Utevistelse i god miljö, en härlig hage där hästen kan röra sig fritt i alla gångarter, ha möjlighet till väderskydd osv.
Sällskap, med hästkompisar förstås!
Möjlighet att tugga, tugga och tugga… I frihet betar hästen 14-18 timmar per dygn.
Tre behov att uppfylla för hästen, för att nå målet Glad, Välmående Häst.
Lägg förstås till vatten, salt, mineraler, fysisk och psykisk stimulans, hov-verkande och annat kolijox. Men dessa tre grundbehov är Stora ABC. Så tänker vi. Säger inte att det här är Det Rätta. Bara att, såhär gör vi. Och knusslar inte så mycket mer än så. Utan försöker erbjuda våra hästpojkar ett så naturligt liv vi bara kan.
Tugget…
Helst, hade jag haft en stor bal med (energisnål) foderhalm som hästarna fick tugga bäst dom ville och gett torrhö/hösilage för hullet. Men B-planen, torrt, hösilage har fungerat väldigt bra också.
Våra hästar har tillgång till tugg dygnet runt. Men som ni ser, så låter vi inte hästarna tugga med fulla munnar dom där 14-18 timmarna om dygnet. Vi sätter ett slowfeedingnät om hösilagebalen. Tre gånger tre centimeter är maskorna och pojkarna har sån imponerande teknik på att fånga höstrån, dra ut strå för strå, vara världsnöjda över att få sitt tuggbehov stillat men (!) får inte i sig på tok för mycket hö.
VI ”hissar upp” nätet i taket på Foderbordet och släpper ner nätet eftersom, så hästarna kommer åt balen även när den blir mindre.
Foderbordet byggde Snickarmannen i ett nafs och ni är många som undrat över ritning/beskrivning av den.
Den kommer här, varsågoda!
Våra hästar går ute, jämt och ständigt. Lever i en så kallad lösdrift. Vi tar aldrig in dom på box, om inte någon hästpojke skulle bli sjuk och vi därmed är tvungna.
Hästarna strövar nu runt i en kuperad vinterhage, som både har träd, stenar och ”spring-ytor”. Ställen för skugg- och vindskydd. Tillgång till en stor ligghall med öppningen mot söder och bäddad med en tjock spånbädd att gossa ner sig i. Där hästpojkarna kan gå in och ut som dom vill. I stora vattenbaljan finns färskt, ljummet vatten jämt och ständigt. Vi ger salt och mineraler. Och också (vid pälssättning/pälsfällning) en dutt av ett funktionsfoder, Primero TOTAL, ett spannmålsfritt energi- och fiberrikt koncentrerat foder, lågt i stärkelse och utan tillsatt socker. Hästpojkarna ääälskar det!
”Hej hej hej!”
Att berika med rödgran från skogen, är också finurligt och något som uppskattas att få pilla på med (om inte ett äpple står inom en meters avstånd förstås ;)) . Grantugg ger både tankeverksamhet… oooch så får det tuggas. Och det, äär ju så härligt om man frågar en häst!
Vi umgås väldigt mycket med trion i hästhagen. Det är inga vildhästar vi vill skapa, liksom. Nä, vi hänger tillsammans, löser världsproblem ihop. Knyter ann och skapar ömsesidig kärlek. Hästarna uppfyller något helt enormt viktigt inom oss. Än om det främst var en tanke att denna hästlängtande, hästmule-törstande mor skulle få tanka energi med dessa djur igen. Så har det här blivit ett familjeintresse. Och även den lugnaste filbunken jag känner, min älskade make, erkänner att han också mår väldigt gott av att samarbeta med dessa djur.
En ny morgon tillsammans med alla barnen. Känns som den största av gåvor, varje dag.
Kaffebryggaren harklar sig samtidigt som vi sveper gröt och yoghurt och mjukmackor. Det är ganska så geggigt till sist då han till vänster om mig har en tendens att avsluta måltiden med att KASTA iväg resterna, dit dom vill, med vinden. Storasyskonen skrattar gott åt sin Lillebror.
Efter dagens första diskröj, går vi ut på gården. Det är strålande sol och vi har hela dagen framför oss. I lagården är jag nästan överflödig. Lillebroren står och öser foder i hinken. Lillasyster skruvar på vattenkranen och Storebror håller i vattenslangen så vattnet hamnar i värmebaljan och ingen annanstans. Hästar kommer och säger hej. Och mumsar vad som bjuds.
Dagen fylls med livet. Vårvinterdagen är mer än god. Vi kilar in för lunch och semmelfix.
Tar fram semmelbullarna från frysen (vi bakade alldeles vanliga vetebullar, där smöret var rumsvarmt och förstås hivade vi i ett par ägg i dubbelsatsen deg också).
Snor ihop Mandelmassa (Mixa 200 gram sötmandel och 200 gram florsocker till så grovt hackat du önskar och rör sedan i två äggvitor. Kart!) och vispar grädde.
Gojsar ihop innanmäte från bullarna, mandelmassa och en skvätt grädde som jag fyller semlorna med. Spritsar grädde och duttar på locket. Pudrar till sist lite florsocker över. Så, klart!
Vi stoppar semlorna i kylskåpet innan vi ger oss ut igen. Klädkaoset i hallen känns inte ett dugg jobbigt. Vi viiill så gärna ut. Till eftermiddagen kommer älskade Mammamormor och Pappamorfar. Jag får presenten att ge mig ut på egen tur, något som under jourveckor ju inte kan ske egentligen. Så gofikar vi tillsammans. Chokladbullar till vissa. Semmelbakelser din andra.
Hujedamig så förskräckligt gott.
Skulle ge er alla en varsin gräddig semmelbakelse från ”Drömgårdens Semmelbageri”, om jag bara kunde. Ofta slår det mig, att den här lilla bubblan inte vore något utan er. Tack för att ni läser och finns här.
Norpa åt dig den där, i tanken i alla fall!
Så efterlängtat, himlagott litet bakverk!
Magarna står som tre hörn. Vi pustar ut, där i solbadande hemmet med skavanker i oändlighet, lika många som kärleken är stor till detta gamla timrade hus. Så kramar vi älskade fikagästerna om och om igen innan dom susar vidare, hemåt lilla byn.
Solen tänker snart gå ner bakom berget, men vi ger oss ut en tredje sväng. Ljuset ger oss alla sån energi. Vi gosar med hästarna, möter pappan som kommer hem från jobbet, tar ut lilla ponnyn på promenad-, och joggtur efter lillvägen. Till sist går vi in genom den där tunga ytterdörren jag alltid är så rädd ska klämma någon litens finger. Känner tröttheten krypa fram, på det där sköna sättet. Efter en dag med massor av friskluft. Vi lagar middag. Samlas kring bordet. Det var inte en minut för tidigt som samtliga fick mat i sina magar. Kurr och gäsp. Och snart väntar nattasagan…
Vi landar i måndag och på sin plats, en liten tillbakablick på veckan som gick, innan vi landar och blickar framåt!
Vi startade med Tillsammansmåndag i vanlig älskad ordning. Vi spelade hockeyspel, friskluftande oss och spelade fia med knuff tillsammans. Magiska stunder!!
Jag tog min premiär-ridtur med Fjödur. Turen gick fint. Galoppen över snöiga åkern, var magi. Vad som hände vi sadlingen (att F blev rädd, slet sig, hamnade ut på mellanstora vägen och orsakade smärre hjärtsnörp i några sekunder..) det låter vi hamna i kapitlet ”sånt här händer när man är en rädd liten Fjäder som hamnat på ny plats, bortryckt från sin trygghet, och nu med alllllt och alllla nya för honom”. Pappa M grejade med vår lilla högt älskade hästpojke och från att vi första dagarna knappt kunde klappa F, så har det redan hänt mycket.
På tisdagen hade jag och alla barnen Kulturdag. Jo, jo! Vi tjavade ner på byn med små och stora ben, hamnade i mamman och pappans ”gamla giftasfestlokal” och bjöds in till en underbar föreställning av den bästa Kulturskolan på jorden. En Musikalisk Resa bjöds vi!
Sen knatade vi hemåt och jag bjöd älsklingar på våfflor och nykokt hallonsylt. Tror ni på barnajubel?
Barnen hade lekstunder långa och röriga som jag vet inte vad. Men jag ÄLSKAR det. Är absolut en städnissa som älskar ordning och reda. Men lika mycket älskar jag synen av och ljuden från barnen när dom är inne i en riktigt härlig lek. Ordning räcker om jag har en stund på morgonen och kvällen innan natten.. där emellan ser det mer eller mindre ut såhär i hela hemmet. Barn ska få leka. Sådetså.
Nej, gråt inte. Det gjorde inte jag. Jag skrattade rätt gott, faktiskt när jag hade omplantering. Av mina ”övervintrade pelargoner”. Superfrodiga redan nu. Verkligen.
Jag gjorde två rysligt fina loppiskap. Kandelaber och söt kopparkittel.
Jag tog en utav Bertils långa sovningar till att sitta ute i vårvintervädret som likande april, för att jobba mig genom mailkorg, skriva utkast för samarbete osv.
Bertilen åt äpple ute i stormen och hade två kompisar som inte alls var intresserade av sitt granris utan på sitt sätt bönade om bad. Om äpplet, förstås.
En endaste femtimmarssväng var storasyskonen på förskolan. Och det räckte för att haffas av Herr Äckelsjuka. Det är tusan inte en schyst tid, Vabruari. Lilla hjärtat. Så tapper. Och tack och lov en lindrig variant och med ingen annan i familjen som blev sjuk.
Fjödur fick stanna själv i hagen för första gången medan dom andra två hästarna var på tur med alla familjens människor. Det var hopp i luften. Magis-snusket verkade ha coolat ner sig, Juniflickan var piggare. Alla var ute och tjavade runt åkrarna, solen sken och det var goood fredagsstämning.
Hade aldrig kunnat ana hur trevligt det här hästlivet skulle bli, där samtliga är så involverade.
Helgen inleddes med hästtur följt av fika ute på bron. Helgen blev så mysig. Fylld av sånt vi tycker om. Framförallt; frisk familj. Endast någon snorkråka som vägrar ge sig iväg. Tacksamt!
Vi avslutade veckan med stort Vetebullebak, jag och barnen. Den ni! Svettigt som ett gympapass! Men så himla trevligt.
Och mitt i allt där vi höll på att baka blivande 6-årskalasbullar, så kom jag på att ”men jädrans!! jag rullar några släta bullar också så haar vi ju semmelbullar till på tisdag!! hurra!!”
Farmor och Farfar kom och grillade korv med oss och provsmakade nybakta bullar. Så gott veckoavslut!
En vecka fylld med livet.
…
Nu väntar den sista februariveckan på oss…
Veckans planer:
-Mysa skiten ur sista dagarna av februari. Hujedamig som vi varvat med sjukor bland samtliga familjemedlemmar sedan sista veckan i januari. Vi satsar på hemmamys med små kära besök här hemma under veckan. Försööker hålla oss ifrån baciluskorna… och har det gott på kuppen, förstås!
-Gå på Utvecklingssamtal för Storasyskonen.
-Fira Semmeldagen! Längtarrrr! Det blev ju liksom inget finfika i helgen som var men semmelbullarna ligger beredda i frysen.
-Sända er hälsningar. Tänker mig ett inlägg med En Liten Vitaminkick! En hälsning med ritningen av Foderbordet till hästarna som så många frågat om. Och känner jag livet rätt så bjuder det på sina inslag utan att jag kan planera. Som det ska vara, tänker jag.
-”Leka” med hästarna. Varken jag eller M är ute efter någon ”härskande” position gentemot våra hästar. Vi vill mer än så. Vi vill skapa er ralation, en vänskap och en vilja där hästarna har lust att samarbeta med oss. Vi använder oss av ”De sju lekarna” (googla du som är intresserad) väldigt mycket. Just nu är jag och Lilla Fjädern alldeles i början och han är en fortfarande ganska ung, väldigt känslig själ som tycker det mesta är jätteläskigt. Så just nu jobbar jag stenhårt för att visa honom att så ej är fallet… tålamodskrävande, milt sagt. Lika utvecklande och en helt fantastisk känsla för varje steg framåt.
-Unna mig en tur till Blomsteraffären nere på byn. Hoppas att dom fått in några Mårbacka! Ni såg ju hur mina såg ut.. jag behöver nog fylla på med någon fräsching, haha!
– Njuta av livets guldstunder. Alla dagar är inte balans och superhärliga, rakt igenom. Ofta, så bjuder dagen på lite av varje, eller hur? Men med gott fokus och positiv inställning, så kan mycket påverkas till det bättre.
-HemmaMamma-njuta. Små härliga stunder tillsammans med dom där tre som är halva-halva mannen och mig. Älskar att få vara med.. mitt i samtalet ute i hästhagen tillsammans med vår femåring, .. när han pratar om hur mycket han älskar hästarna, för att i nästa sekund fråga ”vad är en stjärna egentligen?… är solen en stjärna?” varpå jag vässar mina geniknölar och försöker svara på allt så gott jag bara kan. Jag nyper åt mig av pysselstunden med Juniflickan där hon plötsligt avbryter och säger ”mamma..? jag ÄLSKAR dig!”.. eller goset med den där lilla plutten som nu är närmare 1 år och 9 månader som ena sekunden hänger under mammas underställströja och sörplar mjölk, nästa kastar yatzytärningar och försöker hänga med i spelet och tredje sekunden säger ”mamma? Klaaam!” och ger mig den mysigaste kramen jag kan tänka mig.
Önskar er en fin sista februarivecka! Ta hand om er. Som alltid; – allt ni bara kan!
Som jag, tillsammans med mannen och världens bästa musikhögskoleklass, åkte till Gambia. Bara jag blundar, så minns jag så mycket, så väl. För att nämna något; känslan, av den där lilla handen i min.
Dom där tre veckorna, blev något jag aldrig kommer att glömma.
Vi reste iväg i syfte att få ta del av en helt annan musikkultur än den vi är vana här i Sverige. Vi hamnade i den lilla byn Njawara, på andra sidan Gambia-floden, nära gränsen till Senegal. Där bodde vi i hyddor, bland savann och torr,torr stekhetta. Som ni förstår blev denna resa så otroligt mycket mer än bara en musikupplevelse.
Med noll klockslag att passa och ingen som helst svensk vardagsstress överhuvudtaget. Gavs vi tid för vidgande av våra livs-perspektiv.
Bland denna hutlösa fattigdom. Fanns en otrolig generositet, öppenhjärtighet och kärlek. Där och då bestämde jag mig att jag minsann inte tänkte låta stress och ekorrhjuligt vardagståg förstöra livet.. och jag ville också lära mig att alltid kunna säga ”stanna på middag, vetja!” till den som knackar på vår dörr, fastän vi kanske inte lagat så väldans mycket mat. Det räcker. Det räcker alltid till fler än man tror.
Vi här på Drömgården kan säkert i vissa fall verka bakåtsträvande. Med en mor i hemmet veckans sju dagar, till exempel. Och tänka sig, ingen padda (!) äger vi heller…! Men.. Vi lever helt och hållet en av oss själva skräddarsydd Drömvardag. Jag, mamman, är hemma med barnen men jobbar också hemifrån. Och pappan, är inte alls iväg fem av sju dagar, utan spenderar även han mycket hemmatid så vi slutligen maxar vår Tillsammanstid och kan ge våra små en mjuk och stressfri barndom.
Vi bor i ett land där vi föds in i lyx. Som lätt kan gå till överdrift och fotfästen tappas bort och ohälsan är ett faktum.
Vi vill ge barnen en uppväxt på denna gård, bland syskon och djur. Nära och kära. Tid för kompisar och vidgande vyer får dom också. Men framförallt, tid att få vara barn. I lugn och ro.
Tid, är allt vi har. Vår stund här på jorden. Att pengajobba sig bittra på livet, är INTE vår melodi. Vi har förmodligen mycket mindre pengar än många andra, men det är skit samma. Höga inkomster imponeras vi noll utav. Man kan ha det så vansinnigt bra, i alla fall!
-Gambia, gav både mig och M så mycket. En pusselbit på vägen, hur vi skapar livet idag. Där fanns fattigdom, javisst. Men också, en så stor rikedom. Värme, gemenskap, kärlek och ömmandet om varandra. Lyckan över dom i sin enkelhet, goda stunderna.
Vi bodde i hyddor, åt mat lagad över öppen eld, gick på toa tillsammans med paddor, ödlor och fladdermöss hängande i taket. Ibland gick det till och med att spola……
Jag försökte beskriva för er..
–”Vi vaknade om nätterna av åsne-, och hyeneskriken. Av fågellivet utöver det vanliga och, ej att förglömma; ”böneutroparen” som sjöng(Läs: skrek) ut sin kärlek och tro med det galnaste vibrato på rösten du kan tänka dig”.
Vi dansade oss svettiga.
Och jag höll om dom vackra barnen.
När vi kom hem till Sverige igen, skrev jag såhär:
”Det går inte att förklara, beskriva eller berätta, så att någon som inte varit där kan förstå. Förstå; hur vi har haft det,vad vi har gjort, vad vi har upplevt,hur dom har det.. i den där delen av världen, som är precis samma värld som den vi lever i, men som är så olik, så olik. Den ”rika delen” (Läs: Exempel Vi i Sverige) har något som den ”fattiga delen” inte har;pengar till mat,skola och husrum. Men dom har något som vi inte har; en oändlig tacksamhet, glädje och familjekänsla som inte går att köpa för pengar. Jag erkänner. Jag har fått mig en rejäl käftsmäll. Ja faktiskt. Än hur tacksam jag tycks mig vara över livet här i Sverige. Jag kan muttra över småskit. Det kan jag. I Gambia, där muttrades det inget. Möjligtvis om vattnet i brunnen var slut, eller om det inte fanns mat för dagen eller om man inte hade råd att betala skola för sitt barn”.
Att vandra genom byn. Gjorde mig till en blöt fläck.
Vi besökte skolan, där avgiften för ett skolår kostade 45 dalasis. Ca 10 svenska kronor. Det var mååånga, många som inte hade råd att ge detta till sina barn. Förstår ni!? 10 kronor. Vi studenter var rika jämfört med alla där, så våra slantar som vi samlade ihop till skolan, blev för dom en stooor,stor slant. Vi hjälpte många. Vilken känsla!
Vi besökte byns klinik, där den vanligaste dödsorsaken är malaria. Där kom vi, utrustade med varsin, exakt uträknad, dos av malariamedicin och med myggstift upp till tänderna. Lyxiga Vi.
Vi tågade över savannen i 40-gradig värme och steksol. En gång för att (förmodligen inte den på bilden?) gå på bröllop. Det liknade inte mitt och M´s bröllop. Om jag säger så. Vi vandrade genom byar och plockade upp folk efter vägen. Vid varje stopp blev vi inbjudna till deras hem. Vilket kunde bestå av en järnställlning till säng. När alla hade fått en plats att sitta på, då bar det iväg mot nästa hem. Det var en del ur ritualen, Bröllopet. Trots att folket hade det så knapert, så var dom glada.
Jag bar runt på småbebbar kors och tvärs. Hur gullig bebbe? Iklädd min uppsydda dress, som min storasyster lånade av mig till ett jobbuppdrag för några dagar sedan och som var vad som gjorde att jag blev så enormt Gambianostalgisk dessa dagar.
Vi fick lektioner, i och av, fyra olika afrikanska stammar. Det har varit magiskt. Sjunga spela och dansa. Många utav trumrytmerna sitter i händerna och kroppen ännu.
Vi sov under bar himmel, med ett fågelspel som inte går att beskriva. Och med den där böneutroparen…. som förresten inte heller går att beskriva.
Jag förvandlades till gambian tillsammans med två utav männen i mitt liv. Världens bästa M och vår bästis-E.
Vi klappade krokodiler.. och efter tre veckor åkte vi hemåt igen. Med en resa i bagaget som visade sig förbli magi för kropp och själ. För alltid, tror jag.
Minns förstås också att för första gången känna hunger, på riktigt. Minns våra 40-gradiga febertoppar, magkatarr ifrån avgrunden och blåsor fulla munnen. Minns den där natten när jag baddade mannens panna med vatten.. M var så sjuk, så sjuk. Och vi var cirka fyra timmar från någon civilisation och sjukhus.
Vi avslutade resan med ett dygn på ”lyxhotell”. Innan vi åkte resan hem. Och landade. Hemma.
Med en Tacksamhet, oändligt stor. Redan då. Som 22-åringar och hemvändande musikhögskolestudenter. Nu, sju år senare, med resan som ständigt bor i hjärtat, så tacksamma över att vi får leva här. På vår gård. Vår plats på jorden. Med en trygghet, så stor.
Tänk, om livet på jorden, fick vara lite mer rättvist? Tänk, sån lycka att vi, vi och ni, får leva här i vårt land? Ja, tänk…
Bortom sjukdomar, skador och sån skit, ni vet. Så har vi det väldigt bra, eller hur? Vi borde inte klaga, aldrig någonsin. Men mänskligheten måste få göra sig påmind, självklart!! Men, att alltid ha ett vidgat perspektiv i rockärmen.. det är bra. Tror jag.
För alldeles strax två veckor sedan, gjorde vi storkok av ”Kreolskans gryta”, som vi kallar den. Bjöd nära och kära på. Så himla lättsam att laga mycket utav. Så god!! Minst lika god dagen efter, dessutom. Ni måste prova om ni inte redan gjort det! Det här är en klassiker som är perfekt att ha i kockiga rockärmen!
Kreolsk Gryta!
Du behöver (till 6 portioner):
500 g fläskfilé
2 msk smör
ca 240 g kabanoss
2 röda paprikor
1 vitlöksklyfta
5 dl vispgrädde
2 dl köttbuljong (vatten och tärning eller fond)
1 dl cornichons
1 dl urkärnade svarta oliver
1 dl syltlök
3 tsk majsstärkelse
salt
peppar
Till servering
1/2 kruka persilja
ris
sallad
Gör såhär:
Putsa fläskfilén och skär den i strimlor.
Bryn köttet i hälften av smöret i en gryta och lägg upp på en tallrik.
Skär korven i slantar. Dela, kärna ur och skär paprikan i bitar.
Stek korv och paprika i resten av smöret i grytan. Pressa i vitlöken och rör i grädden och buljongen.
Skär gurkan i mindre bitar och dela oliverna.
Tillsätt köttet, gurka, oliver och syltlök i grytan.
Låt koka upp och sjuda i ca 10 minuter.
Rör ut majsstärkelsen i lite vatten och rör ner i grytan.
Smaka av med salt och peppar.
Till servering: Hacka persiljan grovt och strö över grytan. Servera grytan med ris och en sallad.
…
Nu står snart helgen för dörren och jag längtar. Har varit såå trött denna vecka. I morse vaknade jag och kände mig som Sju Svåra År. Fast med ett litet leende på läpparna. Som barnen ger mig. Bara av att finnas till. Och också dom där djuren ute i hagen som jag ej med ord kan beskriva, hur gott dom gör mig.
Satt där med frukostdisken i kring. Snorfläckarna från småtting på armen. Kattkräkan ute på bron. Kissiga sängen från Lillebrors läkande blöja. Torsdagskladdiga hemmet. Apförkylda morsan. I kombination med tre älskade, superpigga barn. ”Kaffe på den?”, sa jag till mig själv. Och tänkte att ”nu gör vi torsdag av det här”. Och vi har haft världens bästa mysdag jag och barnen. ”Åkt med” och anpassat oss till livet. På toppen fick jag susa iväg med min Isprins och galoppera skiten ur åkrarna runtomkring oss. Oj, oj, oj..
Tänker nu krypa ner i renbäddade storsängen, i nystädade hemmet, bland nybadade barn… visst låter det ljuvligt? Det är det också. Minus, att lilla J nog blivit fångad av Herr Äckelsjuka ikväll…. oboy.. oboy.
Senaste kommentarer