av Emmeli | nov 12, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Träning
Jag ska fånga dig, lejonet! Snart har jag dig. 
Ha! 
Och plötsligt ligger man här, på mage och funderar…
Och ett tu tre blir man bara precis hur trött som helst. Kan du bädda ner mig i vagnen nu, mamma?
Juniflickan alltså. Vilken liten stjärna. Vi är så upp över öronen kära i henne. Bäbiiiis!! Jag kan inte få nog. Älskar, älskar, älskar våran familj på fyra. Visst, stundvis tokintensivt och det känns som att tungan hänger utanför munnen likt på en tvärslut hund. Men för det mesta; ljuvligt. Helt och hållet.
Bjossan säger, sådär vansinnigt gulligt och läspande att; jag vill ha måånga Junibäbisar, mamma. Dom är så söta.
Jag håller med honom.
Och sådär började lördagmorgonen för henne, ja. Vi två andra tittade ut genom köksfönstret och konstaterade att det nog skulle bli en vacker lördag.. 
En morsa lyssnade på kaffebryggaren, ett utav dom mysigaste ljuden hon vet. Det tändes ljus, åts frulle och lektes med kattunge…
”Mamma, jag bär Sally!”
Jo, jo. Dom där två, alltså. Ofta supercharmiga tillsammans, som där på bilden, när dom leker tillsammans. Just där och då verkar dom dock ha missuppfattat hela grejen för ett slag.. råttan var sist liksom..
Men nä, hesteguud vad dålig kombo dom också kan vara. Överhuvudtaget kan kattunge i kombo med bäbis och/eller Minimänniska, var lite småkrångligt. Som när katten väljer att lägga sig på bäbisen ute i vagnen. Eller när hon klättrar upp i spjälsängen och hämtar dom där småstrumporna hon är som galen i. Eller när hon leker med barnens fötter om natten. Eller när missen på nolltid hinner fram till min filtallrik om morgonen, för att jag byter någons blöja eller så. Eller när jag bytt tusen blöjor, kanske faktiskt satt mig ner för ett slag.. och då ser kattlådan. Som aaaalltid måste tömmas. För lilla loppan äter och skiter som en häst, snarare än en kattunge. Typ så. Men, förutom dom där småstöriga sakerna, så är det alldeles supermysigt med katt. Sådetså. 
Vyn från sovrummet kunde ge vem som helst ljusterapi och gjorde längtan ut, stor. Så, så fort vi kunde, drog vi ut för lördagslek i snön. 
Vi rejsade utför lobryggan först, och efter en drös vändor upp och ner (= pretty flåsig morsa) så bytte vi till våran lillväg… 
Lillan sov och sov.
Plötsligt dök Farfar upp och undrade ifall vi inte ville äta lite lunch med dom. Jag bugade och bockade, Minimannen sken upp som en sol och så blev det så. Fast först skulle dom där två bästisarna, Farfar och Sixten, iväg på byn för lite fix.
Då tog jag Lillan och lommade iväg, efter våran lillväg. Förundrades över vackervärlden och tänkte på att jag ju nyss gick där, höggravid och tittade på dom där knopparna som snart, snart skulle brista. Som sedan brast och som följdes av en lång bäbisbubblasommar och en makalöst vacker höst. Och att det nu, plötsligt, är vinter. Och att dom där trädkronorna är bytt från att vara gröna, till frostigt och snöigt vita. Bådadera, så vackert.
Innan vi möttes upp för lunch allihopa, satt jag ute på ett fårskinn och riktade näsan mot solen med liten bäbisflicka i vagnen bredvid. En himmelskt stund.
När vi hängt inne någon timme sedan, och medan Farfar och S gick ner i garaget, tog jag och Svärmor Lillan i vagnen och gick ut på en rask och så vacker promenad. Rödrosig och svettig kom jag sedan hem igen. Lillan sov fortfarande (ja, hon tycker om att sova) och S var ju där han var. Så jag kände mig typ halvnaken när jag gick in, alldeles själv, utan någon att ta hand om.
Hängde av mig varma koftan och passade på att slå in paket till en älskad man.
..Och bara göra ingenting för en stund. Kände mig alldeles duktig, jag är så urusel på att göra ingenting. Alltid finns det något man borde och/eller vill göra.
Ute höll solen på att gå ner.
Nu är det kväll. Minimannen har somnat rekordtidigt, precis efter att han och jag ätit tumanhandmiddag med tända ljus och favvisen spagetti och köttfärsås. Idag gjord med massa kärlek. Ni vet, när man låtit den stå och puttra i en mindre evighet. Till Sixtens stora lycka bröt vi några bitar mörk choklad till efterrätt. Han älskar mörk choklad. Och kaffe, för den delen. Några minuters bolibompa sedan, innan han slocknade. Lilla älsklingen.
Just nu njuter jag så.
Av tröttheten i kroppen, efter att ha varit ute i friska luften i massor. Av vetskapen att barnen har det gott. En sovande, en nyäten. Och så njuter jag av den där känslan som infinner sig när man varit själv i flera, flera dagar och nätter. Med snöyra, sjuka barn, småbarnslivskarusell och så vidare. Känslan av att klara sig utmärkt, trots att den där älskade mannen, han jag kallar för Min Bättre Hälft, lyst med sin frånvaro. Känslan, av att klara sig…bara det att man absolut inte vill, eller behöver. Imorn kommer han hem. Åh. <3
Det här blev en smärre Lördagsnovell, ja. Så det kan bli.
Hoppas att ni har en fin helg!
Lillafrun
av Emmeli | nov 9, 2016 | Jag och M, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen, Träning
Titta!
Så himla mysigt med ljus på bron, visst? Att dom är hittepå och därmed helt ofarliga att både somna och åka ifrån. Och dessutom kan tändas och släckas inifrån, med hjälp av den där lilla kontrollen. Det, är så genialiskt att man får dåndimpen, jag vet. Köpta hos min vän Clas Ohlson, såklart.
Och ja, Dagens Muntergök. Glada lax. Optimist. Solstråle. Det är jag, det! Fast precis tvärtom, alltså.
Många saker som spelar in, allt ifrån vad som händer i min egna lilla värld, till vad som händer i den stora, som vi alla rår om. Angående den där lilla världen, så är det ju såhär ibland. För det mesta är jag den där glada optimistiska, men jag har självklart andra sortens dagar också.. som idag! Jag är ingen robotmänniska, liksom.
Mitt i buttriga dagen, så har jag ändå haft en fin dag. Det bästa; att S inte hade lika hög feber som i natt. Det där träningspasset tillsammans med Storan som gjorde att det rann svett om oss. Att mysa med Lillan på sofflocket i köket. Att gå den där snöstormiga promenaden med både min egna familj och delar av den större. Lekstunden med alla fyra inne i Lekrummet. Att vi drog till med onsdagsmys och sån där färskisköpespizza som bara är att gräddas och som säljs ibland på vårat ica, till middag. Att jag är så himla kär i min man. Att han vände om två gånger för att ge mig några pussar till innan han sedan åkte iväg . Typ så.
Något genialiskt. Och Dagens Muntergök. Just så.
Ta hand om er alla ni!
Och kör försiktigt i snöstormen ni som är ute på vägarna! (Hujedamig, jag haaatar tanken på bilkörning i kombination med snöoväder. Ja, precis. Det är just det som grävt i min mage hela dagen..att Han skulle ge sig iväg igen. Nu bara väntar jag på att timmarna ska gå och att jag får det obligatoriska ”framme! <3”. ).
Lillafrun
av Emmeli | okt 24, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Pyret 4-6 månader, Stora Lilla Familjen
Mm, viiiilken krispig måndag, va?
Nja.
-Så maaaaj gadd, vad jag njöt i morse när vi vaknade till det där;
Ännu en grå dag. Det var alldeles mörkt. Dessutom pissregn. Och en trötthet i luften som inte hette duga. 
..Och då bara få mysa en stund till under duntäckena. Sedan masa sig upp, i sirapssegt tempo. Dra igång en kaffebryggare, gosa med pyjamasbäbis och servera en Storebror vad han nu önskade till frukost. Inga måsten. Inget åka iväg. Ingen tid att passa. Bara kunna skrota hemma med dom gulligaste människorna jag känner.
Himmelrike!
Vi tog mysig inneförmiddag. ”Pecis som pysselskoogen! ”, sa Minimannen nöjt där vi drog igång och pysslade.
Pysselskogen, är ett av hans favoprogram, för den som undrar. Och att pyssla är helt klart en favo, överhuvudtaget. Om det så handlar om att baka, vara med och laga mat, klippa miljoner småbitar av ett papper. Eller att måla. 
Minimannen är som en gubbskrattande liten farbror i en tvåårings kropp. Jag älskar att vara med honom. Såklart. Han är ju min. Förutom när han stegar in i sin treårstrots, alltså. Då vill jag bara checka ut, typ. Och så Lillan, då. Bara hon får sin mat och sömn, så bara är hon. Precis hur soft som helst.
Jag kan tro att det absolut kan komma att bli jobbigare att vara HemmaMamma än vad det är nu. Lilla coola Juniflickan som är så nöjd, gör liksom att jag kan fortsätta ösa Bjossan med massa uppmärksamhet och mammatid, vilket gör att han inte behöver bli avis eller så. Och nu har han ju förresten vant sig helt och hållet vid att vara Storebror. Det blev precis som vi trodde, en väldigt smidig övergång för honom, från att bara vara han, till att plötsligt ha en Lillasyster… eftersom vi kunde vara hemma hela sommaren, både jag och M.
Jag fick måla, jag med.
Och det är aldrig en gång som jag sitter så där med målarfärg, utan att tänka. På Morfar. Min Morfar. Han jag som liten lovade dyrt och heligt att jag skulle ta hand om, tills hans kropp bestämde att han skulle vandra vidare. Då, som liten flicka, gjorde jag allt jag kunde – för lilla Morfar som jag älskade och fortfarande älskar så. Kommer ihåg en utav hans sista jular, när han verkligen inte kunde ta sig till sängen från sin rullstol. Och lilla Mormor, nästan lika gammal som Morfar, var så slut att hon inte kunde hjälpa honom… trots att Mormor var en riktig starking med coola muskler på armarna. Mormor ringde då till den där lilla flickan, och bad om hjälp. Jag, hade ju varit med hemsamariterna varenda sommarlovsmorgon. Och sett, precis hur dom gjorde. Lilla Morfar, alltså. Den mysigaste. I vars knä jag fick sitta i långa stunder. Höra kärleksorden med liten melodi; Lillan är ett skrääp. Ungefär detsamma som att säga, Emmeli, jag älskar Dig. Där var jag med honom, åt bitar av rökta köttet han karvade, eller äppelbitarna han gav mig. En och en. Medan mormor stod i köket och kluttade i klimpsmet i köttsoppan.
Barndomsminnen. Dyrbart.
Åh. Vart var vi?
…måndagmorgon, ja. Pyssel med regnet smattrande mot rutorna. Det gick från målande till degande.
.. Lillan sov ute på bron. Och plötsligt rullade någon efterlängtad in på gården.
Heeej pappa!
… hela gänget var vi så glada över att se honom. Familjen komplett igen. Kan ju liksom inte bli bättre.
Sallykatten glad, hon också. Hon som hade en svår förstatid i livet, som var nära att inte överleva. Men som gjorde det, i alla fall. Pigg och kry, bara med den där lilla framtassen som inte ser ut som de flesta andras. Men vad gör det? Vi älskar henne oavsett. <3
Efter lunch packade vi ner kidsen i syskonvagnen och drog ner på byn. Lyssnade till gulligaste FN-samlingen med barnens kusiner och de sötaste av sångtexter. Inte bara söta. Väldigt viktiga, framförallt. Hjälp vår värld, att bli en bättre plats..
Sen gick vi vidare därifrån. Storebror somnade bredvid den sovande Lillasystern och föräldrarna gick en långpromenad i regnet. Vi hade helt sonika hur mycket som helst att prata i kapp efter så många dagar ifrån. Landade sedan hemma på gården. Tokblöta, men glada. Och så tacksamma, över att ha allt vi har;
Varandra. Gullbarnen. Att få vara friska. Ha vår egna lilla, okej ganska stora, gård. Dessutom också en massa människor vi älskar och som älskar oss, runtomkring oss. Både på nära och långväga håll.
Pysselskog, FN-dag och en Stillad längtan, efter våran M. Och nu kväll och måndagmiddag med hela familjen samlad kring köksbordet. Vi slår till med hemmapizza med extramycket mozarella och salami på.
En måndag mitt i livet. Önskar inget mer.
Må så gott, alla ni.
Lillafrun
av Emmeli | okt 15, 2016 | Jag och M, Norra Drömgården, Renovering och Byggnationer, Stora Lilla Familjen
Kommer ni ihåg häromdagen när jag sa att det varit en rätt körig dag. Med mycket innehåll. Fasligt spännande sådant. Men att ändå allt blev lyckat?
Den dagen innehöll bland annat det där ovan;
Jag och kidsen var på väg på Förskolan. Öppnar ytterdörren. Och där står världens bästa Svärfar med kallröken bollmandes ur munnen. Redo att hjälpa mig, fastän jag inte ens hade någon aning om att jag skulle komma att behöva hjälp. Sånt är fint. Mer än fint, faktiskt.
Mannen hade ringt honom, istället för att ringa sin fru som han ändå visste bara skulle bli hispig och ändå inget kunna göra. Vad som väntades komma inrullandes på gården, precis när som helst… egentligen två dagar för tidigt (meningen var ju att mannen skulle varit hemma såklart)..
Det här;
Vår Drömleverans!
-En lastbil med totalt TRE TON fönster och dörrar.
Ja precis. Just lämpligt när bara jag och barnen var hemma. Men Tack vare Svärfar som alltid räddar mig i nöden, så löste sig allt. Och det där vackergänget ställdes ner på backen och täcktes. Och sen har jag sovit skraltigt i två nätter, vaktat som en vakthund och typ varit livrädd att det ska tippa eller nåt. Men jag vet; omöjligt. Men ändå! Jag har längtat helt hysteriskt mycket tills M skulle komma hem så Svärfar och han kunde hjälpas åt, att med traktorn lyfta allt inom tak.
Under dagarna har jag och Minimannen beundrat dom där höga skapelserna…
Men nu är allt inom tak. Puh.
25 vackra skapelser till fönster. Med fasta spröjs, precis så som fönsterna sett ut här en gång i tiden. Själva rutorna är i kulturglas och Byggnadsvårdsnörden (mannen) jublar. Den här frun får gråa hår bara av att tänka på att allt ska målas typ tre varv, men är för kär i mannen för att säga att han är knäpp som inte ville ta det hela färdigmålat. Men han vill ha den färg han vill ha och jag litar på honom. Allt han byggt och gjort hittills är fantastiskt, så nu peppar jag på att få börja måla fönster! Och allt görs ju inte på en gång, såklart.
Två dörrar anlände också. En till balkongen bland annat. Alltsammans, gediget handgjort, från Allmogesnickerier. Svindlande att tänka på. Att någon gjort allt det där.
Martin o Emmeli
Inte klokt. För några dagar sedan hittade vi en gammal film från när vi gick i sjuan och var på första klassresan ihop. 13 år sedan. Vi skrattade så vi vek oss av att se alltihopet. Två småbarn som man redan då såg var som två magneter till varandra. Jag, fulla munnen med tandställning, i full färd med att hitta en vas till den blombukett jag hade plockat och skulle pryda campingens bord med (Hallå! Sååklaaart att man måste göra mysigt, var än man är! Hah!). Och mannen? Sådär tok-ung, fastän redan då så trygg och lugn. Min livs stora kärlek, helt enkelt.
Nu står vi här på vår Drömgård, med gullebarnen runt oss och med en herrans massa fönster och dörrar, med våra namn på. Så det kan bli, alltså.
Vi satt i vintras och ritade och planerade och funderade och mätte och tänkte, och tänkte lite till. Ingen lätt grej, faktiskt. Att bestämma hur man vill att fönster ska sitta på ett helt hus. Därför helt magiskt när den där lastbilen rullade in på gården härom morgonen.
Så, nu har Drömgården all potential i världen att klädas med vackra fönster och dörrar. För den är här nu; Drömleveransen!
God lördag och sånt!
Lillafrun
av Emmeli | okt 14, 2016 | Emmeli funderar, Jag och M, Köket, Liten två år., Mammalivet, Norra Drömgården, Stora Lilla Familjen
Att vakna bredvid två varma småttingar. Snicksnacka, i lugn och ro. Masa sig upp, sätta fötterna ner på nysåpat trägolv. Vandra ut i tysta köket, dra igång kaffebryggaren. Tända ljus. Vakna till liv, både hus och människa. I sakta mak.
Till skillnad från förra fredagen, som förvisso var fantastiskt mysig med allt det mysiga fixet inför Lillans dopdag. Så har vi idag, och faktiskt hela helgen, bara oplanerade hemmahelgsdagar framför oss. Ljuvliga känsla och tanke!
Planen denna lyxiga mannen-är-ledig-hela-helgen-helgen är att båda familjemysa i lugnan ro och sen hinna greja en del. Låter som en bra plan tycker jag!
Vi har startat dagen, jag och Minimannen, med varsin gröttallrik. S längtar efter sin pappa. Och jag längtar efter min man. Han har ju varit ifrån oss nu sedan i tisdags, så det är ju inte så underligt att vi längtar. Men snart,, snart borde han rulla in här på gården.
Förutom att få pussa mina barns Vackerpappa, ser jag fram emot dom där hundra långa ljusen han har med sig hem (=lycklig ljusoman). Och den där nya, hela, blöjhinken (hallelujah för en HemmaMamma!). Jag och S funderar nu på att sno ihop egen blåbärsglass som vi kan ha till fredagsmyset. Lillvännen ser också fram emot att Farfar ska komma med traktorn sedan. Vardagslyx för en tvåochetthalvtåring!
Några av våra planer och önskningar inför helgen. Det bästa, är ändå att bara få vara tillsammans allihopa igen, efter flera dagar ifrån. <3
Finaste fredagen till er och trevlig helg!
Lillafrun
av Emmeli | okt 10, 2016 | Emmeli funderar, Familj och Vänner, Jag och M, Liten två år., Mammalivet, Pyret 0-3 månader, Stora Lilla Familjen
Så blev det äntligen den där lördagen i början på oktober.
Den där dagen, då Juniflickan skulle döpas. 
Flaggan var i topp.
Och här;
Två tokstollar till päron som lagat och fixat likt det dreamteam dom är. Det bästa dom kunnat, till den vackraste flickan dom känner.
En sån där dag, krävs det lite (läs; asmycket) planering. Inte bara med matlagning och pyntande… utan också, allra viktigast, så att barnen har det bra. Med mätta magar och bra tankat av sömn…
Så medan päronen försökte pynta till sig själva i det sista, så sov kidsen.
..Till en liten stund innan dopet, så att det bara var att byta om från mjuka tröjan till stiliga skjortan. Och för en liten flicka, att hoppa i dopklänningen och tvärsörpla lite mjölk.
Vi gick in i kyrkan. Kyrklockorna ringde. Och Lillan döptes. Sång och musik, från hjärtat. Från mig och mannen. Från mostrar. Och Junis älskade Gudmor. I bänkarna satt våra hjärtenära. Alla var där, för Lillans skull. Och hela stunden i kyrkan. Var så fin.
Någon skötte sitt uppdrag, som han taggat enormt inför, med bravur…
Klart Bjossan skulle hälla i dopvattnet. Sixten och Fajfaj!
(tack Lillsvågge för alla mysiga, vackra ögonblick som kamerafångades i kyrkan. Och tack Storsvågge för filmen. Ovärderligt!!)
Och när väl Lillan fick det där vattnet på huvudet, så tyckte hon inte riktigt att det var helt och hållet uuuuunebat (underbart, som bjossan säger)… gav ifrån sig ett litet ljud. Och snabbt, snabbt var den där lilla Minimannen och beskyddade med orden; Det gåj bja, Juni.
Alltså… kärleksuckarna i kyrkan, då. Eller när han torkade henne om huvudet när hon precis var supernydöpt, och sa; men nu räckej det! …. och tvärt gav tillbaka lilla handduken till finaste präst-A.
Nydöpta lilla Prinsessan.
Våran stora Lilla familj. Med en nydöpt liten J.
Efter dopet väntade kalas! Och det såg ut lite såhär;
Man fick nästan lite minibröllopsfeeling av allt det vita och ljust rosa.
Maten dukades fram. Alla dom där pajerna jag och M lagat dagen innan, dom med massor av lyxigt skogens guld (tack Storan!!!) och västerbottensost i. Eller rökt skinka och västerbottensost. Och massa ljuvligt tunnbröd, både hårt och mjukt. Ost och sallad och sånt.
Och sen blev det tårta!
Den där himlagoda tårtan. Mammamormors rullis. Och så mina vaniljhjärtan som jag prompt hade bestämt mig för att dom skulle finnas med… så det tog sina kvällar att få till sådär många.
Men det var det värt! 
Och tårtan… Titta närmre!
På Litens dop var det precis samma, och jag hade bett älskade Storan och Lillis, att göra denna dröm ännu en gång. Och den var även denna gång, så god och vacker. Lilla flickan där uppe på, som jag bara inte kunde låta bli att köpa när jag sprang igenom Pysselbutiken häromdagen. Den liknar ju Lillan, eller hur! (Tack K och A för en fantastisk Doptårta!!) Tårtan, som ju egentligen är en bröllopstårta och som sannerligen kräver sina bak- och pysselproffs!! <3
Dopkalas….
Så fint.
Det åts och sörplades kaffe och fikades tårta och barnen lekte sig rödblommiga. Bjossan hade fullt sjå att hänga med kusinerna och leka med sina nya leksaker han fått av Mormors gulliga syskon, min morbror och moster alltså. 
Sen hjälpte han till med det här också..
Där vi bara fått med en del av paketen på bild. I ett nafs var mamman och lilla pojken igång. I en rasande fart. Bredvid, men lite sådär avvaktande och i bakgrunden (precis som vi och dom är), så höll sig Lillan och mannen sig på lite avvaktande avstånd. 
Så satt vi där med tårar och leenden och varma hjärtan. Bland massor av söta, tänkvärda, vackra och så himla, himla fina gåvor. Till Lillan.
Till sist var det kramkalas härs och tvärs och vi tackade alla våra nära och kära för en så otroligt fin dopdag. Den hade bara inte kunnat bli bättre.
Och Juniflickan, är nu även hon, döpt in i den trygghet och tro som vi värderar högt och älskar att ha med oss, vart vi än går.
Det var Juniflickans dopdag, det. <3
Lillafrun
Senaste kommentarer