Septemberbestyr pågår och för varje avbetad syssla tänker jag ”ja se, nu hann vi det här också, innan bäbis”.
Som i början av veckan när vi plockade rödvinbär.
Kokade gelé och bakade långpannekaka att först bjuda Världens Bästa Hovslagare på som kom och gjorde hästpojkarnas fötter fina och sedan lägga resten av kakbitarna i frysen inför kommande bäbis-fikor…
Barnen ritar och pysslar i massor. Särskilt de dagar där septemberregnet faller.
Till skillnad från när barn ett och två var pluttar och jag tålde stök och kladd så väldans dåligt ..jag menar; man bliir ju bra på det man tränar på och jag är nu lite utav en expert på att dansa fram i ett ”kreativt hem”, vissa dagar så stökigt och kladdigt så du förstår inte.. meeen, vissa saker, som när det ska göras eget illblått slime och jag är höggravid och just just skurat golv osv.. dåå får lillgänget hålla till ute när det ska experimenteras. Inte de emot!
Skrållan tjavandes med sin ponny längs vägen. Och Störst och Minst ute på tur med ”epatraktorn”, med ankorna intill.
Säger då det; Djur och Barn. Den kombon.
Skördande.
Det blev ju faktiskt lite vitlök av vår första vitlökssättning någonsin, trots att hönsen var ute i landet och sprätte upp hela bädden i våras.. jag petade ner lökarna igen och ja, en liten skörd det blev i alla fall. Hur skördandet sett/ser ut i övrigt i år?
-Mycket, mycket god broccoli har vi fått. Och goda gurkor. Likaså persilja, rödbetor, grönkål.. minns tillbaka till sommarens frossande av jordgubbar också. Men till exempel morotssådden torkade bort och potatislandet har total invasion av ogräs och har så haft sedan tidigt på sommaren. Sockerärterna tog först skator, sedan ankor.
Halvdålig?/ Halvbra? odlingssäsong kan vi säga. Men så får det vara.
Det passar ganska bra i år att vi inte heller har några äpplen att hämta här hemma till äppelmust eller i granngården till äppelmos….våren var så kall… Har fått svartvinbär från Pinglan-grannen och plockat rödvinbär här hemma. Plockat hallon och blåbär i skogen. Så frysen har sina bär i alla fall.
Och ännu njuts det av ätbart direkt från köksträdgården.. september är varmt hittills… ringblommor, astrar och luktärter njuter jag av dagligen också.
Tacksam för rotsaksvecka med billiga och fina rotsaker nere på lill-coop. Korvgryta med massor av persilja, smakade ljuvligt.
Bakar bullar och bäbis. Väntar och längtar. Andas djupa andetag, laddar. Njuter av att rå om fyrklövern lite extra, vet att snart blir det delat fokus, mycket mamma-bäbis-tid och det är precis som det ska. Den känns därmed så dyrbar, tiden med Lillminsting till exempel.. hans sista tid som Lillminsting, stunderna att vara bara han och jag. Han älskar bäbisen säger han, klappar och pussar magen. En god början…
Någon sitter ute på bron och täljer.. någon kutar till granngårn med liten blombukett och nybakta bullar.
Idag skiner solen igen efter två väldigt regniga och stormiga dagar. Jag vankar fram och plockar in lite fröer. Massor av ringblommefrön, för det kan man bara aldrig ha för mycket utav!
Pappan har sin ”fixa inför bäbis-lista”, han också. Sin alldeles egna. Där det till exempel står ”snickra skåpstomme till överskåpet i Badrumstvättstugan”… så att allt som står där på bänken ovanför tvättmaskinerna, kan hamna i skåpet och det därmed blir plats för en skötbädd där på bänken i stället.
Och förutom att plocka in frön, har jag fått hjälp av min lille Prins Bertil att plocka in MÄNGDER av GRÖNA tomater.
.. för de där frilandstomaterna hade behövt lite mer sol och värme än vad de fick, de små, ändock otrooligt varma, juliveckorna räckte inte riktigt.. men kanske, kanske kan vi få ett gäng att mogna inomhus?
…
Så, lite så grejar vi på här hemma på gårn dessa septemberdagar.
Solen värmer ena stunden. Höstregnet står som spön i backen nästa. Det fixas, grejas och vilas. Pustas och stånkas. Klappas mule och laddas upp. För marathon nummer fem. Som kan stå för dörren precis nu.. eller vara någon vecka bort. Alla, både stora och små, är otroligt taggade.
Jo, det är sant.. flocken väntar på en till liten människa.
Det känns fortfarande som en dröm och vi är lite, lite rädda för att bli väckta snart.
Att Lillminstingen, Lillalillebror ska bli Storebror…
Hela syskonskaran är så otroligt längtiga efter detta lillsyskon, så det gör att detta äventyr känns än mer underbart. Olof drar upp mammas skjorta om dagarna och pratar med lillasyskonet och pussar på magen.. ”jag ÄLSKAR dig bäbisen! ”.
…
Ni har skickat så otroligt många och fina gratulationer senaste dagarna, TACK!! ..och så undrar ni förstås en massa saker.. och jag ska svara på en del av era frågor här och nu;
Hur har du mått som gravid? Till en början, varit trött och mått illa (i lite olika grad) med alla. Mer illamående för varje graviditet. Senare under graviditeterna, en del foglossning till och från. Men på det stora hela otroligt bra. Jag har tränat mig igenom alla graviditeterna och gör så även denna gång och hoppas så kunna fortsätta med det då det som i det ogravida livet, ger så mycket både kroppsligt och mentalt. Gravid-illamåendet blir tusan bättre av rörelse! Något jag knäpper händerna hårt för denna gång, är vad som under barn tre och fyra, var riktiga mardrömsveckor.. de där veckorna i slutet, med strokeliknande migrän.. synbortfall, domningar, borttappat tal.. med Lillminsting i magen hade jag migrän i princip dygnet runt senaste veckorna. Det var hemskt. Just i detta nu mår jag tipptopp på alla fronter och njuter som bara den!
Har det varit tufft att vara hemma med barn samtidigt? Världslyxigt att få vara hemma med mina älsklingar! Kunna se ut som ett spöke och bara vaa. Tiden i början är ju som den är.. men jag har tyckt att det känts sååå lyxigt att kunna må piss-illa här hemma ifred… myst extra med barnen, stuvat undan hittepå-måsten.. sänkt kraven. Jag kan fortfarande skratta åt att barn finner sig så i olika situationer.. ”mamman byter skepnad men verkar tillfreds med det så då är vi också det”, typ så. Som att hon som sällan nuddar tv-soffan, plötsligt föreslog tv-vila mitt i dagen… ”åå vad mysigt, mamma!”. Eller att hon som också är en nattuggla, kväll på kväll somnade före alla barnen!? … mm, det var ju lite konstigt.. ”vi längtar efter att du orkar kvällsläsa för oss igen”. Eller alla de där veckorna när jag mådde så illa att jag sov… med finn crisp i mungipan… vad tokigt att mamma äter på natten!?”. Fastän vi aldrig haft så många barn som vi har nu, tycker jag att dryga, första trimestern, gått som bäst denna gång.. förstås för att inget av barnen är sådär pluttlitet längre och jag har också känt mig så tålmodig och tillfreds. Och om morsan behövt slumra en stund mitt i dagen, har storasyskonen denna gång kunnat hålla koll på lilla Virvelvinden… otroooligt lyxigt! Det var betydligt körigare att vänta barn med en tre- och en ettåring tex…
Hur har alla barnen reagerat på kommande syskonet? Det har bara varit hurrarop, vilket känns enormt gott. Barnen har faktiskt tjaatat på sin mamma och pappa senaste åren och tyckt att ”kom igeeen, eeen till!”. Kul!
Var det planerat? Barn är en gåva och ingen beställningsvara. Vi är oändligt tacksamma över detta barn, som vi önskat oss såå.
Vet ni om det är en tjej eller kille? Ja det gör vi, faktiskt. Vi har aldrig tidigare bett att få reda på könet vid RUL, men denna gång ville barnen så, så gärna det och det kändes härligt av flera anledningar, så vi gjorde så. Det är charmigt både ock, kan vi konstatera.. att inte veta.. och att veta lite mer, vem vi väntar på…
Har ni alltid varit överens om antal barn? Eller har någon velat ha fler än den andra? Svar Ja på fråga ett! och Svar: Nej, på fråga två! Tror att det är hur viktigt som helst att vara superöverens angående det här.
Vad ser du mest framemot med en ny liten bäbis? Är det något särskilt du vill göra annorlunda nu? Att få möta en ny liten människa, det finns nog inget häftigare? Att få se barnen tillsammans med sitt nya lilla syskon. Se den vackraste människan jag vet, barnens pappa, hålla i sitt lilla knyte… åh puh. Möta kärleksstorm (blandat med kaos, givetvis). Få möta lillungens blick, för första gången. Alla de där små, så stora stunderna i början… längtar enormt. I övriga, i stora drag, önskar vi få fortsätta leva såsom vi gör och älskar, långt bort från flock fast i ekorrhjul, pusslandes med vårt alldeles egna livspussel, samlandes på tillsammanstid…. en dag i sänder.
…
Tack igen å igen för alla grattis… och GRATTIS, alla mammor på morsdag idag!
-Det var nu bara det lilla slutet kvar av sommarlovet. Vi kramade ur det, allt vad vi kunde, jag och barnen. När det bara var några få dagar kvar av Det Evighetslånga Sommarlovet… lovet, som helst aldrig skulle ta slut… då, sköljdes modern av en sådan enorm separationsångest. Livet, livet..
Här kommer några glimtar från sommarlovets avrundande, samt en från just nu-rapport. Häng med!
Sommarlovande. Sådär helt helt utan minsta lilla skärm som stör små hjärnor från lek, vila och kreativitet. Kojbygge och lekstugelek pågick här. Och jag fick vara ”en fluga på väggen” bland alltihopa.
Ta hand om sin lilla ponny och vara högst involverad i lunchlagandet. Också sånt som hör livet till här hemma.
Kvällsdoppen i sjön..
Junis höna, har idogt legat och ruvat senaste veckorna..
Vi har ätit (och äter) Skördemåltider, en efter en.
Att gå ut i landet och hämta in potatis och morötter, rödbetor, broccoli, persilja.. ugnsrosta rotsaker.. eller vad säger jag; airfry:a (använder vår konstant just nu!) menar jag ju! -både rotsaker och kyckling. Tillsammans med en fetaostkräm och massor av persilja på toppen.
-Så himmelskt gott!
Sista sommarlovslördagen band jag denna bukett och tjavade sedan iväg med övriga gänget. Vi drog på ”Sommarlovsavslutning hos barnens Farmor och Farfar. Världsgod middag inmundigades och barnen hade skatt(godis)jakt och lekte järnet med sina kusiner. Himla, himla trevligt!
Den här stilen på stora delar av vår nedervåning har vi haft. Eller ja, har.. men nu har det hunnit hända en del sedan denna röra. Skönt. I långa perioder är jag såå tålig på stöket, är absoluut iiinte oskyldig att tycka ”ska vi inte börja med det här och det här” eller haka på M´s likadana idéer… sen går det till en gräns… OCH JAG BALLAR UR. Totalt. En eller två gånger per år typ. Jobbigt i stunden, när alla bygg- och renoveringspåhitt bara känns övermäktiga bland alla små gulliga virvelvindar och liiivet liksom, som ska levas mitt ibland allt. Men det där ”psykbrytet” är också bra, för alltid landar jag i hur otroligt lyxigt det är, det vi håller på med.. att det är ok att tycka det känns motigt ibland, men påminna oss om, att det här är vi och våra idéer och påhitt, där vi bygger vårt hem och liv. Lyx lyx lyx.
Och soliga dagar som denna, går det ingen som helst nöd på oss.. då lever vi i vanlig ordning ute och just nu är köksträdgården som en enda dröm. Så tacksam att frosten hållit sig borta än så länge. Allt är så fint fortfarande.
Hundvakt har vi varit också. Passar oss perfekt. Kan inte ens tänka mig in i hur logiken skulle gå ihop med en egen hund just nu, än fast det absolut finns önskningar om en egen hund från typ alla familjemedlemmar här hemma (minus ”någon”… nämner inga namn…). Att då få låna, promenera, busa, gosa… och sen lämna tillbaka. Är helt ypperligt!
Sista sommarlovsdagen kom… och jag kunde knappt andas, kändes det som. ”Sista dagen, för lilla Bertil.. att vara helt helt fri, innan skolplikten tar vid”. Vemodet visste inga gränser den dagen, men jag bestämde mig för att njuta allt jag kunde av dagen. Vi drog till skogs! Och levde livets liv. ”Blåbärskrig” pågick bland busungarna, mamman plockade några liter blåbär och så gofikade vi. Ett himla fint avslut på lovet.
Blåbärsfläckiga om kläderna tjavade vi en sista gång ner mot lagårn, för att kolla till den ruvande hönan. Trygga och bara härligt pirriga, somnade gänget till kvällen. En sån ynnest och tacksamhet i sig. Och ett så fint sommarlov, i våra hjärteaskar.
Första skoldagsmorgonen kom. Dimman låg tät över åkern, vi gick ut i köksträdgården och skördade inför skolbarnens fruktstunder. Både jag och M var med när alla barnen skulle lämnas. Alla tre så peppade. Det kramades hejdå. Skolbarnen stannade tryggt på skolan. Pappan på kontoret. Och Mamma och Lill-Olof drog hemåt. I smyg.. gick jag runt och snyftade vidare,.. likt jag då gjort de senaste dagarna. Gav mig ut med trött lillvän i vagnen.. kutade skiten ur mig och tillät mig känna mig exakt så ledsen och sorgsen som jag gjorde.
Och knåpade ihop en reel. Som ni var många som tittade och reagerade på … se denHÄR, om du missat den.
Poff var det fredag och lilla korta skolstarten hade landat fint hos oss alla. Vi gjorde oss kalasfina och tog pressanger och blomster och drog iväg..
.. hem till mina älskade päron. Pappsen fyllde år. Så himla mysigt och gott, att få fira ännu en födelsedag tillsammans.
.. och vad möttes vi av när vi kom hem?
Lilla Gullefjun!!!
Den första av tre små kycklingar som ruvats fram helt och hållet på naturligt vis. Helgen kunde inte ha börjat bättre. Nykläckta små liven. Äntligen här!
Alla njöt av helgen. Fotbollsmatcher hit och dit. Jourande. Och norpande av vila och återhämtning på olika vis, övrig tid. Augusti är sitt vackraste just nu.
Skördar, bakar och lagar. Och diskbänken ser absolut ut såhär mestadels av dagarna.
Söndagen var en otroligt regnig historia.. som till kvällen sken upp och röda vinbären lyste som pärlor i kvällssolen. Tankade på tillsammanstid, var vi nu redo för en ny, hel, skolvecka (nåväl, barnen redo.. och nånstans hade mamman också börjat landa…)
Ännu en gång stuvas vardagen om.. samma steg som tagits vartannat år sedan 2020 när Storebror började förskoleklass. Barnen är hel-redo och det gör mig så lycklig. Och stolt. Att se de trygga, direkt från hemmalivet, börja på skolan så självklart. ”Det är bara mammahjärtat som ska hänga med”. Så är det. Och snart är det nog i kapp, ännu en gång. Snart har vi en ny hemtam vardag.. med några timmar skola för Tripp Trapp Trull.. och många timmar hemmaliv. Lillminsting är förstås helt hemma. Inte omysigt, alls.
Nu är vår första riktiga vardagsvecka igång.. hösten smyger kring hörnet..
Önskeplaner vecka 35
-Ta oss ann, med gott mod, Första Riktiga Vardagveckan På En Hel Evighet… kräver god planering, mysiga vardagspåhitt, mycket vila. Just så.
-Lillen och jag har en del att beta av tillsammans! Som att plocka in lite mer röda vinbär, åka till stan för ärenden.. och mysa, massor.
-Leka med finvännerna efter skolan!
-Jag ska på ett mycket spännande möte!
-Ta hand om kycklingarna!
-Fira ut augusti med både barndop och 30-årskalas. Det blir kul!
-Möta september! .. längtar.
.. men innan september tar vid, ska här omfamnas, varendaste augustidag som är kvar. Allt har sin tid.
Hoppas att ni mår bra! Jag hoppas att vi ska höras lite mer frekvent här inne nu när vardagen är igång igen.
Här följer en text som bubblat inom mig en tid nu.
Och innan ni börjar läsa, vill jag bara säga att dessa ord inte är riktade till alla. Du som känner dig inspirerad av orden, dom är till dig. Och du som bara blir provocerad, sluta läs!
Och kom ihåg att jag berättar om vår upplevelse nu. Kom ihåg, att alla barn är olika! Alla barn är olika. Behöver olika. Att liv ser olika ut. Förutsättningar… finns och/eller kan skapas, olika. Och så vidare. Orden är heller ingen kritik åt något håll. Nej, orden är nog helt enkelt bara till Dig, du som liksom jag, en gång tvivlade, på din egen förmåga, att ta hand om dina barn, helt och hållet, den första tiden i deras liv….tvivel, jag är så otroligt glad över att det snabbt började försvinna då lyssnandet på hjärtat tog över… och nu har tvivlet totalt försvunnit… sedan länge. ”Jag lever i ett kvitto på att hjärtat hade rätt”, säger jag…
Tänk att det ska kännas så märkvärdigt..och ibland så udda…
..sådär så att jag nyper mig i armen, för att jag är så otroligt tacksam (och STOLT!?) över att få vara med om denna tid i livet. Hemma, tillsammans med våra skatter. Att det är jag (och förstås pappan, när han är hemma) som får ta hand om dessa små stora liv, helt och hållet, deras första tid i livet.
Tänk att vi, särskilt jag, ibland ställs inför, att behöva argumentera och förklara… förklara, det egentligen mest självklara och naturliga.. ? -Att vilja vara hemma och ta hand om sina egna barn”, ”att välja bort förskola”…. jag svarar alltid lugnt, tryggt och sakligt. Ja, nu gör jag det. Tills för några år sedan fick jag hjärtklappning.. för än om jag lyssnade på mitt hjärta, följde det, så kunde jag inte fullt ut veta.. ”kan man verkligen hoppa över förskola?”…och alla med sina argument för förskola, var så säkra på sin sak…fast jag förstår ju nu, att dessa inte hade/har en aning om hur det är att på fulltid vara hemma med barnen.. eller, att dessa är insatta i hur fint och fulländat ett hemmaliv kan vara.
Eftersom vår förstfödde var på förskola några timmar i veckan, redan som 1,5-åring, det året vi var nyinflyttade här på gården och sannerligen behöva hjälpa alla tömda fickor.. så hade han sin plats kvar även när han blev storebror. Den platsen utnyttjades sparsamt men till sist ingenting… men då hade vi inte tryggheten att säga upp den, trots att jag så tydligt minns hur jag, när hans lillasyster var några månader och han skulle börja sina femton timmar i veckan, ”som man ju skulle göra”, undrade ”men, får man verkligen göra såhär!? LÄMNA bort sitt barn fastän jag är hemma med ett annat!?”… Tack och lov var (och är) Minimannen en tydlig liten människa och snabbt förstod vi att han inte önskade vara ifrån sin flock mer än möjligtvis en liten dutt, …när man är först ut finns det ju inte så många polers att leka med till en början liksom… men det har det ju sedan gjort, eftersom ungarna duggat tätt. Med andra ord, har vi svårt att säga hur det skulle vara för ett barn som är ensam i sin skara, har långt till äldre syskon.. osv. Vi vet ju till exempel nu ej heller hur Lillminstings variant kommer att se ut… närtiden känns självklar, men säg om något år.. vi tar det som det kommer.
Varför en dutt hjärtklappning då? Jo, jag kunde inte säkert veta, att det ”skulle gå bra”.. för barnen var så små ännu, tänker på tiden när vi hade tre hel-hemmabarn samtidigt. Men så har nu två utav barnen börjat skolan och hunnit vara skolbarn ett bra tag.. och allt har gått som en dans och här har jag också märkt, att det minsann inte bara är små småttingar som tycker det är härligt med hemmaliv, utan även större barn…
att få sluta tidigt, direkt efter skolan varje dag.. mötas av öppen famn, kunna ta med kompisar hem hit och dit, mumsa nybakta Mammabröd eller småsyskonbakade bullar till mellis, läsa läxan i lugnan ro under ljusa eftermiddagen, ha chans till tråkig tid…. tid för vila och kreativitet, alltså…. i det schema som förstås är mer fyllt nu, än som litenliten.
Ni förstår kanske.. Att nu med nummer tre, har vi känt noll tankestvång om att ”Bertil MÅSTE hinna gå på föris innan han börjar förskoleklass”. Nä, som den uppmärksamme kanske märkt, så har vi till och med struntat i det. Hade han bett om det, självklart hade vi lyssnat och ordnat det. Vi har hälsat på några gånger, lekt lite ute… men alltsammans har känts helt och hållet överflödigt och mest bara som en strulig grej att få in i vårt härliga hemmaschema. Lugna lunken och våra rutiner här hemma,…lugna morgonen, gårdsbestyren och ej heller dumt i en syskonskara om fyra barn, att få tumistid med sin mor.. för några såna timmar säger bara vips och sen är skolsyskonen hemma igen och vi njuter eftermiddagen bara vi eller så kan kompisar kan drälla in eller vi drar iväg på egen lekdate allihopa..eller så kommer morfars på eftermiddagshäng eller ja, ni förstår.
Och så små-ler jag lite åt.. att många faktiskt tror, att barnet inte kan utvecklas och lära sig saker om ungen hoppar över förskola….?
… om de bara visste, tänker jag.., där jag står och tittar på min händige, nyblivne sexåring som står vid spisen och lagar sin lunch världsvant, efter att ha vattnat sin alldeles egna gurkplanta som han drivit upp.. den som har en mogen gurka vi skördade till middagen just. Lillvännen, med en hjärta av guld, som bryr sig så otroligt mycket om andra, både djur och människor. Han som inte har det minsta bekymmer att kunna dela med sig, eller våga i sociala sammanhang. Som älskar att räkna, skriva, pyssla och uttrycka sig på olika sätt.. tänker på våra spelstunder här hemma, när han diggar vid trummorna och jag sitter vid pianot. Eller när vi grejar med olika saker tillsammans och han så starkt känner att han är en viktig del i det vi gör.
Inför livets första fotbollsträning i våras, halkade jag åter tillbaka till osäkerheten och tänkte; ”hur ska det här gå nu då? många här har han aldrig träffat? tränaren är helt ny för honom? in i den där stora klungan? kommer morsan också måsta sparka fotboll”… men icke. Överlycklig över att äntligen få börja spela fotboll, precis som storasyskonen. Han kutade in i gänget och sen var fotbollsglädjen igång! Och nu är det bara veckor kvar… sen börjar Lilla Mästerbagare B, förskoleklass, skolan liksom! Och han är så, så taggad.. på precis allt. Efter en hop inskolningsträffar senaste månaden tillsammans med blivande klassen och drömmigaste förskoleklassfröken, så känns det bara så härligt och självklart.
Denna pepp hos småvännerna, inbillar jag mig, är så himla stor då dom i lugn och ro sedan födseln, fått utveckla sin inre trygghet, ta sina utvecklingssteg i sin takt och puttandet ut ur boet har fått ske så naturligt. Jag tror på att trygghet och självständighet, utvecklandet av känslor, att kunna förstå och sätta ord på dessa osv. utvecklas som bäst, när barnet får ta det hela i ro, när barnet kan slappna av i trygghet och förstår att det aldrig kommer att bli tvärlämnat i panikgråt som en liten plutt, på en plats som inte är trygghet, med en människa som inte är trygghet.. ”mamma eller pappa finns här, alltid”, är en utav gulddelarna vi fått ge hemmabarnen.
Sinom tid blir barnet större… och nyfikenhet väcks, till att VILJA LÄMNA. Där är vi nu, med nummer tre. Lifegoal, suckar mamman… det är så otroligt häftigt att bara låta barnen få vara barn, först. Att starta livet mjukt och tryggt. Tillsammans. Det finaste vi har.
…
Så. Till dig som funderar. Men kanske inte vågar tro på, att du ”räcker”. Till dig vill jag bara säga, att känner du en lust, vilja, har orken till ett hemmaliv, din alldeles egna lilla dagverksamhet.. (som inte alls behöver ske på en gård med djur och odling) , .. så vill jag bara peppa och säga; våga prova. Våga följ hjärtat och prova. Våga lyssna till behoven hos just ditt och dina barn. Inom syskonskaran kan det vara väldigt olika… vi har tagit alltsammans en tid i taget, utefter livet.. och varje barns behov och önskningar. Det behöver inte vara allt eller inget, .. det finns återigen många små gyllene medelvägar. Våga hitta er alldeles egen..
…
Idag känner jag barnens pepp inför sommarlovet. I smyg är jag lite vemodig också, då dagen idag känts så speciell. Som att det på ett sätt, innan livet blir sommarlov, har varit vår allra sista hela riktiga, vanliga, underbara hemmalivetdag tillsammans… för mig och småbrollorna.
Tårarna trillar när jag läser mina egna ord som skrevs för precis sex år sedan.. läs de HÄR om du vill.
Tack lilla B för den här tiden, livets första, sex år långa, kapitel i livet. Mot nya äventyr nu! .. och morsan är så lycklig, som får haka på, på det också! Men först, först, först… ett långt, långt sommarlov. Tillsammans.
Såå nära nu… tvagar ungar, fixar små frökenpresenter, plockar fram finkläderna… hör ”Den blomstertid nu kommer” ringa. Påminner mig själv om snyft-näsduk till i morgon…
Den första junimorgonen.. den första sommarmorgonen.. otroligt vacker. En springtur i värmen fick starta min dag. En stund av flåsande och skönt funderande. Här följer en utav mina favoritdikter. Samt några mammatankar.. God junilördag till er! <3
Hundra sommardagar
Var glad min själ åt vad du har, nu har du hundra sommardar, och detta är den första. När solens lopp sin ände tar, då har du nittionio kvar, och någon blir den största.
Ge noga akt på var du står, imorgon är med ens igår, det går så fort att vandra. Lägg märke till att vad du får, är hundra sommardar per år, imorgon är den andra.
Dikt av Caj Lundgren.
Sagolika sommaren!
.. som vi ska njuta. En dag i sänder. Ett ögonblick i sänder. Som alltid.
Den här sommaren känns redan nu lite extra i hjärtat… tänk att vi efter sommaren har hela, hela Tripp Trapp Trull i skolålder, det känns … allt möjligt! Många känslor som samsas, mao. Åker mestadels med på peppen som råder, att få börja skolan är en fantastisk milstolpe i det stora lilla livet. Och det är ren lyx att få gå på vår fina byaskola, så det har liksom inget med den i sig att göra, moderns skav… det är bara det att det gör lite ont? I Mammahjärtat liksom. Vår tredje bäbis.. skolstor, snart, snart? Och det totalt fria livet han levt och lever, hela sitt liv… är snart, snart över. Tacksamheten över att vi totalt följt hjärtat och njutit Hemmaliv med honom till 100%, känns så mäktigt, faktiskt. Och mer skol-redo liten vän känner jag att jag får leta väldigt efter. Så vad är det jag själv så chickt brukar säga? … ”var sak har sin tid, var tid har sin charm”.. jamen så är det ju. Allt kommer bli bra, lilla mamma…
Nu njuter vi sommaren, först. En dag i sänder. Ett ögonblick i sänder. Som alltid.
-Att väckas av det sötaste lilla sjungande ung-tåget, med Vackerpappan som trygghet längst bak… strösslas av kramar och de absolut sötaste av kärleksförklaringar från de allesammans (ja jag grät absolut och barnen sa absolut rutinerat att ”det där är inte ledsna tårar, det är glada tårar, preeciis som vi trodde att du skulle göra mamma”).
Att få vara mamma. Det är så stort. Livets största gåva, ja så känner jag. Det gör så ont i mig när jag tänker på alla som inget annat önskar än att få uppleva det och så går det bara inte.. och så sitter jag (vi <3) här med en hel fyrklöver. Lyxknös(ar), sannerligen.
Äppelblommorna blommar i ett endaste fluff utanför sovrumsfönstret. ”Kom nu mamma!! Nu går vi ut på lon!”.
… jo förstår ni, hela veckan har jag varit portad därifrån. Så himla opraktiskt, jag som ränner där stup i ett.. men nix, uppe på lon har det jobbats på till sena, sena nätterna och mamman har inget fått veta. Nu skulle jag då äntligen få veta vad Byggmästaren och småungarna haft för fuffens för sig…
Nämen SER ni!?
Den absolut vackraste (halva) torkställningen jag någonsin skådat, ett otroligt hantverk med förstås inte endaste spik eller skruv i….(!?).
M har förstås konstruerat och snickrat exakt allt själv, gjort sin egen limfog, skapat konsoler med ett mönster jag inte ens orkar tänka hur mycket klater och tålamod han lagt ner på osv osv ..Den är så vacker. Inte riktigt klar ännu (haha! kanske andra halvan blir klar lagom till nästa år! ;)) men oj vilken fröjd det kommer vara att hänga tvätt på den… smart drag där, M!
Vi hängde ute en stund i den ljumma morsdagsmorgonen.. några sekunder efter denna bild togs visade vackra, vackra Tuppen återigen att han inte alls är någon att lita på. Puh, så tråkigt och jobbigt och sorgligt…
Nu skulle det bli morsdagsfrulle! Med nygräddat surdegsbröd…
Jo, förstår ni.. varje gång jag bakar surdegsbröd så lägger jag i minst ett utav dom, ogräddade, i frysen. Bake-off-bröd, alltså!
Så denna morgonen hade M bara plockat fram brödet ur frysen och gräddat det i gjutjärnsgrytan, så otroligt finurligt. Det känns liksom så himla värt det, den där mödan jag ändå lägger ned på surdegsbakandet… det tar ju sina timmar att skapa ett surdegsbröd, menar jag… att både få nygräddat bröd och också kunna lägga i frysen som sedan kan gräddas närsomhelst, fantastiskt!
Någon redo för morgonfilen.
Direkt efter frullen bar det sedan iväg.. nu skulle det bli paus på morsdagsfirandet för ett slag och fullt fokus på fotbollssöndag för hela slanten.
Först match här i vår by för ena barnet och sen iväg mot grannbyn det bar, för en rad småmatcher för det mindre fotbollsbarnet.
Efter fem ivriga timmar på vift, landade vi hemma. ”After fotboll” och som traditionen bjuder när det är morsdag; betessläpp för pållarna!
Ååå, det här är sååå mycket försommar!! Hästar som tuggar färskt gräs. Himmel så underbart! Och himmel, sådan ”fångest-tid” det här alltid är, tycker Hönsiga Hästmamman. Älskade pållarna!
Det är så trevligt att ha hästarna in på husknuten.
Den här vyn får det alltid att pirra i min mage. Jag vet inte vad det är. Men något med den, skickar mig tillbaka till hur det kändes när vi var alldeles, alldeles nya här.. strosade runt och utforskade gården..
Dagen till ära har syrenerna börjat slå ut. Min absoluta favoritblomma i livet! Vår dotter heter ju Syrena i mellannamn, precis som min Mormor hette i tilltalsnamn. Så fint, eller hur?
Fluffet! .. också något som skickar oss tillbaka till första tiden här på gården. Minns så väl när äppelträdet mötte oss fullt blommande, första första gången vi rullade in här på gården för att sommar-bo… det är tio år sedan..
Morsdagsmiddag!
Vi svek vår egen potatis i matkällaren, mot softheten att hälla ut ett påse köpespommes i plåten. Helgrillade fläskytterfilé som marinerats i mängder med vitlök och annat gott och pruttade ut det sista ur bea-flaskan. Norrmejeriers nya grillost, Norrloumi och lite sallad till. En enkel grillmiddag mättade allas våra magar så, så gott!
Jag blir alldeles tårögd av denna syn, vår skatt. Tänker på vad barnen skrev i sina brev jag fick till morgonen.. och känner så starkt, att det här är ett så ofantligt mäktigt kapitel i livet som vi upplever just nu.. och njuter av, allihopa. Tillsammans.
Lillminsting med sin fina pappa i majkvällens ljus.
.. .går över gården. Det är nu kväll. Djuren är nattade. Barnen är nattade. Äggen är inplockade. Häggen likaså. Morsdagsarmbandet pryder min handled. Vilken morsdag!
Jag känner mig så otroligt bortskämd. Bortskämd, som i omhuldad, liksom. Strösslad av kärlek från de människor jag älskar mest.
Evinnerligt tacksam, för hela alltet.
Till råga på allt, har jag också en sådan fin mamma själv, Grattis lilla mor, ingen är som du. Jag älskar dig så!
Och alla ni andra mammor! Grattis, på morsdag!❤️ Småttingmammor, Bonusmammor, Hästmammor, Hönsmammor, Gudmammor, Extra-mammor, Mammas-Mammor…. ja ni förstår. Alla, är ni så viktiga! Idag. Och alla alla dagar på året ❤️
Senaste kommentarer