Nu är det höst. Ingen återvändo. ..och visst, är det faktiskt så att vi behöver den här tiden som väntar, också. -Eller hur?
Inte bara, bara sommartidens iver liksom. Vi följer naturen, saktar in, skördar, bunkrar och boar.
Ute i trädgården är det nära på, helt och hållet höstat och klart. Hela familjeföretaget har varit igång!
Sommarmöblerna är inplockade, små drällande leksaker samlas ihop och rabatterna har blivit städade på alltsammans som frosten nupit.
Ettårsplanten är mestadels upptagen ur jorden och istället grävde jag ner ett par nya rosor jag införskaffat. Bäddade om med brunnen kodynga från lagårn, förstås! Min plan med rabatterna är ju att dom mest ska innehålla rosor och perenner och en dutt ettårsplant, så jag ökar på lite i taget.
Nytt för mig i år, är att prova samla egna fröer.
Tobaksblommorna tycker jag verkar väldans lätta att ta frö ifrån. Kapslarna som blir efter överblomning läggs på ett fat och torkas. Ur kapslarna faller dom små, små fröna sedan lätt ur.
Vit tobaksblomma. Doftar himmel om sommarkvällarna.
Rosenskära har jag också provat att spara fröer från. Överblommade ”gammblommorna” fick torka på fat och sen petades dom svarta, avlånga små fröna ut. Titta här;
Enkel rosenskära i mörkt röd färg, så vacker!
Och här, nog en utav av sommarens absolut favoriter; Ringblomman ’Bronzed Beauty’. Så söt, visst? Och fröna också, som små krulliga korvar.
Jag provar såhär, så får vi se vad det blir.
Ringblommefröna är inte riiktigt helt torkade ännu så dom får ligga i några dagar till, medan fröna från tobaksblomma och rosenskära, redan ligger i sina kaffefilter och väntar på nästa trädgårdssäsong.
Och så till det sista i denna trädgårdsrunda inför hösten.. -att gräva upp dom älskade dahliaknölarna, nu när frosten igår kom på sitt första riktiga besök och knölarna då absolut inte vill bo i jorden längre.
Sista, sista..
Knölarna grävdes upp, skakades hyfsat fria från jord. Sen bäddade jag ett tidningspapper runt och la alltsammans i en kartong och vidare till ett svalare sortens rum.
Jag hoppas att det ska gå vägen. Vore så fräsigt att få kora in som Farmor Gertrud där också, med att spara dahliaknölar år efter år menar jag..
Nu gör vi höst i Drömgårdens Trädgård… och samlar fröer inför nästa år! Var sak har sin tid. Var tid har sin charm…
Allt gott till er!
Nu ska jag ta barnen på en liten byatur. Bibblan och boklånande bland annat. Så mysigt att jag får dåndimpen!
Och just det! Glöm inte trycka på hjärtat om ni gillade inlägget!
-En endaste. Av alla vackra, väldoftande, lyckoframkallande, blommor. Skulle jag tipsa er om att så (går bra att både förså och strössla ut på friland när frosten dragit på riktigt) en endaste sommarblomma. Så skulle det bli…
Den är så otroligt tacksam. Blommar i evighet. Från mitt i sommaren till nu och fram till frosten nypt den alldeles. Den är både så vacker i rabatterna och står sig bra inne. Dessa bilder är ju från alldeles nyss, så ni förstår; blomsterlycka i september här i norr!
Ett stycke nyplockat fång med lycka!
Det äär en omöjlighet att välja, egentligen. En endaste av ettårings-sommarblomster. Jag äälskar ju luktärterna. Praktvädden blev också magi. Men den som kräver minst men ändå levererar otroligt. Är definitivt rosenskäran.
Så du som tänker att ”nästa år ska jag tusan också prova att ordna mig egna sommarblommor”, satsa på minst en sorts Rosenskära.
Jag är väldans nära att börja sucka längtar-efter-er-redan-suckar, till mina blommor. Fast det är slösaktigt. Så istället njuter jag allt jag bara förmår!
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Ps! Ser ni lilla ”knappen” med hjärtat, nedanför min underskrift ”Emmeli”?. Trycker ni på den knappen, så ser jag att ni gillar inlägget.. både som en pepp och hint till mig, vad ni gillar. Så glad om ni trycker, förstås! Ds.
Det är september och skördetider. Pallkragar, rabatter, fruktträd och skog ger mig känslan av att vara alldeles rik.
Det bästa i livet är gratis. Visst? Som kärlek. Blåbär i skogen. Och rödvinbär utifrån gården…
Idag har det varit riktig Skördedag här hemma.
Jag och barnen har saftat och syltat.
Och ja, det såg ut som ett bombnedslag där i köket ett tag. Med bärstänk nästan prick överallt. Men vi hade trevligt, ryckte på axlarna åt att det visst kokade över ännu en gång från saftkitteln och till sist stod en massa härligt där på köksbordet.
Jag gör på Mamma-Mormor-vis när jag kokar saft; fyller kitteln med olika bär. Den här gången blev det svarta och röda vinbär och hallon.
Jag vet inte alls hur mycket av varje eller totalt, men paltkitteln var fylld med bär till tre fjärdedelar ungefär och så hällde jag på vatten så att det täckte nästan alla bär.
Sen fick det koka och puttra och koka över och puttra lite till, medan vi oooh-ade över goda doften, byggde lego, hade amme-mys och kom springandes till spisen lite, lite för sent flera gånger så att bombnedslaget inte skulle vara gjort med måtta så att säga.
När bären kokat, jag skummat av skum så mycket jag haft tålamod till, då silar vi saften genom en silduk. Klämmer ur all saft som bara går. Och av gojset som blir över kan man förstås göra en paj eller så av, på äkta Mandelmanns-vis.
När saften är färdigsilad låter jag den koka upp igen, med cirka 5 dl socker per liter saft. Tappar upp i ett par glasflaskor och har kylt i kylskåpet medan resten tappas upp i petflaskor som får bo i frysen.
Drottningsylt, då. Hallon och blåbär. Koka bären, med en liten skvätt vatten, omringas av Lotta på Bråkmakargatan-Mormors-känslan. Ta bort skummet. Och sockra med syltsocker efter tycke smak.
Ja, det är plättlätt att göra sylt. Och ingen konstiga tillsatser hivas i. Glasburk i kylen och resten i fryspåsar som stoppas i frysen och plockas fram till första bästa pannkaksplättfest.
Nykokt saft och sylt. Blomster-, persilja-, morot,- och lite äppelplock på toppen. Alltsammans en lisa för själen. Skördetider med hösten kring knuten.
Ja, nu omfamnar vi den nya stundande årstiden, tycker jag!
Det är septemberdagar och vi tar en morgontur i trädgården, tycker jag.
Så gott att gå ut på gården om morgonen, när solen stiger och sirlar genom äppelträdet.
Det blommar för fullt ännu, som ni ser. Sån lycka alltså!
Samtidigt blir äpplena rödare för varje dag.
Det är många guldstunder i naturen nu. Nu också. Var tid har sin charm.
Men ser ni?
Där mitt ibland all praktvädd, rosenskära och tobaksblom? Längst till vänster liksom..
En dahlia.
Och titta där; några till!
Och där!
Jag är alldeles mjuk i hjärtat av förälskelse. Och farmorlängt.
Tänk att det lyckades.
Dom där bruna till synes döda knölarna. Som petades ner i jorden i våras. Och som jag ju råkade glömma ute på bron en frostnatt också, och grät en halv skvätt över. Tänk att dom står där ute i trädgården nu och är så tjusiga att jag kolavippar..
Tänk att jag har dahlior. Precis som farmor hade. År efter år.
En upplevelse. Så mäktiga.
Jag kan inte se mig mätt, nej.
Dahliorna. Trädgårdens ståtlighet just nu. Och en ny blomsterfavorit hos mig. Solklart värd all sin väntan.
Så fort frosten nyper till, är jag den snabbaste ut i trädgården för att hämta in dahliaknölarna. Tanken är förstås att försöka spara dom till nästa år.
En bunt luktärter. Några salladsblad. Lite timjan. En näve persilja och några sockerärter.
Den lilla skördestunden!
-Alla älskar den…
…
Kikar in och önskar er en god onsdag!
Solen skiner här och det har varit två riktigt smyghöstiga morgnar. Otroligt vackra med hög luft!
Jag ska alldeles strax packa springvagnen full och dra ut för att kuta en sväng. Under gårdagens springtur trodde jag för en sekund att jag höll på att bli krasslig. Tills jag kom på att jag inte bara sprang (och att det ju är jobbigt.. hehe), ej heller bara med en unge, utan två, och det var uppför (!) just då. Men nej, sticker ej under stol med att det är skitjobbigt att springa med vagnen men känslan av att kunna ta sig ut, förena slumrande småttingar med flåsande mor och powerkänslan efteråt, är magi. Det blir min present till mig själv idag!
Det är onsdag och jag behöver några lugna steg omringade av blomsterdoft.
En trädgårdstur är alltid själagott.
Den där lilla människans sällskap, likaså.
Norpa en tomat eller sockerärt.
Dofta på himmelens doft här på jorden. Luktärt.
Njutbart.
För puuh, alltså.
-Vilket fräsig vecka det här blev!
Vi sensommarnjuter i massor.
Och plötsligt blev det också väldans bråda tider. Då vi alldeles i början på veckan fick frågan om vi ville vara med i ännu ett tidningsreportage. Liten tvekan, men jag har ju gett mig själv ett ord 2019; Våga. Så..
Räserfarten slog till. När vi inte badat i sjön eller lekt i lekparken eller påtat och lekt här hemma på gården, så har jag försökt snofsa till hemmet lite.
Och nog för att jag hade tänkt börja reda i detta sensommarhem så småningom, hemmet som har sommalovet kvar i sinnet så att säga. Flugskiten som dignar, ni vet. Och förstås som alltid, renoveringsröra i mest alla hörn. Älskar att påta och ta hand om vårt hem ju. Men nu förstår ni, så blev det plötsligt lite, lite brådiskänsla då jag för det första vill ge barnen mysiga, sensommarhärliga dagar, samtidigt som vi då fick en ”deadline” på att ha ett någorlunda gemytligt hem som är ok för att släppa in en fotograf inom väggarna.
Himla roligt, men också lite pirrigt. Fast tusan, alltså. Jag tänker att flugskiten inte tar död på någon. Jag bakar en kaka och lägger på en ren trasmatta på köksgolvet, istället.
Drömgårdslivet äär inte perfekt på något vis. Det innehåller livet. Det finns flugskit och röra här och där. Livet högt och lågt. Det är inte det som är grejen, det perfekta och felfria. Jag vill inspirera till att leva som man själv mår bäst utav. Fånga livets guldstunder som bjuds. Och precis det, gör vi här. På gamla gården i norr. Lever Drömgårdsliv.
Så nu njuter vi sensommaren så det står ut genom öronen på oss, visst? … och hoppas på att röran i hemmet är liite ordnat till imorn…
Jag har nu just blivit intervjuad om Drömgårdlivet via telefon av en så himmelens trevlig kvinna. Imorn fotas vi och gården. Det blir kul!
Håhå, det är så mycket på gång nu här och där att jag blir alldeles pirrig i magen. Det kan vara så att jag nästa vecka bjuder på stooort (hehe) pressmeddelande till er, och en stor ”lova att ni inte lämnar mig utan hänger kvar?-bedjan från mig till er!…avskyr att vara såhär luddig, men ni kommer att få reda på vad jag svamlar om, promise!
Ta hand om er så hörs vi snart igen!
Hälsningar Lillafrun.. fast jag heter ju egentligen Emmeli..
Det är septemberdagar och vi tar en morgontur i trädgården, tycker jag.
Samtidigt blir äpplena rödare för varje dag.
Men ser ni?
Och titta där; några till!
Och där!
Jag är alldeles mjuk i hjärtat av förälskelse. Och farmorlängt.
Tänk att det lyckades.
En upplevelse. Så mäktiga.
Jag kan inte se mig mätt, nej.
En bunt luktärter. Några salladsblad. Lite timjan. En näve persilja och några sockerärter.
Den lilla skördestunden!
Det blommar så vackert nu.
Den där lilla människans sällskap, likaså. 
Dofta på himmelens doft här på jorden. Luktärt.
Senaste kommentarer