Det var lilla polarbrödsmackan, chokladmuffinsen från igår, moroten och förstås saft i sirapsflaska, det är sen gammalt. Livets första skolutflykt med fika och egna räserkälken med. Vilken peppig morgon!
Och det bara kändes när vi öppnade dörren.. ”Vilken makalöst vacker dag!”, sa jag till barnen. Det var liksom plötsligt alldeles ljust när vi var på väg till skolan med Storebror. Bara en minusgrad. Solen sken, redan! Fåglarna kvittrade.
Och efter några timmar, droppade det för fullt från taken. Vi rev av lite tvätt och städ och härj, innan vi gav oss ut. Drog igång grillen och ordnade oss lunch.
Ute, njutandes i snödrivan. HemmaMamman njöt så det stod ut genom öronen på henne.
Nä, det var inte bara mor som njöt. Jag har sällan skådat en grillkorvsätare som njutit såsom Lillebror gjorde idag. Sen var det också så ljuust att det ju nästan var omöjligt att göra annat än att blunda.
Med solen som vårt sällis, som inte bara sken utan också värmde, utan den minsta tvekan. ”Vad vaarmt det är, jag svettas ihjäääl”, grymtade den ena ungen. För nu var det flera plus och norrlandsungarna svettades i sina vintermunderingar. ”Kan vi få en glass?”, blev nästa fråga. Svaret blev förstås ja!
När ungarna sov i vagnen, lutade jag mig tillbaka, jag med. Det enda raka, tänkte jag. Så vanvettigt skönt. Och när vi hämtat Storebror från skolan och Pappan från jobbet strax efter mitt i dagen, så fortsatte utehänget. I timmar. Vårvinter och faktiskt Vår(!)-tecken, på rad idag.
Fjödur har börjat fälla vinterpäls redan och fullkomligt droppade av svett efter eftermiddagens tur. Vi kom hem till gården igen kring halv fem och det var inte i närheten av mörkt. Och jag red barhänt och hade bara tunnaste understället under overallen.. och svettades i alla fall. Åhåh!
Ja, vi hängde ute tills solen gick ner. Nu har vi, på något outgrundligt vis lyckats få i oss middag, badat en skara barn och skurat hemmet klart för helg… nästan sovandes… för hujedamig så trötta vi är efter denna soliga dag. Ljuset ger så mycket energi och mitt i allt, så blir man tvärtrött efter all friskluft och februarisol, eller hur? När ljuset återvänder känner jag mig sprudlande och stundvis aptrött… Det bara är så. Och jag verkar inte vara ensam om det.
Men den trötthet jag känner just precis nu, efter en dag fylld av friskluft.. det är den bästa sortens trötthet.
Idag. Det högtidliga startskottet. För Vårvintern, alltså! Det var så tydligt att det inte var klokt. Jädrans vad vi ska njuta. Allt vi bara kan!
Nu väntar nattasagan och jag vet en, kanske två, som också kommer slumra samtidigt som Tripp Trapp Trull ikväll…
Efter morgonbestyren, skolskjutsen och idag också svängen förbi förskolan för att vinka StoraLillasystern hejdå för sin veckans Rävgruppsstund med småvännerna, så brummade vi till affären, vidare hem till hästarna.. och sen, var vi framme vid något som Lillebror önskat i flera dagar nu. Att ”baka muchins”.
Ja, hur trevligt är det inte att baka muffins!? Så enkelt och en klassiker som aldrig går ur tiden. Idag gjorde vi chokladmuffins som storebror ska få ha till skolutflykten imorn.
Såklart delar vi med oss av receptet!
Klassiska chokladmuffins!
Ingredienser, ca 12 st stora
75 g smör 2 dl strösocker 1 ägg 2,5 dl mjölk 3 dl mjöl 1 dl kakao 2 tsk bakpulver 2 tsk vaniljsocker en liten nypa salt
Gör så här: 1. Sätt ugnen på 175 grader. 2. Vispa ägg och socker vitt och pösigt 3. Smält smöret och blanda i ägg-och-socker-smeten. Vispa ner mjölken också. 4. Blanda dom torra ingredienserna och vispa ner i bunken till en slät smet. 5. Fyll muffinsformarna till 3/4 och baka mitt i ugnen 18-20 minuter. Använd gärna en muffinsplåt. Idag använde vi små muffinsformar och då var 14 minuter lämplig gräddning. 6. Känn med en sticka i mitten av muffinsen att den kommer ut ren… för att vara på den säkra sidan! 7. Låt svalna och njut sedan till ett glas iiiskall mjölk!
Vi gjorde dessutom dubbelsats.. så vi har chokladmuffins en masse nu! Bra i stundande kalastider ju! .. och förstås, blev det extragott mellisfika när vi hämtat hem Storasyskonen.
Å, käre tid. Som jag njuter av detta långsamma utputtande ur boet för våra sparvar. Att vi kan välja. Skapa dagarna efter allas ork och behov. Storebroren värmde modershjärtat i morse när han månande om sin Lillasyster sa; ”lycka till på föris idag då, Juni!”. Syskonkärlek är bland det vackraste jag vet. Och jag vill inbilla mig att detta hemmaliv skapar en nära, nära relation syskonen emellan. Dom älskar, leker, tjivas, blir sams, månar, tar hand om och kramar varandra när dom inte setts på några timmar. Sover i ett trassel om natten.. älskade ungar.
Nu ska vi slänga oss i finsoffan hela gänget. Popcornskålen är fylld och vi ska se Mandelmanns.. det missar vi inte ett avsnitt av, någon av oss. Barnen sitter lika bänkade som vi vuxna!
Hoppas att ni har goda i slutet av februari-dagar!
Det är 2021 nu, det vi börjat lära oss. Det tar ju alltid ett tag. Året känns hoppfullt, om än lite trögstartat tycker jag. Vi längtar.. efter att få leva ut, med kramar och hälsa på och ”kom iin och ät med oss!”. Men vi ska inte klaga. Alla är friska och mår gott, sånär som på nån snornäsa.
Det är småsömnig morgon. Vi har inte bråttom. En Lillebrorsblöja hade läkt kiss i storsängen. Och storkatten kräks på tröskeln mellan köket och hallen. Äsch. Det är bara ta hand om och sen är det klart. Ungar äter frulle och på några sekunder har jag förberett allas vintermunderingar. Overaller, Farmor- och Mormorstickat. Mössan. Handskarna. Snushalsduken. Säger ”nu klär vi på oss” och som på ett pärlband kommer dom och är ivriga.
Vips är vi på skolgården och vinkar av Storebror. Vi andra åker hem till Drömgården igen och går till lagårn, i vanlig ordning. Fyller vatten och fodrar hästar. Gosar mule. Och återvänder in. Det är pussel och leklera, kortspel och kaffesörpel. Mamman gympar och svettas och blir samtidigt bjuden på diverse playdoh-bakelser.
Efter lunch fyller vi semlor. En hel hop. Susar iväg till byakolan igen och möter Storebroren. Hinner småprata med älskad syster tillika Sixtens Musikfröken. Tvärsurrar med Mamma N och säger ”vi ses imorn”, innan vi åker hemåt. När vi rullar in på gården skiner solen så gott. Lillebror har hunnit somna i bilen… hoppa över sovning var en dum idé, sa han med sitt snarkande språk.
Vi dukar upp semmelfika ute på bron. Drar ut lille fotogenlampan och tullisbuketten. Allt för kalaskänsla. ”Nu kommer dom!” hör jag barnen ropa. Så spenderar vi eftermiddagen med älskad PappaMorfar och PappaMormor. Fikar och pratar livet, går till hästarna och konstaterar att vi är så tacksam som mitt i allt, kan ses såhär.
Vi vinkar hejdå.. och Bertil var helt omöjlig att väcka och missade två favvisar. Vilken tur att jag kunde muta honom med det där Kinderägget från Morfars vid väckning. Vi tjavar över till Tant G med ett par semlor i samma veva. Oj så glad hon blev, lilla jättegamla, ensamma tanten.
Å, puh. Nu var det ju dags för middagslagning, ja. Eftermiddagströttheten slår till. Ungarna hinner äta sig mätta under tiden jag lagar… minns själv hur gott det var när jag var liten, och gick och småknyckte matbitar från bänken där mamma stod och lagade. Konstruktörspappan kommer hem en sväng för att äta, hinner pussa på oss alla innan han susar tillbaka till jobbet igen. En ovanlighet. Det klarar vi. Här hemma spelar vi fia med knuff och bygger ännu ett pussel från alla ärvespussel vi fick från min barndom idag. Jag plinkar på pianot.. Juni har redan ställt upp Astrid Lindgren-sångboken.
”Vad det är bra att jag har dig Vad det är bra att jag har dig Vad det är bra att vi har oss Ja, jättebra är det förstås
Att vi får träffas varje dag Och va tillsammans du och jag…”
…
Allt som betyder något.
Det blir tisdag. Alldeles i mitten av februari.Inget glamoröst pengafräseri inblandat. Men tänka sig. Själen, den har sitt egna fyrverkeri ändå efter denna dag.
Nu väntar nattasagan… och mycket troligt somnar jag bland alla små.
Det är måndag. Ny vecka. Och det är gott att titta en sväng mot trädtopparna, andas djupt och känna in läget… jag startar gärna ny vecka genom att blicka lite bakåt, landa och sen titta framåt, ni vet. Häng på, här kommer veckans Måndagshälsning!
Veckan som gick..
Började gott. Med sol, promenerande, slummer i vagnen…och kortdag för pappan på jobbet så familjen var samlad redan strax efter lunch.. den lyxen som faktiskt alla våra måndagar innebär. Det är gott att starta veckan mjukt!
Äntligen hamnade tappskon på plats igen och Isprinsen var redo för ridning.
Direkt duktiga Hovis varit här gav vi oss ut… vi hann rida en tur, innan Fjödur krånglat av sig en annan sko istället. Suck. Ja, faktiskt. Ni med skodda hästar, ni relaterar nu. Veckan fortsatte med annat än ridning för lilla fluffet, alltså.
Vi fick en ny familjemedlem. Gulliga lilla Stickan!
En dag kände jag mig bara låg och deppig. Det där med att ha god tillgång till sina känslor… inte alltid lätt. Vi piggade upp oss med nybakt till mellis. Kan ju göra vilken Deppjöns som helst, glad.
Och oj som det pysslades. Lilla trion hade pysselverkstad i om möjligt än högre fart än vanligt. Det knåpades alla hjärtansdag-kort på löpande band, som vi sedan skickade med posten och gav till älskade.
Tjopp så var vi mitt i veckan och köket fylldes av vetebullsdoft. Katterna lekte på köksgolvet och småbagarna var i full färd med att skapa goda bullar. Vi drog till med både semmelbullar och kanelbullarna… sistnämnda blev i lika många former som bullar, så vansinnigt gulligt!
..Käre tid, vilken underbar stund det där var. När Storebror kommit hem från skolan smaskade vi för fullt. Och bullarna smakar sannerligen som allra godast när man bakat dom själv, det intygade Bertilen ännu en gång. Och jag nöp mig i armen åter igen, som får ha denna vardag. Som är barnens barndom. Och så himlagod, för oss alla.
Så blev det fredag och vi tog äppelmos ur frysen och tjavade med till grannen Tant G. Om sommaren går vi över åkern genom höga gräset och alla maskrosor.. nu tjöt vi av spänning när den djupa snön stundom bar, stundom inte. En god tur, tänk så lite som glädjer så mycket…
Vi fredagsfysade tillsammans. Jag gillar mannens plågade min, hehe! Jag var så lycklig över den där stunden med honom, Bertan sov i vagnen och storasyskonen var hos finvännerna. Guldstund för två småttingpäron, en liten stund som gav så mycket för energin.
Lördag. Strålande sol. Skridskor. Fika med bullar och varm choklad… helt underbart!!
..och som om det inte var nog!
.. fortsatte lördagen med Grill-lunch med fina familjen B. Och gullungen V hade önskat bjuda oss på hjärtatårta… så sött att man ju kan kolavippa för så mycket mindre!
Veckans sista dag.. jag blev så överraskad. Väcktes av att hög musik spelades, alla möjliga peppiga kärlekslåtar. Sen kom Tripp Trapp Trull uppspringandes till morsan som fått sovmorgon, ropade ”GLAD ALLA HJÄRTANSDAG!” i kör och gav mig nypysslade hjärtekort. Sen vi jag trippa en trappa ner och njuta god frulle… där mannen format havregrynsgröten till ett hjärta och öööst på med nykokt hallonsylt. Undertecknad small av. Mitt älskade lilla gäng. Sicken tur att jag förberett med lite hjärtformad choklad och ett och annat kärleksbrev….
Söndagen gick i kärleken och firandets tecken.. vi överraskade älskade med hjärtesemlor, levererade hjärtekort.. och firade en älskad Farmor en dag för tidigt (Grattis idag Svärmor!! <3 ) på sin bemärkelsedag. Det var en så fin i mitten av februari-dag.
Tacksamhet i stora mått.
…
Önskeplaner för vecka 7!
-Ha vett att stanna upp. Blunda mot ljuset. Lyssna till fåglarna som börjat kvittra där i skyn (!). Andas in och omfamna varje februaridag som bjuds. Vi tittade på bilder i fotoalbumen i helgen och visst såg det härligt ut med sommar.. men… ”Naturen skyndar aldrig, men hinner allt ändå”, tänkte jag och står fast vid att längta lagom och njuta utav att var tid har sin charm.
-Plantera om dom nyväckta pellisarna…. som ser allt annat än sprudlande ut…
-Bjuda hjärtenära människor på utefika!
-Starta steg två i renoveringen av Matrummet! Mannen är pepp. Jag, not so much. Det blir nog ett lite smådrygt nästa steg, tänker jag.. återkommer mer om det!
-Odlingsplanera! … veeem är den galningen som tänkt så alla dessa blommor här hemma!? Jag, har ingen aning nämligen…..
-Fylla själen med gott! …som att frisklufta, mulemysa och snöleka med ungarna. En dag, i taget.
Ser ni? Solstrålarna som plötsligt når in i köket. Ljuset är med oss redan på morgonen när vi är på väg till lagårn och stannar till alldeles strax innan middagen. Och det är så förskräckligt härligt!
Minns ni vad jag mumlade om förra veckan? Det där om att ungarna egentligen inte behöver en massa nya prylar eller så, för att vara glada.. nygammalt funkar skitbra.. (läs inlägget HÄR). Det gäller ju oss vuxna och våra pinaler också. Bara vi vårdar det vi har. Se bara här hur jag piffat vårt vinterkök…. men nygamla kuddfodral, ännu ett år. Under sommartiden vilar dom tryggt i linneskåpet och när jag nu plockade fram dom kändes dom som nya igen…
Jag bara ler när jag tänker på dagen som snart är till ända.
”Dagmammedag nummer 2”.. idag bara med fyra små, ”dom stora” var, till skillnad från förra veckans studiedag, i skolan.
Skrattar rakt ut gör jag, över tanken på just den där stunden när det var lite sjåigt för ett slag. Alla barnen hade precis fått lunch, det var gröna ärter och torsk och potatisstamp i småmagar och härs och tvärs. Lillskrutt sövdes ute i härliga luften och efter lunchdisk ropade jag på resten av gänget att ”nu bakar vi hörrni!”. Och precis ingen bangade. Vi började med en kaka… och när vi kommit en bra bit på väg, inser vi att vi saknar en viktig ingrediens, som alllltid finns i skafferiet annars men ej nu… besvikelsen hos dom tre små bagarna då…. Okej, bara stöka bort och tänka om. ”Men vet ni, vi gör en sockerkaka!?”, sa jag- JA!!, tjöt ungarna.
Det knäcktes ägg av små barnahänder och hivades i socker i bunken. Elvispen drogs igång.. och längre kom vi inte innan plutt sovit klart, ..och smeten var bara halvfärdig. ”Nu hjälps vi åt!”, sa vi. Alla var med på det tåget, också. Kloka små. Vi turades om att stå och vagga lillplutt som var nöjd i vagnen men kanske inte borde släppas ner på fötterna riiktigt ännu då ingen grind finns till trappan och nja, den kombon funkade inte när jag behövde assistera i köket. Så plutt vaggades av både två- och fyraåriga barnvakter. I ett nafs var sockerkakssmeten gjord, kakan hivades in i ugnen och alla ungar var fria, hehe. Då ropas det från Salen… å, jösses.. där rullar en bajskorv, ja… ”helsicke, jag hade visst glömt för stunden att liten älskling pott-tränas..” och ja, nu var det bajs över hela ungen. I håret också, ja. Och hur skulle jag lösa det där nu då? Sanering av hem och in i duschen med liten vän.. den minsta sattes i tripptrappstolen… med en utav elvisparna.. med droppande sockerkakssmet på, FÖRSTÅS!. Man får väl inte vara dum ,heller!?
Exemplaaarisk Dagmamma va…?
Dääär satt hon så nöjd, så nöjd.. ”meela?” sa lilla människan med vackra stjärnögon tittandes på mig… ”ja, okej.. ! .. vi säger inget till mamma och pappa, du får andra vispen också! ”
Strax därefter vara alla rena och fräscha igen och vi klädde på oss vintermunderingar och gick ut. Pappan och skolpojken och hans så kära vän kom hem till ett läge där man bara inte kunde aaana vilket hallihallå det varit bara stunden innan. Vi utefikade en ljuuvlig sockerkaka och sörplade mjölk och kaffe och konstaterade att det inte alls var så kallt? -bara så vackert.
Dagen har varit så rolig, jag har skrattat massor. Vi inledde sedan helgen med varsitt fredagsfys jag och M följt av fredagsmys med hela familjen samlad i soffan framför en film som barnen valt. Små människor knoppade en efter en.. och nu ska mor göra detsamma.
Den första februarihelgen väntar på oss. Ja, oss, som i dig och mig och alla. Vi gör det bästa vi kan av den visst? Fyller den med sånt vi mår som bäst utav, i den mån vi kan? Kom ihåg att det sällan behövs stordåd och pengadyrt fräseri för att mata själen med gott…
Jag önskar fylla min helg med blickar mot februariljus, kreativitet, vinterpälsklädda hästar, vila, en fyrklöver människor jag har äran att kalla mina och alltsammans i kombination av många andetag med vinterkall friskluft.
Jag blickar lite bakåt och landar, nivet. Veckan som gick.. den allra sista i januari!
Fylldes med HemmaMammaliv. Älskar av hela mitt hjärta. … och självklart är det va, vem som ska sparka hela rasket tillbaka uppför backen? .. mammakrafter är fräsiga grejer!
Jag rensade ännu en vrå. Tömde en bokhylla med både bebbeleksaker och annat som inte används. Och in i samma hörn fick vår nya (ärvd från svärisarna <3) träningsmackapär flytta in. Bertan sportade crosstrainern som ett proffs. Prinskorven!! Lika gullig som han stundvis kan vara bångstyrig just nu.
Vi njöt i både solen och fullmånens sken.
Vilade på sofflocket.
Hästade! .. och jag small av, av synen på små fotsteg bredvid små hovspår, i den pudriga snön. Nyper mig i armen.
Storebror ordnade fruktsallad till efterrätt, med vispgrädde till förstås. Och det var så fantastiskt gott. Vardagslyx!
Vi konstnärade oss. Jag försökte måla en liten skiss över trädgårdsdrömmarna 2021…
En känsla av depp och frustration sköljde starkt över mig. ”Nääär ska den här helsickes pandemin vara över!?!?!”. Så kände jag. Gör så fortfarande, förstås. Men att göra vad vi kunde för att pigga upp; kuta en tur, krama dom vi får, mixa blåbärssmoothie och micra gammbullar till mellis.. ptja det gjorde faktiskt susen och lindrade det yttersta.
Och så blev det helg.
Mitt mammahjärta svämmade över när jag fick den här bilden av Nathalie, mitt i vårt lagårds-skitgöra.. bild på Bertan när han var ute med en av deras kaniner.. hur gulligt!?
Vi avslutade veckan med lite av varje. Brorsorna snodde ihop en tigerkaka, vi bjöd över Pappa M´s syster med familj på utegrill och fika. Det såpskurades ett golv. Umgicks med hästar. Och somnades tidigt. Tacksam, är ett fjuttigt ord för hela alltet.
…
Över en natt blev januari februari. Vi möts till en måndag med nystartskänsla i dubbelbemärkelse. Jag känner mig lite trött efter ännu en idog vecka i ryggen. En idoghet där jag ännu sju dagar fått ge all min energi till dom och det jag älskar mest. Jag vet inte hur länge jag kommer vara i detta HemmaMammaliv, men jag vet att jag tar vara och njuter utav det som är, till fullo. Det är mer än gott, att idag kunna starta veckan mjukt. Vi bygger pussel, målar med vattenfärg och sörplar kaffe. Tar dagen som den kommer. Jag packar ner minstingarna i vagnen, bäddar om varmt. Det är sexton minusgrader och strålande sol. En långpromenad sitter gott. Skolpojken och konstruktörspappan är iväg på sina ”uppdrag” för ett slag och om en lite stund möts vi igen, strax efter lunch.
Vad önskar vi med denna vecka?
Vecka 5 och dess önskeplaner:
-Ta en dag i taget. Här och Nu:a. Andas friska februariluften. Rikta ansiktet mot solen. Lägga märke till, hur ljuset stannar, lite längre, dag för dag.
-Trädgårdsdrömma vidare! Nu finns en skiss över hur vi önskar utveckla vår trädgård och odling i sommar. Mannen är lika pepp som jag, menar att han inte är så haj på blomster men gärna står till hands med servande av traktorkörning av hästskit och andra handtag. Pepp i massor är han, på alla grönsaker! Så, ni hör. Det där kan bli ett roligt tillsammansprojekt! Vill ni kanse veta vad vi tänkt odla i sommar?
-Möblera det sista rummet uppe; långa korridoren. Vette katten om det blir så många möbler där?.. barnen bara ääälskar att kuta där fraaam och tillbaka, fram och tillbaka. Låter som en hel jord när man hör dom nerifrån. Underbart! Men någon enstaka möbel ska till, och ni får förstås hänga med på det och se hur det blir.
-”Dagmamma!” ..Ja, hurra! .. mys med en hop gullungar ena dagen.. och..
-Dejta med mannen, dagen efter! .. under denna date, då river vi tak. I det rum vi tidigare haft som sovrum, som nu ska bli matrum. Målet är att försöka finna ett gammalt locktak ovanför det innertak som nu är. Spännande!
-Go with the flow! .. just precis så. Hur många planer och önskningar vi än har, så är det livet som styr. Vi åker med. Är tacksamma för varje ny dag, tillsammans. Där alla tjavar osmärtande fram på sina små och stora ben. Värms efter utelek i ett hem som visserligen inte har det fräsigaste värmesystemet 2021, men som är vårt. Och det är varmt. Och tryggt. Och vi har kylskåpet fullt i mat, sängar med gosiga täcken att kura under och människor i kring i fall vi behöver be om hjälp med något… det sistnämnda är inte vår paradgren, vilket mest har att göra med att vi älskar att ”klara oss”, sliter gärna på och kämpar tillsammans.. men tryter det, då vet vi. Och det är sån älskvärd trygghet att ord ej finns.
…
Ta hand om er. Allt ni bara kan! Skapa livet. Allt ni bara kan! Dagarna som går.. det är livet.
Senaste kommentarer