Hoppas att er veckostart känns god. Tänk att fåglarna kvittrar mer för varje dag nu. Och att det är den där tiden när man märkbart både ser och känner att ljuset återvänder, mer för varje dag. Något att försöka omfamna sig med och njuta av maximalt, eller hur?
Ok. Dags för Måndagshälsningen! Håll i er angående förra veckoavslutet. Tappa inte hakan och så vidare! Veckan som gick, fylldes med…
Måndagspepp!
En ridtur på Ikran. Med Chippen bredvid, förstås. Heeemska tanke, att dra iväg utan hästvän, säger I. Men vi jobbar på med det. Stora Mammutens självständighet och förtroende för oss.
Piffade till tisdagen med plättmellis och jublande ungar!
En typisk onsdagssyn. Vardag. Älskade vardag. Storasyskonen var två 5-timmarssvängar på förskolan medan jag och lillprins myste hemmavid. Donade i hemmet med tvätt och städ, läste böcker och sånt.. ständigt med hästpublik.
Motionerade. Varav en tur med fina byavännen.
Det blev lill-lördag och pappan var iväg och sände hockey i stan. Vi här hemma struntade i matchen och myste ner oss, samtliga nybadade, med popcorn, täcken och kuddar, framför Paddington. Vilken fin film!
Det blev torsdag och mattorna hivades ut på vädring. Storasyskonen åter hel-hemma och medan Lillebroren sov ute i vagnen..
..njöt jag så av tiden med dom där två..Så fina stora små samtal om livet ur deras perspektiv. Det häftigaste som finns, ju!
Vi firade in helgen mitt i städröran. Med bullar och mjölk och äppelkinder sedan uteleken.
En tur till Tant G tog vi oss också.
Så blev det fredag. Småttingarna agerade minibagare så vi hade gott fika när Mammamormorn kom och myste med oss under dagen. Bertan visade sina skills och pekade och berättade för mormor vad han har där i sin söta pekbok. Prinskorven som pratar mer och mer för varje dag. ”Liggelin” (piggeling) och ”Chiiippss” (chips) är två utav dom senaste favvisorden… ni anar att det är ganska så härligt att vara Minsting, va?
Jag fick så himmelens fin tullisbukett. Å, vad glad jag blev och är ännu av dessa blomster!
Till kvällen hade vi Fredagsmys med Svärisarna här hos oss. Det var sån härlig kväll och jag skrattade så tårarna rann tillsammans med Svärmor. Exakt hur underbart som helst! Och den där grytan, den var välsignad minsann. Dagen efter tvärbjöd vi upp ganska-nya-fingrannen längst ner på vår lillväg. Så, då hade vi gryt-lunch här hos oss.
Lördagen hade vårvinter-och-hästfokus. Till natten när barnen sov, satte jag och M dom första tapetvåderna. MAGIII! Overkligt. Och! Vi blev nääästan osams för typ första gången någonsin. Jag, stresspulvret, tyckte att M (luuuuugnet själv) var SÅ LÅÅNGSAMMMM. Jag tänkte att limmet skulle ha torkat innan våd-eländet satt fast på väggen. Men, det gick förstås prima. Som alltid när M påtar (duktiga duktiga M). Jag tänker att ni inte är nyfikna alls på tapeten…eller? 😉
Och vad i hela friden hände då, på veckans sista dag? Som gjorde att hjärtat stannade för ett slag, sedan slog dubbelslag och bäddade in livet i rosa moln-känsla? Medan Farmor och Farfar pysslade om barnen…Vem hämtade vi då hem?
Säg hej och välkommen! till sötaste hästen jag någonsin skådat!
Ja, kära hjärtanes. Jag tappar orden. Försöker ha måndag, få något vettigt gjort men känner att fötterna är på molnen ännu och hästhagen är enda stället jag vill vara i…
…
Veckans planer:
-Mysa med småttingar! Alltid, först först först i mitt liv. Älskade ungar.
-Försöka förstå att där ute i hästhagen står det nu tre pållar. Som tillhör oss. Jag ska berätta mer för er, om hela alltet och vår hästplan.
-Andas. Jag var så himla nervös förra veckan förstår ni.. hade en pirrlycklig vecka, kändes overkligt alltihop. Den här veckan ska jag ta igen en hop djupa andetag, så att säga. Känner att min magkatarr lurar runt knuten… som den ofta gör när något varit lite för spännande eller livet varit lite väääl fyllt (M har jobbat extraextra senaste veckorna.. men nu är vi åter i ljuva balansen.. varpå lilla magen kan behöva sparka bakut en dag eller två för att säga ”Emmeli! Nu ska du coola ner dig igen!”).
-Ringa viktiga samtal och göra pappersarbete. Ej kul men nödvändigt. Samt också försöka skapa för er inspirerande inlägg, både tillsammans med ett företag jag tycker så himla mycket om (ni med, tror jag) och även ord och bilder från livet, som det bara faller sig, ni vet. Livet är min vägvisare!
-Susa till bvc med Minsting.
-Köpa hem jord inför kommande omplanteringar.
-Rensa ur Storebrorens garderob och fylla med ny storlek. Det mesta kusinärvt och hämtat ur ”klädförrådet”. Sån lyx att ord ej finns (tack mostrar för er sanslösa givmildhet!!!).
-Hantera hästar. Leka och latja och lära känna. Kanske väntar en ridtur.
-Tuffa på i renoveringen. Just nu ropar Minimannen till pappan där på övervåningen; ”Pappa!! Looova att inte tapetsera NÅGOT utan mig!?”, och verkar med andra ord inte renoveringsless ännu trots att han varit renoveringsunge sedan ett års ålder. Vi pendlar mellan tapetsering, takmålning och väggreglande just nu.
-Inleda helgen i Mäjadalen för Alla-hjärtans-dag-mys!
…
Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi snart igen, ok?
En tur tillsammans med hela familjen. Alla mår gott, inifrån och ut. Ungar och hästar härs och tvärs. I det ljuvligaste vädret. En minusgrad och värmande sol.
Jaa! -den här helgen bjöds vi på Vårvinterviskande väder! Tycker så mycket om denna femte årstid här i norr.
Vi gick på nya vägar för hästpojkarna. Men dom är ju, tillsammans, världens coolaste. Nere vid havet var det vackert i vanlig ordning. Sån lyx att ha det här några minuter till fots från gården. Vidder från köksfönstret är mitt bästa. Att dessutom snabbt kunna andas hav, är nästan för bra för att vara sant. Höga Kusten är Själamagi.
5-åringen sitter som gjuten där på ponnyryggen. Igår lärde han sig att luta sig framåt och bakåt beroende på lutningen i naturen. Det är ju mest uppför och nerför här i bygden, liksom.. så det var finurligt att lära sig, ju. Såna där små människor snappar upp allt och lite till som karbonpapper alltså.
Småsyskonen hade det gott i vagnen, dom också.
Så tog vi skoterleden hem och 650-kilos-mammuten klev inte igenom en endaste gång. Leden var som den härligaste autobahn, mao. Ikran och M travade iväg bredvid varandra, som ler och långhalm. Själv svettades jag jäkel av att styra mitt gäng framåt.. finemang gick det på leden, men sista biten hem tog vi över åkern där solen värmt upp skaren sådär lagom att vagnsdäcken skar ner.. ooom och om igen. Äschdå. Väldans bra träning blev det!
Väl hemma var kinderna mer än varma och vi kisade mot solen och njöt. Hästarna rullade sig i hagen medan jag och den skäggige stod där och konstaterade att ”Drömgårdslivet… vi är inte dom som har koll på allt.. barnen springer lyckliga runt i håliga strumpor.. Källsorteringen välllller över. Det är en del ”ja justja”.. men carpa skiten ur livet, det gör vi tusan bra!”.
…
Hoppas att ni haft en god helg. <3
Jag sitter här i Salen nu, med långkallingarna ännu på och hör hur det plötsligt smattrar mot rutorna och vinden viner. Väldans tur vi njöt av finvädret igår. Idag, har vi haft fokus på något annat. Något smått helgalet. Men hutlöst roligt. Jag har senaste två veckorna mumlat saker som ”idag bestämde vi oss för något galet, men jag måste få smälta beslutet lite för mig själv först”. Jo, jo.. Idag drog vi iväg och hämtade hem en ny familjemedlem, förstår ni. Mer om det en annan dag. Vad tror ni det är??
Glöm inte gilla Drömgårdsliv facebooksida för att få dom senaste uppdateringarna. Klicka HÄR för att gilla sidan, bums!
Jag pustar ut för ett slag, ser mig omkring och känner det nääästan som att jag trollat… här är så helgfint, men jag har nästan glömt att jag gnodde klart igårkväll (ääälskar att torsdagsstäda och vakna till fredagsfint!). Efter att ha slängt trasmattorna på golven igen, så dök jag på kudden med min lillprins.. och råkade visst somna med honom, alldeles förskräckligt gott. Fanns inte en suck att jag hade kunnat pallra mig upp. Så, här vaknar vi till fredag, lilla gänget och jag, med många sömntimmar i kropparna. Mamman med frillan på snedden och knappt ett gruskorn i ögonen. Vilken känsla! Så gott.
Jag är helt överväldigad av er bjussighet angående inlägget om Själapusslet.
Ni är otrooligt många som skrivit till mig senaste dagarna.. genom privata meddelanden, allra mest. Och det är så himla, himla fint av er alla.. hur ni delar med er av er, till mig. Känslan av ”vi gör det här tillsammans” och ”du är aldrig ensam”, är liksom maxad. Tusen Tack, för att ni hänger med mig och oss här på gamla gården! Gemenskap är härligt! Här finns plats för allt; högt och lågt. ”Alla är vi människor!” ooooch så vidare, ok!?
Något som får mig alldeles nipprig och pirrig i magen. Är solstrålarna som orkar sig längre och längre in i hemmet nu (jojo, dammet och dom skitiga fönstren gör sig tydligare men, veeem bryr sig!?) och skapar solkatter och leende läppar. Dessutom, föll solstrålarna igår så himla vackert mot mitt Livets Loppisfynd. Titta här!
Tjuuusigaste stolen i mannaminne, eller hur!?
Passar så himla bra där bredvid skrivbordet vi fann på tredje vind här i hemmet. Stolen kostade 300 kronor. Bordet noll. Fynd och fynd, visst?
Så vacker i sin gröna sammet. Ser dessutom knappt använd ut.
Förra helgens loppisrunda var väldans lyckad.
Fick också med mig en piedestal, en kökslampa jag ska visa er så fort den kommit på plats och det ni ser i bild; några vackra ramar och en så vacker kammarljusstake.
Den här söta lilla porslinsfiguren är från en annan liten tur, men så söt! Den är Junis. Och ska få bo på en hylla i hennes rum, det är bestämt.
Förresten! Vill ni peppra på med lite pirrig vårkänsla redan nu i februari? – plocka in några kvistar. Syren-, och körsbärskvistar är min favorit.
Här hemma har vi körsbärsblom nu förstår ni!
Nu ska vi ta fredag här jag och gullisarna. Efter en tur ute i friska luften, tänker vi baka något gott. Sen åker Storasyskonen iväg med sin farmor till badhuset, medan den skäggige, Minsting och jag drar ut med hästarna. Fredagsmys med Farmor och Farfar ikväll därefter. Och mitt i dagen någon gång kommer gulle-MammaMormor och fikar och lämnar tapetlim och sånt hon hjälpt oss shoppa inför helgens tapetsering. Dessa människor vi har i kring. <3
Vilken fredag och start på helgen alltså. Önskar ER en god helg, med många goda stunder!
-Jag tittar upp mot min himmel och ber till min Trygghet, att ”ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det ger mig maximalt med lyckliga stunder i mitt liv. Jag ”följer flödet” och tar livsbeslut i stort och smått med hjärtat i min hand.
Januari har blivit Alldeles i början av februari och jag sitter vid köksbordet och funderar, alldeles för mig själv. Här på sofflocket, med kaffekoppen nära till hands och med solen som strålar in.
Senaste åren har jag lärt mig så mycket om livet, tänker jag….
Gått från den där väldigt unga, sköra men starka, ej livserfarna, som brydde sig ganska så mycket om vad andra tänkte och tyckte om mig … till att nu gona runt med känslan av att vara Stolt, Tillitsfull och Själa-tillfreds Trebarnsmor.
-Så ytterst tacksam. För allt jag har här i livet. Hemmamammalivet, tillsammans med barnen är det underbaraste jag kan tänka mig, än hur sjåigt det kan vara. Att få skapa det här som är vårt Drömliv, tillsammans med M., än hur pussligt det kan vara. På toppen av allt, kärleksfallskärmen, Storfamiljen och bästa vännerna. Katterna kurrandes tätt ihop och hästarna frustandes alldeles precis utanför sovrumsfönstret.
För en hop år sedan var jag en Prestationsprinsessa av rang. Det är jag fortfarande, fast ändå inte. Ja, jag vill alltid alltid göra mitt bästa. Men Jag har liksom tvingat mig själv att välja.. prestera på topp, på ALLA fronter och riskera att, eller till och med var stensäker på, att tvärbraka, med nosen rakt in i en hård vägg. Eller! -coola ner dig, tänka ”good enough” nu och då, andas djupt OCH på kuppen upptäcka hur fantastiskt livet blir, med mindre krav på axlarna. Krav, som ingen annan satt.. utan krav och måsten jag själv skapat i mitt eget huvud. Är det någon som känner igen sig?.. kanske är det krav som på ett sätt finns från omgivningen för att ”du har ju alltid varit/gjort si och så”.. men strunt i sånt, säger jag nu… Vi är skapade till liv och levande varelser förändras med tiden och erfarenheterna som packas i Livets Ryggsäck.
Jag känner liksom ett livetpirr i magen. Tillit och mod. Inte, som i att jag är den coolaste, oräddaste personen jag känner som vågar hejvilt. Nej, jag är på ett sätt en enorm Trygghetsknarkare och ”en sån som fäller upp paraplyet innan det regnar”, många gånger. Men däremot, så är jag cool och orädd på annat vis.. gällande Att vara den jag är. Lyssna inåt, liksom. Lita på mig själv. Stå med fötterna på jorden, än fast det stormar runtomkring. Och den känslan är god, att känna att ”jag är jag och duger så himla bra. Precis som jag är, med alla mina fel och brister”.
Stark och inte rädd för att ta i, med mycket energi, vilja och för dom jag älskar gör jag allt och lite till. Men jag är också så, så skör stundvis.. ibland har allt sin förklaring. Och ibland, trasslar det bara sig, Skoskavet i själen Oron, Ångesten, i min kropp. Allt ryms inom mig. Förstås! Jag är ingen maskin. Utan En Alldeles Vanlig Människa, …. en väldigt känslofylld sådan. Och oj så mycket lättare det är att acceptera den jag är och jobba utifrån mitt Jag, än att försöka brotta ner vissa delar av vad som är lika mycket jag som det där väldigt glada, tacksamma, sprudlande, ni vet. Starkskör. Från början till slut.
– Det här själapusslet började när jag blev Mamma.
Sixten föddes. Och Livet rubbades totalt. Till något sagolikt. Jag fortsatte dock ändå att prestera på alla fronter. Likaså när Juniflickan kom. Höll då fullkomligt på att ta kål på mig själv när Pappan jobbade borta så mycket och jag iinte skulle be om hjälp, absoluuut hinna allllt jag tänkt hinna, iiinte coola ner på något sätt.
Sen kom Bertil. Tittade mig djuupt i ögonen och sa ”Mamma, var snäll mot dig själv. Är du snäll mot dig, blir du en lycklig själ och lyckliga mammasjälar, ger lyckliga barnasjälar”. Och så rätt han hade.
Vår lilla Minsting kom som ett Livets Plåster, vårt allas Lyckopiller och lite utav en Räddare i nöden. En nöd jag inte förstod att jag hade men som jag i efterhand förstått.
Vilken resa barnen tar med mig på! Jag har släppt på krav som egentligen inte fanns. Lärt mig tänka ”var sak har sin tid”. Är i Nuet än mer än någonsin. Gör väldigt mycket av det jag ”alltid har gjort”, men med sån lust och glädje. Och mår så gott.
Och än om vägen hit, där jag är idag, har varit lite skavig… ni vet, när man ska bryta vanor och mönster krävs det sitt djupa andetag, idoga arbete, tålamod och tid. Så är jag nu här där jag är. Vill vara. Och trivs, så hjärtans bra. Säger med dessa ord INTE att mitt självförtroende aldrig tryter eller att jag inte kan falla in i Duktig Flicka-fällan eller så.. Å jo, men grundkänslan. -Den är trygg.
Vad jag vill med dessa ord?
Ptjaa.. i vanlig ordning med mina texter vill jag; Väcka En Tanke Hos Någon. Kan jag bara hjälpa EN att våga försöka trassla sig ur en livs-vana man inte tror sig kunna komma ur, men väldigt gärna vill… så är jag glad. Du klarar det! DU är, i så mångt och mycket, INGET OFFER I DITT EGET LIV. När sjukdomar och skador dyker upp, då är det skit och skit. Men bortsett från dessa hemskheter, har vi så många val, många chanser, många MÖJLIGHETER att forma var våra liv och göra val som förvandlar oss till den bästa versionen av oss själva.
Jag har Landat. Jag Litar på livet. Och jag Lever, fullt ut!
Det har hunnit bli måndagkväll och jag har inte haft en gnutta tid över till att kika in här förrän nu. Dagen har varit magi. Några glimtar kan ni se på instastories! Men det galnaste… ptja, det finns det ingen glimt på. Utan är något jag måste få smälta själv för ett slag, innan jag kan berätta. Puh.
Vi tar en tillbakablick innan omladdande för ny vecka!
Veckan som gick ,fylldes med..
Snö! Äntligen byttes den där förbaskade blankisen ut mot att snön återvände till oss igen. Samtliga på gården, nöjda. Och snöiga!
Vi ammemyste. Jag och Bertilen är inne på vår tjugoförsta amme-månad tillsammans. Fast senaste veckan, har det inte bara varit mysigt. Här i bild njuter pluttit av mellis. Men senaste veckan, har jag om natten börjat förvandlas till En Levande Napp.. och jag har ej sovit så gott som jag är van. Om B sovit taskigt? … neej han snuttar och snuttar medan jag känner mig lite som en kattmamma som är såååhåå less på att kattungarna som är flyttredo aldrig vill släppa taget, ni vet… men, jag tror extrasnuttandet berott på krassligheten. Sådetså!
Storebror var på Förskolan vissa dagar, medan jag pysslade om två superkrassliga småsyskon. Äppelbitar och Pippi Långstrump gick varm som kombination. Själv fyllde jag kaffekopp efter kaffekopp… samt intalade mig själv att ”det ääär vackert med superskraltiga tullisar, också…” i brist på ork/vilja att hiva iväg dom…
Ork och vilja, det fanns det däremot till renovering. Medan M var borta dom flesta kvällarna, uppdrag härs och tvärs, så pep jag upp på övervåningen efter nattandet av småttingarna. Genom ”babyvakten” kunde jag höra sussandet från Trion.
Jag skickade er också en hop livet-tankar på stories.
Bland annat om att VILAN är så viktig. Något jag lärt mig med åren. Nu som trebarnsmorsa kan jag liksom inte skoja bort återhämtning. Särskilt inte en vecka, som förra veckan. Med mannen som jobbade massor och jag som ska orka ta hand om älsklingar, som dessutom var sjuka. Och ofta, ofta kommer så mycket härligt, kreativitet och inspiration, av att bara tom-glo för ett slag.
En annan tanke jag hade där uppe i målarhaket.. handlade om att jag målade, och hann måla nääästan hela taket. ”Piss att jag inte hann hela!”.. eller ”shit pommes vilken bonus, att ha målat näästan allt och därmed vara så nära ett färdigt tak?” Alternativ nummer två, förstås, visst?
Juni gjorde en snögubbe som hetter Olof, förstås. Och han ”gillar varma kramar”. Kära hjärtanes, vilken fröjd att få umgås med dessa små liv, en ren och skär ynnest att få vandra bredvid och upptäcka världen som på nytt, genom deras ögon.
Här höll vi på att vänta in Hovslagaren, den Bästa. Ikran var så glad att se sin Bästis-M… vi andra också, förstås.. efter att Vackerpappan knappt syns till på några dagar. Och! Hovisbesöket gick prima !
Veckan var maxad… och ungefär här… med en stund kvar till fredag, så höll energi på att pysa ut alldeles. Men äsch, tänkte jag… struntade i att dra igång helgstädningen och satte mig precis där, bredvid älsklingar, och bara hade det prick hur mysigt som helst. Varför ta kål på sig liksom?
Till sist blev det fredag och hemmet doftade såpa, hela familjen var till sist samlad om än brandismannen susade iväg på ännu en trafikolycka-larm. Helgen omfamnade oss och behandlade oss väl. Dygnet hos min Mamma och pappa var fantastiskt!
Januari blev februari och vips, så blev det veckans sista dag och vi återvände hem till gården, med Rymdskeppet mer än fullt. Mötte älskade hästar. Och en skäggig, som hade renoverat i massor. Det var med packning, spackel och loppisfynd i salig blandning vi ramlade innanför dörren. Tittar ni ryyysligt noga ser ni en utav favoritfynden där i bagaget?
…
Förra veckan var fin, så fin. Men också väldans energikrävande, med ett pusslande för Team Drömgården. Idag är det måndag och den här veckan önskar jag lite såhär;
Veckans planer;
-Återhämtning för denna småtrötta, men väldigt glada mor! Började med en springtur i morse!
– Njuta av varje litet tecken av vårvinter. Fågelkvitter och värmande sol gör mig alldeles pirrig i magen!
-Fota till flera inlägg jag vill posta er här inne!
-kaaanske ids jag (googla norrländskan!), skicka efter nya foton till våra familjealbum.. barnen längtar efter det! Och det är ju så himla roligt att dom är pepp!
-TAPETSERA DET NYA SOVRUMMET!!
-Möta upp fina Mammavännen, långpromenera och prata i kapp livet sedan sist.
– Ha Popcornmys och filmkväll tillsammans med småttingarna. Typiskt bra kvällsbestyr den där kvällen när Vackerpappan är iväg till sena natten..
-Fånga februaridagar och skapa själagoda stunder. Andas djupa andetag och sånt, ni vet. Och förra veckan lästa jag så bra ord inne hos Knorkan; ”Fäll inte upp paraplyt förrän det regnar”. Ooohlala som jag är en mästare på att dra till med duubbla paraplyer om utifall att det kaanske ska regna. Jag är en sån som oroar mig lätt. Men jag tänker att, det ska jag försöka jobba på! Inga paraplyer ska upp förrän det regnar, okej!?
Senaste kommentarer