av Emmeli | feb 3, 2017 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Idag gav vi oss iväg på tur, jag och dom två stjärnorna.
Vi drog till lekparken och Storebror åkte nerför rutschkanan i en rasande fart och en liten bäbisflicka hade premiär i gungan.
Det var en höjdarstund, det där.
Och någon gillade gungandet som ni ser!
Allt var topp. Tills stackars Lillvännen stod där och grät med stora tårarna. Han ville också gunga i den där lilla gungan. Men det är ju en bäbisgunga, försökte jag förklara för honom. Och han förstod. Men han viiiille inte förstå. Han ville också bli bäbis igen för en stund och få gunga i den där gungan han också. Ibland är det inte lätt, det där livet..
Det var då läge att packa ner småttingar i vagnen igen. Så, det gjordes…
…och några få minuter senare hade jag två sovande ungar som sällskap.
Jag gick en skön promenad medan dom sov gott. Finns knappast något som ser så mysigt ut som att sova, varmt nerbäddad i en vagn.
Det var en fin Stjärnutflykt tillsammans med mina två. Minimannen och Juniflickan.
Och nu är det kväll och det har precis, precis blivit helg på riktigt.
Jag känner mig helt slut efter två så otroligt känslomässigt jobbiga dagar. Det handlade om en sak som behövde bubblas upp till ytan. Där jag är så oerhört tacksam för den kärleksfallskärm jag har runtomkring mig. M. Och Familjen. Som oavsett fundering, stor som liten, lyssnar och funderar tillsammans med mig. Säger vad dom tycker gör dom också. Vilket kan vara precis hur jobbigt som helst att höra ibland. Det var det även denna gång, fast på ett helt underbart sätt. Äsch. Ni blir ju knasiga av mina kryptiska ord snart.
Så varför ens nämna nånting? Jo. För att jag ju är en stjärna på att alltid tycka, och också berätta, när jag tycker saker är bra. Så när det ibland dyker upp jobbigare dagar i livet, vill jag att ni ska veta om dom också. Jag lever liksom inget undantagsliv, om ni förstår vad jag menar. Det är väl bara det att jag råkar vara en obotlig optimist och i dom allra flesta fall, ser det positiva i saker. ”Det är inte dom lyckliga som är tacksamma. Det är dom tacksamma som är lyckliga…”. Den devisen. Stämmer så väl överens med mig och min livslycka!
Men nä, jag puttar heller inte undan till exempel känslor som inte tillhör det lättsamma spannet. Jag är en känslomänniska och kan vara minst lika tokledsen, som jag kan vara glad. Så när jag nån gång känner mig ledsen eller bekymrad över något, så låter jag mig känna så, också.
Ibland berättar jag inte saker fullt ut här. Vad än det gäller. Glatt som ledset. Helt sonika, för att allt inte passar sig i en dagbok-för-alla-dagbok. Hoppas ni förstår mig.
Nu njuter jag så av att M precis kommit hem och vi därmed har tagit helg på riktigt. Så skönt just ikväll att kunna släppa lite på ansvaret över mina älskade stjärnor och istället kanske somna i en trött fredagshög i finsoffan…. typ ganska snart. Lite nattande av övertrötta skitbusiga småttingar först. Och just det! Den där goda äppelmusten och goda chokladen mannen hade med sig hem, det ska nog också hinnas med innan morsan tar natt. <3
Stjärnutflykt och Livstrassel med älskad fallskärm.
Ta hand om er!
Lillafrun
av Emmeli | jan 25, 2017 | Emmeli funderar, Jag och M, Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 7-9 månader, Stora Lilla Familjen
Det där var i morse, när Brandispappan och Lillan höll på att leta fram dagens småkläder.
Förresten. På tal om Brandisen.
Vi blev lite smått skrattiga igår kväll, han den där skäggige och jag. När vi slog oss ner i finsoffan och skulle pusta ut efter dagen och vila ögonen på ett program på play. Jo, det händer faktiskt nu i dessa kvällsmörka tider att vi gör sånt. Tar vi oss tiden så ser vi nu gärna Stjärnorna på Slottet. Eller, helst, helst; Mandelmanns. Alltså. Vilket otroligt vackert program. Jag grät såklart både under första och andra programmet. Har du inte sett. Måste du se!
Men, åter till saken!
Varför skrattiga igår? Jo. För att vi tittade på Bygglov, där det handlade om en småbarnsfamilj. Igenkänning på den. En familj, där pappan utöver sitt vanliga jobb, jobbade som Deltidsbrandman och ryckte ut mitt från ingenstans och hemmet lämnades med typ ett säg åt mamma, att nu drar jag!. Igenkänning på den också. Och, som pricken över i:et så hade dom dessutom ett mastodontprojekt till övervåning. Där inte ens Bygglovsteamet lyckades. Utan gick bet. För första gången på hela programserien.
Alltså.
Jag satt och ville typ börja storgråta som den hormonbombiga känslomänniska jag är. Blev plötsligt smått livrädd och tänkte, åh, nej, hur ska det gå för oss? ….Medan mannen satt coolt och väldigt rutinerat (då han ju själv jobbar med TV) och sa; Emmeli. Det är tv. Ta det lugnt.
Och återigen tänkte jag; vad vore jag utan honom?
Onsdag, ja.
Där dagens höjdare bland annat var den där überspontana lilla stunden när älskade pappsen kom förbi för att leverera sin släpvagn som vi ska få låna. Stunden där han satt bredvid mig på kökssoffan och sörplade lite kaffe. Och så den där lyxiga onsdagskramen när vi sa hejdå. En höjdare, som du förstår.
En annan var, när jag och min sovande bäbis i vagnen, mötte upp Storan för vad som på grund av ihärdig Basiluska fick bli, istället för det sedvanliga OnsdagsGympapasset; en lång och pratig, rask promenad. En höjdare det med, oh ja!
Förutom allt det vanliga som pysslats med här hemma, så fick jag mig en mysig stund med lite fotoalbumspyssel också. Då Lillan är så förbaskat förkyld så har hon liksom sovit extramycket. Fortsatte med fotona efter att vi hämtat hem Storebror från Föris också. Skitmysigt att sitta och titta på bilderna tillsammans med honom. Han satt sedan med egen sax och klippte och grejade, medan jag limmade och skrev och hade kärleksfullt hjärteont. Det, var också en höjdarstund idag.
Nu sover båda barnen sedan en stund tillbaka och jag har det alldeles lugnt och skönt här i knäpptysta gamla bondköket, som jag älskar så.
Hoppas ni har haft en god onsdag!
-Bara två dagar till helg, ju!
(hälsningar hon som ännu inte alls vant sig vid att ha tillsammanshelger med hela familjen hemma)
Lillafrun
av Emmeli | jan 1, 2017 | Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Precis så;
Med lilla packningen för hela familjen, ordnad Sallykattvakt och fira-nyår-taggade människor, åkte vi till lilla byn. Minimannen sportade ny supersnygg av-Moster-M-fådd skjorta och det åts lunch och lektes.
Och sneglades åt det där middagsbordet som var så vackert dukat och som vi längtade till att få sätta oss vid senare.
Jag är så lycklig för barnens skull, för deras underbara mor- och farföräldrar. 
Lillan lekte med mormor där i finsoffan.
Jag och mannen passade på att dra till med ett Årets Sista Träningspass..
Det satt fint. Var kräkjobbigt men så härligt, särskilt efteråt..
..då pappa ordnat något skönt åt oss..
Den där vedeldade bastun, fylld av doftljus och så många varma grader att man nästan kolavippade lite. Men bara nästan. Att sitta där ute och höra elden spraka och bli inifrån-och-ut-varm och känna hur kroppen liksom slappnar av på det där så sköna sättet. Det, är så gott!
Och när jag traskade in igen… så tittade jag in genom fönstret och tänkte..
...tänkte; lyckans mig. Som har så fint, varmt och tryggt hem att få komma till. Älskade mamma och pappa. <3
Det blev sådär super-supermörkt och vi alla klädde oss Nyårsfina.
… någon i sin snyggbralla och några andra i finaste klänningarna dom bara kunde hitta.
Älskade barn, alltså.
I köket doftade det himmelskt av den där förrätten jag är så barnsligt förtjust i.
”Räksnäckan”… maj gadd. Så god.
Och till huvudrätt åt vid god, helstekt oxfilé och mammas himmelska rödvinssås och hasselbackspotatis.
Sen ville Minimannen ha igång oss lite extra.. han skulle ha ”Morfars musik”. Så PappaMorfar drog fram alla spelgrejer och gitarrer och plötsligt var vi i familjens ess; Musiken.
Och hon den yngste i familjen, verkar digga musik, hon också..
Hihi, så himla skön bild tycker jag! Där tittar hon på Morfar som sitter och spelar för fullt.
Sen blev det eftrrätt. Vaniljpannacotta!
Och efter den lyckades kameran till slut fånga hela familjen på bild…
Två som inte riktigt visste var kameran var, en som är så trött så ögonen går i kors och den fjärde som bara på sekunden hann hamna i bild innan självutlösaren blixtrade till. Älskade familj. <3 Några minuter senare såg det ut såhär..
Lillvännen.
Och plötsligt var det bara några minuter kvar till tolvslaget och det räknades ner och så skålades och kramades och pussades det. Ett nytt år är här! Krispigt värre, ju!
Och den där mannen, alltså. Älskar honom så.
Och nu?
-har vi landat hemma på Drömgården igen.
En trött, trött familj. Efter ett så himla härligt, gott och mysigt Nyårsfirande. 
Idag blir det, i helt korrekt Nyårsdagsordning, inte många knop gjorda. Det myses i myskläder, barnen snusar och det ledighetsgäspas stort.
Jag passade visserligen på att utnyttja hardcoregymmet och pappsen gammcykel ännu en gång innan vi kramade alla hejdå. Jag älskar att cykla mig drippdroppsvettig, så det fick helt sonika bli ännu ett pass där ute.
Men nu är det bara slow-slow-tempo som gäller. Tacokväll och Sista Kvällen Med Gänget, på mannens familjesida. Så fint. Med alla dessa människor vi har runtomkring oss. Dyrbart så det förslår.
Gott Nytt År Till Er! <3
Lillafrun
av Emmeli | dec 25, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Det var kvällen innan Julafton och det knastrade tomtebloss ute i stjärnklara kvällen..
Som vi peppat här hemma, särskilt jag och Minimannen. När barnen somnat, tomtenissade pappan och mamman in i det sista. Paket gömdes i julestrumpan, julskinkan griljerades och provsmakades och vi kröp ganska sent ner i Storsängen, jag och M. 
Jag var uppe på vinden typ tre vändor. Jag bara gav mig inte. Jag skulle hitta åt den där julestrumpan som jag haft sedan jag var liten…
Till slut.
Och så blev det julafton;
Julaftonsmorgon. Med skinkmackor och extragott kaffe (nymalda bönor, ni med) och morgonpaketöppning och en Storebror som inte trodde att det var sant. Äntligen var det den där omtalade dagen, liksom.
Det mystes och tändes ljus, lyssnades på julmusik. Barnen julebadades och hoppade i sina nya pyjamasar dom fått under morgonen och plötsligt blev det sådär typiskt julaftonsbråttom och vi gav oss iväg ut genom dörren. För att traska över till Farmor och Farfar och ha krubbstund och grötätande och klappöppning för dom minsta i familjen.
Sen blev det ett litet glapp på ett par timmar med sån där göra-vad-man-känner-för-tid… jag och mannen valde såklart ett träningspass var. Han här hemma och jag drog ut med mina monsterspikar under fötterna, dom som gjorde att jag kunde julaftosspringa hur bra som helst, trots ishalka. Det var makalöst vackert!
Och så duschades det och piffades och småttingar kläddes julefina och så vidare. Till och med småkusinernas små gullehänder blev glittriga.. Minimannen slog till med både rött från mamman och silverglitter från Farmor.
Han. Så fin så klockorna stannar. Alltid.
Sen samlades vi alla för Julaftonsfirandet.
Jag bara gick och Ferdinandsuckade och höll på att dö söthetsdöden över mina barn ikädda julstassar. Juniflickan i den där känningen hon fått av sin älskade Mormor. Och Minimannen i hängselbrallan och vitskjortan och flugan. Och så känslan, över att få vara deras mamma. Åh.
Vi firade Julafton. Min älskade Stora Lilla Familj, tillsammans med mannens kusiner och faster, farbror. Mina Svärisar, gulliga Gammelfarfar och hans M, och så mina småttingars kusiner och faster och farbror. Åt och åt och skrattade åt ett par små tvåochetthalvt-åriga kusiner som är den allra bästa underhållningen.
Och här;
…har precis S hjälpt sin Gammelfarfar, som han är mycket mån om, med att ta på honom kepsen innan Gammelfarfar skulle ta sin hemfärd. Man behöver inte vara en stor människa för att vara omtänksam.
<3
Till sist hade vi klappöppning, vi vuxna. Småttingarna hade också några klappar kvar. Så ännu en gång, var det papper och snören och leksaker och paket och bortskämtglada leenden och bultande tacksamhetshjärtan, precis överallt.
Som alltid, den bästa julklappen;
Ynnesten, att få ha det sådär. Med dom allra käraste runtomkring, få äta sig mätta, vara i ett varmt hem, krama den man håller kär och pussa gullungar tusen gånger om. Det, var det allra bästa med Julafton, även i år.
Med varma hjärtan och julaftonströtta kroppar och knoppar, traskade vi hemåt i Julaftonsnatten. Dom minsta sov på två sekunder, medan dom två vuxna hade ännu en stunds Julafton. En älskad provade sina nya skor han fått av sin fru. Och den där frun och hennes julklapp från mannen… det tar vi i ett annat inlägg för nu blir det här så långt att ni storknar snart!
Hoppas, hoppas ni också hade en så fin Julafton, ni med! <3
Lillafrun
av Emmeli | dec 9, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Norra Drömgården, Salen, Stora Lilla Familjen
Där;
Salen i julig skrud. Med lummerkransarna som hänger på skåpet och sprider jul. Kransarna som GulleStoran hade levererat på vår dörr en kväll när jag och barnen kom hem, efter att ha varit på vift. Så himla gulligt.
Och äntligen, alltså.
Om ni bara visste vilken intensiv period vi haft senaste tiden. Ja, alltså det är väl alltid intensivt på ett sätt. Som småttingfamilj, menar jag. Men nu har det kryddats lite extra. Jag och mannen har vetat om dom här veckorna hela hösten, så vi var beredda och har stöttat varandra på var våra håll. Jag har berömt honom för att han är så grymt bra. På att uppdraga. Allt han tar sig för, blir så bra. Stora saker som jag skulle ha knip i magen inför. Det bara drar han iväg. Och gör. Sen kommer han hem, någon lite dutt här och var. Och är Världens bästa Pappa. och min Finaste M.
Och ja, han skickar gulleord och berömmer sin fru, mamman till sina barn, också. Hon som gasar på här hemma med allt vad det innebär. Jag tycker att jag har det lyxigt, som får vara hemma med Storebror och Lillasyster, men såklart tuffar ju inte allt bara på av sig själv…
Men idag, är det den där fredagen. När den skäggige rullar in på gården ikväll och det sedan tar vid ett betydligt lugnare tempo. Det ska bli så skönt och mysigt. Vi längtar, allihopa!
Jag packade ner barnen i syskonvagnen tidigare. Vi gick på tur. Dom somnade och morsan fick sköna kilometrar i ben och lungor. Barnen sov sig igenom handlingen också, så nu sitter jag här i köket och väntar på att dom ska vakna. Förutom mat att laga god fredagmiddag av, så handlades ingredienser för att vi ska kunna göra lite julgodis, jag och Bjossan. Kommer nog bli precis hur kladdigt, rörigt och mysigt som helst!
Så då vet ni. Vi har fredag. En fasligt efterlängtad sådan.
Ha en god start på er helg, när den än tar vid!
Lillafrun
av Emmeli | nov 27, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Jul på Drömgården, Köket, Laga, Baka, Äta, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen, Träning
Är ni beredda på typ Universums Längsta Bildregn? I princip som en hel långfilm?
Från Vår Första-Advent-helg!
Vi startade den igår, med Julhandlingen och allt det där. Jag höll i början nästan på att bryta ihop och få en stressatack bland allt folk, har inte varit iväg till någon slags större civilisation på drygt 3 veckor…. så mitt huvud höll på att vridas två varv, jag kollade på allt och trodde att jag behövde precis allting. Varpå mannen rykte in och drog nåt mantra; håll dig till listan älskling. HÅLL. DIG. TILL. LISTAN! Som för att lugna sig själv lite också. INGA SIDOSPÅR sa han. Och jag löd (kors i taket!) och listan betades av och nöjda som få var vi. Bebbeflickan var en liten ängel i vanlig ordning och charmade allt och allt runtomkring oss. Vi kom hem till kvällen, alldeles vimmelkantiga. Mötte Minimannen hos sin Farmor och Farfar och fick orden det finns mat till er också! Himmelrike! tyckte vi.
Sen, gick vi hem. Nattade barn och påbörjade en tomteverkstadskväll jag sent kommer glömma. Så ljuvlig. Mysig julmusik, tända ljus i nya gröna ljuslyktor, en risgrynsgröt som kokade på spisen, limpor som gräddades i ugnen efter att skinkan griljerats färdig. Alltså, hur mysigt?
Ute på bron gjordes lilla adventsgranen i ordning med ljusslinga. Om någon såg mig, där kring tolvsnåret, i morgonrock och bara ben som blåste fram under rocken av stormen… jaa, då såg det väl inte helt hundra ut kan jag tänka. 
Någon verkar också ha varit lite guldfisk när det gäller julklappspapperet. När vi kom hem konstaterade vi att jag köpt en rulle här och en rulle där, på typ alla ställen det fanns papper. Nåväl.
Min och mannens tomteverkstadsskift avslutades såhär;
Med skinkmacka mitt i natten. Maj gadd så gott och stämningsfullt!
Plötsligt; Söndag och Första Advent!
God, god frukost, adventsljuset tändes och det var en sådär drömmig stund som jag fantiserat om innan jag blev mamma.
Barnen fick varsitt adventspaket…. 
Ett litet hus att tända ljus i. Minimannen blev superglad, såklart. Säg det han inte skulle bli glad för den där lillvännen. Inte någon leksak, utan helt enkelt något som kommer vara roligt att ha kvar när man är sådär lite nyvuxen och flyttat hemifrån och hittar sin första ljuslykta. Med ord under. Från Mamma och Pappa.
…
Sen drog Adventssöndagen igång som ni ser! 
Mannen försökte göra allt för granen där ute. Den höll fullkomligt på att blåsa sin kos. Någon annan också för den delen…
Men med broddar tog jag mig fram väl. En löptur i storm men favoritmusik i öronen. Hallelujah!
Och därefter? (Jo, jo, det är både lugnt och bitvis fartigt en sån här dag!) …
Mot Kyrkan härnäst!
Barnen satt som ljus till en början. Somnade sedan i varsin famn hos sina föräldrar. Sov sig igenom det högsta orgelspelet och Hosiannasjungandet. Vaknade lagom till att gudstjänsten var över.
Okej att dom är två ungar som gör oss till bortskämda föräldrar.. men sådääär klockers trodde jag kanske inte det skulle gå. Stilla, en timme och tjugominuter, i kyrkan. S är i och för sig rätt kyrkomiljötränad och Juni är ju en filbunke. Så det kanske inte var så oväntat när jag tänker efter. Tack barnen, i alla fall. Det var en så fin stund.
Därefter, bjöd vi hem våra familjer på Kyrkkaffe!
Ljuset tändes igen, och såklart en massa andra. Bordet dukades med nybakt limpa, tunnbröd, julig frukt och från-natten-griljerade skinkan. Å dom där bullarna vi hjälptes åt med häromdagen, fick lovord som gjorde oss så glada. Minimannen serverade också sina traktorpepparkakor för glatta livet. Plockade såklart på sig en drös själv också! 
Jag satt där och njöt av att ha huset fullt av våra hjärtenära. Nån gång, hoppas jag att vi kommer fira jul här. Men både jag och mannen är överens om att det blir när köket är lite fiffigare. Fasligt mysigt nu, men inte så laga-mat-till-många-fiffigt eller så.
Vi kramade alla hejdå och kände oss alldeles varma i våra hjärtan. Det är en ynnest med denna omringning vi har, av näranära. 
hej, hej!
Vi hade råkat töntmatcha insåg vi. Lite stiligt ändå. Jag i glittrig skapelse i vinrött och VackerPappan med den där tröjan jag älskar när han har.
Som pricken över i:t på denna Adventssöndag, fick den granen där ute i stormen, äntligen belysning också. Så, det är bara att konstatera.
-Det är Advent!
Håhå, en eloge till er som tagit er ända hit! Men den här helgen har varit som en varm lussebulle i magen, hela helgen. Så, jag ville spara den. I hjärtat. Och precis såhär; i Universums Längsta Bildregn.
Ha det så gott alla ni, och hoppas ni haft det bra i helgen, ni med!
Lillafrun
Senaste kommentarer