Första söndagen i Advent!
Idag är det första söndagen i advent.
Vad gott det känns! Advents- och Juletiden är sånär som oplanerad för oss i år. Vi tar en dag i taget. Känns vettigt med det livsläge vi har just nu. Rogivande också.
Barnen började morgonen med att lyriska mötas av adventskalendern som mamman och pappan pysslat ihop under sena lördagstimmarna. Inte en drös paket med småprylar i, nej. Men paket att öppna varje adventssöndag, med en hälsning i om vad vi ska hitta på eller material till något pyssel vi ska göra eller så. Hela alltet går ut på att vi ska umgås och göra mysiga saker, tillsammans.
Sen åt vi adventsfrukost i Matrummet! Risgrynsgröt. Och Lilla storebroren B tände det första ljuset.
Det är så förskräckligt trevligt med ett Matrum. Särskilt nu när vi känner att det är klart. Äntligen är det såpskurat helt, helt klart och det där sista varvet på alla lister och smygar är struket. Ombonat blev det med en matta också. Gardiner? Kanske det. Nångång.
Jag är mästare av sofflockshäng och den här soffan är en ny favorit.
Fast jag ska erkänna att jag vilade mig less på den dom där fjorton dagarna innan Olof föddes.. dagarna vi väntade så ögonen höll på att ploppa ut på oss alla .Typ. Men nu, nu är all den frustrerande väntan glömd och kära hjärtanes vad vi snusar och njuter den där lilla prinskorven. Han som stassar runt i julig tomte- och polkagrispyjamas som ”Mosser Mia” givit honom.
Här nånstans, när klockan var 11.56 typ, var vi så hutlöst stolta över oss. Att vi lyckats få bort den där långfrullen från bordet, klätt alla barn, satt ihop sex stycken små pepparkakshus, gjort lunch som storasyskonen åt medan bäbis ammades och alla till sist hamnade i varma kläder, med kammat hår och sådär.. och att vi utan överdrivet med i slutet-jäktande hade tagit oss iväg. För nu skulle vi på gudstjänst. När vi stod här utanför kyrkan, fanns knappt en själ där….. vi var ute en timme för tidigt. Ny gudstjänsttid här i byn. Ahapp.
Vi slirade iväg. Drog en snabbsväng till kompisarna med lite hö. Susade in på affären och köpte non-stop och ingredienser till middagen. Sen provade vi, igen. Mot kyrkan!
Och nuu, nu satt vi där i kyrkbänken, igen. Skitnöjda över att ha passat gudstjänsttiden inte bara en, utan två gånger.
Vi sjöng Hosianna för fulla små och stora halsar, bäbis klunkade mjölk utimellan. Nån behövde bajsa mitt i och hoppsan där flög en psalmbok ner i golvet så det dånade om det. Men häpp, häpp vi var där, hela familjen!
Hem det sedan bar, übernöjda och fikasugna..
Vi dukade upp med eget lite kyrkkaffe.
Vi gillar ju att dra hem hela klanen på första advents-kyrkkaffe. Men i år fick det bli paus.
Vi dukade upp med varmt kaffe, kall mjölk. Saffranslängder och luffaschack..
.. och barnen pyntade små pepparkakshusen, vilket var vad som gömde sig i första adventsluckan i adventskalendern.
Och nu är det kolsvart svart ute. M ser film med storasyskonen medan jag smög upp med bäbis till övervåningen. Ammar i lugnan ro med kurrande katter kring fötterna, redigerar bilderna till det här inlägget och fyller i med några ord från hjärtat. Dagen har varit så fin. I all sin enkelhet.
Snart dags för nattande. Ska gå och leta fram julböckerna nu.
Emmeli
Årets saffransbröd och Hejdlös lyx!
Det var veckans allra första dag och vi fick feeling…
..Saffransbullar och Mormorskransar skulle det bli.
Vi hade strösslat lite granris och hyacinter här och där. Och så skvalade det julmusik ur högtalarna för första gången denna juletid. Stämning på topp, mao! Alla ville vara med i gemytliga stöket. Även Tussetussekatten.
Det gick ju som hejsan! Fördegen sattes i ett nafs. Och sen då? Attans. För lite smör hemma i skåparna och bäbis låg ute och sov så gott i vagnen att honom ville vi ju inte störa… så vi klädde oss varmt och tog barnvagn, apostlahästar och spark. Ner på byn det bar. Till Lillcoop. Tjopp tjopp var smör inhandat och sen var det bara långa backen hemåt… uppför denna gång… det blev en svettig historia, men nöjda var vi när vi ramlade innanför dörren igen.
Världens bästa Olof. Slumrade eller låg och tittade på oss i kring där från babysittern.. som är sedan hans mamma var liten.
Degen jäste på bra och nu var det snart dags att baka ut. Fyllningen skulle makas först bara!
Vi rev mandelmassa, mortlade kardemumma, öste på med lite vaniljpulver och vaniljsocker. Och smöör, förstås. Blanda, blanda. Klart!
Och från den lugna, ”å herreminje vad här går bra”- känslan… så började klockan närma sig skolhämt, degen var snart less på att jäsa och bäbisen förklarade tydligt att han ville ha mat nu, inte en minut senare. Men vi samarbetade allt vi kunde och..
.. plötsligt började köket dofta himmel. Nybakta saffransbullar med hackad mandel och pärlsocker på toppen.
Och så förstås Lifehacket som dessutom är så drömgott; att baka ut en del av degen till kransar.
Går superfort i jämförelse med att snurra småbullar. Och det blir så vansinnigt saftigt och gott. Tänker så på min Mamma och Mormor när jag bakar kransar eller längder.
Sådärja!
Storebror slutade skolan tidigt, som alltid. Och pappan hade ledig måndageftermiddag, som vanligt. Så precis hela familjen tillsammans, kunde vi slå oss ner kring gamla köksbordet och njuta årets första saffransfika. Hejdlös lyx. Hela alltet.
Receptet på bullarna finner ni HÄR. Och hur jag gör kransarna kan ni se/läsa HÄR.
Hoppas så, att ni har en god första adventshelg! <3
Emmeli
Drömgårdsrapporten!
Nu byter jag namn på Måndagshälsningen till Drömgårdsrapporten. Sådetså.
Förklarar tydligare vad ni kommer att mötas av. Särskilt med tanke på er nya läsare som hittat hit (kul, hej och välkommen!).
En rapport från Drömgården, liksom.
Hur vi haft det och vad vi påtat med ”sen sist”?
..
Vi har mått gott, förutom någon liten snuvig näsa. Och det har känts som livets största vinst och gåva. Vilket det ju är. Pustat ut och slappnat av efter veckor som varit fyllda till bredden med alla möjliga känslor och upplevelser, härliga som ohärliga.
Det har varit och är så gott, dessa mjuka novembermorgnar med släpig bossamusik och tända ljus. Ammar på kökssoffan. Vinkar rödrosig skolpojke hejdå när ”pappataxin” rullar in på gården och tänker på vilken flärd det är med dessa sköna morgnar, för oss alla. Sörplar påtår, hivar in en tvätt, fyller diskmaskinen och torkar frukostsmulorna lite lagom noga från köksbordet.
Vi klär oss och går ut, jag, Skrållan och dom två småprinsarna. Går till hästarna. Blundar mot den låga novembersolen. Vips är skolpojken hemma och lilla flocken samlad igen. Sen rullar det på liksom.. dagarna.. livet.. och ingen har svårt att somna till kvällen….
StoraLillasyster och StoraLillebror.
Dom är hemma till fullo med Lillebroren nu fastän planen denna höst var lite annorlunda till en början. Tanken var att Juniflickan som börjar förskoleklass om ett år, skulle pricka in i alla fall några timmar varje vecka på Förskolan.. som bra infasning liksom. Men dom där om än roliga, kotte- och rävgruppstimmarna på förskolan, hoppas över helt och hållet nu. Några gånger hann dom vara med innan Lill-Olof föddes.. men sen har det varit paus från vårt håll. Det cirkulerar så oerhört många sjukor i höst att det inte, inte är värt det med tanke på vår lillbebbe. Återigen, vilken lycka att ha syskon nära och alltid någon att leka, tjivas och busa med.
Vi pysslar och donar. En dag gjorde jag en lingonkrans. Så enkelt och så fint, tycker jag.
Småprinsarna! .. varav den minsta hunnit ”fylla en månad”..
Tänk va, så det blev. Fortfarande så överväldigande känsla, med en alldeles egen Fyrklöver. Ja, sånt har ”vi” också tänkt på. Och hur mycket livet känns i hjärtat just nu, mer än någonsin..Älskar så. Och är så himla rädd om dom där fyra liven att jag inte vet var jag ska ta vägen stundvis.
Här ser ni ”glädjerus i bild”, för undertecknad. Första ridturen sedan preggoteten. 24 dagar gammal O slumrade i vagnen under tiden. Succé!
M har varit tapper och tagit tag i ”det sista” i Matrummet.. såpskura golven och måla listerna ett sista varv.
Vi har varit på loppis för första gången på evighet. Hittade pumlor i så fina färger, en pappskärm och en så fin ram.
”Noventmys”.. vilande stunder på sofflocket och turer för att hämta hem skogsfynd att pynta till hemmet med.
Och den första riktiga snön har fallit och lagt sig så vackert och barnen har med glädjetjut susat stjärtlapp och ”räserdyna” utför lobryggan.
Och i helgen var vi på 50-årskalas, som först började i kyrkan med en konsert av de tre nyblivna 50-åringarna, där den ena ju är min Storan. Så så såå stolt lillasyster.
Dagen efter var min bäbis vääldigt väldigt sömnig. Han körde nämligen livets längsta vakenstund där på 50-årsfesten och blev typ ”övertrött” till slut och kom inte till ro förrän vi susade hem till drömgården i sena kvällen.. så söndagen var en hejdlöst sömnig historia. Mor njöt av långa promenaden med honom.. vi fyndade liten pyttegran också som ni ser.. den ska vi pynta med liten ljusslinga och ställa på bron..
Ännu en söndagshöjdpunkt.. fräsiga turen till skogs för att söka utejulgran…Lill-Olofs första skogstur.. ”det här är livet”, sa 7-åringen..
Vi avslutade veckan med att fira en älskad kusin som fyllde 5 år. Vilken kalashelg!
…
Och tänk, nu är det bara dagar till Första Advent! Vaad hände där!?
.. världens bästa Oooolof hände, förstås.
Önskeplaner för Första Adventsveckan!
– Tuta igång HemmaMammalivet 2.0! ..M har varit ”pappataxi” och skjutsat/hämtat skolpojken senaste tiden, men nu är det ”mamman och gänget” som gäller igen.. lite pirrigt nästan, att se om jag får ihop allt med fyra kottar. Men, vi är ett sammansvetsat gäng och Lill-Olof hakar på. Jag tror det ska gå bra. Morgonen i morse gick bra, nybörjartur kanske!
–Adventsstöka! .. lite lagom, inga påhittade måsten. Vi kör på feeling.
-Hästa! ..Brandispappan har jourvecka så vi hästar kring gården bara.
–Fira Första Advent! .. i all sin enkelhet.
…
En dag i taget. Ta hand om er. Allt ni bara kan. Så hörs vi under veckan!
Emmeli
”Vad heter han?”
Hej!
Mammas inkorg brinner snart upp av frågan Vad heter han?. Lite har dom här hemma velat ”suga på karamellen för sig själva lite”,förstår ni.. vadå suga på karamell? Äsch.
Det är ju jag som är Olof, ju!
Jag är jag. En alldeles egen liten person. Som älskar att klunka mammamjölk och skämmer bort mina päron med att vara sådär nöjd så att mamma och pappa nästan skäms. Jag kanske kommer på andra planer framöver, det vet man ju aldrig!
Jag myser gärna i den hemtama pappafamnen.. det är förresten han jag fått mitt namn ifrån. Fast syrran tror att det är från Frost-Olof och det är ju himla fiffigt, för hon skitnöjd över mitt namnval som den Frostfantast hon verkar vara.
Jag trivs här. Här ute i livet, alltså. Har inte mått minsta dåligt, bara gott så gott mina första veckor i livet. Det är mest mamma och pappa som haft det lite oroligt. Inte konstigt alls. Tack för alla era godhjärtade ord om det där med den där skenan.. Såå skönt att vi slipper den. Himmel, som vi njuter av dagarnas mys nu, alldeles extra extramycket.
Jag älskar att gosa nära, nära. Det är mitt bästa i livet.
Såhär, liksom.
Min pappa och jag.
Det här var på farsdag. När vi firade honom lite extra. Han verkar vara den absolut mest fantastiske pappan man kan tänkas ha. Det har jag redan hunnit märka, tusen gånger om. Inte nog med att han är sådär überunderbar mot mig och mina tre storasyskon. Nej, han verkar så himla fin mot min mamma också.. och det känns så tryggt och bra. Man ska ju vara snälla mot varandra, visst? Ta hand om dom man älskar. Aldrig ta för givet.
Jag vet. Jag är fyra veckor. Och redan såå klok.
Men så heter jag ju Olof också.
..”Lilla stjärnan”. ”Gosevännen”. ”Lillalillebroren”. ”Lill-Olof”… ”Uno” (!? vaaa?).. jag har många namn. Hejdå!
Olof
Det där orosmolnet!
Var va vi? Jo. Vi har ett orosmoln till framför oss.., sa jag häromdagen..
När vår Lilla O var 48 timmar så gjordes den sedvanliga ”48-timmarkontrollen” på BB. Allllt såg så fint och bra ut (hurra!!)… men (här kommer förklaringen till en stor dos av min oro senaste veckorna)..
– ”han har ett litet, litet klick i höger höft, sa läkaren..
–”vi kommer att remittera er till Umeå inom några veckor och han kommer att få göra ett ultraljud på höften. Det man vill utesluta eller upptäcka i tid, är en eventuell instabilitet i höften, som kan ge stora problem om den inte åtgärdas i låg ålder. Är det så att höften är instabil, kommer han att få ligga i en sk. Von Rosenskena. I sex-tolv veckor. Ni kommer då att få besöka sjukhuset en gång i veckan för att få hjälp att bada barnet samt att spänna skenan utefter hur barnet växer. Ni kommer alltså inte att få ta av skenan själva. Amningen kan bli lite svårare och andra saker, som att byta blöja. Men barnet har inte ont och anpassar sig fort. Det brukar mest vara frustrerat i början, av att sitta fast”….
….nånstans här, brast jag totalt. ”Sitta fast.. ska min lilla lilla människa sitta fast i en hård skena, dygnet runt?”, var det enda jag kunde tänka. Ni som vet, ni vet. Skörheten när barnet är 48 timmar. Eftervärkarna gör en mör samtidigt som mjölken ska hitta ut. Hormonerna är som en flugsvärm i kring. Livet känns överväldigande och övermäktigt precis som det är.. Och nu skulle mitt barn SITTA FAST I EN HIMLA OTÄCK SKENA. Jag kunde inte tänka klart. Inte tänka på att det kunde varit så mycket värre. Jag bara bara grät och grät. Ville inte släppa min bäbis en sekund.
Dagen efter var modersmjölken där den skulle, lillungen klunkade och jag kunde samla tankarna något och fokusera på att det var positivt att det fanns ”smidig” hjälp att få ifall ens barn har en instabil höft (eller två). Med en Von Rosenskena (du får googla), så vet man att efter den gjort sitt under dessa förstås krångliga veckor, så är höften perfekt. Skenan ordnar problemet. Så än om det skulle vara krångliga veckor att vänta, så var det ändå en tröst. Problemet gick att lösa, ”lätt”.
Vi dök in i bäbisbubblan totalt igen.. myste å myste i några dagar.. sen behövdes all kraft samlas inför dom andra utmaningarna vi skulle igenom, ni vet.. tankarna på den där skenan fick inte så mycket plats..
Och nu blev det för några dagar sedan dags att susa till Umeå och stora sjukhuset och jag var så nervös att jag ville kräkas. Det var en hel massa bäbisar i väntrummet. För precis som läkaren sa så skickas remiss på väldigt, väldigt många bäbisar. ”Det säkra före det osäkra”. Det blev vår tur och våran minsta lilla människa fick träffa en specialistläkare och göra ultraljud på små höfterna.
Ni kan bara ana känslan när vi sedan fick beskedet att ”allt ser jättebra ut. ni kan åka hem och fira. behöver inte följa upp detta minsta lilla”.
Tacksamheten visste och vet inga gränser.
Vi skulle få fortsätta gosa älsklings-O , nära, nära.. och hans höfter var perfekta, redan nu. Tack Gode Gud.
Aldrig med någon av våra bäbisar, har jag njutit så av att ”hålla nära utan hård skena emellan oss”. Amma hur som helst. Byta blöja som vanligt. Eller bädda ner i vagnen, som vanligt. Och så vidare. Tänk att vi får fortsätta så nu. Gosa, gosa, gosa. Nära, nära.
Lillminstings första veckor i livet, har det sannerligen bjudits på både högt och lågt. Men nu känner vi medvindens kraft i ryggen… hallelujah för det!
Emmeli
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
