Jag fick bara en känsla av att jag ville summera denna fjärde preggoresa.. så då gör jag det.
Vinter höll på att bli vårvinter…. vi åkte spark i fullmånens sken och som ett väldigt lyckosamt brev på posten började mamman må P I S S P O T T A. Det fanns ingen hejd, på varken trötthet eller illamående.
En dag i taget.
”Men M hur ska jag stå ut en hop veckor SÅHÄR!? Det får vara hur lyxigt det vill detta tillstånd.. MEN HUR KAN MAN UTSÄTTA SIG FÖR DET HÄR FRIVILLIGT!?”…
… så löd den mycket fransige trebarnsmammans ord där i början… det handlade inte bara om måendet som var pisspotta. Fysiskt, liksom. Nej, det handlade också om en otrolig oro. Över att få missfall. Som vi ju fick, rätt så sent, innan Lillebror B kom till världen.
Jag slumrade bredvid min lilla prinskorv så ofta jag kunde.
Tacksamhetskänslan ändå, enorm. Förstås. Över tillståndet. Vi väntade barn. Igen. Så stort, så större blir det inte. Och lyx, det var det, att ännu en gång få vänta, hemma på drömgården, i hemmets lugna (Nåja) trygga vrå.. bland småungar och pyssel utefter ork och lust.
Det var dock väldigt klurigt, att hålla hemlisen för barnen.. deras mor som dom är vana vid att ha ”i ett visst tempo” för det mesta.. som plötsligt bara sa ”mamma har en trött period nu, men snart är den över”.. dom förstod så gott dom kunde, klagade inte ett dugg. Älskade barn.
Jag lurade ännu en graviditet bort illamåndet med motion.
Löpturerna i vårvintersolen.. och ridturerna som gjorde både häst och ryttare på nytt fyllda med energi och skönt gäspande. Chippen och jag blundade mot den smygvärmande solen..
Så ääntligen blev det april. Påsktider. Och vi överraskade storfamiljen med nyheten. Och nu var måendet på väg mot toppen, det syns här..
..En sak bara.
Hela familjen insjuknade i covid -19. Och oron, ÅNGESTEN var ett faktum igen. Jag storgrät över tanken på kombinationen vidriga viruset och bäbis. ”Och tänk om M dör!?”.. ja ni fattar… katastroftankar i massor. Över allt från att bäbisen skulle dö i magen till att jag kanske skulle bli jättejättetät, till oro över att det där nesliga bortfallet av lukt och smak inte skulle komma tillbaka, nånsin… uuäh.
Men plötsligt var det i slutet av maj. Hela gänget var friska. Mammans lukt och smak var helt åter (det tog fem veckor, sedan började återkommandet av sinnena) . Och livet lekte! Vi drog igång odlandet på ny nivå, levde ute, mer eller mindre, som alltid denna tid på året. Och efter att ha varit på rutinultraljud där på försommaren och ”träffat” det lilla livet, och här inom vår egna bubbla landat, i att vi skulle bli en till. Det var inte hittepå. Och vi verkade inte få missfall. Då, berättade vi för er.
Å himmel, alla borde få ha en hejjarklack som vi. Ni peppar och hejar på oss, i allt. Tack <3
Och som jag njöt där under sommarmånaderna.. jag har haft lyxiga preggoteter alla gånger, men jag tror jag pikat njutandet den här. På ett sätt oroligare än någon annan gång, men mest har jag kunnat slappna av och bara följt med.
Efter corona-svängen ville jag inte springa mer.. och förresten brukar jag säga stopp för det på mitten, för att skona kroppen. Däremot har jag ännu en gång hållit igång med otaligt många hemmagympapass. För att jag mår så bra av det. Hela tiden, allteftersom kroppen sagt till, så har jag lättat/ändrat/anpassat övningarna. Tidigt hade jag någon vecka av riktig foglossning och tänkte ”det här blir tufft”, att rida gick dåligt då.. men det onda försvann och återigen dundrande vi fram jag och min Fjäderprins… till mitt i sommaren ungefär, då har jag bara jobbat med hästarna från marken.
Det var sommar och vi hade Tillsammanssommarlov. Nog det fartigaste någonsin. Och härligaste! … och preggomorsans ländrygg började strejka, rejält….. när jag ser dessa livfulla bilder ovan, så tänker jag nu ”det kanske inte var så himla konstigt”…
Men vi tog igen oss också. Ute på klipporna där ute vid havet, tillsammans med storfamiljen.
Och den här synen… den har varit konstant, från alla barnen. Hela vägen. Vilken mäktig kärlek. ”Gosa Uno”, har Lillebror sagt. Ja, vi spelade spelet UNO så mycket där mitt i sommaren varpå jag sa till barnen att ”Uno kan man heta”, och det tvärnappade dom på så sedan dess har Lillminsting i magen kallats för ”Uno”. Punkt slut, liksom.
Vi förevigade oss, hela gänget.
Ute på vår minisemester från gården. Den där natten uppe på fjället, med kvällsdoppet i solnedgången .. den glömmer jag sent.
Förutom den ömmande ländryggen så mådde jag strålande. Plockade blombuketter på livet och bara älskade mitt ”sommarjobb” med blomstervagnen.
… men så plötsligt hamnade vi i precis samma migrän-härva, som med alla tre storasyskonen. Jag har aldrig migrän annars. Bara när jag är gravid. Och anfallen är ej måttliga utan vedervärdiga och strokeliknande. I bästa fall är det bara som här på bilden, synen borta och jag har überont. Men mest så försvinner syn, känsel i halva ansiktet, munnen, ena handen, talet försvinner och jag sluddrar osammanhängande och superkonstiga saker när jag försöker säga något.. det var tuffa veckor och inte så lätt att ta hand om små barn under tiden.
Jag hade så mycket ont och precis noll pepp att föda barn. ”Nä Martin, den här gången får du föda”. Jag var helt slut och inte pepp på mer ont.
Ännu en gång vände peppen åter.. september blev oktober.. migränen var som bortblåst. Nåja, så gott som.. några små retsamma ont-svängar.. men annars var hon med stora magen nu mer som en virvelvind. Boande i massor.. och plötsligt var det ”nu kan jag ju dansa hola hola igen”-känsla.. ländryggen som gjort så mycket ont, och alldeles förskräckligt ont varje gång jag ska ta första stegen på morgonkvisten eller under nattens tassande… plötsligt var det onda (nästan) som bortblåst… och som ett brev på posten, blev jag ääntligen pepp på att föda. Jag vet inte.. men jag har haft en tanke på att ”kan det verkligen gå bra en fjärde gång? kommer jag klara det?” och sen känt mig för pirrig och nästan fått ångest av tanken på att kämpa ut ännu en lillunge.
Men nu, nu är jag pepp. Omåttligt pepp, faktiskt.
Allt som kan förberedas är nog tusan förberett nu!? Ni vet, långa listan.. med allt från ”skörda färdigt, ta in frön och dahliaknölar. göra äppelmos och äppelmust. putsa fönster (bilden ovan är från idag, häpp häpp!) och göra (så gott som) klart matrummet. städa ur skafferi och baka bebbebullar. ordna med lite småkläder, tvätta barnvagnen och så vidare..” . Check! Och fåniga grejen ”jag vill inte föda på min födelsedag!!”, slapp jag också. Bebbebarnvakter hittan dittan är riggade för att storasyskonen snabbt ska ha uppassning och vi ska kunna susa in mot BB som ju ligger 5 mil hemifrån.
Och lilla Lillminsting i magen. ”Unobebben”. Det älskade lilla livet som vi längtar så mycket efter. Kan komma precis när som helst nu. Wow, så himla himla spännande! För det kaan ju också dröja sina veckor. Tusan alltså. Mer spännande än såhär, det blir det inte..
Tack livet för att vi får uppleva denna resa ännu en gång. Nu knäpper vi våra händer hårt, så hårt, för att allt ska gå bra, att lillvännen ska komma ut till den här stora världen och må bra.. blir gråtig när jag tänker på att jag får göra den här mäktiga grejen tillsammans med han jag älskar så det gör ont. Att vi ska få bli päron till ännu en stjärna. Att vi ska få bli en till i gänget.. å puh, så stort. <3
….
Preggoteten med Lillminsting i magen! Just precis så.
Äääh, nu ids vi inte vänta mer. NU kör vi, matrumsvisning!
Det hade just varit nyår när vi drog igång det här ”lilla” projektet. Ja, efter att ha rivit av ett skapande av en hel övervåning kändes det fjuttigt.. och vi var ense om att det här skulle få bli ett litet sakta tuffande sidoprojekt… och hej och hå, vad lite tid det fått och vad utdraget det blivit… och vad härligt det är nu, att det är, så när som på ett par trösklar som ska målas, en taklist som ska målas ett par varv och ett golv som ska såpskuras… – FÄRDIGT!
Vår första tid här, året vi hyrde gården (och åkte emellan vårt ”sommarhemma” och studentlyan i Piteå).. då såg det ut såhär.. med stora perspektivfönstret som vätte ut mot lillåkern..
Ingen jättevilsam färg på golvet, nej. Och lite för många olika tapeter. När vi hade köpt gården var vi ense om att inte quickfixa något, utan ”göra ordentligt”. Men just det här rummet, skulle få sig ett ”ansiktslyft”. Det visade sig nämligen krylla av skadedjur under denna heltäckningsmatta.. som åt hål på alla våra dyra, fina ullkläder. Morr.
Så, i ett nafs så slet vi ut heltäckningsmatta, slipade golv, linoljevaxade det med vitpigment och målade väggarna.
Rummet har sedan dess (2015) varit allas vårt sovrum och liksom trasats sönder, stackars, när fönster- och dörrinsättningar gjorts. Men eftersom inget quickfix skulle ske, så har det fått vara trasigt här och var och helt enkelt vänta på sin tur i ordningen.
Vi har sovit gott här i alla fall, framtill i julas när vi flyttade upp.
Nu skulle här bli ett gemytligt matrum istället!
ÄNTLIGEN ett projekt som INTE innebar att bygga något från grunden (som övervåningen som inte var bedodd), utan faktiskt få återskapa något…
Till vår lycka fann vi ett locktack där ovan masonitskivorna!
Ur med miljarder smånubb och på med tapetklister för att få limfärgen att släppa från taket… (får ont i hjärtat av synen på lillkatten, som nu är i himlen..)
Den tappraste jag känner. När färgen började släppa, skrapade han ner färgen och sen följde timmar av pilligt göra, att få bort prick all limfärg. Man kan ju undra varför han inte använde en liiite större svamp? Nåväl. Han ser ju glad ut, så!
Eftersom precis inget är rakt här hemma utan speciallösningar krävs precis överallt, så är det särskilt tacksamt med all den hantverkarhjälp vi får från höger och vänster. Ni ser ju bara! På vissa väggar revs treetex-skivorna ner och återigen behövdes småspik dras ut! 7-årige Minimannen gjorde ett gediget jobb, van minibyggmästare sedan ett års ålder och nybliven hemmansägare.
Murstocken gjordes fri från ett gäng spännande lager. Och murades sedan där det behövdes. Här hade också gipsskivorna börjat komma på plats som ni ser!
Sånt här blir man ju nipprig av! 1886 var året..
Det tätades och isolerades med iCell och linoljedrev i vanlig ordning. Och återigen, speciallösningar härs och tvärs för att få det någorlunda rakt och möjligt att jobba vidare. Ett pussel.
En ”ny” dörr mellan Matrummet och Salen skulle också få komma på plats..
Återigen. Ovärderligt med all denna hjälp! Särskilt när jag var så hutlöst preggoillamående där i början.
Från Salen sett..
Sådärja!
Ny dörr på plats!
Och från matrumshållet så blev det såhär;
Och plötsligt var det sommar och vi gjorde ett litet ryck efter månader av paus. Där var nu dörren på plats, taket hade fått sina lager schellack och sina tre matta linoljefärgslager. Murstocken var färdigmurad och påbörjad med sin målning… men färgen tog slut… ja, slut på lagret ni vet så det var bara att vänta. M drog igång med golvslipandet!
Nog har det varit fint med det vitpigmenterade linoljevaxet som vi har provat där på golvet efter att vi rev ut heltäckningsmattan.. meen, inte särskilt tåligt. Nu skulle det bli ännu ett skurgolv här hemma!
.. och sen tog det visst heela långa sommaren innan vi ens hade en tanke på att göra något här inne. Eller på priolistan tog inte detta någon topp-plats, rättare sagt.
Men plötsligt hände det! Det tapetserades, skapades smygar och vackra krön av den duktigaste Byggmästaren jag känner. Det förkroppades lister som hamnade på sina platser och schellackades lager efter lager.. och målades och målades.. och plötsligt, trots lite småpill kvar, så hade vi vårt matrum! Lagom till mammans födelsedagsmiddag häromdagen!
-Välkomna in!
Så så såå kär i tapeten som heter Esther och kommer från Boråstapeter.
Alla snickerier är målade i Kulturhantverkarnas linoljefärg, 2 % grön umbra.
Och förstås har vi handlat hos Colorama i Lunde, ännu en gång. Det är kanske lockande att köpa tapet på nätet? ”ja, för att få lägsta priset!” .. men vet ni, Colorama Lunde matchar nätpriset OCH ni får dessutom gratis hjälp i dina val och service i TOPPKLASS.
För oss här i Höga kusten/Ådalen, det klockrena valet!
Vi är så himla lyckliga över detta rum nu ska ni veta!
Nu när hösten är här och vi är inne mer igen. Här ska vi bara-vara-vara, umgås, äta gott, sörpla kaffe i morgonsolen, spela spel och låta halvfärdiga pusslet ligga framme på bordet..
Och återigen kan vi konstatera.. att några småprojekt, det finns inte. Kanske tror ni nu att vi ska fortsätta vidare in mot Salen, där det är trasat härs och tvärs, nu av ännu en dörrinsättning… men icke! I tur och ordning var det… först nu måla klart det allra sista i matrummet, föda liten bäbis.. och sen, ja det tar vi då! Ett projekt jag längtar massor efter! Hela gänget, förresten. Hoppas ni fortsätter haka på i vår ”lilla bygg- och renoveringsresa” av gamla huset vi kallar Drömgården!
September blev oktober och vi tittar på veckan som gick…
Vi startade en ny vecka av Hemmaliv och känslan av att vara ”fria som fåglar” och skapa dagarna utefter behov sköljde gott över oss. Livets lyx!
Pyssel vid köksbordet för barnen.. där mamman pendlade mellan att pyssla hon också och storstäda klart köket. Köket, som blev så tjusigt att den där boande höggravida typen beslöt oss för att ta lunchen ute på bron. Jojo! Och ungarna jublade förstås.. järnmackor ute i i-slutet-av-september-solen! … och morsan fick njuta sin nystädatkänsla en stund extra. Succé, ja!
Samtidigt som vår ena av dom två New Dawn-rosorna (som vi var lite rädda hade strukit med i våras från kalla vintern) blommade.. så färgades löven gula, så gula och flög av träden all världens väg i höstblåsten!
En dag var det bara Storebror och mamma hemma några timmar. Vi passade på och tankade Bara-Storebroren-och-Mamma-tid när småsyskonen var på sin Kotte- resp. Rävgruppsdate på förskolan. Det är tusan inte lätt att norpa åt sig egen mammatid när man är Storebror till två, snart tre småsyskon.. så det var vi värda den där dagen, sannerligen. Å himmel, vad trevligt och mysigt vi hade det.
Vilade! I olika omgångar. Struntade i tvätten och myste med katten den ena. Klappade mage och snusade Lillebror den andra. Och tre svängar prickade jag av migrän (IGEN!?)… blev så sur att jag knappt orkade reflektera över skiten. Tack och lov inte dom allra, allra kraftigaste anfallen.. tappade bara tal, känsel osv, en av gångerna. Annars ”bara synbortfall och vidrig huvudvärk”….. oboy..fast just här på bilderna mår jag gott så gott och bara njuter. När jag har migrän är det inte läge för fotograferande..
Vi dejtade med små och stora vänner på olika vis.. Fräsigt överraskningsmellis på ”Glassbaronen” ena dagen och mysig hemmalekdate nästa. Så tacksam för alla dessa fina människor vi har omkring oss. Ser ni förresten hur lyckliga ungarna är över att få GÅ IIIIN och fika tillsammans!? … restriktionerna har vi levt med länge nu.. så ovant det känns, att släppa. Vi gör det med försiktighet, eller hur? <3
Jag och mannen kampanjade för Naturkompaniet. Ja, och Fjädern förstås!
Ni ska veta hur skitglada vi blir, att ni inte sparkar bakut när det dyker upp reklam nu och då hos oss här på Drömgårdsliv utan att ni faktiskt stöttar det också, med en kommentar eller gilla (ja mestadels hamnar annonserna ju på instagram och där förs statistiken så, utifrån likes/kommentarer osv!) Det är ju faktiskt så, att vi delar med oss av allt detta ”Drömgårdsliv”, helt gratis och med fullt fyr från hjärtat. Jag skulle inte kunna lägga all denna tiden nu, utan att känna att det faktiskt också gav oss en slant och det verkar ni förstå. Och det gör mig så glad. Ni kan lita till att vi alltid, alltid bara kampanjar för sådant vi verkligen står för och tycker om. Så, nog om detta. Ville bara förklara lite. Och säga tack, för att ni är så goa!
Och titta där då! Årets sista stöpa äppelmust… gjordes ute i kolsvarta mörkret. Hela gänget var med förstås. Vi tände upp med bygglampor och ficklampor och jobbade på som bara den! …och ni må tro att musten smakade extra gott när vi kom in i värmen sedan.. Bertilen var väldigt rädd om sin nytappade flaska. Ja, det äär så gott. Enkelt. Bara en endaste ingrediens. HÄR kan ni kika hur vi gör, lite tydligare..
September blev oktober… vi prasslade i löv, kokade saft och hösten var mycket sitt ruskigaste jag utanför fönstret.
Så blev det fredag! .. vi hämtade in lite ”nya” spel från förrådet.. det är vansinnigt lyxigt med allt ”ärves” vi har. Tack storstadskussarna för detta skitroliga ”livets första kunskapsspel” som både 3-åring och 5-åring tyckte var väldigt roligt. ”Se vad jag kan” heter det och blir ett tips från oss till er.
Plötsligt var det efter lunch och hela gänget fulltaligt. Vi dök in i fredagsmyset.
Helgen har fortsatt att vara regnig som bara den. Vi har alla varit på rolig och välordnad fotbollsavslutning för Storebroren, det har pysslats och kalasbakats i köket… och sista lilla listen spikades upp i matrummet av brandismannen som ja självklart också ryckte ut på larm huxflux… ”bliir vi kanske klara med det här rummet någon gång, alltså!?”.. lite den, är känslan… i veckan ska ni få se!
Veckan avslutades med att jag vaknade av ännu ett migränanfall.. som jag bara lät få udden ur sig innan ”tornadon” (aka Den Höggravida, Otåliga Kvinnan här i hemmet) var i full gång. Storstädade sal, putsade fönster, rev i gardiner och så vidare… och plockade in en så andäktigt vacker blombukett.. för nu är det skrapa, skrapa som gäller.. varje blomma känns så dyrbar som kan plockas in.
Det var en fin vecka, det där.. inte fin som i ”lekande lätt och utan grubblerier och krux att ta sig över”.. men fin, som i att den innehöll livet, tillsammans med dom jag älskar mest. Och då räcker inte ordet ”fin”. Inte på långa vägar.
Önskeplaner för vecka 40!
-Vi börjar med mammans födelsedag, idag! 31 år.. uj uj uj! 😉 .. till kvällen ser jag fram emot det lilla, lilla kalaset här i gamla drömgården. Vi inviger matrummet till födelsedagsmiddagen, hurra så roligt!
-Susar till barnmorskan! … med både J och B har jag inte hunnit dit mer efter detta besök.. men det här kanske är gången vi går 40 fulla och till och med mer!? .. vem vet. Unobebben…
-Ta en oktoberdag i taget.. iiiinget är som väntans tider. Sannerligen. Omöjligt att planera något. Bara att åka med. Fräsigt! Är så tacksam över att få vara med om detta så mäktiga, spännande ännu en gång. Tillsammans med en skäggig jag älskar så och våra tre så förväntansfulla barn till storasyskon. <3
…
Nu ska vi fira ”Mammas födelsedag” här, dagen lång! Önskar er alla en god start på veckan, ni med. Så hörs vi.. när vi hörs, helt sonika! Ta hand om er. Allt ni bara kan!
Vi vaknar i det där sovrummet som precis hela familjen älskar att sova i……
Nu upplever vi ännu en årstid här på ”nya våningen”.. och tusan, vad gemytligt det är att somna och vakna här med hösten utanför… tror inte vi skulle njuta lika mycket av hemmet och vi hade lejt bort eller skapat i ett nafs.. allt slit och kämp över lång tid, glöms inte bort så lätt och därför tror jag att tacksamheten är såhär stor som den är. Men vad vet jag. Oavsett. Njutet är stort.
På kommoden står en vas med kanske den sista malvabuketten…
Jag har blivit lärd att malva står sig dåligt i vas?.. vågade därför inte alls ha dessa i buketterna i somras eftersom jag ville att era buketter skulle stå så länge som möjligt..men, det stämmer ju inte alls!? På sensommaren började ta in egna malvabuketter bara för eget bruk.. En vecka, minst, står dessa vackra! Lättodlade dessutom! ..garanterat återkommande i blomstergården nästa år, mao!
Vi tjavar nerför trappen hela gänget. Ja, inte pappan förstås.. han är på kontoret sedan timmar tillbaka. Världens bästa M.
Äppelträdet brinner i guld och hela naturen har sån himla vacker färgpalett. Himlen är regntung, men det gör ingenting. Det är vackert, i alla fall.
Efter mys i soffan och frukost kring köksbordet med den obligatoriska ”Mysiga morgonmusiken” och tända ljusen.. så susar vi iväg med Storebror till skolan. Vi andra återvänder hemåt.
Idag kokar vi saft! , beslöt vi.
Så fick det bli.
Farmors gamla kittel fylldes med frysta svartvinbär, rödvinbär, hallon och krusbär. Bertilen hällde i lagom med vatten, så pass att det kröp upp mot bärens topp. Sen fick det puttra, länge och länge. För att inte få det alldeles hutlöst söligt så passade vi noga.. det vill säga, spelade UNO vid köksbordet tillsammans med syrran, gång efter annan.
Pannkakslunch som önskat och sen lämnade vi färdigkokta saften i kitteln. Drog iväg ner på byn och hämtade två storebrorsor på skolan och åkte hemåt till den andre storebrorsan, hans mamma och systrar. Eftermiddagshäng hos vännerna väntade, alltså.
Själagott och timmarna gick alldeles för fort. I vanlig ordning.
När vi kom hem kilade vi till köksträdgården..
Lillebror knipsade några sista sockerärter..
… som han generöst delade med sig av.
Och har ni sett!?
Solrosorna är så fräsigt höga!
Vi passade på att föreviga Lillminsting i magen och hela storasyskonskaran. Och en mor som inte vet någon hejd på känslosvallandet… ”är dom våra, allihopa!?”.
Älskade barnen. Häftigaste människorna jag vet.
”Vem äär du där inne i magen?”, undrar vi så så mycket nu.
.. nån sockerärta till i näven, innan vi gick inåt.
Spisade middag och hann träffa pappan en sväng innan han drog iväg på brandisövning och Storebror på sin torsdagsaktivitet.
Här hemma gäspar vi i kapp, häller upp avsilade, sockrade blandsaften på flaskor… och provsmakar, förstås! ”Den smakar som mormors, tycke jag!”, sa Lillebror och det var det bästa betyget jag kunde få.
Snart är hela gänget fullltaligt igen här hemma och om vi bara ids bädda in dom där sängkläderna som är nytvättade, så kan vi krypa ner i en drömskön storsäng och slumra tidigt. Det känns mycket lockande ikväll. I vanlig ordning tar vi helg redan nu.. alla är vi fredagslediga..ja, inte Storebror som kvistar en sväng på skolan även på fredagen.. men helgkänslan kryper sig på ändå, redan nu.
Och det var den sista septemberdagen, det.
…
Tack då, september.
Du innehöll en hel del jobbig preggomigrän och andra livet-bekymmer som inte rör någon här hemma på gården men absolut våra hjärtan då det handlar om människor vi älskar. Men mestadels var du himmelens fin. Livet, högt och lågt.
Nu väntar en hutlöst spännande månad.. för så vitt jag vet är jag inte elefant och därmed bör preggoteten med Minsting i magen nå sitt slut under kommande månad(!). Hujemadig, så spännande! ..njuter varje dag med dunderkulan, allt jag kan… men som vi längtar efter det lilla livet nu!
Hej i måndagen! Så himmelens härligt septemberväder vi bjudits på flera dagar i streck nu. Idag är vi ute och bara njuter. Plockar äpplen. Förbereder för en sista must-omgång. Och bara mår gott. Största pojkarna i familjen kom hem strax efter lunch efter skola/jobb och det är en så själagod grej att få starta veckan mjukt, tillsammans.
Låt oss kika på veckan som gick, vetja! Sen några önskeplaner för den här (lite för spännande) veckan..
Veckan som gick;
Började med soppmiddag. Höst + soppa = SANT. Eller hur? Den HÄR soppan blev det, till en god brödbit.
Jag tog hand om den sista zucchinin. Rev och frös in i lämpliga portioner för att sedan i ett nafs kunna baka det HÄR brödet.
HemmaMammans pärsigaste stund på veckan? .. när hemmet är tomt på ungar. ”Vad gör jag nuuu!?.. hur gööör man?”…En på skola, en på Rävgrupp, en på Kottegrupp… Bebbe-Uno!! Kom ut och håll mamman sällskap snart! … men jag försöker njuta av dessa småstunder, förstås. Några timmar går i ett nafs och sen är veckans pärs över, hehe. Promenera med bara mig själv i sällskap, till exempel. Inte så dumt ändå. Plocka en sån där bukett som känns så himmelens lyxig gjorde jag också..lyxig, precis som den allra första på våren ni vet? fast det nu är en utav dom allra, allra sista..
Så världsmysigt att ha eftermiddagshänget sedan när alla är samlade igen. Spela spel, äta mellis och snacksa oss fram på nötter och russin framtill middagsfixet..
En dag visade jag er våran trappa, på instagram. Det är ju för fräsigt att vi har en riktig trappa, tycker vi fortfarande, efter två år. Ledstång ej på plats. Ej heller ett riktigt räcke, bara ett provisoriskt… (dock barnsäkert, lovar!) Men titta, visst blev lamporna tjusiga där? Lycklig varje natt jag kliver upp och preggokissar och kan tända…
Vägde upp dom där timmarna utan barn, med att ta med mig några extra gullungar hem en annan dag. Finns det förresten något härligare än att säga ”nu är det fiiika!” till ett gäng leksvettiga småungar som bara ööser in bullar och saft och som tycker att livet leker?
Och från att ena dagen känna sig som en supermom med hur mycket kraft som helst.. putsa fönster, skura bro, kirra middag i lergryta, pyssla om en hel hop med ungar.. till att en annan dag vara en preggo-hormonbomb utan dess like.. känna sig ynklig, önskade få sitta i mammas knä och få saga läst för sig… gärna varm choklad serverad till mellis också… det går upp och det går ner, …. nog för att mamma säkert hade kokat varm choklad åt mig om jag susat hem till päronen.. men istället pysslade jag om barnen och mig själv med varm choklad och vispgrädde och ostmackor att doppa där i. Klappade egna kinden ömt. Eftermiddagsslumrade. Japp. Bra så. Dagen efter. Ny energi.
Vi fick världens finaste bud, från älskade älskade vänner långt nere i söder. Vi bodde tillsammans i samma trappuppgång, under Piteåtiden.. levde sannerligen med varandra. Fick våra första barn samtidigt. Nu bor vi 100 mil ifrån varandra. Men vänskapen är stark, så stark ännu. <3
Det blev fredag. Alla barnen var bjudna på födelsedagskalas…. och där hemma? Satt föräldrarna på sofflocket och moffade det där smågodiset som mannen hade köpt till sin fruga den där dagen hon var som ett barn… och också grät efter lösgodis. Haha!
Och så blev det lördag och helg. Och äääntligen fick vi vakna till sol efter vad som kändes som en evighet av moln och regn.
Skrållan var på eget mormor-och-morfar-dygn. Storebroren hängde hos sin kusin. Och Lillebror var hemma med päronen med fullt fokus. Alla hade det gott på sina håll, mao. Här hemma hästade vi. Bertil red en lång tur på sin ponny. Ikran promenixade med sin M. Väl hemma igen, tog jag ett pass med Kolabönan. Jackan kastades av och det var sensommarvarmt. Och jag längtade efter att få dundra fram på den där kolabönan.. men nöjde mig med att jobba honom ääännu ett pass från marken.. vi har trevligt ihop, det har vi.
Och så blev det veckans sista dag och ”någon” fortsatte sitt storstäda-boa-race. Väldans vad konstig denna bild blev, men skit samma. Dunderkulan jobbade på med fönsterputs och vilken flärdfull känsla att få bort en massa flugskit och kunna se ut igen!
Jag tog mig en tur med mina småpojkar också. Fyrhjulingsrace med morsan är en favorit för Minimannen förstår ni. Pappan målade lister, socklar och fönstersmygar i matrummet där hemma, så idogt att hälften vore nog imponerande.
Och veckan avslutades med att hela gänget var fulltaligt från sina äventyr och vi drog iväg på utflykt. Tog söndagmiddagen på tur. Grillade hamburgarna smakade himmel där vid vackra favoritplatsen. Vi lät självutlösaren föreviga stunden, sådär perfekt operfekt. Mannen stack sedan ut och red med sin mamma under kvällen, medan jag var hemma och såg Spirit (världens bästa häst-film) och åt upp karamellrester tillsammans med barnen… pappan anslöt till sist och vi kunde inte avsluta veckan godare.
Tack livet,.
Och nu är det en ny vecka som är här!
Önskeplaner för vecka 39:
–Jag önskar att det blir en odramatisk vecka, hah! Brandispappan har jour och jag (även han) kan inte låta bli att vara lite nojjiga över att bebben skuuulle kunna vilja anlända världen lite tidigt och att det skuuulle kunna vara mitt i ett krångligt larm där brandismannen är fast att rädda liv… och vad gör vi då då? Hinner han? Lillminsting kanske tar det chill, eller så vill hen ut i raketfart precis som sin syster? Får fråga min allt-och-lite-till-Storan, fembarnsmorsan.. om hon ställer upp som doula för Lillan? haha
-Njuta av hösten! … Ljuvt så det förslår, med dom här ljuvliga soldagarna vi haft några på rad nu. Men regndagarna hör till dom också.. då påtar och pysslar vi på här inne med ditt och datt.
-Knåpa ihop några samarbeten!
-Dejta med vännerna!
-Kaanske bli klara med matrummet!! … så så så yttepytte kvar nu! Längtar efter att visa er då. Vårt hejdlöst utdragna projekt.
–Säga tack till september och välkomna oktober.. åhåh, DET, blir en spännande månad, det!
…
Känner mig taggad på den här veckan. Inget är som väntans tider och nu är det grand finale-veckor, sannerligen. Migränhärvan är (nästan) glömd och kroppen har god energi… jag känner mig pigg, trots att jag grejar i massor nu så har jag så mycket mindre ont i ländryggen… typiskt tecken att lilla vännen fixerat sig.. Jag kan njuta av varje dag och föda-bebbe-peppen är här. Väldigt spännande att se hur länge Lillminsting tänker stanna i preggolyan… kanske lika länge som storebror? Då dröjer det några veckor till. Kanske ungefär lika länge som små storasyskonen? I sånt fall är det nära, nära.. vi tar en dag i taget!
Önskar ER goda sista septemberdagar.Ta hand om er. Allt vad ni bara kan! Så hörs vi snart igen!
Frosten hade varit på besök inte bara en natt, utan två. Det var dags för pärerna, potatisen alltså, att få komma ur jorden. Den skäggige var ledig från sitt kontorsjobb och känslan ”Höjden av lyx” vilade över oss inför semesterdagen som skulle bli en dag med skörd i fokus. Fast börja dagen med en tur till häst är alltid en god start.. här var hästpappan precis på väg att sitta av och lillpigan var beredd med hink fylld med gott i till Fjäderpojken.
Svettig isprins släpptes in i hagen igen och morgonen fortsatte med att MammaMormor och PappaMorfar rullade in på gården.
Efter kramar härs och tvärs (hur underbart att vi får kramas igen!!!) så såg det snabbt ut såhär; rutti pärupptagare med rumpan i vädret, arbetade systematiskt och världsvant.. älskade pappa!
Å vilken skörd!
Tror att vi haft nybörjartur med det mesta i odlingen i år.. Blomster- och köksträdgården som prunkat så och nu potatislandet. Okej, rotsakslandet hade vi inte ”nybörjartur” med.. eller rättare sagt.. det hann vi inte sköta om, som vi gjorde med dessa odlingar.. så nog har det att göra med skötseln, givetvis. Men! Jag har också förstått att det kan skita sig i alla fall, att både det ena och det andra kan angripa potatisen.. så det här var så himmelens roligt!
Medan det jobbades på, fåra efter fåra, där ute i pärlandet.. så pågick Mormor-mys inne i gamla gården, bredvid årets sista dahliabukett. Mormor läste sagor och snicksnackade med småsyskonen.
Vi tog lunchpaus! Moffe och Astrid kom också över. Köket fylldes av surr och kära återseenden efter två år ifrån. Det grillades korv där ute i långa rader som vi bar in i värmen sedan. Blåbärskaka och mariekex på toppen. Kan det bli bättre!?
Jag myste så håret krullade sig på mig.. det där är bland det bästa jag vet. När gården sjuder av liv. Fylls av människor vi älskar så. Älskar när vi samlas, flera generationer. Dessa äldre, så kloka och kunniga generationer som vi får lära oss så mycket av.. .tillsammans med våra småungar. Och så vi, nybörjare någonstans mitt i allt..
Vi lärde oss en hel massa den där dagen. Och förutom det, så är det så charmigt att få lyssna till berättelser från Mamma och Pappas barn- och ungdom… hur det gick till när pappa var med och tog upp potatis för första gången..
Och tydligen hette Höstlovet, numera Läslovet, tidigare Potatislov. Då var eleverna lediga från skolan för att hjälpa till i jordbruket. Detta lov avskaffades gradvis allt eftersom jordbrukets betydelse i Sverige minskade under 1900-talet.. nu hade vi minsann vårt eget Potatislov denna dag, sådetså!
Minimannen var ute i landet och inspekterade skörden direkt han kom hem efter skolan… cirka 160 liter potatis blev det.. så fräsig känsla att veta att vi och MammaMormor och PappaMorfar inte behöver köpa potatis på ett bra tag!
Vår tillsammansodling av potatis, liksom! Ascoolt.
Pelletraktorns skopa rengjordes och packades, så fick potatisen rulla upp mot Gårdshuset och dess nyurstädade matkällare.. matkällaren där vi funnit bland annat gamla burkar med hallonsylt från gudvetnär ..
Mannen snickrade ordning den potatislår (potatislåda) som stod där nere i källaren men som behövde lite nya bräder bara.. därefter kunde pärerna hamna på plats.
Åhåhå, det är så häftigt det här, att få ge den här gamla gården mer och mer liv, för varje dag vi lever här!
Å det där var årets pärupptagningsdag, det! Vårt alldeles egna Potatislov. Förskräckligt så trevligt!
Idag har regnet fallit dagen lång, så väldans tur det där var förra torsdagen och inte den här..
Senaste kommentarer