Senaste dagarna har varit lite utav en dimma. ”Det är bara att förhålla sig till det som är”, som Hon skulle ha kunnat säga. Påverka det jag kan. Men ”bara förhålla sig”, till det andra. Vi tittar tillbaka på veckan som gick.. bland många härliga stunder, pågick också en oro och ledsamhet.
Så är livet, jag vet.. Högt och lågt i salig blandning. Ibland mer, ibland mindre.
Veckan som gick..
…startade regnigt. Igen. Och jag vägrade klaga på vädret. Någon kämpar med att få leva sin dag.. och jag snuddar vid tanken på vad ”tråååkigt väder det är”. Nä. Tacksam drog jag ut med ungarna.
I Drömgårdens egna Julkalender, stod det en kväll att vi skulle täppa igen alla ”lockhål” i taket.. hålen som annars skulle blivit ovanför taklisten ni vet. Så, det hade vi just gjort här. Och lampan i taket var provtänd. Nyp oss i armarna!
Hela-familjen-gympa hade vi också. Barnen älskar det! Och päronen lackar av svett. Alla nöjda! ..Titta! Medaljer fick vi denna gång också! Älskade barn. Så mycket glädje dom skänker.
Det pysslades och pysslades. Och apelsinklyftorna var mer än goda. Mamman smälter av att få vara mitt i bland dessa små. Avgudande blicken från Minsting till sin syster, går inte av för hackor.
Det slumrades på soffan.
Vi hade vänner här, på lek och fika. Ute, förstås. Barn leker och rider lillponny, mammor pratar livet. Sånt är fint.
Så blev det fredag och minstingarna och jag åkte förbi MammaMormor och PappaMorfar. Bara för att säga ”vi älskar er!”, lämna en blomma och lite choklad. Värmde gott. I allas hjärtan.
Denna decemberfredag blev också förskräckligt sorglig. Ofattbar tomhet och saknad uppenbarade sig. Jag är så tacksam som var en av alla som fick vara i L´s famn.
Lagom till fredagsmyset hade NisseNissan lämnat paket på bron… vad det var där i, får barnen berätta en annan dag!
Det blev lördag och medan ungarna var ute och lekte i timmar i den nyfallna snön, passade NisseNissan på att gömma chokladtomtar på barnens rum..
..och så hade vi en skara småvänner att hänga med, jag och M. Så fantastiskt att se barnen med sina vänner. Världens finaste dessutom. … Minsting låg och sov på köksgolvet. Ett försök hade gjorts att väcka honom efter vagnsvilan… men han somnade visst om där på fällen.. lillvän.
Jag fick kraft från barnen men i ensamma stunder, som här under långa promenaden, trillade tårarna.
Så blev det Luciamorgon.. vi tände änglaspelet och dukade fram mysfrukost. Lussebulle, förstås.
Vi vigde sedan dagen åt att glädja andra. Bland det bästa som finns. Bakade och lagade och susade med det till människor som behöver det mest.
Lusse-kortet med orden ”Glad Lusia”, gladde också några betydelsefulla människor för oss..
… dessa tu där i dörröppningen. Söndagen avrundades med att vi lussade för mina älskade föräldrar. Och direkt därifrån, till mannens älskade föräldrar. En förskräckligt sorglig, men otroligt vacker Lucia och Tredje adventshelg.
…
Veckans önskeplaner!
-Ta en dag i taget. Och ”bara leva”. En ynnest.
–Göra ett litet med naggande gulligt fotouppdrag (läs: samla skolpojkens klass och föreviga den!)
-Julestöka! … barnen längtar efter ”mammas jullimpor.. såna som mormor också brukar baka”. Och såna tänker jag överraska med någon dag. Någon dag, när det passar.. med ork och så, ni vet.
-Frisklufta! Springa och promenera, leka ute med barnen, hänga med hästarna.. Gudomligt alltihopa!
-… tillåta mig smyglängta till Jullov. Jamen faktiskt. Jag älskar att leva i nuet. Men drömma och längta lite lagom, är också fint. Och nu ser jag enormt mycket fram emot Jullovet med min älskade storlilla familj.
Det är måndag och ännu en mörk decemberdag här i norr.
När snön smälte bort för några dagar sedan och det sedan regnat och regnat, så är det så otroligt otroligt mörka och blöta dagar just nu. Men, det här är bara konstateranden. Inget klag. För fy tusan vad härligt det är. Att på friska ben, kunna knata ut. Andas friskluft och tanka energi. Oavsett väder.. om det inte blir ljust ens mitt över dagen, så är det bara så. Skäll skulle jag ha, om jag klagade för något så världsligt som att det regnar istället för snöar. Inte sant!? Vi pysslar om dagarna och gör dom så varma och trivsamma vi bara kan, visst?
Nu tar vi i vanlig ordning måndagshälsningen. Blickar lite tillbaka innan vi kikar på den här adventsveckans önskeplaner…!
Veckan som gick, fylldes med..
Sånt här. Mysiga stunder i hemmets trygga vrå. Jag beundrade stickesockarna jag fått av Svärmor, sörplade kaffet och spelade spel och pusslade tillsammans med småmänniskorna i mitt liv.
Månskenet var helt magiskt och nätterna kändes ljusa med skenet mot det tunna snötäcket. Och morgnarna, var som en saga. Dessa bilder är från morgonrundan till lagårn. En syssla alla mår så gott av.
NisseNissan är så busig i år förstår ni. Känner sig som hemma. Går i skafferiet och äter upp pepparkakor under natten och smular ner som tusan… (tror ni barnen är förtjusta?)…
Vi umgicks med våra helt underbara vänner. Vi säger det till varandra varje gång vi ses, vilken lycka det är att vi funnit varandra. I vår lilla by. Bara några minuter med bil, eller en promenad från varandra. En utefika med goda avstånd och lekande barn i kring, är så otroligt gott. Vi gör vad vi kan i dessa tider! N hade ordnat så otroligt mysigt och gott för oss alla!
Och den här eftermiddagen var magi för HemmaMamman. Den jag redan beskrivit. Den med huset fullt av småungar som lekte och fikade och fejade. En skara lyckliga ungar. Kan inte tänka mig ett härligare sällskap!
Så blev det regnig helg och hela lördageftermiddagen och till mörka kvällen, var jag och den skäggige på date. Ja, alltså.. date, på vårt vis. Inte på flådig restaurang eller så. Nä, medan lilla barnaskaran var hos älskade vänner och blev topp-ompysslade, fick deras mamma och pappa tumanhandtid, byggstädade inför slutspurt i bygget och åt middag på två. Ni förstår, så busigt det kändes! Och alldeles underbart, när skaran var hel sedan.
Så blev det söndag och Juni tände Andra Advent-ljuset. Pappan ser liite bekymrad ut.. undra om det beror på att Minstingen håller på att sätta sitt lilla pekfinger i ljuset? haha
Hela dagen var ett enda långt mys. Med kojbygge, julkaramellskokande och på toppen; Pepparkaksbygge och pyntande av det hela.
…
Veckans önskeplaner!
-Ha alldeles ”vanliga dagar” med min familj. Basic? Nä, inte alls. En ynnest. Och lyx!
-Göra det allra sista skriv- och fotouppdragen inför julen!
–Göra några julklappar..det personliga är så roligt tycker jag!
–Måla lister! Vi kämpar på i rekordmängd på övervåningen just nu, en ”Julkalender” är gjord och varje dag vet vi vad vi behöver hinna för att kaaanske kunna flytta upp till jul… vi gör så gott vi kan. Det räcker så. Bara lite roligt att ha ett tidsmål nu när vi är så nära! .. annat var det när vi stod i en spånhög och skottade och någon undrade ”när är ni klara tror ni?”. VI VET INTE, ju! Men nu, nu vet vi.. typ. Och det är… snart…. 😉
-Luciamysa! … kan bli alldeles gråtig när jag tänker på att vi inte får vara med om det där magiska i kyrkan i år. Lyssna på lilla 6-åringen … men! Det hade kunnat varit värre. Det, är inget att lägga fokus på. Pandemiskiten kommer dra sin kos. Snart. Det bara måste den! Framtill dess, gör vi livet så gott vi kan, med det vi har.
-”Bara Leva”. Det största vi kan göra. Vi mår så gott och är så tacksamma för det. Men livet sker ju…, högt och lågt, förstås. Jag har ont i magen över flera saker just nu. Och jag försöker ordna alltsammans, så mycket jag bara kan. Ger mig inte förrän motsatsen är mig bevisad, ni vet. Vi är så himla tacksamma över att få leva som hel familj, dag efter annan. Med små bekymmer som snoriga näsor, föör leriga hästhagar, decemberregn…. tänk gärna du med, på vad du har att vara tacksam över…
…
Önskar er en god decembervecka! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Vi inledde denna Andra Adventshelg, på det mysigaste sättet vi kan tänka oss.
Som plåster på såren för den skolälskande 6-åringen som hade liiite snorig näsa och därmed inte fick gå på sin lilla skoldag, kunde vi sätta igång med allatillsammanspysslet för dagen redan från morgonen istället för att vänta till efter lunch.. det var lycka så det förslog! .. Enormt mysigt när ingen skulle någonstans, tyckte mamman. Morgonen kunde pågå så länge den ville. Efter julkalendertittande och frulle gick vi ut på gården. Med alla tre barnen med till lagårn är jag helt överflödig vid sysslorna. Tänk så dom lär sig, dom små. Hästarna fick mat och vatten och gos. Så stoppades det nejlikor i apelsiner och spisades julmusik… innan vi drog igång med dagens efterlängtade bestyr…
Årets pepparkaksbakning! … i vårt egna gammkök. Med Mormor och Morfar som sällis, på facetime. Och inte vi i deras kök, som vanligt. Vi gör det bästa vi kan av situationen, visst?
Den här synen, av tre lyckliga ungar, gör mig salig.
Och tänk. I år var alla tre barnen ivriga peppisbagare. Bertilen bakade ”Pappas tlaktoj” och ”Chippen”. Traktorer och hästar, det är livet liksom!
Mamman svischade emellan ungarna, Kavlingshjälp här, utstämplingshjälp där och så gräddades plåt efter plåt och doften som spred sig i köket var fantastisk. MammaMormors pepparkakasdeg är den allra bästa och Storebroren konstaterade att hela alltet var som en dröm... medan StoraLillasyster snabbt fyllde i att men tänk att det inte äär någon dröm, det är på riktigt!
”Nygräddade pepparkakor. Av Mooormors deg”.
Bakade av små barnhänder. Försvinnande goda peppisar. Och ser ni enhörningen? Jodå.. nog skulle Juni ha en Junicorn, givetvis.
Så efter lunch när Lillebror långsov ute i vagnen, så fortsatte vi med Storasyskonpyssel. Vispade kristyr och garnerade.
Så roligt att det inte var klokt!
Nu rådde en viss trötthet i lägret. Det vilades och knaprades pepparkakor och lektes på rummen för dom små. Med den nu hemkomne konstruktörspappan nära. Mamman pustade ut efter ivriga timmar, med att baka alldeles solo allena.
Det blev många hästar..
… och granar och traktorer!
Stora pepparkaksburken fylldes. Köket blev mjölfritt innan jag snodde ihop den HÄR enkla fiskgratängen med blomkålspuré till middag.
Till kvällen hade kristyren stelnat helt och hållet..
Bröderna stod och betraktade och beundrade skapelserna. Innan alltsammans fick samlas i varsina burkar.
”Det här är värdens bästa fredag”, sa den ene. Och vi andra höll med. Tillsammans i ett varmt och tryggt gammkök, med så mycket pepparkaksdoft att det bara osade om det när man öppnade dörren utifrån… bakade utav deg vi fått av någon vi älskar till månen och tillbaka, och tillbaka igen..
Vad kuuul det är att ni blivit så många fler på sistone. Jag har mina aningar, att den där svep-uppfunktionen vi (ja, inget Drömgårdsliv utan er har jag ju sagt!) lyckades ordna oss för ett tag sedan, har gjort att ni är fler som hamnar här också och inte bara på instagram. Så glad är jag för det. Här inne, i min alldeles egna bubbla, trivs jag ju så ofantligt bra och här har vi plats att prata med fler ord och utbyta ämnen som kanske inte får plats på annan plats.. att kommentera gör ni genom att klicka er in på specifika inlägget, då dyker kommentarsfältet upp! Känn er varmt välkomna hit, alla alla! Veckans första dag, alltså! En liten tillbakablick på veckan som gick, innan ny veckans planer önskelistas. Ja, så får det bli!
Veckan som gick!
Vi spenderade många, många timmar ute i friska luften. Lek och hästande, långa promenader och springturer med småttingar i vagnen.
Juniflickan var iväg och hängde med sina jämngamla vänner i Kottegruppen… nej förlåt, mamman är kvar i gamla hjulspår. Rääävgruppen heter det för 4-åringarna, ju! Kottegruppen är sista året innan förskoleklass. Just nu leker J med vännerna på förskolan ca 5 timmar i veckan, och tycker det är aaalldeles lagom. Mamman är ”bara lite” lycklig när alla samlas, den där dagen när inte bara stora skolpojken är på vift utan också Skrållan. Så härlig känsla, att känna hur barnen också uppskattar detta ”påhitt” vi har. Att investera i tid, tillsammans. Mysigt också att längta efter varandra under några timmar.
Det pysslades, för fullt, som alltid. Bara syskonskaran men också även när småvänner var på besök. Kreativt påtande. Inte kattskit, alltså! Ena pysselstunden var det pärlplattande (den HÄR boken är ett så fint julklappstips till en liten vän, tillsammans med pärlor och pärlplattor förstås!).
Fjädern tog mod till sig och hälsade på den mest viftande människan i familjen. Vilket framsteg, va! Och jag vet. Hagen ser förskräcklig ut. Tack och lov är det bara sjok av lera och stora partier är torra och fina. Nu har det dessutom frusit på, marken är frusen och hästar torra. Samtliga liv tacksamma!
Så blev det fredag och vi firade in den första adventshelgen med att dra ut i skogen. Ungarna smaskade lussebullar och sörplade festis medan päronen sågade ner en gran… som pryder gården så vackert nu!
I helgen har vi varit ute och fikat och eldat i dagarna två, hängt med hästarna och..
… förberett advent och snickrat.
Till vänster ser ni att barnens chokladkalendrar, peppishuset som ska byggas en dag när NisseNissan hintar om det, tråd och klistermärken till pysselstunden tillsammans.. och så fann jag så söta brickor på loppis för noll och ingenting… det blir årets juleminnespryl till barnen. Bara vet att dom kommer älska att bli serverad frukostmackan på sin egna julebricka. Höger i bild? En hjälte. Som bygger vårt hem. Och som gör allt som om han hade gjort det hur många gånger som helst innan, fastän det i själva verket är första gången med det mesta.. fantastiska människa.
Så blev det söndag och vi firade Första Advent, förstås. Efter lugn morgon med adventsljuset tänt, tog dagen fart. Barnen var med farmor en stund medan jag och M tog en promenad med hästarna. Sen samlades vi här hos oss, Farfars, Morfars och vi. Utomhus. Kring en stor eld. Goda avstånd men ändå med känslan av att vara nära, nära. Så himla, himla fin stund. Vi firade första advent, tillsammans. Trots allt.
Fyyyllda av härligt adventsmys vinkade vi älskade människor hejdå, gick in i värmen och medan Snickarpappan drog upp på övervåningen igen.. intog vi Kreativs Kaos-läge nere, vi också. Det städades ratigt skåp och pusslades och pysslades och påtades.. sen stupade vi i säng till kvällen. Till bredden fyllda av tacksamhet, allihopa.
…
Veckans önskeplaner:
-Adventsnjuta! – den här tiden, innan jul, är alldeles fantastisk tycker jag! Håller du med?
-Försöka komma en god bit på väg i julklappsfixandet. Det blir några få, väl valda som handlas hem. På nätet och lokalt i vår by. Storasyskonen i vår familj är också väl införstådda med att vi varken tycker att man ska, eller att vi för den skull har möjlighet, att köpa många, många julklappar. Känns viktigt att prata med barnen om sånt, tidigt. Värmer mitt mammahjärta när 6-åringen så självklart och innerligt säger att det bästa med julen är att träffa alla, myset, maten och julklapparna förstås.. men det är liksom inte i huvudfokus, alls.
-Jonglera mitt HemmaMammaliv med lite jobbuppdrag. Det ska fotas, redigeras och skrivas, mailas, bokföras och faktureras..
–Mor ska till tandis! – bara rutinbesök.
– Njuta av vinterpälsiga mammutliknande hästar. Käre tid, så mycket lycka dom skänker. Islänningen har varit som en hoppetossa nu igen, under pälssättningen (samma visa var det i våras under pälssläpp) och varit så ”Nej! Vill inte! Gå du ett steg närmre mig så springer jag femtio steg från dig”. Tålamod, tålamod, tålamod, Emmeli… som jag lär mig mycket alltså. Nu är vi på banan igen. Gosar och har kul. Chippen styr runt på ungarna för fullt. Och M smygjobbar med inkörning av Ikran i små, små steg. Deras kontakt är så häftig att se. ”Tänk att vi har hästar nu mamma!”, sa ena ungen bara häromdagen… ja, ett år har gått men det är ändå så nymodigt.
– Måla lister! … ”Du mamma! Du menar alltså att det ska vara grått, HÄR OCKSÅ!? Då kan vi kalla det här för Grå Rummet!”, sa Minimannen när han efter frågande som en världsvan MiniByggmästare, fått svar på att väggar, dörrar, foder etc. blir i olika nyanser av grått… nej, ”grååågröönt”, säger mamman. GröGRÖÖNT.
– Börja morgnarna så mjukt, så mjukt. Tända stjärnorna i fönstren, pyssla om yrvakna småungar, lyssna till änglaspelets sång… och bara följa med.. livet, menar jag. En dag i taget. Varje dag. En gåva. Är du med mig?
…
En sista dag av november kvar. Snart, snart möter vi årets sista månad. Önskar er alla ett gott novemberavslut och en fin början av december.
Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är. Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här. Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.
Så drog vi igång och saffransbakade, jag och minstingarna. Alldeles innan vi satte igång hade vi dundrat ner lite enris här och där i vattenfyllda kärl. Letat fram favorit-julmusik. Tänt många ljus. Ja ni förstår, enkla små medel som gjorde att stämningen var på topp!
Det var två urgulliga, mycket ivriga Lussebagare. Vi använde förstår det HÄR receptet.
Degen blev modell väldigt stor.
Vi fyllde bullarna med en kräm av rumsvarmt smör, riven mandelmassa, vaniljsocker, vaniljpulver och nymortlad kardemumma!
Vi bakade och bakade.. och det doftade himmel.
Nånstans på mitten fick jag ett genidrag och tänkte på mammas ljuuvligt goda lussekransar. Såklart det skulle få bli det. En hel hög av lussebullar och en vacker krans på toppen.
Hur man gör en lussekrans?
Kavla ut degen till en rektangel. Bred på fyllningen. Rulla ihop degen till en lång rulle som du sedan lägger som en cirkel, på en bakplåtpappersklädd plåt. Skarva ihop cirkeln så gott det går. Klipp sedan centimetertjocka skivor näästan igenom, ner till botten. Lägg skivorna omlott. Låt jäsa (1-2 timmar enligt detta magnifika recept). Pensla med ägg, strössla över lite pärlsocker och skjutsa in i ugnen. Beroende på hur stor krans du gjort, förstås.. men cirka 20 min tog min krans att grädda.
När vi hämtat Storerbror på skolan var det så vansinnigt härligt att kunna säga ”ät så många bullar ni ooorkar” till ungarna, som inte visste till sig hur mycket saffransbullar deras små magar skulle mäkta med. Mumsandet varvades med pyssel. Hela alltet var en enda nyp-mig-i-armen-stund för undertecknad. Alltsammans, just vad som alltid varit min stora livsdröm. Att få vara mamma till en skock ungar, feja och greja, baka och pyssla om dom små liven.
Saffransbaket är gjort för julen, mao.
Och att baka ut degen som längder eller krans, det blir min nya hit. Så mycket Mormor Syrena över det. Så mycket Mamma. Så lättsamt också. Så vackert. Framförallt, otroligt saftigt och GOTT!
Senaste kommentarer