av Emmeli | feb 14, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mat för en Liten., Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Choklad i en chokladälskares små händer.
Vår lilla pojke, han som snart fyller tre, har hållits/hålls från onödigt sockrigt, alltjämt. Liksom inte ett dugg jobbigt ens, när vi ytterst sällan har typ smågodis här hemma. Sedan länge fikar han när vi bakat här hemma och så. Såklart. Och mörk, sådär miinst 70-%ig, choklad finns ofta. Vilket har blivit Minimannens favorit. Men nu har vi haft mjölkchoklad hemma vid några tillfällen och då har han fått smaka någon bit. Det behövs fiffigt nog inte mycket för att han ska vara nöjd, eftersom han är så ovan. Dock blir han på två sekunder som en Snurre Sprätt, och då ser man verkligen vad lurigt/onödigt det där sockret är… men vad tusan!
-Ni må tro att lillvännen blev galet-glad när det var Mjjjjöölksooklad! som mamman kom med denna kärlekstisdagmorgon. 
Hur tokigt som helst! Mjölksoklad, på en tisdag och allt.
-Alla Hjärtans Dag alltså!
Egentligen precis som vilken dag som helst på året. Men som den kärlekstok jag är, så kan jag inte låta bli att tycka att det är en lite småmysig, extrakramig dag idag. Å ena sidan ett kommersiellt jippo. Som jag vet att en gammal och klok skulle sagt. Men å andra sidan, behöver man ju inte köpa hela världen till varandra. Igår smugglade jag med dom där chokladhjärtana vid kassan på ica, så att inte S skulle se. Och i natt, satt jag och pysslade lite. Slog in små paket och skrev kärleksbrev till mannen. Kostar typ inget.
En extra puss i dörröppningen innan mannen åkte iväg på jobbet. Ett litet I-Love-You-sms till Storfamiljen. Det behöver ju inte vara krångligare än så. Till mig själv gav jag mig efter morgonruschen lite extra kärlek genom en långpromenad i vårlikt väder. Med snusande Lillasyster i vagnen, längs mjuka grusvägar och i varm sol. Satte mig på bron och bara andades en stund när vi kom tillbaka. Lyssnade på fågelkvittret. Dom där våriga flax-typerna har ju vaknat till liv nu och det bara älskar jag! Nu är det så lite snö igen och så många plusgrader, att det liksom är ooomöjligt att inte bli lite nipprig. Nu fick vi ju ändå en vecka av alldeles underbart Vårvinterväder, så nu kan det få bli vår om det promt måste bli det så här tidigt. Jag ska INTE låtsas som att jag är något annat än vårpepp, fast jag har inte bråttom, liksom..
…
Så även om kärleken vårdas 365 dagar om året, så gillar jag Alla Hjärtans Dag. Och jag gillar. Jag menar tok-älskar. Mina tre Hjärtan. Det är dom som är livet och vad som betyder mest av allt, allt.
Ha en fin Alla Hjärtans Dag!
Lillafrun
av Emmeli | feb 13, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Som i ett trollslag…
..Bestämde sig Den Sagolikt Vackra Vårvintern, för att förvandlas till Det Sanslöst Stormiga Grådassiga Februarislasket. Då kan det omöjligt finnas något bättre att hitta på en Hemmamåndag, än att ta Storebror i handen och rejsa ner på byn. Handla på oss jäst och allt vad vi kunde tänkas behöva för att sedan återvända hem och dra igång en Bagardag;
Någon var i vanlig ordning mer än mycket pepp och det är en sport att bara hänga med.
Mamma? Ska det här i nu? , frågar han och häller i samma veva i vad det nu kan vara. Mamma, ska jag öppna den här?, frågar han och öppnar i samma sekund. En gång kände jag hur jag liksom knappt andades för att det gick i sånt tempo. Då säger min son, snart tre år; Mammmaa? Aaaaandaaas! och jag brister i skratt totalis, såklart. Ja, det är Sportigt att baka med en Miniman, ja visst. Men, också förbenat trevligt!
Min bagarpojke!
Idag testade vi ett nytt recept. Som vi fick från Storan igår. Och vi ger det fullpott. Otroligt gott och mysig bakning! Påminner mig om frallorna som min dagisfröken brukade baka till oss barn om morgnarna.
Ett besök med Farfar hos GammelFarfar gjorde S, medan degen jäste.
Utsökt uppstekt-palt-lunch med en rejäl klick smör. Och sen, gräddades bröden. 
Provsmak och alla tummar upp!
Det visade sig sedan att jag och M fick värsta bästa bonus-jobba-uppe-tiden som vi inte hade räknat med idag. Storebror följde nämligen med Farfar igen och hade sån där tid han bara älskar. När dom hänger i garaget och grejar med bilar och coola saker. Stor och Liten i varsin arbetarbralla och Garagekeps!. Livets Finheter, alltså.
Så när Lillasyster tog sin nästa sovning, kunde jag klättra upp ovanpå det där sovrumstaket och ha Spånfest, medan mannen jobbade på utsidan av huset. Såå nice!
Och så till dagens lite sorgliga. Som den känslomänniska jag är, dock med förnuftet att se saker och ting i perspektiv, tyckte jag att det var fasligt sorgligt när vi var tvungna att såga ner vårt stora, stora syrenträd. Ända ner till marken. Jag hoppas, hoppas att det vill växa upp igen. Jag älskar syren och det där trädet, (ja det har förvandlats från buske till träd faktiskt), är liksom ett av två (det andra är äppelträdet) som jag verkligen, verkligen iiinte ville bli av med. Tyckte så synd om M som behövde såga ner det, han vet ju att hans fru älskade det liksom. Men, trösten är att det faktiskt inte blommade i somras, mer än lite, lite längst upp. Och att vi ju faktiskt ska brädfodra om. Det är ju alldeles förfärligt roligt. Och då är det helt sonika omöjligt att ha någon slags ställning där om trädet varit kvar. Däremot, har M lovat dyrt och heligt att han inte ska såga ner mitt äppelträd. Det får vara sådär stort och yvigt och alldeles underbart, tills det själv bestämmer sig för Äppelhimlen.
Jag tog mig en skön, skön löptur då, när mörkret höll på att falla och det plötsligt blev en så bra lucka för precis det. Mannen har avslutat sin jourvecka och så vidare. Och då jag andats i mask i flera timmar där uppe bland dammiga spånet, var den där friskluften rent gudomlig. Och så kom jag hem med det där syrneträdet i perspektiv också, och det var ju himla tur….
Nu är det kväll och vi har avslutat arbetsdagen här hemma. Sånär som att Mannen är ute med skotern och kör ihop riset från syrenen. Men efter det, har vi ledig-kväll. Barnen gjorde kväll extra-tidigt ikväll och det är Kvällsfrid Deluxe som råder.
En måndag i februari, alltså. Det här Hemmalivet gör mig nipprig!
Lillafrun
av Emmeli | feb 12, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen, Träning
Alltså, vad himla fort den här helgen har gått!
– Och vad alldeles märkvärdigt fin den varit. 
Och söndagen idag, Helgavslutet. Kunde liksom inte bli bättre, med våra mått mätt. Där ser ni förresten våran Lillan som håller på att förvandlas från en cool bäbisflicka, till en cool OCH äventyrlig bäbisflicka.
Det är på fötterna man ska vara, prick hela tiden. Det är så förfärligt roligt, förstår ni!
Söndag alltså;
-Mysig familjetid. Blandat med att jag och mannen fått så skitbraiga, überpeppiga timmar uppe på övervåningen. Tillsammans, dessutom. Löjligt roligt! Vi har tömt den där målarverkstan och förflyttat den till annat ställe här på gården. Och sedan börjat suga bort allt spån ovanför det rummets tak (det som var målarverkstad förut, alltså). Det rummet är ju det enda rum där uppe som är isolerat överhuvudtaget och därmed lite annorlunda mot dom andra ”rummen”. Jag som är höjdrädd och aldrig klättrar på stegar, har idag varit och klättrat ovanpå det där sovrumstaket med den där spånsugen som är som en endaste stor dammsugare och därmed riktigt Heaven för en städfreak. Jag glömde min höjdrädsla, mao.
Storebror har då varit hos Farmor och Farfar och haft det världsbäst. Och Lillasyster har som ni anar; sovit ute i vagnen. Prima skinka!
Då och då under dagen, har vi mötts vid köksbordet. För inmundigande och planerande av storheter. Storheter som till exempel handlar om huruvida vi ska fortsätta spånsugandet där ovanför sovrumstaket. Eller något än viktigare; att vi absoluut inte får glömma ballonger i taket på hans treårskalas. Minimannens alltså. Och att det är choklad som gäller, när det kommer till tårtan!
hej hej! säger Juniflickan! med smörgåsrån över hela världen. Och ja, disktrasan är alltid beredd i mitt liv…!
Ett litet träningspass och en kvällsstund hos Svärisarna och har också söndagen bjudit på. Och kvällsläsning av Mamma Mu-bok så att tårarna rann på mig. Jag har helt missat hur rolig den kossan är! Måste leta upp fler Mamma-Mu-böcker, pronto!
Och det bästa med hela alltet nu?
Att vi har har sån där Lyxmåndag att se fram emot imorn.
Hoppas ni haft en fin helg, ni med!
Lillafrun
av Emmeli | feb 10, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Efter första delen av städracet. Dammsugning och renbäddning. Då var vi lunchhungriga allihopa. Och när vi fått mat i magarna, jag och S, den där Lillasystern vaknat och klunkat lunch-mjölk och alla till sist var påklädda varma kläder.
Då var vi beredda att ge oss ut.
På riktigt; helt magiskt väder. Nu har Vårvintern börjat komma hit till Norr och det är en bonusårstid som vi har här, som verkligen är en bonus som vi älskar så.
S var taggad på att prova åka skidor.
Såklart han skulle det. Moster hade ju kommit och lämnat ett par häromdagen. Finfina. Och så dom där stavarna och pjäxorna, som jag hade när jag var liten och som sedan en drös gullekusiner haft på fötterna. Väl in-åkta, mao.
Typ fem, sex storlekar för stora pjäxor och mamman hade redan där så, så svårt att hålla skrattet inne. Men det där med storlekar sket Minimannen fullständigt i, och en sisådär tre tjocksockar senare så satt dom ju riktigt bra!
Ut det bar och så lärde vi oss att hålla i stavarna först. Och traska runt lite bara med dom. Joho, någon försökte visst överföra sin frökenhet till att nu bli skidtränare.
I vagnen satt någon och flinade och var precis hur söt som helst.
…
Så skulle dom där skidorna på fötterna och både jag och S tjöt av skratt. Alltså, som vi krånglade. Och skrattade lite till. Och jag försökte säga
Kära nån. Jag visste inte var jag skulle ta vägen. Dagens asgarv!
Till slut satt dom där, på båda fötterna och den där kavate lilla herren, fabrorn-i-en-snart-treåring-kropp. Han, började likt Lotta på Bråkmakaregatan. 
Drog iväg utan funderingar. Gick skidor. Vickade lite på rumpan.
Sa jag kan sälv, mamma! och så tyckte han att vi skulle ordna en tävling och sådär. Böjde på knäna gjorde han också. 
Satte sig ner på huk och så vidare. Det var ju så fasligt brant förstår ni…. jo, drömgården fick någon slags plötsligt lutning!
Efter en stund av ”åkande” så rasade han ihop i en hög. 
Skidorna låg i ett kryss och lilla paniken var framme på en sekund.
”MAMMAAA HJÄÄÄLPPP! SIDORNA SITTER FAAAST!! KAN DU TA BORT DOOOOM!?!?! HJÄÄÄLP!”
Ja. Så då skrattade jag ännu lite till och samlade ihop min lilla pojke och hans ben och kunde omöjligt sluta tänka på, hur otroligt lika vi är varandra till sinnet. Den där Minimannen och jag.
Det var mer än lägligt att bädda ner barnen i stora vagnen sedan. Dom somnade bums och jag rullade iväg med dom. Slet som en djur för att ta mig framåt. Det var så galet tungt idag. Men jag tog mig pauser. Helt himmelska sådana. Det var helt tyst, bland pudrig snö och strålande sol. Det var bara snuset från barnen och fågelkvittret som hördes. (bild på en paus, finns på instagram. Där heter jag lillafrunsdagbok).
Till sist var vi hemma igen, med fredagsblommor inhandlade och rosiga kinder, utsövda barn och en svettig morsa. Sen har eftermiddagen gått i en välda fart. Det har dammtorkats och skurats och strukits nytvättade kuddfodral och till sist var allt klart. Prick hur härligt som helst! Det är minsann lite utav en sport att göra ett sånt här städrace med två stjärnor, men det går. Det tar bara längre tid, innefattar pauser av discodans och mellis och bäbisjagande (!! vad hände där, Juniflickan?) och så vidare. Helt klart lite svettigt, men på samma gång så fasligt trevligt.
Som pricken över i:et, kom Vackerpappan hem en timme tidigare, med blommor till sin fru och frigörelse från middagslagningen, då kunde jag hoppa in i en helt grymt skön dusch istället. Så nu sitter jag här i kökssoffan, omåttligt fredagsfräsch, njuter av hel familj, nystädat hem och med den godaste äppelmusten i finglaset här bredvid. Håhå, vad blev det här för fredagsavslut egentligen!? huttrar jag för mig själv, varpå mannen, som står där vid spisen och lagar fredagmiddag, säger att det blev en fredag som du är värd.
Han är min kärlek. Och nu checkar vi in för helg, han och dom där två småttingarna.
Den här veckan har inte gått av sig själv, om man säger så. Men vi har klarat den, tillsammans. <3
Önskar er en skön fredagkväll och början på helgen!
Lillafrun
av Emmeli | feb 8, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Mammalivet, Norra Drömgården, Renoveringsprat, Stora Lilla Familjen, Träning
Livet går liksom mer än i full fart just nu här hemma.
På alla fronter.
Och vi är smått höga på det här med huset, som ni vet. Och framfart gör att man blir än nipprigare. Ja, det upptar verkligen mycket tid av dygnet. Om vi inte håller på rent fysiskt, så tänker man renovering. Främst gäller det här för mannen, eftersom det är han som jobbar mest där uppe. Jag tycker att jag är en lyx-fru som får vara med barnen och göra sånt jag tycker om; sköta barn och städa och tvätta och laga och dona. Men nä, precis; det är ju egentligen inte så ”bara”, det heller.
Igår fick vi oss en riktig ringklocka. Jag tolkar det som ett; ”Tänk er för nu, var klok i tid. Ni måste vila ibland också”.. Lite så.
M höll på att råka illa ut på väg till jobbet. Men som tur var, blev det bara en backspegel som krossades och inte den vackraste människan jag vet. Tack gode Gud för det. Mardrömmen mardröm höll på att hända. Gårdagen var bara en dag av töcken. Alla tänk-om, som poppade upp därefter. Jag längtade hela dagen efter att han skulle komma hem. Och han längtade hem också. Och till slut var han hemma igen. Vi nattade barn tillsammans och sen parkerade jag honom i finsoffan. Han bara fick inte gå upp och jobba. Medan jag tränade satt han och bläddrade i fotoalbumen som jag gjort i ordning. Det var bra. Så tog vi kväll före midnatt också, för en gångs skull.
Vi vaknade till onsdag idag.
Fortfarande med stor å-kära-nån-vilken-tur-att-det-gick-bra-igår-känsla. Gårdagen fick vara en ringklocka. En viskning om att dra i Nödbromsen och börja tänka lite klokt. Också. Inte bara gå på feeling, för då kan man nog jobba sig galen här hemma. Åh. Det är så svårt. För det är ju så roligt. Vi glömmer bort lite, att vi inte är några maskiner…
Onsdag, ja;
Morgonen var lite för kaosig. Vi vaknade till svinkalla grader. Mannen hade jour innan han skulle iväg på nästa uppdrag. Så det var bara för mig att pälsa på båda ungarna för att packa in dom i bilen mot Förskolan. Inga konstigheter. Har inte M jour, kan jag ju lämna Juni hemma den lilla stunden jag är borta.
Men i alla fall.
..RäserBilen vägrade starta (!). Men mannen fixade fort med start-kablar och fick igång den gamla Pärlan.. som då plötsligt visade ”noll bensin”. Det visste jag, att så inte var fallet, men jag vägrade ändå chansa. Stressad deluxe började jag känna mig, för det var lite extraviktigt att komma i tid idag till Föris. Barnen flyttades över till mannens bil istället och M var då tvungen att följa med han också, för att vi, om det skulle gå ett larm, skulle måsta åka först till Brandstationen och släppa av honom där. Äsch, vad snurrigt för den som inte är inne i snurret.
Skit samma.
Mitt i allt, när vi äntligen ska åka, så är plötsligt mannens radio borta. Den som tjuter arslet av en, gör att mannen får en jädra fart och drar iväg. Själv får jag hög puls och så pirrig mage att allt jag endast får ur mig, är ett Lycka till älskling! och så blir jag på något konstigt vis alldeles lugnt så fort han åkt.
Åh. Jag tappar tråden hela tiden.
..Ut det bar, i snön alltså. För att leta den där plötsligt försvunna radion. Och mycket riktigt, hade den ju åkt ut i bilfixandet, in under släpvagnen… och låg där i snön. Mitt i alltets allt, springer Sallykatten in i huset med en jädra fart och en nyfångad näbbmus i munnen…
Jamen. Lite kaos, va?
Underbart ändå. Att känna att man lever liksom!
Behöver jag förklara hur oerhört skönt det var, när vi till sist landade hemma igen och jag satt där på kökssoffan och sörplade kaffe och gosade bäbisflicka?
Nä, tror inte det.
Dock väldigt synd om lilla Juniflickan idag, som fått hemsk hosta och sin livs första lilla feber. Hugaligen. Men sen började den här onsdagen räta ut sig. Mannen tränade och stack sedan iväg på dagens uppdrag. Jag tvingade honom att inte tänka en sekunds renovering på vägen mot jobbet. Han bara flinade åt mig och pussade mig hejdå. Han är hopplös. Men jag älskar honom ändå.
När J somnat kom Storan hit till oss och efter några minuter av tokbabblande, tränade vi sedan ett lite smågalet ”Februarigympa”-pass. Gympa låter så festligt och farmor, tycker jag. Jag blir glad av ordet. Det var visserligen allt annat än ett Farmor-pass det där, och jag och Storan var mer än nöjda när det var klart.
När vi var klara, rullade våran papps in på gården. Världens bästa Pappa. Idag hjälpte han oss att elda allt bråte som blev förra veckan då mannen och Svärfar jobbade med dörr- och fönsterinsättningarna. Vi är så tacksamma för all hjälp vi får. <3 Allt, allt är guld värt!
Lagom till S hämtats hem från föris, var solen framme och det var en himmelskt stund där ute. Bredvid PappaMorfar och elden och gullungarna.
Nu har timmarna bara sagt svisch och det är mörka kvällen. Köttbullemiddagen är undandiskad, barnen nattade och tvätten hängd. Nu ska jag bara slänga mig i finsoffan och inte göra ett skvatt mer. På heela kvällen. Maj gadd, vad skönt det ska bli!
Lillafrun
av Emmeli | feb 7, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M
Ser ni vilket makalöst vinterväder vi äntligen fått hit till norr? Drömgården liksom gnistrar av all glittrig snö.
Efter att jag och Lillan lämnat Storebror på Förskolan, var vi mest bara hem och klädde på oss rätta kläderna, för att sedan kunna ge oss ut på långpromenad. J, för hennes första sovning och jag för att njuta maximalt av det helt sagolika vinterlandskapet vi har nu. Som toppas med strålande sol. Då och då under rundan, bara ville hela jag stanna upp och bara stå där och blunda mot solen, lyssna till tystnaden och liksom känna in stunden i hela kroppen. Så precis det, gjorde jag också. Jag har fortfarande inte vant mig, eller för den skull ett pillemick tröttnat på, att vara HemmaMamma. Det är verkligen det absolut mysigaste jag vet. Särskilt en dag som idag.
….
Och idag hade jag tänkt att visa en massa bilder från övervåningen. Vi tycker själva att det är så himla roligt att dokumentera hela renoveringshistorien, inte bara visa före-efter-bilder liksom. Utan också mitt-i- och på-vägen-bilder. Så vet jag ju att ni också tycker att det är roligt att se. Win-win, liksom. Men vet ni. Jag kan inte ens tänka tanken att koncentrera mig på något dylikt just nu. I mitt huvud snurrar bara morgonens Änglavakt.
Det där livet ni vet. Det vi absolut inte tar för givet och är precis hur tacksamma som helst över. Den där sköra vackertråden av liv vi älskar så. Fy, fy, fy…Vad fort det kan gå, innan något går alldeles på tok. Och i morse, var det alldeles för nära. Så idag tänker jag knappt på annat och bara längtar efter att jag har honom hemma igen. Den där skäggige mannen jag älskar så det värker i kroppen. Han som är min klippa, minus-polen till allt mitt yviga plus. Tryggheten, kärleken, mitt-allt-och-lite-till. Min M.
Ta hand om er alla ni!
Lillafrun
Senaste kommentarer