Hur och när startade Hemma(Mamma)Livet? Har jag alltid så säkert vetat att det är det här jag vill? Vi vill? Har allt alltid varit självklart? Varit enkelt? Är enkelt?Hur får vi allt att gå ihop!?
…
Vi tar det ifrån början, tycker jag!
Det är sommaren 2013, vi har precis fått reda på att vi väntar vårt första barn. Jag har fortfarande ca 1,5 år kvar av min lärarutbildning och med drömmarnas klass med människor, så fanns det inget annat i tanken än att ”jag vill hellre plugga i en dubbelfart allt som går under graviditeten, därefter vara hemma med bäbis i ett halvår och sedan haka på igen med honom på höften, för att kunna ta examen med MIN klass”, än att behöva byta högskoleklass. En riktig specialare, alltså. Jag mådde prima med ”Liten i magen” så allt gick enligt plan; med Sixten som 1-åring, ”tog han och jag lärarexamen tillsammans”. Inget som hade varit möjligt om det inte vore för det idoga teamworket där uppe i norrnorr, med min andra hälft och våra vänner. Vi bodde ju 40 mil ifrån våra föräldrar så ingen barnvakt i sikte, alltså. Glömmer nog aldrig den där dagen när vi hade en slutredovisning och Martin hade Sixten utanför, lilla ”Minimannen” ville plötsligt ha amning och istället för att störa genom att gå in genom dörren till klassrummet, langade vi in bäbisen genom fönstret, längst bak i salen, istället. Parentes för minnen!!
…
Sommaren 2014 hyrde vi en gård hemmavid i Höga kusten, nära Morfars och Farfars m.fl. Vad vi inte var beredda på, var att vi skulle bli totalt nerkärade i den lilla gården och känslan av att vara nära våra kära.. så, kommande året då gick mycket ut på att lösa allt för att kunna köpa den där gamla bondgården. Det blev hösten 2015 och vi hade sedan några månader tillbaka köpt gården jag nyss nämnde, den vi kallar ”drömgården”, som vi lever så hemtamt på idag. Att tacka ja till tillsvidareanställningen jag då fått, var självklar och ett måste av flera anledningar. Stora S var liten ännu och det skavde i hjärtat att han redan skulle börja förskolan, samtidigt som det kändes helt självklart (!), han var ju 1,5 år, ”då börjar ju alla andra skola in sina barn?”…. prick ingen upplyste oss om att det fanns någon annan väg att gå…..
..17 timmar i veckan, som mest, var han där. Vi pusslade. Massor. För att timmarna inte skulle behöva vara fler. Jag älskade att frökna. Men jag avskydde att lämna ifrån mig mitt lilla, lilla barn? När vi började vänta barn två, var vi båda överens om att göra vårt allt för att kunna göra annorlunda. Följa hjärtat. Vara hemma längre. Känslan att ”vi vill VARA med våra små barn.. inte lämna ifrån oss de till utomstående människor, så snabbt det går”, var stark. Såg exempel på familjer som totalt stressade bort småbarnslivets vardag.. kände så starkt att vi inte ville gå den vägen.
Rika på tid med våra barn, var målet. Att leva på lite pengar var vi ju redan vana från studenttiden, så ”det är ju bara att fortsätta så”, tänkte vi. Juniflickan föddes och hon är starten på det, långa, långa Hemma(Mamma)Livet.
På fyra år hann vi bli en trebarnsfamilj. Och känslan av att fortsätta vilja ta hand om våra barn och inte alls åka med i samhällets påtryckningar om heltidsjobb med pyttesmå barn på förskola en massa timmar i veckan osv. osv. , den känslan, bara växte. Jag ville inte vara någon annanstans än just där jag var. Vi kände ju, hur gott vi mådde, allihopa. Så mycket finurligt som kom på köpet med detta livs-upplägg.
…
Att det är jag som blev den hundraprocentiga Hemmaföräldern har varit självklart på flera vis. Barnen har kommit tätt och jag har ammat de alla länge, det är en anledning till att vi inte bytts av här hemma, med det sagt, väcker jag bara tanken att ni förstås kan skapa er ett ”hemmaliv” som ser annorlunda ut än vårt. Hemmamamman bedriver nu som en helt egen verksamhet här hemma med fem barn och ofta småkompisar utöver det. En verksamhet med minstingar medan de tre skolbarnen är på skolan och en verksamhet med de allihopa. Vi skapar goda, lärorika dagar tillsammans; bakar, pysslar, donar, läser läxor, kompisdejtar, tar hand om djuren, odlingarna etc. Och av bara farten får jag/vi massor av hushållsysslor gjorda. Att vara hemma med många barn är lite utav en sport. En sport jag älskar! .. som absolut också kan få mig att se suddigt ibland av trötthet. En sport jag nu har tränat väldigt mycket på så nu går det liksom för det mesta som en dans, jag vet precis var jag ska lägga min energi, har en hel rad med knep för allt möjligt osv. Och jag och barnen är ett sådant team!
Martin och jag är också ett otroligt team. Han drar det tyngsta lasset med det ekonomiska och jag kan koncentrera mig fullt ut på barn, djur, gård och hem under dagarna. Kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är för att han gör det möjligt för mig att få vara den mamma jag önskar till våra barn, med förutsättningar att kunna njuta så mycket av denna tid i livet.
Alltid, alltid har vi varit så överens om att det är såhär vi båda vill ha det under barnens första tid i livet och därför har det på så sätt aldrig varit svårt, vi har alltid varit eniga. Vi har alltid värdesatt varandras insatser för ”familjeföretaget” lika högt, vare sig man är den som drar in mesta pengarna, bygger vårt hem, eller den som syter ongar, styr upp lekdejter, ser till att hela familjens tvätt är ren och alltid har koll på vad tusan som ska ätas alla mål under hela dagarna, året om.
VI ÄR SÅÅ FINE med vårt upplägg! Jag är INTE i någon kvinnofälla, tvärtom känner jag mig som den största lyxknös och vill inte inget hellre göra än det jag fyller mina dagar med. Vi lever INTE ojämnställt. VI. ÄR. ETT. TEAM. Ju! –Kompletterar varandra och gör det vi är bäst på och kan njuta i massor av vårt val att leva vardag, våra barns barndom. När vi är hemma båda två, hjälps vi åt med vissa saker medan några sysslor är fortsatt självklart uppdelade emellan oss.. det känns bara så dumt att tänka att jämnställt är likamed att båda två ska göra prick lika mycket av alla sysslor.. vi är överens, vi teamar och är skitnöjda över det.
…
I övrigt tarvar ”drömgårdslivet” sannerligen en hel del kreativitet, som gör att hela ”familjeverksamheten går ihop”. För såklart behöver vi också pengar tex., såsom alla andra, men vi har dels valt att leva på mindre pengar än många andra… sen är att trolla med knäna, gräva där vi står, göra/renovera själva osv, vad som gäller.
Martin är lite som han i ”Sune i fjällen”, ni vet? Han som byter keps bara, sen på’t med ny syssla/nytt arbete. Han har senaste tio åren jobbat deltid på kontoret och alltså varit/är hemma så mycket som möjligt med familjen, men detta är möjligt tack vare att han samtidigt är deltidsbrandman och kan ha jour samtidigt som han är på kontoret/samtidigt som han är hemma med sin familj/samtidigt som han sover…. (tips till er andra, jobba som deltidsbrandman, det behövs!! och ger en bra extraslant till familjekassan + att man gör en otrolig samhällstjänst, hela familjen faktiskt!) något som ju fungerar så väl eftersom jag alltid är ”stationerad hemmavid” och det därför inte gör något om brandispappan plötsligt behöver lämna flocken och dra på larm. Utöver det har vi en rad med andra små inkomstbollar, som att jag fotar för olika företag och lånar ut mina plattformar (blogg + instagram) till företag som vill synas hos mig, eller att vi mitt i allt är ute på ett musikgig tillsammans ..eller säljer hö… etc.
…
Livet är livet, ni vet. Omöjligt att veta DÅ, att jag tio år senare skulle kunna sitta och skriva orden att ”vi firar 10 år med Hemma(Mamma)Livet i år”. Vi hade ingen klar utstakad väg då.. visste förstås inte hur många ungar vi faktiskt skulle välsignas med osv. Vi har tagit allt, pö om pö, år för år, unge, för unge… minns hur en nära människa till oss frågade mig, när de tre äldsta barnen var bäbis ,2 år och 4 år..”hur länge tänker du vara hemma då?”.. varpå jag svarade att ”jag hoppas att det är möjligt tills Sixten börjar skolan i alla fall”.. en försiktig önskan..
-resten är historia.. jag sade upp mig för ett gäng år sedan… och det är ett utav de läskigaste och BÄSTA besluten jag gjort.. och flocken har utökats med två små till.. och här är vi nu.
…
Jag blir faktiskt helt gråtig när jag tänker på hur hårt vi faktiskt jobbat/jobbar för att få allt att gå ihop, dag för dag, vecka efter vecka, år efter år, jag och den skäggige. Drömgårdslivet är ett älskat, alldeles eget pussel, helt enkelt.
Men ni vet? när det känns rätt, så är det också ”lätt”, att jobba hårt.
…
Som jag sagt förut, det finns lika många lösningar och egna små vardagspussel, som det finns familjer. Många, många gyllene medelvägar finns att ta som gör att var familj som vill, kan investera i tid tillsammans. Varje månad när lillungen just fyllt ett år, är så dyrbar, tex… tänker på den där trasiga lilla nymamman med skav i hjärtat över att lämna ifrån sig lillungen, bara strax över året gammal… -kan jag få vara din lykta? som säger ”kanske kan ni pussla, så att ni kan vara hemma tillsammans ett halvår till i alla fall? kanske kan ni pussla, leva på liite mindre pengar ett tag? kanske, ska ni lyssna på det värkande mammahjärtat? det som säger det mest naturliga…”.. jag törs lova att häftiga grejer kommer hända då..
…
Orden har inget slut men novellen behöver rundas av.
Så hur startade allt? – vi lyssnade på våra hjärtan. Struntade i normen. Och körde. Kanske kan vi med vårt lilla pussel, få vara en väckande viskning som säger att ”det finns olika vägar att ta genom småttinglivets dyrbara år..”..
…
Frågor på det?
Del 2. Kommer snart. Vad önskar du helst läsa om då?
-HemmaMammaLivet firar 10 år! Ett helt livskapitel. Som ännu pågår.
Jag har varit helhemma med våra barn i tio år. Det har varit och är möjligt för att vi är två föräldrar som valt olika uppgifter- men samma riktning.
Dagligen har jag ord i huvudet.. små hyllningar till den vardag som är våra barns barndom. Valet att vara hemma med barnen deras första tid i livet, är något vi aldrig någonsin kommer att ångra. Ett teamwork mig och barnens pappa emellan som alltid för oss känts så rätt och självklart och så fortfarande gör. Så, så många fördelar det finns med detta val. Fördelar för oss som familj, för värnandet om vår planet och våran plånbok. Allt hänger ihop.
Detta mjuka sätt att leva vardag på, gör att vi njutit och njuter enormt av småbarnsåren och kan fånga denna så speciella tid i livet, så mycket det bara är möjligt. Vi är så tacksamma och stolta över att vi vågat och vågar det här fullt ut. Det tarvar sitt mod att i dagens samhälle bara putta bort alla påtryckningar utifrån.. och istället välja att lyssna inåt. Lyssna på hjärtat och vad som känns rätt. Rätt, för oss. Och tänk va, att något så naturligt, som att ta hand om sina egna barn deras första år i livet, har kommit att bli något så uppseendeväckande? .. att vi till och med för snart prick två år sedan både var med i kvällstidningarna och satt i nyhetsmorgons tv-soffa och berättade om (en bråkdel av) vårt liv... haha, så galet!
Jag känner för att nu och framöver skriva lite extra om HemmaMammaLivet, som en liten serie här på bloggen. Ämnet är stort och rymmer många ord och tankar och funderingar.
Vill du vara med och önska ett särskilt ämne som jag ska ta upp, gör det! Skriv här, skicka ett meddelande på Instagram (@dromgardsliv) eller skicka mig ett mail (emmeli@dromgardsliv.se) så ska jag försöka få med så mycket jag bara kan.
Som ni vet, är det här ett av de varmaste hjärteämnen som finns för mig.
Jag kan konstatera att det där kanske var livets gossigaste januarimånad?
Pga. anledning jag nog egentligen inte behöver förklara. ”Fem ungar! FEM!?”. Det är så stort. Så stort. För ett år sedan hade vi just börjat inse att vi väntade en till människa till flocken. Det är så fantastiskt att hon är här nu. Gosiga lilla S.
Januari blev en månad där vardagen fick smygas igång efter det bonuslånga jullovet.
Där vi fyllde dagarna med hemmaliv, skola och arbete i en god blandning. Vintriga aktiviteter i massor.
Synen av Tripp Trapp Trull när de gör sig i ordning inför hockeyträning och hela hallen fylls med hockeymunderingar, småfolk som kläs i underställ med inbyggda halsskydd, ullstrumpor och en näst intill frustande pepp inför vad som väntar. En utav alla många gånger under veckan, som jag kolavippar pga. kärleksvärkande Mammahjärta. Iväg de susar med sin pappa sedan, som också är en utav föreningens alla fina hockeytränare . ”Tänk av ni nyss var 1,3 och 5 år!?”, tänker jag sedan.. när jag fyller i piggelinpoängen för ungarna som nu går i klass 1, 3 och 5….
…
Julen dansades ut lagom till att ljuset märkbart började att vända åter och gammköket har vecka för vecka bara mer och mer lyst i gult. Jag ÄLSKAR oxveckorna. Vardag, vardag, vardag!
Har i vanlig nystartsordning känt sug efter att skapa ordning och reda här hemma. Rensat ut en del småttingkläder, sorterat bort diverse prylar som inte använts på minst hundra år eller som varit trasiga.. likaså leksaker. Ett utav mina mamma-hacks är att med jämna mellanrum sortera bort leksaker, gömma i leksaksförrådet och istället plocka fram något ”nytt” som alltså varit gömt ett tag men som nu plötsligt får nytt liv igen. Barnens ”Livetdagböcker” för år 2025 har också skrivits ut och lagts till att sparas. Osv. osv. Sånt där små-påtande som det finns gott om utrymme för den här tiden på året medan naturens vintervila ännu råder.
Vinter i varje vrå! Så många kalla dagar på rad.
Vi har friskluftat oss mycket. Åkt skridskor, både hemma och nere på byn med kompisarna. Promenerat, grillat årets första korvlunch och varit ute med hästarna och pulsat i snön. Jag har tagit första ridturen efter att lilla femman kom till världen.. kroppen har känts redo länge men inte knoppen.. ”LÄMNA MITT LILLA BAAARN!!”, liksom .. men den lilla märkte varken när jag drog iväg eller kom hem… sömntutan.
Vi jobbar på med att lära känna den här individen. Tycker så mycket om honom. Han är otroligt snäll. Och nu är de kompisar, allihopa, där i hagen. Lugnet har lagt sig och det känns väldigt skönt. Än om jag vissa dagar saknar Ikran så det VÄRKER i mig, så är det så ofantligt skönt med bara lagomstora djur att umgås med tillsammans med barnen.. när man väger 600-700 kg så blir man liksom så lätt ”för mycket”. Åh, Blå Berget.
Men ja, nu längtar vi efter att vara ute på långa ridturer med denna pärla, ”Lillberget”, och att barnen ska få prova rida honom.. men efter skadorna i början (läs om allt HÄR om du vill) behövs fortfarande tid för mer läkning.
”Vår vardag. Våra barns barndom”. Orden ringer i huvudet, dag för dag. Och jag kan inte med ord beskriva hur tacksam jag är över vår vardag. Tiden tillsammans. Ren och skär rikedom, i våra ögon. ”Mamma vill du åka dyna med oss utför lobryggan?”. -KLART JAG VILL! Följt av djurfix och rejs nere i lagårn.
Tjava med barnvagnen på hårda skoterspår mitt på dagen. Eller spara promenaden till lite senare.. för nu stannar faktiskt solen, ända till efter 15. Samma eufori varje år, när vi kan konstatera att ”mäh! Nu är det till och med ljus kvar trots att klockan är fyra!?”. Nu är vi där.
Redan nu har småsyskonen sådan glädje av varandra.. lillan ger sådan solglad respons när hennes storasyskon kommer nära. Vara med intill när vi bakar och lagar. Eller ligga på mage och kika på lilla storebror när han grejar med sina bilar. Både ock, så trevligt menar lillpigan som liksom bara så förnöjsamt hänger med. Storasyskonen är det roligaste hon vet! Näst efter mamma då, hon verkar nämligen vara så rolig att bubbelskrattet stundvis inte har någon hejd.
Januari blev februari.
De upptrampade stigarna över gården, viskar om barnalek och idogt omhändertagande av älskade djur. Höbalar bärs ut, extramånga, dag för dag för att hästarna ska hålla god värme i de många minusgraderna som hållit i sig hela första februariveckan. Nedanför tjugo är det vanliga just nu. Tjugofem om natten.
Och precis som alltid i dessa dagar på året, precis i början av februari.. känner jag hur Björnmorsan inom mig sakta börjar vakna till liv.. men innan det blir härligt fullt ut, ja då skaver det lite inom mig, olika mycket från år till år. I år känner jag så väldigt starkt, kemin i kroppen liksom. Jag känner mig själv så väl nu och sitter bara lugnt i båten (samt sover extra, lyfter tungt skrot, kramas massor med min flock) och vet att snart snart så är kemin i kroppen på gott köl igen.. men just nu, några dagar av att känna mig smått hudlös.. lägg till lite nymammahormoner på det och ni kan ana att det är en mycket lättrörd morsa här hemma just nu.
Det här fick mig att tänka på ett gammalt inlägg som jag skrev nästan på dagen för sex år sedan, ett utav mina mest lästa inlägg.
Läs HÄR, om du vill. ”Landat, Litar och Lever!”. Låt säga att det där bara var starten på en god spiral.. att jag med två barn till, landat, litat och lever.. ännu mer. Det är maffigt att lära sig om sig själv, tycker jag.
Dessa dagar med känslan av att vara skör och hudlös, bultar Mammahjärtat ännu hårdare, ännu mer och i vanlig ordning; för det stora i det lilla. Nattastunderna.. någon ammar medan saga läses..
Vardagen kan vara så innerligt vacker, bara vi stannar upp och ser den, tänker jag…
Tänker bara stunderna vid köksbordet. Vardagsfrullen, när vi möts efter natten. Pysselstunderna med alla samtal. Läxläsningen. Funderarstunderna på sofflocket med en hel hoper småungar intill. När vi möts för middag allihopa. Eller som häromdagen, kaffesörpel till morgonen med minstingarna och pappaledig M..
.. för att till eftermiddagen, duka upp kakorna och mammabrödet som lillen och jag hade bakat under förmiddagen, och bjuda storasyskon och småvänner och deras päron på. En onsdag, mitt i veckan, som blev vardagsfest! Fika och utelek tillsammans. Tänk va.. så många fler dagar vi har om vi också pysslar om vardagarna.. inte bara lever för helgen.
…
Kallt, lugnt, livligt, känslofyllt vinterliv. Vad som pågår här hemma just nu. Dagar som blir till ett pärlband av det vi kallar Livet. Idag är det lite mildare här i norr. Solen skiner och reflekterar mot snön.. och jag känner hur jag längtar ut att blunda mot ljuset. En barnvagnspromenad får inleda helgen. Det är så ofantligt vackert ute just nu!
Hoppas att du mår bra, tar hand om dig och får en fin första februarihelg!
Att i alla fall försöka. Bara med anledning av nyfikenheten på min inre kraft, den vi alla kvinnor är skapta med. Kraften, som jag visste, att om jag bara kunde slappna av i smärtan, skulle kunna ge oss vårt femte barn.
Att föda. Helt naturligt, menar jag. Utan minsta smärtlindring eller yttre vägledning, bara med kroppen som kompass…
Jag skriver alla dessa ord, ytterst rörd och ödmjuk. Vi hade haft fyra så fina förlossningar innan denna. Att ens tänka tanken att avstå lustgassnuttande, fanns ändå inte ens med nummer fyra. När nummer två föddes, var det näst intill ”helt naturligt, helt utan smärtlindring”, men den förlossningen gick så, så fort, att det var svårt att hänga med.. och nog hann jag ändå få fatt på lustgasen någon minut innan hon sen var hon ute i vida världen, .. efter 20 min på förlossningen och en blixt tillika krystvärk.
Den här gången, var annorlunda..
…
År 2025 kommer, likt andra barnens födelseår, att alltid vara så speciellt. År 2025, året då vi fick vår lilla femma.
Här kommer berättelsen om när jag födde vårt femte barn. Ett minne från året som berört mig på djupet.
Det var i slutet av september.. en ny vecka.. och jag pendlade mellan att känna mig otroligt rastlös och att njuta så, av att vara höggravid, få må så pass bra att jag kunde ta tillvara på tiden hemma tillsammans med Lillminsting. Det var måndag och vi myste, målade kökssoffan rödbrun, rev av ett gympapass, .. och viskade ”koom uut nu, bäbisen”, till magen. Under tisdagen kånkade jag klädkartonger in och ut från gula huset, ut med sommarkläder och in med höstens.. hämtade hem barnen från skolan. Då bäbis lurat oss för ett par veckor sedan, så var lugnet nu något som förstås fick mig att känna att allt var inställt.. samtidigt som jag ändå anade att det nog var lugnet före stormen. Vad jag inte visste, var hur nära stormen var…
Det blev tisdag kväll och precis när alla barnen skulle nattas, kände jag att något var på gång. ”Yes, klädkånkandet i eftermiddags kanske hade gjort sitt!?”. Hintade till Martin att ”du.. NUU nattar vi barnen!”. När klockan var 21.00 kom första onda värken, som på beställning.. alla barnen hade hunnit somna.. puh. Kring 22 knäppte det till i kroppen.. känslan precis såsom jag minns den med Storasyster J. Vattnet som gick? Ja. Åtminstone ena hinnan. Blev först lite rädd att allt skulle gå precis så fort som med henne.. men kände ändå att tempot var ett annat. Mellan 22-23 hade jag 16 värkar. Värkparty! M och jag andades tillsammans och hans ord gav mig sånt lugn och sådan kraft att bara vara i värken. Kring 23 kommer farmor till oss för att fortsätta sova intill de sovande barnen. Vi andra, börjar bege oss mot förlossningen. Jag har ont nu, men är otroligt fokuserad och så ofantligt pepp på det här ontet.
Till midnatt är vi framme vid förlossningen. Blir direkt omhändertagna och välkomnade. ”Vad önskar du för smärtlindring, Emmeli?”, frågar barnmorskan … ”Helst ingen alls, men om jag fullständigt håller på att kolavippa, så vill jag ha lustgas”, hör jag mig själv säga. Värkarna strösslas.. jag känner allt som händer i kroppen.. är totalt närvarande. Klockan är 00.30 och nu börjar det göra ontontont, på riktigt. Jag möter det onda, andas mig igenom värkarna och vilar emellan.. öppnar ögonen och tittar på han jag älskar mer än allt. Jag känner hur kroppen börjar göra sig helt redo för att föda fram barnet. Känner hur värkarna börjar ändra skepnad. I rummet är det helt tyst. Barnmorskorna är där… beredda om de skulle ha behövt rycka in..men utanför våran bubbla. Och jag vill så innerligt hylla gänget på Förlossningen/BB Övik för det. Att de läste av mig så otroligt bra, fastän jag var mycket fåordig. De finns ju där för att förlösa kvinnor, med alla möjliga hjälpmedel.. men utan att jag behövde säga orden, så förstod de hur jag önskade ha det.. och just denna gång, önskade jag hänge mig totalt till min egen urkraft.
Det var så mäktigt att bara följa kroppen, inte tänka, bara följa.. mina andetag… den naturliga vägen framåt i födandet av vårt femte barn. Upplevelsen var så djurisk och gudomlig, på samma gång.
Jag väntade inga vägledande ord. Ingen behövde säga till mig att allt förarbete var klart. Kroppen berättade allt. Jag väntade inga ”du får krysta nu, Emmeli”-ord. Det var bara jag, Martin och bäbisen.
…
Nu är det nära, nära..och jag går mentalt på den sköraste av lingång.. en röst inom mig höll på att få total panik under några sekunder när smärtan var enorm och rösten sa ”hur tänkte du här? hur kunde du avstå smärtlindring? du måste GÖRA något, be om hjälp NU!”. Den andra rösten, talade lugnare, och högre; ”såja, lilla mamma. DU KLARAR DET HÄR! Lita på dig. Du kommer ångra dig för resten av livet om du avbryter den här upplevelsen nu… förresten så hinner du inte ens det, FORTSÄTT BARA SOM DU GJORT HITTILLS.. ANDAAAAS! KÄNN URKRAFTEN INOM DIG!”.
.. minutrar senare känner jag hur nära vi är att mötas. Får ny kraft, andas, hör tystnaden i rummet, mina andetag. Känner hans hand i min. Vår stund, när vårt femte är på väg till världen.
Så kommer den krystvärk där den brinnande smärtan når kulmen, det smått svartnar för ögonen och det lilla livet bubblar ur min kropp..01.10, vår älskade så efterlängtade lilla flicka föds. I nästa sekund är allt så klart, det är som en dröm när jag lyfter upp det nyfödda barnet till skyn och sedan lägger henne till mitt bröst. Nu är hon här.
Urkraften inom mig, gav mig dig. Vår älskade Välsignelse Signe.
3955 gram tung. 51 cm lång.
En förlossningsupplevelse jag har mycket svårt att beskriva med ord. Gudomlig. Djurisk. Mäktig. En sådan nåd. Jag är så ofantligt tacksam som fick uppleva denna dröm. Nu är hon tre månader och det är fortfarande så, att varje gång jag lyfter upp henne till mig, så påminner det om när jag fick göra det för allra första gången… att föda på naturlig väg, utan något som dimmar kropp eller knopp det minsta, var… ja, mäktigt. En vacker punkt på mitt barnafödande.
Här är det varmt, gott och så lugnt. Kärlek i oändlighet. Oro över allt och inget. Hormonsvaj och eftervärkar. Mjölkdoftande bäbissnus. Första mötet mellan storasyskonen och deras nya pyttelilla lillasyster. Här är syskonkärlek så vacker att hjärtat värker. Här är skratt åt små bäbisminer, lammliknande knorr och bestämda Bäbis-önskar-mat-NU-vrål. Här är lyckorus, energitoppar och hejdlös trötthet. Här är känslan av att vara stark så stark.. och samtidigt så skör, så skör. Vi är i Bäbisbubblan. Och tror lite att vi drömmer.
Tack Gode Gud för att vi får uppleva det här ännu en gång. Tack livet, för att vi fått världens finaste lilla lillasyster.
(TUSEN Tack för alla grattis, älskade familj, vänner och finaste följarna! <3)
…
Här kommer några glimtar från bubblan..
Första syskonmötet. Firades med gos och glass.
Kärlek overload.
”Åh, det här känns inte verkligt. Det känns som en dröm!”. Syskonsnack som sparas långt in i Päron-hjärteasken.
Första lilla barnvagnsturen ute i friska luften.
Amma, vara hud mot hud, slumra till. Glömma bort att morsan verkligen behöver äta och dricka ordentligt, dippa i energi och bli påmind.
Vakna till sagolik vacker höstdag, en efter en.
Få hålla i bäbisen som vi alla längtat så efter i en smärre evighet.
Bäbisfika.
Bli uppvaktade och så bortskämda med vackra blomster, hjälpande händer, fina gåvor.
Och mysa lite till.
Igår kom Mormor och Morfar och var med oss. En fantastisk dag jag kommer minnas för evigt. Älskade mamma stuvade bort dagliga tvätten.
Pappa klöv upp den där veden vi haft på vår Vårlista, senare Sommarlistan och nu Höstlistan men liksom inte fått till..
Generationshäng, finaste vi har.
Magiskt att få vara hemma alla tillsammans och bäbisgosa och greja om vartannat.
Systrarna på tur!
September blev oktober och i morse vaknade vi till den första rediga frosten.
Förra måndagen målade jag och Lillen kökssoffan varv ett. ”Vi tar varv två på onsdag!”, sa vi… det blev inte av förra onsdagen.. för då låg vi på BB och hade näsan i kalufsen på det alldeles otroligt färska lilla knytet. Varv två blev idag i stället.. jag njöt av att sitta halvt dubbelvikt.
Lillen tyckte varv två var tråkigt att måla så han gick till torka-av-penseln-väggen-istället och skrev sitt namn och målade konstverk där. Det gjorde han rätt i!
Under tiden sussade lillasyster gott i vaggan. Vaggan som jag själv sov i som bäbis. Så glad att hon får sova gott i den nu.
Vår lilla Lillan, prick en vecka gammal idag. Beskyddad av en liten poliskonstapel.
Hon är här nu, familjens så högt efterlängtade Lillasyster.
Minstlillan, 3955 gram tung och 51 gram lång.
Hon kom till världen natten mot den tjugofjärde septemberdagen. Så oändligt älskad från första stund.
Naturen sprakar i färg, de sista astrarna blommar.. och hon är här nu. Urkraften inom mig, visade vägen så tryggt och vackert… att föda fram vårt femte barn är det mäktigaste jag har upplevt. Ödmjukheten och tacksamheten inför hela alltet, finner inga gränser.
Kanske berättar jag mer en annan dag. Inte nu. Bäbisbubbla pågår. Med mjölkdoftande litet knyte gör hela familjen alldeles salig.
Senaste kommentarer