Denna känsla är den samma, varje gång när M haft sin brandisjour. Det går så himla bra med jourpusslet, vi har rutin på det hela, men i slutet av jourveckan är jag alltid typ så trött jag att jag vill gråta… och då är det inte jag som burit människor med brutna ben ner för olika höga kusten-berg osv…men, jag har jobbat på andra fronter! Allt handlar om ett Teamwork, förstås. Nåväl. Vi tar en titt på hur veckan här på gården såg ut, innan veckans planer!
Jag hängde med dessa förstås. Våra pärlor. Här var pappsen på brandövning och här hemma badades det vildingar och nattafikades. Denna syn gör mig gråtlycklig. Gullungar i vårt skavda, älskade gammkök!
Vi hängde på övervåningen allihopa. Snickrande och kortspelande i ett.
Jag var och badade i sjön med barnen och vi konstaterade att vi är ”ett riktigt team”.
Vi hästade hela familjen. Jag red Fjödur så vi båda var svettiga. Barnen skumpade runt i bubbelskratt på deras lillponny. Och M busade med Blå Berget på deras vis… och så tömkördes det lite också… båda Ikran och Miniman, som ni ser!
Så köpte vi glass från glassbilen och kalasade på. Så jädrans mysigt att gå med barnen och känna unnande, somriga känslan, precis som när jag var liten och följde med mamma eller pappa och glasshandlade..
Jag var gruvligt trött stundvis och längtade efter på vift-brandismannen… funderade en sekund på hur det skulle kännas att bo i ett nybyggt hus med asfalt kring, (haha! trötthetstecken deluxe från min sida)…men så lyfte jag blicken och tittade på det här; drömgårdslivet. Älskade drömgårdslivet. Som fodrar en hel del kraft, ork och pusslande… men som resulterar i det här.. livet här på gården med tre gullungar, hästar, katter, blommande klätterroser och mycket tillsammanstid. Jag nöp mig i armen. Vill inte byta det här mot något. Tillät mig känna stolthet för en stund… Det har inte bara blivit såhär av en slump, faktiskt. Vi har tagit oss hit, jag och M tillsammans.. heja att vi vågade..
… inga drömmar är för stora. I alla fall, har precis ingen annan någon rätt att göra ner dina drömmar. För dom är dina. Så vill nu något, har du en idé du tror på. Kör! – Sådetså!
Drömgårdslivet är inte bara en dans på rosor, nej. Mycket som kan krångla och kruxa. Ett otursmoln ovan djuren har vi haft senaste tiden. Fransson är pigg som ni ser… men där på soffan har vi senaste dagarna bäddat om en skadad Sallekatt. Burit honom mellan sovplatserna, maten osv… följd av ett redigt slagsmål med en annan katt.. med en svullen, sårig tass har han haltat fram och hujedamig så ont det gjort i kattmammahjärtat. Ingen vet-tid att få, enbart 12 mil bort. Och med tre småbarn i sällskap och den där katten som vägrar kattbur… fick vi försöka ordna så gott vi kunde här hemma. Nu har Salle typ 7 av sina 9 liv kvar… och han äär piggare, hallelujah!
Jag och barnen hade en heldag hos mor och far. Det blev en dag att stoppa varmt, varmt i hjärteasken. Vilket sommarlovsminne! Äta mormors pannkakor, bada poolen, mumsa sockerkaka, gunga hammock… och SPRINGA hemmahemma-rundan i full fart…
Vi var till Tant G på andra sidan lillåkern, lämnade en blombukett och blev bjudna på fika. Hur mysig stund som helst. Barnen har helt klart en egen Tant Berg i sitt liv och det känns som en rikedom.
.. vi hade två coola tjejer från grannbyn här också. Två bönder som vi beundrar stort. Härlig, inspirerande pratstund med lite sockerkaka på toppen.
Och så åt vi allt mellan makaroner och korv och det här; familjens ena favvisrätt.
Kycklingfilé med fetaost och soltorkade tomater. Couscous sallad till! Går såhär;
Dela kycklingfiléer så många du önskar, i bitar om två, tre. Bryn i god olivolja, salta och peppra. Lägg kycklingbitarna i en ugnsfast form. Ta några klickar creme fraishe, en skvätt grädde, och ett gäng rågade matskedar soltorkade tomaterkräm, strimlade soltorkade tomater, smulad fetaost, salt och peppar.. rör ihop till ett gojs och slå över kycklingfilén. Klipp en klump mozarella i småbitar på toppen av hela alltet, innan du skjutsar in det hela i ugnen, i 225 grader i cirka 35 minuter… provskär i kycklingen så du ser!
Servera till couscous och smarrig sallad. Här hade jag bönor av olika slag (svarta bönor + ”blandmix”), körsbärstomater, smulad fetaost, soltorkade tomater, sallad från landet, en skvätt olivolja och salt och peppar. Så mumsigt, enkelt och prick alla i denna familj äter så det står ut genom öronen … likamed en matträtt jag älskar, av flera anledningar!
Sommarlediga veckan nummer tre och dess önskeplaner;
–Hurra! ”Vi” är jourfria och kan både hänga tillsammans med storfamiljen, vännerna och ge oss ut på utflykt och små äventyr, alla fem tillsammans.
-Rida långritt!
-Tapetsera Junis rum!
–Hästfix! -vi mockar vidare som galningar och så ska vi göra ännu en ny hage under veckan. Häpp häpp!
-Så! Japp. Nu har vi ätit första svängen sallad ur pallkragen och min älskade vän Carolin har lärt mig att det går uutmärkt att så en omgång två nu. Godare att hinna äta upp salladen innan den blir sådär stor och besk liksom, och sedan då så en omgång till istället. Såååå (hehe) det, ska jag göra.. kanske dundrar jag ner en fröpåse jag skippade i våras också.. möjligt kommer den upp och hinner blomma innan frosten..vi får väl se, roligt att prova!
-Springa! Enormt glad för att knät pallar för löpning igen. Lite halligalli-opålitligt ännu men ändå, hurra!
-Njuta sommarstunder. Älskar så, när vi äter middag där ute på verandan, utan att frysa och bara har det så gott. Eller när pyjamasungarna struttar ut till hästarna och säger godnatt innan nattandet i vagnarna. Stunden när jag plockar trädgårdsbuketter… eller bara tjavandet längs grusvägen, med en liten hand i min. För att inte tala om varje ny sommarmorgon…
… Hoppas att ni har det gott, mitt i sommaren! Ta hand om er, allt ni kan.
Hej det är Bertilen! Jag är två år nu. Coolt va? ”Tlakton” är livet. Enligt mamma och pappa kan man inte bli gulligare. Jamen titta bara på mig!
Och nu är jag på övervåningen och ”donk donk”. Mage till segt tempo dom haft där uppe senaste månaderna, alltså! Vad PYSSLAR dom med egentligen!? Pappa och mamma, alltså?
-Jag vet precis- Har det inte varit tjall med hästarna, så har det vanligt alldeles vanligt ”vårbruk” med diverse bestyr, eller så har dom ridit på ”maaaagiska” (cheesy ord va?) ridturer. Snickrat och donat prylar utomhus. Grävt i trädgården. Framförallt hängt med mig, syrran och brorsan hela tiden. Så jag förstår dom ändå, att tiden inte räckt till till precis allt. Dom försöker in i det längsta att hålla sig från stresskänsla över något dylikt som renovering… men jag ser på dom, att dom önskar bli i alla fall liiite klara nu. På någon liten fläck i alla fall.
Och vet ni! Nu är vi igång där uppe igen efter två månader av helpaus. Evighetsprojektet går framåt igen!
I våras lämnades våningen med nyriktade väggar, nygipsat och även spacklat och slipat på flera håll. Murstocken gjordes i ordning och både lagades och putsades. Nu återstår en ”surdeg” som pappa är så duktig och jobbar med, nämligen karmar till alla dörrar. Inte för att han skulle komma på tanken att beställa en färdig sådan i alla fall, snickargalen som han är, så är det nästan omöjligt… Varje dörrkarm måste måttas efter gamla dörrarna och precis inget är ”standard”. Både jag och mamma får huvudvärk bara av att tänka på hur mycket tankeverksamhet det är för att få varje karm att bli rätt.. Men se, så enormt vackert det blir!
Smygar görs också nu i ett huj och det är också något som förvandlar rummen så fint…
Därefter är det ”bara tapeter och lister kvar”. Förstår ni!! Okej, jag måste påminna hypermorsan som typ skriker över allt som pappa gör nu, ”för att det blir så fiiiint!!”.. påminna henne om att det ju fattas lite eldragning och småpyssel också. Men ändå! Mycket, mycket, mycket är gjort och vi ser ljuset i tunneln!
Den här dörren satt till ”pigrummet”, det som blir mamma och pappas sovrum. Denna dörr får nu vår familjs ”Lillapiga”, syrran alltså. Vi använder så mycket vi kan av det som finns. Till mamma och pappas sovrum, med än högre i tak, blir det en högre dörr. Byggnadsvård a´la Drömgårdsliv…
Idag är det julifredag och sommaren är tillbaka efter att ha varit på semester för ett slag. Jag ska följa med mamma och syskonen på äventyr. Jourande Brandispappan stannar hemma på gården, mockar skit, passar jour och snickrar. Gullpappa! Och tusan så roligt vi andra ska ha idag! Hejdå!
Den allra första hela juliveckan, vad hände är på gården då?
Vi fortsatte det frenetiska mockandet. ”Team Drömgården”.
Stunderna när Byggmästare M jobbat ute i snickeriet har jag och småttingarna grejat med annat.
En dag fick små storasyskonen ett sommarjobb som dom tog på det fullaste av allvar.
Tömma pysselskåpet på loka-crush-pant, stoppa med sig alla flaskor ut i bagaget och åka med Taxi Mor ner på byn och panta alltsammans för att sedan få pantslanten att göra vad en ville utav. Oj, så mycket vi lärde oss den dagen. ”Man blir trött av att arbeta… men det är roligt också!”…. ”vilken tid saker tar?… och så krånglar det ibland!”…”härlig stund när jobbet är klart!”..och visst hade jag kunnat släppa till en guldpeng till, till lillflickan som önskade några prylar på affären som överskred hennes slant.. men nej, för här fick mamman inte något viktigt i uppdraget, ”det är INTE bara att köpa och köpa, förstår ni!”.. och ut ur affären kom ungarna med lite lagom köpt, en slant att ge ”Flickan som inte har några pengar” som sitter utanför affären och också varsin liten slant att lägga i sina sparbössor. Mäkta stolt moder!
Regnet föll i massor.
Och kvällspromenaderna var vackra.
Vi firade vår 8e bröllopsdag, jag och M. Det här fick bli vår bröllisbukett för i år. Inte pjåkig, inte pjåkig alls.
Tillsammans med barnen såg vi vår Bröllopsfilm, söplade kall mjölk och knaprade sommarpepparkakor. Kära hjärtanes, så drömmig vår Bröllopsdag var, både den för 8 år sedan och den vi hade häromdagen.
Vi drog iväg på en liten tur i vårt höga kusten, shoppade glass och finheter på Antikboden. Den ligger på vägen mellan Ullånger och Nordingrå, för alla er som undrat! Skyltat väl på höger sida!
Vi åt god snabblunch. Carbonara. Med färska örter från lilla odlingstäppan. Det är flärd en julidag, det! Färsk timjan och oregano. Snart egna småtomater också! Mm!
Så blev det fredag och vi mötte upp Storfamiljen, där ute vid älskades nybyggda ´Hus vid Havet´ som är så magiskt vackert. Lyckans oss som får norpa en bit genom att hälsa på. Så stolt över M som ritat det fina huset. Bertan var mäkta nöjd över smultrontillgången också. ”Mamma! Pliplom!”, sa han nöjd. Och därmed förstår ju alla att smultron, egentligen heter Pliplom!
.. gosat med gullig kattunge har vi också gjort.
Hästarna har fått en ny Hemhage. Såna där bestyr tar (typ) tre gånger så långt tid med småttingar, men känns också i hjärtat 300 % drömmigt.
Vi har ätit hemgjord glass och spelat memory och kortspel medan regnat fallit idogt.
En kväll efter att jag och M dragit ungar på sövande kvällspromenad och därefter motionerat/lekt/härjat med alla tre hästarna, så fick jag sån energikick… så tacksamt, för oj så trött och sliten jag känt mig senaste tiden… ”det har varit lite mycket”.. kan vi sammanfatta det som. Men den där energikicken styrde mig till trädgården, som fått sköta sig själv senaste… rensade ogräs, karvade regnpackade jorden mjuk igen, flyttade runt rosenskäror som behövde mer plats eller som fick fylla upp hål i rabatterna som såg tomma ut. Och in kom jag, mitt i natten med så hutlöst jordiga händer, en liten kvist smultronschersmin och ännu en liten luktärt… och kände mig helt slut, men på ett så skönt och inte oroligt (som senaste veckorna) sätt.. så lycklig stund!
Veckan toppades med att MammaMormor och PappaMorfar kom till oss och hängde med barnen och fikade med oss alla.. och jag och M?
.. vi fick också ge oss iväg på en tillsammanstur med ”storpojkarna” våra.. så gott, så gott. Här i bild hade vi suttit av, knäppt upp alla spännen och lät pojkarna gå i soft lunk hemåt gården igen…belöning för att dom burit oss så väl under turen.
Tack juliveckan. Du var fin. Innehöll livet. Med både sina upp och ner, lättsamheter och krux. Vi kämpade på tillsammans. Kramades lite extra. Och kände livet i oss.
Idag vaknar vi till en ny vecka. Klätterrosen har börjat blomma för fullt och det osar Sommarledigt idag. Dagarna som kommer är inte alls så fyllda av måste-göra och akuta insatser för att ”rädda livet på hästarna” (som ena lillungen säger att vi gjort senaste tiden). Gott! Jag ser så fram emot några lugnare dagar…
Önskeplaner för den här Sommarveckan!
–Skapa goda julidagar tillsammans. Lyx med sommarledigt. Vila blandat med somriga påhitt. Dock, har Brandispappan precis börjat sin jourvecka men vi är rutti på den fronten och vet hur vi pysslar om såna lite ”låsta” dagar också.
–Plocka trädgårdsbuketter en efter annan. Sån lycka att det inte är klokt! Eller jo. Jätteklokt, är det ju!
–Utnyttja ”M måste vara hemma och nära brandstationen”-tid, till att få ännu lite mer renovering gjord här hemma.. vi varvar tid där vi påtar alla fem, med tid där jag och barnen rymmer iväg från gården på små egna äventyr!
–Berätta för er om Hästpojkarna! ..läget just nu, vad vi behövt göra för åtgärder och så vidare. Ni är många, många som undrar!
-Visa er några, men ack så härliga loppisfynd vi gjort senaste dagarna!
–Hålla små älsklingar i handen,.. vandra längs lillvägen och höra hur hästarna tuggar hö intill, plocka smultron och blommor i dikeskanten. Lyssna på dom där små funderingarna, som är det största jag kan tänka mig att få vara med om. Blir gråtig bara jag tänker på det!
…
Till vi hörs igen! -ha det så himla gott som ni bara, bara kan!
Den vackraste pappan jag kan tänka mig till mina barn. Min andra halva. Han, vars hjärta känns som om det slår i ett, med mitt.
Grattis på 30-årsdagen älskade M! Du är fantastisk.
Synen av dig i ena halvan av vår gemensamma 30-årspresent till varandra… ja, alltså.. prylar är inte vår grej. Inte långa resor eller så, heller. Just nu i livet, i alla fall. Att däremot fylla dagarna med liv, här på vad vi kallar ”Drömgården”. Det, är vår grej. Hästar och Pelle-Traktor. Så fick det bli. Enligt oss, utomordentliga gåvor, från oss själva till oss själva. Och ja, synen av M i vad som är hans barndomsdröm, en egen traktor, den är så himla härlig.
En gammal, gammal, otroligt välskött och fin liten Volvo BM 500-traktor har fått flytta till gården. Ett litet paket till födelsedagsmorgonen också, förstås. Framförallt, en hop gullungar som utan att tveka, gnuggade gruset ur ögonen tiiiidigt i morse, för att kliva upp och sjunga för pappan och gratulera på stora bemärkelsedagen. Med sina små pysslade alster och varma kramar. Det är kärlek så det förslår. Att det på frukostbrickan fanns finhackad fruktsallad, rykande varmt kaffe, hembakt bröd och kanelbullar… det är också kärlek.. på enkelt men allra hjärtligaste vis. Så som han önskar. Han, den finaste vi vet.
Idag firar vi i litet, men kärt sällskap. Speciella tider råder. Men allt har sin charm, tänker jag. Jag och barnen ska baka tårta medan Konstruktörspappan gör sina sista timmar innan lång-semester…
Livets människa, fyller 30 år idag! Och tusan! Vi firar då 10-årig förlovningsdag också.
Jag vet inte var jag ska börja? Men, -Tack. Tack, tack, tack för all er omtanke. Vi är överösta av fina meddelanden från er och det värmer så gott. För nog är vi skärrade, fortfarande. Idag kanske mer än igår, faktiskt… igår var det så mycket praktiskt att ordna.. polisanmäla, susa till vårdcentralen, skickas vidare till sjukan och röntga knät som ömmar och prata med lokaltidningen och till sist avsluta dagen med riktigt skitgöra (mocka helt rent, för en stund, i hage nummer två) som vi alla älskar! Men idag… idag har tankarna snurrat.. ”tänk om.. tänk om vi inte haft centimetrarna på vår sida..?”..
Jag skiter i att det är tisdag nu. Jag tänker sända er en Måndagshälsning, i alla fall. Titta tillbaka på veckan som gick. Landa. Och berätta lite om den vi precis startat! Förra veckan blev inte mycket som tänkt, men det blev mycket bra ändå. För visst är det så, om man bara låter sig ”åka med”, har förmågan att tänka om och finna sig i hur livet tar sig fram.. då bjuds oftast varje dag på mycket gott, än om dagen inte blir som först tänkt.
Veckan som gick…
Spenderade vi en hop timmar i Vinterhagen/”Sommarnattshagen”. För att mocka bort skit. Föredömligt är att mocka lite nu och då under vintern, men det var stört omöjligt som läget var, med ishalka och fastfrusen skit konstant. Och äntligen kom läge att börja skyffla… sju månaders skit. Vi skottade. Karade. Slet. För hand. Och en kväll hjälpte svärfar oss med traktor. ”nej, vi behöver en traktor till gården, sa jag och M…”
… vi tog glasspauser också!
… och här har ni vad som ger mig en klump i magen just nu, angående hästarna. Har vi otur, har två av våra hästar den elakaste jäkeln till mask i magen.. inget som syns eller märks minsta lilla, men något dom kan bära på då det nyligt påfunnits i en hage dom traskade i förra sommaren… ja, så länge lever denna skiten till mask kvar om det vill sig illa. Detta kan medföra att vi behöver ”vila vinterhagen” i ett par betesäsonger framåt och det känns hur krångligt som helst… så håll tummarna hårt, för älskade hästpojkarna! Oooerhört knepig känsla där vi hela familjen var på bajsspaning en dag… ”nu skiter Ikran, spring dit!”. Vi jublade när färskt bajs från alla hästar var fångat, så vi kunde ta skiten, paketera den i lilla påsen, lägga i kartongen och vidare hinna med postbilen.. nu är bara en lång dryg väntan på odlingen…
Jag och finaste Svägerskan var ute på tur tillsammans med stora hästpojkarna. Sparar den turen i hjärteasken och hoppas på många fler. Vi konstaterade båda att de gjorde oss gott, att befinna oss där uppe på berget, med utsikten och tystnaden i kring… och avsluta turen med en dundrande galopp sida vid sida! Det gör vi om, K!
Vi hängde med älskade människor här på vår gård. Sommarlov när det är som bäst! Stora och små som fikar och surrar under äppelträdet. Och drar av några parti kort tillsammans!
Junikvällarna var magi. Varma, så varma. Blomsterplock vid vägens kant.. innan vi sommarnattade ungar på långpromenad. Så dånande vackert, alltihopa!
Värmen kom med besked. Alltså inte bara värmen.. den var ju redan. Men ”Afrikavärmen” kom. Ohhhlala, så varmt det var. Dag som natt. Lite läckert. Men också ganska så jobbigt för allt liv. 34 grader i skuggan, det var rekordagen… Vi badade jag vet inte hur många gånger under veckan. Ljuvligt! 30 grader i sjön!
Känner mig så vansinnigt morsig när jag drar iväg med mina tre älsklingar själv till badet. Så härlig känsla! Än om jag är tvärslut när jag kommer hem pga ganska så sjåigt att hålla kolla på tre hjärtan i badet.
Det blev fredag och här ovan, den viktigaste punkten i en helgstädning om sommaren. Eller hur? Visst härligt att bli av med skräp och tassa över nyskurat golv. Men hallååå, blommorna är det viktigaste. Det andra kan tummas på. Sådetså! Som kronan på finfredagen, ringer vännen C från norrnorr och säger ”vi är på gårdsbutiken i nordingrå efter en minisemester, är ni hemma?”. Såklart vi var! Vi dukade upp glassbuffé och slog på kaffepannan. Och sen följde världsmysig eftermiddag tillsammans.
På lördagen blir Drömgården med traktor. jo, det gick plötsligt fort… vi har traktorspanat länge och i mitten av veckan dök en ”perfekt” en upp för oss och vi slog till. Och ni anar ju bara, hur lycklig Bertil är över detta. Han som säger ”tlllakton” cirka hundra gånger om dagen.
Vi åt sommarmat. Rostad söt- och färskpotatis. Kall sås med örter från odlingstäppan. Citronvatten. Och grillad lax!
Veckans sista dag. Så härlig till en början. Och slutade med förfäran… och enorm tacksamhet, förstås!
…
Det var den veckan. Där vi fyllde dagarna med livet på det sätt vi mår som bäst utav. Livet är för kort. För skört. För dyrbart. För att göra annat!
Juni-blir-juli-veckans planer:
–Ha några sommarlovsdagar till med bara barnen.. för snart, snart får pappan semester och ett lååångt pärlband av ledighet väntar för oss alla tillsammans. Men vi längtar inte bara, utan tar vara på dagarna fram tills dess också!
-Beta av praktiskt tråk. Som blev med ridolyckan. Samt kontakta veterinär som hjälper oss tolka provsvar.
–Försöka ta oss ur dimman vi hamnade i i söndags… jag promenerade efter samma landsväg idag och det ilade i hela min kropp när bilar närmade mig… men ungar, hästar och trädgård (och världens bästa M) är själagott så det förslår!
–Njuta av juni-juli-skiftandet och alla blommor som blommar i trädgården!
–Fira en älskad skäggig Vackerpappa som fyller 30 år!!!
–Kliva på pärlbandet av Tillsammansledigt!
…
Återigen, tack tack tack för alla era värmande, upprörda, sakliga, kloka, kärleksfulla ord till oss senaste dagarna! Nu ska jag samla ihop mig själv och lilla ligan för att ge oss ut på nattningspromenad. Att gå funkar fint med mammans ömma fot och knä.. be mig dock inte springa ett par steg, det gör oont.. Men tänk ändå, .. Änglavakten…
Jag kommer hem efter en lång, snabb kvällspromenad med min Minsting. Ja, dom andra två småttingarna somnade redan på vägen hem från sjön och alla timmar av bad och lek i den oerhört varma sommardagen. Lillebroren tog sig visst bara en powernap… man kan ju inte somna på riktigt utan ”kvälls-nånnie-nånnie” (amning…), ju! Efter vår tur kommer vi hem till det där;
Den skäggige som tagit ut alla hästarna och ger dom lite extragott kvällsfika och samtidigt passar på att raspa lite hästfötter och så. Synen gör mig bubblig i magen. Av lycka och tacksamhet. Tänk att vi får uppleva det här tillsammans.
M har plåster lite här och där på fingrarna. ”Man skär sig ju av raspen”, mumlar han. Den där fantastiske människan som förstås nu också tänkt lära sig hovar. Han är den finaste människan jag vet. Och den modigaste.
Fjädern. Som nu verkar trivas så bra här på gården. Sånt gör ett hästpäron glad.
Ponnyskrutt. Som vi köpte med vetskapen om att han kanske inte var så pepp på att galoppera pga av en liten stelhet i ena bakbenet…. men sooom han galopperar. Som en galning far han fram i hagen, i fullfräsgalopp.
Hej lillhjärta!
Han som pratar om tlakton (traktorn), dagarna i ända. Tänk om hans dröm skulle gå i uppfyllelse, det vore väl fräsigt? Och rätt så bra för oss.. som säger ofta, ofta att ”vi skulle haft en traktor”…
Det är varmt. Men inte sådär försmäktande varmt som mitt i dagen idag, utan bara skönt-varmt. Solen håller på att sjunka ner bakom berget. Junifärgerna är fantastiska. Hemmet badar i mjuka kvällssolen..
Stunden är så god. Att jag nästan inte tror att den är sann.
Känner att jag liksom måste krama om det där Blå Berget, allt jag kan. Han som gjorde mig till Hästmamma för första gången i livet. Som visserligen skrämde slag på mig till en början och gjorde att jag trodde att hästar inte var något för mig, ändå… och också den, som lärt mig så ohyggligt mycket och den som nu känns som min bästa kompis.. som jag säger ”kom nu gubben” åt och så kommer med huvudet sänkt, öronen framåt och säger ”här är jag!”…
Det blev så bra det här för oss. Hästarna och vi. I en salig blandning på vår gamla gård som vi älskar så mycket att vi kallar den för Drömgården.
Senaste kommentarer