En tur tillsammans med hela familjen. Alla mår gott, inifrån och ut. Ungar och hästar härs och tvärs. I det ljuvligaste vädret. En minusgrad och värmande sol.
Jaa! -den här helgen bjöds vi på Vårvinterviskande väder! Tycker så mycket om denna femte årstid här i norr.
Vi gick på nya vägar för hästpojkarna. Men dom är ju, tillsammans, världens coolaste. Nere vid havet var det vackert i vanlig ordning. Sån lyx att ha det här några minuter till fots från gården. Vidder från köksfönstret är mitt bästa. Att dessutom snabbt kunna andas hav, är nästan för bra för att vara sant. Höga Kusten är Själamagi.
5-åringen sitter som gjuten där på ponnyryggen. Igår lärde han sig att luta sig framåt och bakåt beroende på lutningen i naturen. Det är ju mest uppför och nerför här i bygden, liksom.. så det var finurligt att lära sig, ju. Såna där små människor snappar upp allt och lite till som karbonpapper alltså.
Småsyskonen hade det gott i vagnen, dom också.
Så tog vi skoterleden hem och 650-kilos-mammuten klev inte igenom en endaste gång. Leden var som den härligaste autobahn, mao. Ikran och M travade iväg bredvid varandra, som ler och långhalm. Själv svettades jag jäkel av att styra mitt gäng framåt.. finemang gick det på leden, men sista biten hem tog vi över åkern där solen värmt upp skaren sådär lagom att vagnsdäcken skar ner.. ooom och om igen. Äschdå. Väldans bra träning blev det!
Väl hemma var kinderna mer än varma och vi kisade mot solen och njöt. Hästarna rullade sig i hagen medan jag och den skäggige stod där och konstaterade att ”Drömgårdslivet… vi är inte dom som har koll på allt.. barnen springer lyckliga runt i håliga strumpor.. Källsorteringen välllller över. Det är en del ”ja justja”.. men carpa skiten ur livet, det gör vi tusan bra!”.
…
Hoppas att ni haft en god helg. <3
Jag sitter här i Salen nu, med långkallingarna ännu på och hör hur det plötsligt smattrar mot rutorna och vinden viner. Väldans tur vi njöt av finvädret igår. Idag, har vi haft fokus på något annat. Något smått helgalet. Men hutlöst roligt. Jag har senaste två veckorna mumlat saker som ”idag bestämde vi oss för något galet, men jag måste få smälta beslutet lite för mig själv först”. Jo, jo.. Idag drog vi iväg och hämtade hem en ny familjemedlem, förstår ni. Mer om det en annan dag. Vad tror ni det är??
Glöm inte gilla Drömgårdsliv facebooksida för att få dom senaste uppdateringarna. Klicka HÄR för att gilla sidan, bums!
”Va!? Är det sant…? Ääär det fredag nu? Va va va?”
”ååhåå Maj Gadd…jag dunsar ner här jag.. och tom-glor…”
”..såhååhå skööönt…z.zzz..z.z…snark!” …..
….
En väldans maxad vecka möter fredag. Som preciiiis när vi skulle börja slappna av för helg, avbryts med ännu ett brandlarm och Team Drömgården fick jobba på lite till. Mannen var nere på lilla Coopet nere på byn och hade precis betalat, Fredagsmyset skulle bara packas i kassarna och vi skulle börja lugna fredagkvällen, tiillllsammans. Då gick det larm, M fick bara dumpa allt på affären men tacksamt hade vi snällmänniskor som hjälpte oss så att jag och barnen kunde få hem varorna och börja fredagsmyset.
Jag hade precis tagit på mig gympabrallan och skulle få pausa 200%-fokus-på-gullungar-veckan-lång-från-morgon-till-kväll, för att tanka en stunds energi bara jag och jag….hade faktiskt kunnat gråta en skvätt där och då, då jag är så slut efter denna vecka. Puh, alltså.
Utan våra inkomstkällor, som kan kombineras med varandra men som ibland hopar sig och är alla på samma gång.. utan dom, skulle vi ju inte kunna trolla fram så mycket Tillsammanstid här hemma. Vilket är det dyrbaraste vi vet. Så det ääär värt det, detta pusslande vi gör. Men vissa veckor kör det ihop sig såhär. HemmaMammalivet är mitt bästa… men när barnen är sjuka och sköra, är det ganska så uttömmande.
Så.. ja, ibland är det snudd på för mycket rodd och energi som krävs av mig och M. Nåväl. Nu är hela gänget samlat och vi håller tummarna för en lugn kväll och natt. Låt oss göra en Fransson….!
Äntligen får vi vakna till en riktig Vinterdag här på Drömgården.
Kalla grader, nysnö på marken och med vacker soluppgång. Efter söndagsfrukost ger vi oss ut, hela familjen. Om sisådär en vecka har hästpojkarna bott här på gården i två månader.
Kära nån vilken Berg-och-dal-bana det har varit..
Efter två rosaskimrande veckor (dom klassiska första två veckorna, ni som vet ni vet…) så bröt mardrömmen ut.
Ja, mardrömmen för undertecknad. Jag som varit nog nervös över att vi skulle ge oss in i det här, ack så efterlängtade, kapitlet i vårat liv. Då kände jag bara ”jag saaa ju det, vi skulle inte ha dragit på oss hästar nu!!!”. Mannen såg olycklig ut. Världens snällaste. Och där satt hans fru i hallen och grät som ett barn på trappens nedersta steget.. hon var rädd som ett barn, därav gråten som ett barn. Hästkraken hade ju mött henne i hagen, plötsligt som ett odjur istället för den coolingen han är. Öronen bakåt, munnen på jakt och rumpan emot … kickandes. Jag vill inte ens tänka på vad som hänt om jag inte hade kunnat kasta mig under stängslet där och då. Jag veeet ju att jag skulle gjort tvärtom, gått emot honom.. men tjena tjena, när en 650-kiloskille muckar med en…Såklart jag var livrädd och i chock. Den kvällen hade jag kunnat betala dyrt för att bara bli aaav med eländet där ute i hagen.
Drömmen blev en mardröm.
Så gick det en dag. Och jag var ute i hästhagen igen. Sa åt den där Mammuten att ”hörru du, här är du så varmt, varmt välkommen, vi kommer att ta väl hand om dig. Men, Du ska minsann inte flytta på mig sådär. -Flytta på DIG!”.
Där började vi vår knaggliga väg tillbaka. Vår korta första-tid kändes som utsuddad och i mina ögon hade jag köpte en väldigt dyr och otäck häst. Jag hade blivit rädd. Efter att ha mött så många hästar, gått och styrt och ställt i en stor flock… där jag alltid, alltid haft respekt men aldrig varit rädd. Nu, hade jag blivit livrädd för min egen häst. Fy farao, så besvärligt…
Vi som skulle ut i skogen tillsammans. Och tanka kraft för livet.
Den skäggige, han klickade med Det blå berget från dag ett vi träffade honom. Dom är så lika varandra, låter galet va? Men det är sant. Jag, har varit mer avvaktande, ända från start. Mer än tacknämligt att vi nu i detta fall vill hästlivet lika mycket, så vi beslöt oss för att ”det här ska vi klara, tillsammans”. I alla fall, ge det en redig chans.
Dag efter dag. Har vi läst och läst. Tagit reda på allt vi kan tänkas behöva veta. Fått råd och hjälp från superkunniga vänner och bekanta. Jag och M har gnetat på, försökt lärt känna våra hästar så mycket vi bara kan, jobbat med övningar för vänskap, trygghet och tillit..
Idag…?
… ja, idag.. kan jag inte förstå hur han någonsin har kunnat bete sig illa eller skrämma någon?
Vår fina fina Mammut-pålle. Och lillvännen Chippen.
Ikran är som en ny häst idag. Har funnit sig i rollen som flockledare, vilket han ju inte var van vid alls när han kom till oss och alltså tog på lite för stort allvar. Han var vilsen. Längtade säkerligen både hem, efter sin kära och till hela flocken som bara försvann. Resan hit till oss var också en pärs för honom, han var så stressad när han klev ur lastbilen. Nu i efterhand känns det inte konstigt alls att han reagerade som han gjorde.
Idag high-fivar jag och mannen. Vi är inte på något sätt ”färdiga”, tvärtom.. NU kan vi börja, snarare! Börja jobba med våra hästar som vi vill, tagga för skogsturer och annat vi önskar. Nu, efter att storhäst haft en tid av testande…på bakbenen, ..hoppandes.. studsandes och som slitit sig så både M och jag stått på knäna, ordagrannt. Men, som nu landat med alla fyra fossingarna på marken igen..
Dagens häng i hästhagen var magi. Vi ryktade och gosade och väntade på snäll-bonden som skulle komma med ny höbal. Ikran följde mig som en hund bara jag bad honom, inga hårda tag eller piskande spön, hit har vi tagit oss med tålamod och kärlek.. och så ska hela alltet få fortsätta…
Barnen är så lyckliga i sin ponny. Och lilla Chippen, han fick bli mitt plåster sedan den där kvällen i början av december. Han har hjälpt mig att läka rädsla-såret… jag trodde liksom att jag aaaaldrig skulle våga mig nära en häst igen, förstår ni… och en pluttponny kändes alldeles lagom till skillnad från ett stort Blått Berg. Det kändes så vansinnigt sorgligt där och då. Inte världsviktigt. Men drygt.
Att vi är så på rätt väg nu, gör hela familjen så glad. Trots att det inte varit oproblematiskt hittills, så har jag ändå älskat varje dag med hästarna. Att få ta hand om dessa djur, höra deras själagoda hö-tugg.. dofta mule.. det är så härligt!!
Minimannen drömmer om att bli bonde.. och blev så himla lycklig när hans mamma kallade honom för ”hästbonde” häromdagen. Idag sa han; ” Mamma! Jag är ju hästbonde nu, det sa du ju!?”.
Såklart han är det. Lilla hjärtat.
Bertilen. Den största och samtidigt minsta djurvännen jag vet. Ingen kan ta miste på hans kärleksströsslande.
…
Det var det, en rapport från Hästdrömmen. Drömmen som blev en mardröm som nu vänt åter. Nyp mig i armen. Och må det fortsätta såhär. Det är förskräckligt trevligt, med två så vackra djur som står precis utanför sovrumsfönstret varje morgon och väntar på att vi ska öppna och säga God morgon!
I morse stod två små ryggsäckar redo i hallen, fyllda med favorit-pippitröjan och annat som kan vara bra att ha när man ska iväg på litet, väldans stort, äventyr. Storebrors och Systerysters minikånkar.
Och jag? Med Hjärtat i Handen, förstås.
Jag vill bara trycka paus livet!, just nu. Samtidigt som jag inget hellre vill, än att få leva här och nu och framåt med mina älskade små och den människan som jag är så mallig över att få kalla för Min. Förstår du hur jag menar?
Den här veckan har Junihjärtat börjat så smått på Förskolan. Storebroren, han har hon vid sin sida. Radarparet är varandras tryggheter. Och allt går som en dans, det är bara mamman som tycker förändringen känns i hjärtat. Nu är StoraLillasyster över 3,5 år och i samma ålder som Storebror var, när vi började tycka att det var viktigt på riktigt med en stunds förskola under veckorna. Det är tid för mor att putta ungarna lite, lite ur boet.
…
Ni är många som undrar om mitt HemmaMammaliv.. och ni är många som trillat hit det senaste som kanske inte kunnat hänga med…
…
-Jag blev mamma för snart 6 år sedan. Då började livet.
Storebrors första tid i livet såg ganska annorlunda ut jämfört med sina småsyskons. När jag var preggo med S, pluggade jag till lärare som en tok, för att kunna vara hel-ledig i ett halvår med honom när han äntligen kommit till världen.. utan att behöva ta studieuppehåll alltså. Och sen sista biten som var kvar, gjorde vi tillsammans han och jag.. skrev examensarbete och så vidare. Ett väldigt pusslande. Som jag minns med så himla varmt hjärta… fast jag vet att det också var skittufft. Vi hjälptes åt jag och M, dag efter dag… M jobbade massor för att vi skulle kunna ha råd att köpa en gård vi blivit nerkärade i (den vi bor på idag) och S helammades då ju, så jag ville absolut inte vara ifrån honom.. så vi skrev uppsats, jag och älskade vännen Carolin, när S sov. Och dök seminarium och sånt upp, så var M med Sixten och jag minns så väl den där gången där mannen langade in bäbisen genom ett fönster i föreläsningssalen när ammetid var… med bröstmjölk i mungipan langades ungen ut igen. Allt frid och fröjd.
-För fyra år sedan låg Lillasyster Juni i min mage, samtidigt som jag jobbade mitt första år som Musikfröken, medan S var på förskolan och mannen reste genom landet och gjorde ljuduppdrag. Jag och Liten hade då precis tagit Lärarexamen och ett fast jobb kunde inte tackas nej till… särskilt inte när två 24-åringar tömt fickorna för att köpa en gammal drömgård…
När Juniflickan kom till världen, sommaren 2016, var jag fast besluten om att bli HemmaMamma på lång tid. Storebroren var helt Storebrorsledig till en början och har därefter använt sin förskoleplats lite hit och dit, för kompislek (saknar en öppen förskola här i kring!!). I perioder har han varit mycket hemma, och i perioder har han utnyttjat sina 15h/v.. med mer fasta rutiner efter den ålder jag och pappan finner det viktigt.
Men än om jag vill vara mina älskade pluttar nära prick hela tiden, så äär det bra, jag veet, att efter typ 3 års ålder börja knyta trygga relationer utanför hemmet. Så nu är det dags för min lilla Skrålla. Och hon är überpepp.
Vilken himmelens tur att jag har min lilla B här hemma.. vi ska gosa och leka, utan-syskonen-smyg-baka, klappa hästar och peka i böcker och åka räserkälke för fullt.. och förresten kommer det bara säga poff, så ska Storasyskonen hämtas hem igen. Små timmarna susar ju!
Ja. Jag är alltså fortsat kvar här, i Älskade HemmaMammalivet och njuter allt jag bara kan. Exakt hur länge? Det får livet utvisa. …
-Jag är så förbenat lycklig över att ha följt hjärtat i denna livet-fråga. Och vill så, till alla er som undrar, svara; ”du kan också välja hemmalivet längre än bara en liten tid. Jag är inte den pengarikaste på jorden, inte alls. Men jag är så innerligt rik på liv tillsammans med mina barn, och det är det viktigaste för mig”. Barnens pappa och jag, njuter av att få ge barnen en så mjuk start i livet.
När vi var på bvc innan jullovet, sa Junihjärtat taget ur luften att ”en gång, sa min pappa, att vi skulle SKYNDA oss!?”.. det var liksom helt bananas, menade hon. Att vi dessutom kan pussla, jag och M, med våra åtaganden som ger oss mat på bordet och räkningar betalda, det är jag också så stolt och glad över.
Inget självklart, vi har slitit på för att komma dit vi är idag, därför är det fantastiskt att känna att vi lever vår dröm. Jag säger inte att det är opussligt alla gånger, för mig och den skäggige, men det är helt enormt tacksamt att kunna trolla till oss så mycket Tillsammanstid, hela familjen. Något som värderas högre än alla gullpengar i världen. Säger inte att det är rätt för er. Men för oss.
Så låt oss ännu en gång bara landa i, att alla gör vi så gott vi kan för våra små, utifrån dom liv vi lever. Alla är vi superpäron. Punkt och slut.
…
Många mammaord. Heroisk insats om du orkat läsa ända hit. Önskar dig en god natt! Min natt ska börja tidigt ikväll.
Vi hade äppelröda kinder efter timmarna ute i alldeles strålande solsken. Masade oss sedan inåt och öppnade porslinsdignande skåparna och letade reda på finporslinet. Lagade mat och dukade så fint vi bara kunde. Med natur och massor av ljus. Då blir det världsfint, tycker jag.
Nystruken finduk och loppade glas på fot.
Jag mumlade att linneservetter och tjusiga bestick är något som vore flärdfullt att finna i kökslådorna. Inte nödvändigt på en fläck, men lite roligt, liksom. Äsch, vi var vrålnöjda i alla fall.
Udda och lite hittan och dittan. Men alltsammans gjort med känsla och kärlek. Fint så.
Junihjärtat sprang till tunga ytterdörren titt som tätt. Och ääntligen så kom ju dom efterlängtade gästerna. Vi var ett så mysigt litet gäng som firade med knytismiddag tillsammans.
Det var vi i Storlilla familjen, Farmor och Farfar och Morbror M. Kattpojkarna och hästpojkarna också, förstås.
Vi spisade partymusik och åt skagenmackor till förrätt.
Sen landade varmrätten på bordet och det var så gott att jag glömde bort att fota. Tjälknöl av älg, en hiiiimmelsk rotsaksgratäng med massor av parmesan på toppen, frästa haricoverts och Gudagod kantarellstuvning.
Till efterrätt en gammal favorit vi glömt bort och som alla var glada att finna åter. Gino med en god vaniljglass till! Håhå, en himlagod efterrätt. Så larvigt enkel och tvärgod.
Små gullbarnen hade fått önskat efterrätt och dom är inte knussliga precis. Får välja av allt och tycker Herr Piggelin är kalasigast. Lillebroren fick en alldeles egen och ni ser själva… lycka! Allra särskilt att bara FÅ en egen glass. Mindre fokus på ätandet. Älskade lillplutt!
Småsyskonen knoppade en efter en men tappre Storebroren hade bestämt sig för att vara vaken till det nya året stod för dörren. Vi spelade Yatzy och åt karameller och chips. Femåringen var i heaven där han förde protokoll över alla spelare. Ni förstår, siffror och den där Minimannen, är väldigt tighta.
Så började vi närma oss midnatt och vi drog ut till hästhagen. Hästpojkarna tyckte att det verkade väldans sjåigt, ”varför kommer ni nuu!?”..
3,… 2,…,1,…0,,…! -GOTT NYTT ÅÅÅR!
Det strösslades raketer över byn och jag avskydde varje smäll. Fick en snabb nyårskyss av min man innan vi båda sprang iväg för att se så inte hästarna i sitt spring sprängde hagen eller så. Men dom var coola. Duktiga, duktiga pojkarna. En snabb trav genom hagen under det värsta smällandet, men sen inget mer. Puh. Så var den ångest-klumpen över.. ”hur ska det gå på nyårsnatten”..
Hurra! .. och puss på världens bästa man. Mitt Allt-och-lite-till.
Nytt år, ett alldeles nytt decennium. Det senaste decenniumet har varit sagolikt och jag knäpper mina händer för att få dela det kommande decenniet med mina älskade människor. Livets viktigaste.
Vi stöp i säng strax efter tolvslaget, med en fantastiskt skrattrolig, god och så himla mysig Nyårsafton.
2020 är här! Gott nytt år till er och god fortsättning! Mitt fokus är, som ni säkert anar, Jullov. Men alldeles snart hörs vi som vanligt igen. Jag har massor att visa och berätta och längtar efter det. Tills dess, önskar jag er goda, goda dagar, en mysig trettondagshelg, så hörs vi snart sådär som-vanligt-ofta!
Det är dagen innan Julafton och vi får vakna till det här.
Det där vita täcket som även lägger sig som mjuk bomull i magarna och ger julkänsla på en gång. Så, har du inte egen snö utanför fönstret, delar ja gladeligen med mig här i form av några glimtar från gården..
Det här är hemma. Så tryggt. Vyn mot kyrkan är god.
Jag behöver ingen dyrbar resa långt bort för att fylla på med energi. En långpromenad med en vän runt småbyarna. Som den häromdagen, med sovande småttingar i vagnarna. Det är själagott för mig. Eller helt sonika, som idag, en tur i sakta mak bara runt gården..
… gamla gården som är mer än 200 år gammal men som fortfarande står så stadig och grann. Ikran står och spejar efter sin Hästmamma.. det blev brokigt för oss när han var den första häst i livet som jag råkade falla i rädslans famn för.. efter drygt en vecka tillsammans av rosa moln och fluff. Men jag vet bättre än så, han vill inte göra mig illa.. han ville bara se om det fanns något skinn på den där Hästmammans näsa, egentligen.. om han kunde lita på henne, luta sig mot henne med sina 600 kilo, eller?
.. och det börjar han förstå nu. Att det kan han. Den där mulen doftar himmel på jorden.
Är vi bara inom en trevlig zon, där Ikran nu känner sig trygg, så är han min och M´s stora ”hund” och den häftigaste häst jag mött. Vi börjar bilda ett språk tillsammans.
Är vi däremot på lite för spännande marker, lite för långt ifrån lilla ponnybundisen.. då är det fortfarande fasligt otryggt och för spännande för ”Lilla vännen” varpå han svarar med flykt och vill hem till trygga lagårdsstallet. Det kan man ju förstå, eller hur? Än om otåligheten i mig skaver. Men, vi skyndar långsamt… pressar inte på. Imorn, på självaste julafton, har vi haft hästpojkarna hos oss i prick fyra veckor. Inte klokt, det känns som att vi haft dom i en evighet.. men så är ju verkligen inte fallet. Är så otroligt nytt ännu. Jag ÄLSKAR det alldeles egna hästlivet, älskar att få dela det med M och barnen..än om det också under dom första veckorna stundvis känts som ni vet, när man tagit körkort och skulle köra bil själv för första gången…?
Dagen före julafton och snön utgör ett lugn. Snälla Bonden kommer med ny bal till hästarna. Dom sista klapparna slås in. Det donas och grejas i köket. Brandispappan har klivit på sin jour.. någon ska ha det också, trots juleveckan eller hur? Storebror leker i granngården. Katterna varvar soffhäng med utespring och hästspaning..
Efter friskluft går vi in..
Granen har visst fått en hop klappar under sig och det är några små som trippar på tå i kring och är ”smått” ivriga.
När jag tittar på smällkaramellen minns jag pysselstunden hos min mamma och pappa. Den stunden, som i sin tur gjorde att jag mindes pysselstunderna hos farmor, som liten. Alla dessa minnen. Som jag nu får vara med och skapa för mina barn. Sånt är svindlande..
”Jag älskar hjärtan”, sa Juniflickan lyckligt när hon sett ett paket med hjärtan på som det dessutom stod hennes namn på.
Den skäggige vet hur han ska charma sin fru. Fem röda rosor, en för varje familjemedlem, och lite guldigt krusidull. Sånt älskar jag.
Så vacker kärleksförklaring.
Ok. Nu ska jag och min flicka gå ner till lagårn och ge hästarna nytt vatten och gosa lite. Idag får hästarna vila från motion. Men gos och tillsyn får dom flera gånger om dagen i alla fall.
Från oss alla här på drömgården, till er alla som kikar in här..
Senaste kommentarer