En utav årets allra sista måndagar är här och här kommer årets allra sista Måndagshälsning, en gedigen sådan (hah!). Vi tittar tillbaka på veckan som gick, den fylldes med högt och lågt. Och därefter, planer för veckan och vad längtan är så stor efter..
Jag fick börja veckan på mycket älskat vis; med en springtur i snön med smygande sol och bara mig själv som sällskap.
Tisdagen var som en drömdag. Såg ut sådär. Jag och Tripp, Trapp och Trull höll oss utomhus en god del.
Tjavade ner på byn och sedan hem igen, små ben kämpade tappert och mysigt var det att komma hem till hästarna sedan.
Så drog vi till med Det Stora Julelimpabaket. Vansiinnigt mysigt. Och gott!
…. så, till kvällen skedde något jag var noll procent beredd på; Storhästen Ikran provade plötsligt rejält vem som skulle vara den nya flockledaren, egentligen.. han eller jag? En mörk decemberstund jag förmodligen aldrig kommer att glömma, följt av en sen kväll och natt som var mer eller mindre kaos. Drömmen kändes som en mardröm. Både jag och M kände oss otroligt ledsna.. och villrådiga. Samtidigt, som vi hela tiden sa att ”han är en häst. hästar är flyktdjur. han är inte trygg ännu. han testar oss”.
Dagen efter, kände jag mig som mitt vanliga häst-Emmeli igen.. Fullt påhejad av familj och älskade vänner. Från mitt räddaste jag, plockades uppenbarligen det där häst-modet fram igen, det som ju var jag för en hop år sedan men som nu känts ovant och dammigt för ett slag. Jag beslöt mig för att VÅGA, som vanligt. In jag stegade i hagen, och berättade för Ikran att ”det här är min hage också. Framförallt min mat också, flytta på dig”. Varpå hästen backade, frustade, sänkte huvudet och förstod. Sen dess har vi inte tjafsat mer. Ni förstår; högst i rang, kommer först fram till maten.
Jag skulle aldrig kunna sova om natten om min teori gick ut på att bestraffa hästen och ta i med hårda tag, för att få honom att lyda mig. Jag vill inte kuva min häst, jag vill skapa mig ett språk med min häst. Och vi är på god väg. Fler testande bakslag kommer garanterat komma, men tillit håller på att skapas, det är tydligt. Hästkillen har stor kostym, men behöver min (och M´s) tydliga hand… precis som alla nordisar. -Fortsättning följer, resan har bara börjat..!
En dag kom mina älskade föräldrar och kramade om småslut dotter och tre små glada barnbarn. Vi fikade julefika och hade det gott.
Storebroren susade till förskolan två svängar och en dag var det lusse-firande. .. småsyskonen hakade på, dom också. Tre små nissar satt och åt frulle tillsammans och det är ungefär den gulligaste synen jag vet; dom där tre tillsammans, snicksnackandes om ditt och datt.
Jag knatade långprommis med snusande sällskap.
Och bjöds på alldeles underbart fint luciafirande i kyrkan. I bild, min vackra Musikfröken-Storan.
Det blev fredag, lugn luciamorgon hemma, följt av att vi stillade oss för avsked av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet. Sorgligt och så vackert, på samma gång.
Det blev helg och i hallen, en hel hög av nya hästgrejer.
Barbacka-pad, nytt repträns till liten ponny och långa rep till träning med Ikran. Lördagen gick åt till att försöka få hästpojkarna till ligghallen för att torka lite i det otroligt blötkalla vädret. Vi lockade in dom genom att flytta maten dit in.. egentligen inte som vi vill ha det, men i kallblöta nöden, så kändes det gott. Vi vill ha långt mellan mat och vatten och så, för att hästarna ska ha det så naturligt som möjligt och söka sig emellan allt, och däremellan få vardagsmotion.
Till kvällen; mys och bastu hos mina föräldrar. Maj gadd, så skönt. Julepyssel vid köksbordet också!
Så blev det veckans sista dag och Tredje Advent. Vi var ute i skogen hela familjen och letade (och hittade, hurra!) en julgran. Dyngsura kom vi hem och svirade om för att sedan gå till gullegrannen på mysfika. Till kvällen skrev jag och Bertilen julkort.
En adventsvecka så omtumlande, orolig, sorglig, lycklig, mysig…. och alltid, trygg. Tacksam, är ett fjuttigt ord.
…
Och nu då? Juleveckan, med bara (tyyp) en vecka kvar till jul. Ska vi kika på vad jag har i görningen?
Veckans planer
-Tillsammnsmåndag. Ni förstår Nissenissan gav barnen en badpuff i adventspaketet igår.. som en ledtråd till denna dag. Där NisseNissan i samråd med föräldrar, hade gjort upp om att göra drömmåndag för ungarna, med besök på Äventyrsbadet! Och ni kan bara ana hur roligt vi haft, hela familjen tillsammans. Rutschkaneåkande, lunch på Restaurang och ännu mer vattenbus. Ungar och päron är omåttligt glada över dagen.. och sådär efter-bad-i-flera-timmar-trötta-nu. En lugn måndagkväll väntar!
-Hade som mål förra veckan att bli klar med julklapparna. Det sket sig totalis. Men jag tror nog att det ska ordna sig inom kort! Eller jag HOPPAS det, haha!
– Skicka julkort!
-Bvc med Lillebroren B.
-Hjälpa Minimannen att ordna små frökenpresenter.
-Beta av lite pappersjobb i mitt älskade lilla företag. Är så enormt tacksam över den här platsen, där jag får orda och bilda och dela med mig av livets höga och låga, till er.
-Skapa små äventyr för barnen.. älskar det!
– Sända er hälsningar, förstås!
-Fira julllllooooov!!! Och jag längtar så att det värker i hela mig när jag tänker på det. Ska bli så ofantligt gott.
…
Tack, igen och igen för att ni alltid finns som ett bollplank ,precis alltid. Förra veckan var kruxig, bitvis. Jag uttryckte hur jobbigt det kändes med hästkrångel… och som ni högg in och hjälpte till på alla vis ni kunde. Tack. <3 Ta hand om er och ha en så luuugn, mjuk och snäll veckan-innan-jul ni bara kan ha. Det kommer liksom bli jul än om du prickar bort någon av dom där alla punkterna du ”villhöver” göra. Jag försöker träna på det, redan från start som småttingmor i juletider.. jag vill liksom inte bli den där utarbetade som inte orkar hålla humöret uppe. Förstås måste man alltid få bli trött och tappa modet, tiden nu är tuff med så mycket mörket och minimalt med solljus. Men ni förstår nog hur jag menar…
Hurra, nu var det dags för årets Pepparkakshusbestyr!
Köpta peppishus (från coop, det stora huset. och från TGR, dom små husen) som klistras ihop med smält florsocker.
Garneras med köpeskristyr från lill-coop nere på byn.
… och en herrans massa ”chokladpluttar, förstås!
… näpp, tid för avancerade pepparkakshusbyggen med barnen, är inte nu. Nu är tid för lätt och härligt, nivå för 3- och 5-åring och fokus på det viktigaste; att vi har mysigt och roligt genom hela alltet … och då höjer jag detta koncept till skyarna… och fantiserar inombords om när vi ritar vårt eget bygge om några år. Det äär ju så roligt sånt här, tycker jag!
Och så mycket barndom för mig. Minns hur pappan stod och kämpade där vi smälta florsockret. Det var en höjdpunkt… den dagen när vi åkte till Storan och byggde peppishus. Storan, som då var sååå stor medan jag var sååå liten (det skiljer 19 år på mig och min äldsta storasyster).. jag älskade att vara i Mäjdalen redan då. Nu bor vi i samma by, och är plötsligt (typ) lika gamla, jag och Storan. Måndagspromenerar och löser världsproblem ett efter annat. Eller ibland löser vi dom inte, bara delar dom med varandra. Sånt är fint. Ett sidospår, så hjärtevarmt.
Det pluttades och pluttades..
Så söta små stugor.
.. och plötsligt hade vi vårt lilla Pepparkakshusland, bland snölik bomull och pudrat florsocker, ganska så gulligt va? Med smånissarna vid varsin liten stuga.
Tomtemor och Tomtefar.
…och en häst på toppen, förstås!
Vårt lilla Pepparkakshusland!
…
Nu ska den här morsan skura det sista golvet och försöka få lakanen torra inför renbäddning, tumlaren är en god vän vintertid! Kan ikväll inte tänka mig något skönare än att få krypa ner i renbäddad säng. Jag är så enormt trött efter dom senaste dagarna.
Tänk att just jag får ha er som min följarskara. Det är lyx.
Hoppas att ni hade en god andra advents-helg!
På sin plats med en Måndagshälsning, tillbakablick och liten veckoplan, visst?
Vi kör.
-Veckan som gick..
-Började mjukt. Tillsammansmåndag. Bertilen i pappas famn.
.. Lillebroren, som där var på väg att få vad som senare visade sig vara Tredagarsfeber. På toppen av Vattkoppshärvan liksom. Jag grät en skvätt. För att mammaoron tog över, ”varför har han feber, inget snor och krax, bara feber!?”. Men efter prick tre dagar kom små prickar på magen och sen var lilla pojken som vanligt igen.
Jag mockade mig lycklig och orosfri och fick grav träningsvärk till på köpet. Hade glömt hur tungt det är med frusen hästskit.
Barnen mötte post i NisseNissans postlåda varje dag och ”det är det bästa jag vet” uttryckte en utav ungarna. Så uppskattat med den lilla inneboende, mao. En dag bad han barnen skriva önskelistor.
En annan dag hade NisseNissan skickat en liten slant var till barnen, att loppis-shoppa preciiis vad man ville för. Det var lycka så det förslog! (morsan, mäkta nöjd över att ha fostrat ungarna till riktiga loppistokar!)
Vi lekte ute i snön och hängde hos hästarna.
Plötsligt försvann vintern och kvar blev hösten… inte så kul, alls. Nu har jag ett Hästmammahjärta, ju. Och blött och kallt är ingen favorit, alls. Men vacker solnedgång, det var det i alla fall!
Jag visade er Lekrummet på instagram stories, som det ser ut allra mest (till vänster) och ni överöste med tack, för att ni inte längre kände er ensamma med era stökiga lekrum där hemma.
Men alltså, kan vi bara en gång för alla mota den där grejen, att tro att ”alla andra har det så tipp topp, i liv och hem, jämt”?.. alla lever ett liv, tänker jag. Och ett sånt, har nyanser. Alla sorters.
Nåväl. Vi gjorde ett ryck och tvärstädade Lekrummet och det höll sig i ungefär tre och en halv minut… precis som det ska vara i ett Lekrum, tänker jag!
Jag njöt av Hemmaliv tillsammans med alla barnen. Vattenfärgsmålningen var poppis. Det tyckte även Bertilen.. fast han målade mest på möblerna och sig själv.. det hann jag inte få någon bild på, av någon anledning…..
Det blev fredag och vi fick trevlig julklapp skickad till oss från Akademibokhandeln. Nissenissan hade passande nog utmanat oss i pusselbygge den dagen, och vi beslöt att bygga det där nya 300-bitarspusslet, hela familjen tillsammans… vilket fredagsmys! Ett utav livets mysigaste. Inte för att vi fick ihop pusslet, det var så rackarns svårt.. men såna där tillsammansbestyr är det bästa jag vet.
Det blev helg för hela slanten och Svärmor tog hand om våra barn en stund, tre dagar i rad, för att jag och M skulle få bekanta oss med hästarna i lugn och ro. Det var enormt härligt. Och det är svårt att beskriva hur det känns att leva häst igen…
Fina stora hästpojken. Svettig och nöjd efter lördagens tur i skogen.
.. meen igår, söndag, var vi för ivriga och provade att ge oss iväg utan lilla hästkompisen. Jag och M till fots, tillsammans med storhäst. Det gick bra, en bit. Tills Ikran kom på att han var tvungen att springa hem och skydda sin lilla flock. Ikran är inte van att bo hos oss, han är inte van att vara flockledare, han är inte van att gå själv… som ni förstår, har vi en del att jobba på.
Vi hade inget att säga till om när den där 550-kilosälsklingen stegade hemåt. Vi blev i alla fall varse om att han nu vet vart hem är….. puh. Vilken puls vi hade jag och M där ett tag, innan vi visste det.. det var bara att gå hemåt och backa i svårighetsgrad. Hämta liten ponnyvän och gå iväg igen, mao. Fortsättningen följer… jag och mannen är lika pepp båda två på att vinna I´s förtroende. Det får ta sin tid. Ännu har vi inte haft två veckor tillsammans.
Vi avslutade helgen sådär.. -med början till foderbordsbygge.
-Pepparkakshusbygge… med alldeles ohyggligt många ”chokladpluttar” att tillgå till pynt… och för att äta. På toppen av veckan var vi på mysig Julskyltning nere på byn, i snön som precis börjat falla. Varm i hjärtat stöp jag i säng en bra bit efter midnatt och mitt kvällsjobb vid datorn.
Är så förbenat tacksam över att få skapa dagarna, precis som vi önskar, här och nu i livet.
Och här är vi precis just nu, med en alldeles ny decembervecka framför oss.
Veckans planer:
-Mysa vidare i decemberbubblan tillsammans med småttingarna. Att tända änglaspelet om morgnarna är en kär tradition.
-Skapa Julkort
-Försöka göra klart inköpen av lilla hopen julklappar
-Springa!
-Ta farväl av en gammal, gammal människa som lämnat jordelivet
-Fira lucia
-Sända er inlägg, Årets Julekrans, något smarrigt recept och som vanligt så är livet min vägvisare, så vi får se vart vi landar!
…
Ta hand om er! Och var extra snäll mot dig själv nu inför jul. Det kommer bli jul, i år igen…
-Gör juletiden kravlös, och på köpet så ljuv. Fokusera på det som är viktigt för dig.
Det är fantastiskt med sociala medier.. där det kan insupas inspiration i massor. Men det är också en farlig fälla att lätt gå i; både gällande det jag tog upp ovan, att ”alla andra har det så perfekt i hemmen” och särskilt som nu i juletider..”alla andra hinner så rackarns mycket”… och så vidare. Men alltså, det funkar inte så.
Hos oss här hemma på gamla gården i norr, finns det en människa som älskar att pyssla och greja (undertecknad erkänner sig) och därför är det bara roligt för mig, liksom. Men! ..jag får också hejda mig, för att inte sätta orimliga krav och istället känna stress… än fast det är så mycket som ”bara är roligt”. Jag håller hårt i vad jag tycker är viktigast; att barnen får ha juletid med tindrande ögon och en mamma och pappa som är närvarande med på tåget, utan stress och press i korsryggarna. Vi upplever julen tillsammans. Bland stökiga lekrum, vattenpölar i hallen från snön som smält från vinterskorna efter snöleken, ordning är varvat med kreativt kaos…mest överallt,… ljusen brinner, musiken är mjuk och det känns varmt i magen… på oss alla. -Tacksamt.
I Drömgården vaknar en efter en till liv efter natten. Den senaste veckan har visst barn och mor totalis vänt på dygnet, och det känns grusigt att kliva upp före gryningen…. men också, så himmelens gott. Det är ju så vackert, dessa mörka, i ljusen-fladdrande, lugna, stilla decembermorgnarna.
Så vi njuter denna morgon. Några gosar ner sig på sofflocket, mannen brygger kaffe och jag gottar mig i hela alltet.
Neejdå, jag har inte gått i ide eller så. Har bara tagit mig en dag av pustande. Oooj så trött jag varit. Ni vet, när man jobbat hårt för något och går i mål och känslan efteråt bara är så NÖJD. Men tröttheten lika stor.. så.
Barnen snusar så gott bredvid varandra i Storsängen nu, kvällslugnet är. Så glad att jag hann kika in här innan natten väntar. Bara älskar ju det. Fortfarande, efter mer än sju år som ord- och bildströsslare här. Tack för att ni finns här inne med mig!
Nu tar vi en sen liten Måndagshälsning.. med en tillbakablick på veckan som gick och den här veckans planer!
Veckan som gick…
Vi vaknade till måndag, bakade bröd och hade M´s faster och farbror på mysig frullestund här hos oss.
Det blev tisdag och jag vet knappt om jag varit så nervös någon gång, som då. Jag sysselsatte mig prick hela dagen. Promenerade i novemberregnet, plockade mossa och så. Det var dagen när hästarna kom.
Hästlycka, absolut..
… men på plats ett i livet; barnen. Och den där veckan var inte lätt alltså. Fy tusan så elak vattkoppsomgång Juniflickan fick. Febern var skyhög, tog om igen, det exploderade med koppor.. som sedan blev infekterade.. som vi kämpade på tillsammans. Att äta piggelin funkade föga.
Men så blev det äntligen en vändning i sjukstugan och vi firade med att feja, finstäda och pynta loss inför Advent. Barnen gick bananas och ställde tomtar på långa rader fastän mamma kanske inte tänkt gasa på så hårt.. meeen vad tusan, såklart vi ska ha tomtar i långa rader om barnen vill det. Älsklingarna! Det tindrar i deras ögon och det är en ynnest att få vara med.
Vi kokade karameller och bakade. Adventsivern visste ingen hejd, liksom. Det här äär en så njutbar tid tycker jag!
När barnen slumrar för natten vaknar Pysseltokige Husmodern till liv. Dom där stunderna är bland det mysigaste jag kan tänka mig.
Den första söndagen i advent ligger mig så varmt och hjärtat och jag älskar startskottskänslan; Juletiden är här! Mysa, pyssla, baka, påta, vara tillsammans. Bland det bästa bästa jag vet ju.
NisseNissan flyttade in och sprider bus och påhitt för barnen. I Adventskalendern hängdes småpaketen upp, i sena, sena natten.
Och det blev Första Advent. Och det där var en utav dagens guldstunder. Gudstjänsten tillsammans med min förstfödde son. Min älskade Liten.
…
Nu är det Måndag och vi har en hel decembermånad framför oss.
Under senaste tiden har vi grejat massor inför hästarnas ankomst, alla tre barnen har haft varsin vattkoppshärva, mannen har haft Brandisjour, nervositet har bubblat, hästarna landat och så har det har bakats och stökats, fixats och grejats inför Advent. Dagarna har fyllts till bredden om jag säger så. Lyx alltihop enligt mig. Men nu väntar lite balans i energiflödet…
Den här veckan ser planerna ut såhär:
VECKANS PLANER
-Bromsa och landa i december och det nya livet… ja, det känns lite så. Vi har två pållar utanför sovrumsfönstret, hur häftigt och omvälvande?!
-Decembermysa tillsammans med mina tre älskade barn. Storebror har sin förskoleplats sedan mitt jobb-år (15/16) ni vet.. men det är sån lyx att bara använda den precis som S/jag känner. Den här veckan är vi pepp på hemmamys 100%.
-Vi ska fortsätta lära känna hästarna. Små steg framåt. Inte skynda (lättare sagt än gjort när man är av ivrigt slag…)
-Julklappsfundera.. det blir några få klappar, främst till barnen.
– Sända er hälsningar.. med bland annat tema pyssel och också något jag unnat mig själv i julklapp samt något som gör en alldeles pirrig i magen.. och så bara lovar jag er att visa hur det blev med nya trappan. Har helt sonika glömt det!
– Till helgen är det både Julmarknad och Julskyltning. Om inte båda, så i alla fall något av det, fyller vi nog hjärteaskarna med.
…
Jag ser så fram emot den här veckan. Den känns snäll och mjuk.
… nu ska jag hjälpa NisseNissan att skriva en liten hälsning som barnen hittar i morgon bitti i lilla brevlådan.
Sov gott alla ni! Och hoppas er första decembervecka startat gott.
Så svassar vi iväg, finklädda, till lilla kyrkan i byn. Ja, i år kunde vi förstås inte vara hela familjen på grund av vattkoppshärva. Men två av oss, i alla fall. Så fint.
Därefter bjöd vi in darlingar till Det Årliga Kyrkkaffet hemma på Drömgården. En utav årets höjdpunkter!
Medan hjärtenära trillade in här på gården, dukades Kyrkkaffet fram.
Så god stämning och inom mig kände jag mig förstås lycklig över att få fira advent tillsammans med Storfamiljen. Men allra lyckligast över denna syn; min Juniflicka på benen igen. Hon har haft en otroligt tuff vecka. Mammahjärtat likaså. Så underbart avslut på veckan idag!
Vi fikade och mådde gott tillsammans!
Jag älskar att få duka upp och bjuda älskade på något gott… ja ibland är det ett fullfjädrat första advents-kyrkkaffe. Ibland är det kanske bara en kaffekopp och liten brödbit som finns nära till hands. Men alltid, med känslan av ” Kom iin, välkomna hit!”. Det viktiga är liksom att man ses. Jag känner mig alltid så ofantligt rik med alla dessa människor samlade i vårt hem. M känner likadant.
Katthult och Drömgården flätas samman för ett slag. Myllret av människor, stora och små. Samtalsämnen avhandlas ett efter annat, barnen springer som virvelvindar genom rummen.
I Storsängen pågår ”Läkare utan gränser”.. och tittande på hästarna, förstås.
Ett tu tre faller mörket..
Oljemarschallerna brinner så vackert fortfarande och det blir hejdåande kramkalas i hallen.
Varma i hjärtana stänger vi dörren om oss.
Med ännu ett älskat adventsvarmt Kyrkkaffe här i Drömgården.
Senaste kommentarer