lilla människan med den stora, stora viljan. Som var så trött att han inte visste vad han hette. Så, det lät för mycket, kan man säga. Sådär för-mycket-att-till-och-med-ej- lättväckta-J-vaknade efter tag. Med Bästa Sortens Powernap i lillkroppen…. nåväl. Hon var med mig och grejade bara, och somnade sedan om igen.
Då dejtade jag mig själv där på kökssoffan under sena kvällen. Njöt av tystnaden, lugna stunden, det ordningplockade hemmet och nyskurade köket, vetskapen av att det där tvättberget var undanvikt och smaken av dom där digestivekexen med brie på. Vilan innan natten, helt sonika. En himmelsk stund för en mor.
Idag vaknar vi till söndag. Natten har varit god. Så skönt. Fast, jag vågar inte ropa hej! alls… det känns som att den där Herr Äckelsjuka retar oss. Har stått i en och en halv vecka efter morsans insjuknande och sen bara lurat bakom knuten och nu säkert inte alls ha släppt taget.. även om det känns så nu. Vi kan ju hoppas, i alla fall.
Pappan är mycket piggare idag, så idag kanske vi kan få lite tillsammanshelgkänsla. Om vi har tur!
Ha en fin söndag, alla ni!
Lillafrun
av Emmeli | maj 13, 2017 | Emmeli funderar
Barnens röda pellis. Vacker, visst?
Den får mig att sucka. Sådär åh-så-vacker-du-är-suck. Lycka. Samtidigt som det nyper tag lite i magen. Ja.. Snart, snart, snart drar njuteri- och vackerhetstiden igång, på det där särskilda sommarsättet…
Det där är min och Sixtens björk. Vi har gått och tittat på den varje dag jagvetintehurlänge. Ska det inte bli blaad snaaart? säger vi till varandra medan vi i nästa sekund konstaterar att det är lite för kallt ännu. Men kanske, kanske, idag?
För idag är det varmt. På vårigt vis. Och det liksom pirrar i hela kroppen.
….
Kära nån, alltså. Jag som aldrig brukar hinna/prioritera att lyssna på poddar och sånt där. Gjorde det en dag här i veckan. När jag åt lunch med mig själv. En Underbar Pod. Till viss del var det verkligen som om Clara satt och sa mina ord. Så himla skönt på ett sätt. Att man inte är ensam, liksom…
Till exempel; Clara, vilket är den ena av dom två poddarna, grät genom hela avsnittet. Och jag kände igen mig så förbenat.
Igenkänningsfaktorn från min sida rörde hur dom pratade om att Njuta och det där att älska … ”en baksida av att älska…. när man älskar, har man så mycket att förlora”. Bitterljuvt.
Många gånger njuter jag så mycket att glad-känslan också blir alldeles melankolisk. Förstår ni? Jag är så rädd om det jag har, liksom.. Livet. Fyllt av massa vackert. Som människor man älskar och vill ska bevaras i ask och aldrig åldras. Som blommor man suckar åt och aldrig vill ska blomma över. Som längtan efter dom där sommardagarna med varm gräsmatta, solvarma jordgubbar och ljummen vind…. och tiden.. som är just nu. Där allt bara känns så fantastiskt.
Nya knoppar, betyder att det gått ännu ett älskat år sedan sist…
…
Dom pratade om det där med att typ bli stressad av att vi nu är på väg in i en tid, där allt bara är så förbenat vackert att man nästan blir lite tokig för att det är så svårt att ta in allt.
Alltså… sån igenkänning där!!
Är ni likadana?
Precis, precis så tycker jag i alla fall att det kan vara. Hela året är vackert på sitt sätt, ja visst. Men håll med om att det är något alldeles särskilt med vad som väntar, alldeles nu och framöver?
Ljuset. Varmare vindar. Alla fåglar som sjunger så magiskt. Allra särskilt om morgnarna och kvällarna. Och våra Norrlandssommarnätter som är alldeles ljusa och så vackra att ord ej finns. Och alla ängar fulla av blommor. Att gå barfota mot grusvägen. Badplaskande. Jordgubbsätande. Tillsammanstid. Åh. Och så vet man att den där känslan man hade när man var liten, att sommarloven var oceaner långa.. den finns inte på samma vis. Nu. I vuxen tid. Nu svischar tiden mest hela tiden.
…
I år är jag så löjligt nöjd över att jag går hemma här på vår gård och kan titta på våra träd och naturen och verkligen insupa och hänga med. Ja, nu har det ju gått så långsamt med våren att till och med jag hunnit med och känner mig redo för den där explosionen utan att (fast man ska inte ropa hej!) att få allt för mycket å-kära-nån-det-är-så-vackert-att-det-smärtar-känsla..
Nåväl.
Jag är en känslomänniska. Så är det bara. Och jag älskar mig för det. För det är bland annat det som gör mig till den jag är. Jag kan bli jätteglad och tycka saker är jättevackert. Mycket, mycket sånt. Och så blir jag jätteledsen och skitarg och allt det där andra som livet bjuder på, också. Allt i kubik. Så då har jag min bättre hälft och klippa som liksom håller i mig. Kramar mig lite extra när jag behöver det. Och tittar älskvärt med värme på mig, när jag står vid mina träd och utbrister, likt Ferdinand.. ”åh Martin, titta…Det är så vackert…”
”Sommarsentimentala svängen som du får, varje sommar….”, sa Erica till Clara i podden….fast det kändes som om hon sa det till mig. För precis så är det. Så bitterljuvt på något vis, ja.
Men nu kör vi, alltså. Jag är tusan redo. För Känslor och Vackerheter extra allt. Bring it on, knopparna. Brist nu. Nån himla gång!
Lillafrun
av Emmeli | maj 12, 2017 | Emmeli funderar, Liten 3 år., Mammalivet, Norra Drömgården, Recept, Träning
Mamma, jag äter så mycket jag ooorkar! . Sa han. Med samma entusiasm som den där karamelldamen i Pippi LÅngstrump, ni vet. Hon som blir alldeles till sig när hon får oj, oj,oj en hel GULDPENG! av Pippi och sedan utbrister just det; ja ät så mycket ni oooorkar!
Jag började nästan undra i morse när vi vaknade, om det vilar något slags otursmoln ovan oss.
..Just på fredagarna.
Har det inte varit rymmande splitternya studsmattor som flugit iväg i vårstormen. Har det varit småttingarna som inte mått helt hundra. Eller fredagen där efter, då det var mamman som knappt kunde stå på benen för att hon var så vimmelkantig och som sockerdricka i hela kroppen. Den här fredagen vaknade vi i den där nyss-renbäddade sängen.. full av en älskads lilla olycka. Sånt som händer, såklart. Men det hade varit gott att kliva upp i det där nystädade hemmet och bara njuta av gårdagens fix och tvättande och slippa tvätta ännu mer sängkläder och krångla på.
Mitt i allt kom jag på att; som om LIVET bryr sig i att det är fredag, Emmeli. Såhär är det. Det är väl ingen fara, EGENTLIGEN!
Och med det tänkt,blev det fredag.
Friska hela högen, det är vi ju. Bästa <3
Jag älskar ju att få sova i renbäddat, så det blir gott ikväll igen.
En herrans massa koppar kaffe kokades och termosen fylldes och gjorde sig redo för en hel fredag.
Och så synen av dom där två sittande bredvid varandra vid matbordet, som gör mig så himla lycklig. Oändligt tacksam.
Så fixades det chokladigt och gott.
Och hemmet är faktiskt helt njutbart, att det helgfixades redan igår så det bara är att gör mysiga saker idag.
Morsan har hunnit träna ett fredagsfyspass också som brände fint i musklerna. Fredagsfys före Fredagsmys, liksom..
Nää.. det där med träningskläder är inte så knussligt, det heller. En hålig långkalling och en pinsamt mycket använd amnings-sport-bh. Svettig och stark kan man bli ändå!
I frysen väntar nu chokladbollar och chokladkaka… ja, vi rullade en del och gjorde kaka av en del av smeten. Receptet hittar ni HÄR. Bästa, bästa tycker vi här hemma! Så strax väntar fredagsfika. Kanske trotsar vi tråkvädret och ger oss ut. Det är ju alltid så mysigt med dom där små fika-ute-äventyren.
Hoppas att ni har en fin fredag!
Lillafrun
av Emmeli | maj 11, 2017 | Köket, Norra Drömgården, Pyret 10-12 månader
Å.
Så blev det plötsligt sen torsdag. Och den här dagen har varit sådär att man kunnat blivit yr för mindre. Jag fick strålande julstämning där ett tag…Och blev förbaskad på kuppen. Jag vill inte ha julstämning nu. JU! När jag och Lillan svischade iväg för att hämta hem Storebror, fullkomligt vräkte snön ner. Det är fasiken inte okej. Inte. Inte.
Men det där är som glömt nu. Gräsmattan är framme igen och jag sitter här i vårt gammkök och avfyrar gusis-vad-jag-har-det-bra-suckar. En efter en. Barnen har det bra och sover gott. Det är alldeles nyskurat. Det där nya ljuset på köksbordet är alldeles perfa rosa och sprider sommardoft.
Jag och Lillan hjälptes åt att städa klart det sista ikväll. Så firade sedan den nybadade flickebäbisen med kvällsfika därefter, som ni ser. Pojkarna var iväg på eget äventyr… sånt där som hade med skruva med bilar att göra. Skittråkigt. Fast det tycker inte dom!
Det var så fantastiskt vackert med mjuka kvällssolen som sken in i köket. Mitt favoritrum här i huset. Nu har solen gått ner sedan ganska länge, men det är liksom inte tvärmörkt… underbart. Nu har jag stor vårlängtan och även snudd på sommarlängtan.
Lillafrun
av Emmeli | maj 11, 2017 | Emmeli funderar, Mammalivet, Pyret 10-12 månader
Det där med igenkänning.
Jag tycker att det är sån skön grej.
Känslan av att inte vara ensam, liksom.
Det kan handla om, som den här morgonen… Lillasyster.
Så himla, himla trött alltså.
Vaknade inte fastän det dånade alarmsignaler runt henne.
..Och Jag är också trött idag.
Vi känner samma-lika.
Hon, för att hon kvällssuddade lite längre igårkväll då dagen varit så supersovig. Och jag, är trött hela jag. Har smått svårt att gå, lyfta bäbisar och det där med att sätta sig ner är typ värst… Självförfållad Drömmig Träningsvärk, mao. Så nä, det är ingen klagan. Bara ett konstaterande, med ett litet yeah! i kanten. Humöret är det inget fel på i alla fall!
Till slut blev det morgon. Efternattenvarma lilla bäbisen. Med ruffsig frilla och uppsprucken pyjamas av blöta blöjan.
…
Och igenkänning nummer två idag? Var då den stackars mamman fick lämna sin söta lilla unge ledsen, på Föris. Fy farao alltså. Trots att det är Världens Bästa Föris med Finaste Fröknarna. Mammahjärtat, är Mammahjärtat. Jag är ju sämst i hela den här världen på att gå därifrån om S haft någon morgon där han inte velat det. Jag krånglar till tusen då. Så att jag hellre får sladda mot jobbet i räser-räserfart eller stå där i tjocka täckjackan och svettas, eller ja… En gång kom jag visst till och med hem med två ungar igen…. det var längesedan, i höstas nån gång, men jag minns hur M flin-tittade på mig den dagen. Sådär med, du-är-knasig-men-jag-älskar-dig-ändå-blick.
I alla fall.
Så kändes det så himla fint, att få säga till henne att Jag förstår hur det känns… Och mamman sken tacksamhet av bara dom få, få orden.
Tänk, vad lite, kan göra mycket?
Lite medkänsla. En sketen torsdag när snön är så jädra tjurig och fortsätter falla. Att bara le mot någon du inte känner, säga hej till den du möter, skicka ett hjärte-sms till den du håller kär. Eller utbyt några fjuttiga ord, med den där mamman som ser ut att behöva. Precis. Precis. Det.
Igenkänningsfaktor gånger två idag, alltså. Och liten uppmaning.
..Skadar aldrig. Tänker jag.
Ta hand om er. <3
Lillafrun
Senaste kommentarer