(Inlägget är ett betalt samarbete med Impecta Fröhandel)
Det är februrari, midvintern är förbi och kvar väntar vårvinter, våren, sommaren… det pirrar i magen när jag tänker på det. När ljuset återvänder känns det varje år som att födas på nytt, eller hur?
Jag sitter här mot söderväggen, med toddlern sovandes i vagnen. Pustar ut efter barnvagnsturen och njuter av solen mot kinden. Visionerar. Drömmer. Om hur min trädgård ska få glädja oss, sommaren som kommer.
Ätbart och blomstervackert. Älskvärd kombination.
Snart stundar odlingstider och om några veckor sätter jag dom allra första fröna i jorden. Blir alldeles mjuk i hjärtat av tanken. Trädgården är så oerhört god för mig. Är du också trädgårdsmänniska?
Jag är dessutom så oerhört stolt över att få vara sändebud å Impecta Fröhandels vägnar denna odlingssäsong.
Resan är målet, eller hur? Det är inte just slutresultatet som är det allra viktigaste, än om den där ljuva trädgårdsbuketten är magi. Allt påtande på vägen, gör så gott för själen. Lovar! Ni kommer att få följa med mig (här och på instagram @dromgardsliv) i allt från mina fröinköp, till försådd, första fröna i jorden, mina små trädgårdsknep, vårt odlande och skördande. Fantastiskt roligt, då ni ju vet sedan alla mina trädgårdsår, att Impecta är varifrån jag alltid beställt och beställer. Jag är en nöjd kund, med andra ord. Och kan med handen på hjärtat tipsa er, om ni också vill beställa fröer eller annat till trädgården inför sommaren, att göra det från Impecta.
Jag, är lååååångt ifrån någon trädgårdsexpert, men jag älskar blommor, älskar att lära mig och blir lycklig av hela alltet. Mycket möjligt att jag kanske sår en fröpåse men inte lyckas ett dyft med den… och vad gör det? –Inte mycket, alls. Till nästa gång kanske jag fått i knycken, tänker jag. Med dom orden sagda, tvivla inte på dig själv om du också vill ge dig in i trädgårdspåteri. ”Vi kan ju inte kunna saker förrän vi har lärt oss dom” säger jag till barnen, när någon av småttingarna misströstar över något dom inte kan, på en gång.
Och att så och odla, är så basic det bara kan bli, faktiskt. Det handlar om Livet. Så naturligt och oknussligt. Så magiskt, att se ett frö gro och växa till liv.
Från och med idag, 19/2, till 1/3, har impecta kampanj med 3 för 2 på utvalda ettåriga sommarblommor.
Det finns så otroligt många söta sommarblommor. Förså om några veckor, njut av att se fröet gro..och till sommaren när du står där med din alldeles egna trädgårdsbukett, så lovar jag att du känner pirr i magen!
Mina favvisar; luktärter!
Praktvädd är också en favorit.
Andra favoriter. Blomstermorot däremot, är ny för mig i år, men ser så fram emot den. Och pionsvallmon, åhåå så vacker!!
Det finns massssor av andra blommor för försådd också ,förstås. In och njut och botanisera bland allt härligt. Nu kör vi! Mot Trädgårdslycka 2020!
Hej där, Lilla welshponnyn Chippen! En cool, obrydd, lite avvaktande men efter tid och kärlek, väldigt gosig och trevlig 15-årig man. Han gör våra barn lyckliga, varje, varje dag. ”Mamma! Hästar är så härliga djur”, säger femåringen och är lyrisk över hela alltet. Att låta honom mocka skit är ungefär som att ge en godistokig en godispåse.
Och så den där mannen. Ikran, det norskfödda, otroligt kraftiga 11-åriga kallblodet, Döle-pojken (Sveriges motsvarighet till nordsvensk brukshäst) . En hästpojke som är trevlig, makalöst social och S Å VACKER. Gå till honom med vilket skoskav i själen du än har, borra in ansiktet i hans manke, pussa mulen..och han lindrar och gör dig lycklig. Jag lovar! Seen om du ber honom att gå ut på tur med bara dig, dåå kan strejk uppstå… vilket det gjorde för oss, smått brutalt i början, men som mer och mer landar i att jag och M är hans ledare och I litar mer och mer på oss. En häftig resa och utveckling att vara med på.
Ikran träffade vi i höstas på samma gård som Chippen. Det var han som gjorde att Den skäggige plötsligt hade ett klappande hästhjärta. ”Det här blir ju din häst!”, sa jag till M efter första mötet när M var stensäker på hästen, men inte jag. Jag tyckte hästen var vacker inifrån och ut, men kände spontant att … ”det är NI som matchar till hundra procent”…
Så landade dom två hästpojkarna här hos oss. Jag, med massor av islandshäst-, och ganska-mycket-brukshästerfarenhet i ryggsäcken men med en känsla av ringrostighet deluxe. M, med en hästuppväxt inom familjen i ryggan och sitt coola, coola lugn som alltid. Tillsammans började vi en Hästresa. Vår alldeles egna.
Redan första veckan var det så tydligt. Det här blir ett intresse vi delar, jag och M. Från början till slut. Helt fantastiskt.
Tanken slog oss att ”nååångång kanske vi kommer ha två stora hästar så vi kan rida ut tillsammans…?”. Men alltså, ett hästköp till på en gång kändes inte lägligt. Då, träder Världens Snällaste Svärmor in och vill ”sponsra” och vara med oss i denna Hästresa.. kunna ha chansen att rida, precis när hon vill. Förstår ni!? Snällt.. det är liksom en så pluttigt ord.
Letandet efter en tredje häst började. Omgående. Men tanken lades på is. Här hemma pågick så mycket lära-känna-tid i alla fall. Rosa moln som mötte åskoväder.. men som sedan landade i något vackert, ni vet(läs mer HÄR). Jag hade sett en annons jag snabbt bläddrade förbi.., tänkte att ”neej… inte ska jag ge mig på den där känsliga hästen som kräver en rutinerad ryttare….leta vidare”. Några veckor går och jag råkar se tillbaka på den där annonsen igen. Beslutar mig för att våga åka dit. Det blir söndag i slutet av januari och jag och Svärmor åker fem mil norrut.
Där mötte vi en Isprins. Som var precis som beskrivet; otroligt känslig. Ja, skygg… och rädd för allt och lite till. Ingen barnhäst, alls. Ingen nybörjarhäst, alls. Och jag? Jag var salig. När jag landade i sadeln, kände jag mig så hemma. ”Det är ju den häär rasen jag ridit sådär 25 h/veckan på, handskats med sedan 9-åring, jobbat med, Lett människor i långa led efter mig, bångstyrat i stor flock och mött otroligt många individer inom denna ras. Jag kände mig så hemma. Hästen var jag i hästformat. Kemin stämde till 100 %. Jag somnade med ett leende den kvällen.
En vecka senare åkte jag och M samma tur, igen. Jag ville att mannen skulle få träffa Isprinsen, innan beslut togs. ”Nämen.. jag tycker vi kör!”, sa han, coolingen, efteråt. Ytterligare en vecka senare, förra söndagen alltså, så hämtade vi hem honom….
Namnet betyder Fjäder. Och speglar hans personlighet så väl, på flera sätt. Mycket häst i liten kropp. En 8-årig (islandshästar rids in tidigast som 5-åring och Fjödur klassas som ung, mao) så försiktig islandshäst. Ändå så pepp, positiv och glad. Och helt underbar. Jag. Är. Så. Kär i honom. Min ögonsten, som jag fantiserar om att få ha så mycket roligt tillsammans med. Men ooh som här finns att jobba med. Det ser jag som en utmaning. Men tänk, i vår, när marken är bar och skogen är fylld av kvittrande fåglar. Då rider vi ut på långtur tillsammans. Jag och Isprins. Och Ikran, med antingen M eller Världens Snällaste Svärmor i sällskap. Så drömmigt!! Lilla Chippen, han får sin kortare pluttponnylämpliga turer, förstås.
Vi var väldigt spända på att släppa ihop pojkarna. Hur skulle Hästpojkarna reagera?
Fjödur landade. Möttes av en lyckligt gnäggande Ikran och nyfiken lillponny. Som vi anat, har våra två första hästpojkar saknat att vara i en riktig flock, som är svårt att få till på ”bara två”. Lycka uppstod. Lite skrik och gnägg… och en herrans massa arga öron bakåt, från Chippen. Inom några minuter var rangordningen gjord. Ni ser ju själva. Fjödur är Flockens ledare. ”Mammuten I” pustar ut och tycker det är skönt att slippa den rollen, som han aldrig hade bett om ett endaste dugg.
Så, så gick det till när Drömgården blev med hästflock. Den sista pusselbiten som fattades, var Den Lilla Fjädern. Isprinsen. Nyp mig i armen.
Hoppas att ni mår gott. <3 En småhuttrande mor som sitter här efter nattande av tre små och undrar om det är febern som är på intåg.. ? Det visar sig. Dagen har varit underbar i alla fall. Våra Tillsammansmåndagar är en livsinvestering som samtliga njuter utav. Att få vakna till måndag tillsammans, hela familjen. Äta frukost i lugn och ro innan vi går ut på gården. Tar hand om djuren och friskluftar oss. Idag premiärred jag vårt nytillskott också och har känt mig helt euforisk därefter.. trots febervärken som smög sig på direkt efter, hos både mig och skäggig. Ungarna är också småsnuviga hela bunten. Vi matar på med vabruari, helt enkelt. Ingen fara. Livet innehåller så mycket gott som peppar och också så mycket jobbigare delar, som ger oss perspektiv. Medan Lillebror sov spelade vi övriga gänget Fia med Knuff innan storasyskonen tog sin pausvila framför Emil i Lönneberga, jag passade på att måla ett tak och M rikta en vägg. En dag med många härliga stunder. Vi är redo för denna vecka.. liten tillbakablick och veckoplan kommer här!
Veckan som gick?
Jag botaniserade i vårt ”Klädförråd” och fyllde på med ny storlek till Storebror. Är det något jag slår ett slag för, i miljö-, penga-, och också rolighetstanke, så är det att vara rädd om och ha ordning på småttingkläder, för att kunna hiva vidare till nästa plutt inom familj och släkt. Att ärva är en fest tycker mina barn!
Det där skedde ju också, ja. Något precis ingen ville missa.
Jag hade två stunder med Lillebror, där det var bara jag och han. Vi gosade katt, pekade bok, lärde oss nya ord och sånt.
Vi Alla Hjärtansdag-pysslade kring köksbordet.
Sen petade vi ner korten i små kuvert, skrev adresser, klistrade på frimärken och sände ut till älskade i allt från småbyarna precis runtomkring och ända ner till Storstan. Sprida kärlek, liksom. Finns knappast något bättre.
På torsdagen var jag så ryysligt romantisk, förstår ni. Förutom att jag i vanlig ordning rejsade runt med diverse hemmetsysslor. Så överraskade jag mannen med att ha tömt den gaaalet fulla källsorteringen och dragit iväg tillsammans med Minsting till återvinningsstationen. M, som var den som skulle göra det, tyckte att denna surprise var bättre än alla hjärtans-presenter i världen. I ett ”drömgårdsliv” med tre små barn, tre hästar, stor gård, en del arbete och massssor av renovering är vi ett team av rang. Inga prylgalningar men däremot älskar vi att vara snälla mot varandra med små kärlekstecken -hela tiden- i vardagen. Alla Hjärtans Dag och alla dagar året om.
Så blev det fredag och inom mig var det uppror. Som det blir när livet skrämmer. Barnen, lyckligt ovetandes med sina chokladhjärtan. Älskade ungar.
Och …Förstås, så värmde rosorna och chokladen och skänkta pengarna till välgörenhet från M, så otroligt. Vi firade fredag och livet, med Chokladmums-fika.
Jag sprang. Och rensade tankarna, njöt vackra vyer och blev starkare på kuppen.
I helgen har vi tankat energi hos den där (och hans två vänner). Vår ”Mammut”. Han som är den coolaste hästen vi känner. Som vi nu, med väldigt mycket mer kännedom om varandra, inte kan tro att det var den där hästen som såg så förbenat arg ut och betedde sig monsterlikt när han precis flyttat till oss. Fina fina Ikran. Ser ni hans blick? Läkande.
Vi hade ”ponnyridning” med kusinerna. Innan vi knatade iväg allesammans för att fira barnens älskade FarmorMormor som fyllde år.
Veckans sista dag. Mannen var iväg på brandlarm. Regnet öste ner. Ungarna klättrade på väggarna. Ishalkan var värre än någonsin där ute. Mammans energi tröt. En stund vid pianot gjorde gott. Vi somnade i god tid och tankade nya krafter. En ynnest, hela alltet. Livet.
…
Veckan planer:
-Ta vara på februaridagar tillsammans med småttingarna. Pyssla om, svara på oändligt många frågor och helt enkelt fylla dagarna med liv på det sätt vi mår som bäst utav.
-Hänga ute hos hästarna, lyssna på fågelkvittret, hötugget och nypa armen. Hästdrömmen… sedan alltid. Den är så ohyggligt på riktigt nu.
Börja fundera kring älskade 5-snart-6-åringens födelsedag.
Jord är inköpt, så i veckan väcker jag pellisar och planterar om dom små stackare till blommor som kämpat sig tappert genom vintern.
Jag tänkte bland annat bjuda er på rapport om tredje pusselbiten i hästflocken. Samt Trädgårdslycka! Ett gott middagsrecept också. Och faktiskt, en kär återblick till något jag och M upplevde för precis sju år sedan denna tid, något som satte spår i våra hjärtan, för alltid.
Jag har så mycket för mig nu att Semmelbageriet Drömgården tänker vila i år, älskar att baka men i konceptet ”Spar på Mor” ingår att inte baaara fylla på och fylla på, mycket för andras skull , utan våga plocka bort, prioritera… vara snäll mot mig, ni vet. Men! …jag är hiskeligt semmelsugen. Är det någon som kan baka semlor så man trillar baklänges, så är det Skogs-Hilda . En dag susar jag dit, till Lilla Bageriet nere i byn, och köper med mig några semlor och åker vidare till mor och far och semmelfikar. Längtar!!
…
Nu ska jag ta tidig kväll och hoppas få vakna med ny kraft imorn. Önskar er alla en god februarivecka! Ta hand om er. Allt ni bara kan.
Det är Alla hjärtansdag och fredag, och den kombon känns mer än god, eller hur?
..jag försöker suga åt mig all energi jag kan få. Särskilt, från älskade tre barnen, mina tre hjärtan, som mötte mig med hjärtekort dom pysslat under tiden mamman fick snooza en stund.. (så pass länge att jag till sist väcktes av Lillebror som kom med halva bajsblöjan i handen och satte bajskladdiga handen preciiis under näsan på mig (!!)… nåväl, vi kan väl säga att mamman FLÖG upp ur sängen då! Bra väckning, Minsting!… hej småbarnslivet!). I ett nafs var det ordnat, tjopp tjopp.
… jag njuter solen och synen av hästarna ute i iskalla landskapet. Andas in. Andas ut. Det här blev en tung vecka visade det sig. Med Livets tråkigare nyanser som gjorde sig mer än påminda, som blixtar från en klarblå himmel. Ibland händer det mycket tråk på samma gång. Nyanserna som innebär hjärtekross, oro, sjukdomar, ovisshet och krampande kärlek för dom man håller kär, och allra närmast hjärtat. Allt ska bli bra. Det bara måste det. Med en stor fallskärm till Storfamilj, så är det så otroligt många att älska och älskas utav, ni vet. En ynnest. Mina hjärtan, min lycka i livet. Men, med följer också precis alla Livets nyanser. Ibland känns det trasigt, hjärtat, då man bara vill rädda, hjälpa, bära, ordna, ALLT när vi hamnar i motigare tider. Ber om ursäkt för luddiga ord.. men i detta fall är det inte min historia att berätta, hoppas ni förstår. Alltsammans, är det som kallas Livet.
…
Jag och barnen har bakat Kärleksmums och fyllt stora kakburken med. För chokladgott fika tillsammans. Ett mysigt sätt att fira alla hjärtans dag på. Vi sänder er receptet förstås! Det kommer här;
Kärleksmums!
Du behöver:
-Till Kakan,
150 gram smör
2 ägg
3 dl socker
4,5 dl mjöl
2 tsk bakpulver
3-4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
1,5 dl mjölk
kokos
Glasyren,
75 gram smör
2 msk starkt kaffe
2 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
3,5 dl florsocker
Gör såhär:
Smält smöret. Vispa ägg och socker pösigt. Tillsätt dom torra ingredienserna. Rör ner mjölken och smöret. Häll smeten i en smord form. Grädda kakan på 200 grader i cirka 20 minuter. Rör ihop ingredienserna till glasyren och bred den över kakan. Strö över kokos. Klart!
Ser ni!? Vad ÄR det där!? Vad är det där för rum? Vilka knösar ska få bo i det där vackra rummet!? Inte är det då vi. Eller?
Ni anar kanske känslan. Ett overkligt skede. Något som gjort att vi kunnat fantisera oss igenom sena, mörka kvällar med täckjackorna på där uppe, skottandes spån, hivandes gammalt bråte. Drömt oss igenom evighetsgöra, efter evighetsgöra.
Både jag och M föll pladask för denna nykomling i tapetvärlden. Alva, från Sandbergs Tapeter. När dessutom vår ena älsklingsvän Carolin sa såna där kloka, kunniga ord som bara hon kan. Då var valet solklart. Den där tapeten skulle sitta på väggarna i vårt Stora, högt-i-tak-med-två-stora-fönster-vackra, Sovrum.
Vi ska erkänna att det var hur pirrigt som helst att besluta oss. ”Tääänk om den känns för mörk….vi tar den beige istället. Eller den där andra, blommiga…”. Men ooh, så glada vi är att vi vågade oss på denna.
Grönt är skönt. Punkt slut.
Några våder kvar. Sen är rummet färdigtapetserat.
Sex stycken närmare bestämt. Ingenting, ju!
Efter denna väggen blir det mest en platsbyggd garderob, höger i bild liksom.
I det här hörnet, menar jag. Därför är det inte spacklat och slipat som ni förstår.
Å, blir faktiskt lite gråtig av det här. Nej, något ni förmodligen inte är så överraskade över med tanke på denna känslomänniska. Men ändå, maj gadd som vi kämpat och kämpar med att bygga bo. För det mesta är det bara så himmelens roligt, men stundvis är det tufft och jobbigt också.
Så vad säger ni, äär den inte drömmig så säg, tapeten?
…
Solkatterna. Spred lycka. ”Vi klarade det”!, liksom. Ännu ett vintermörker. Och på toppen, så är det bara månader kvar innan vi faktiskt bor där uppe på den där våningen som var ett kallt, timmerklätt skal.
Onsdagkvällen väntar nu efter en dag som bjudit på mammande, en löptur, hästpsykologi, lite jobb, en tur på byn, alla-hjärtans-pyssel med småttingarna och vardagsbestyren, liksom. Min vardag. Som är ungarnas barndom. Svindlande tanke.
Jag ansluta till gänget som spelar yatzy i salen. Må så gott alla ni, så hörs vi snart igen!
Senaste kommentarer