Lingonriskrans!

En tur till skogen. För att andas. Plocka med sig något vackertskogsfynd av lämpligt slag. Sedan vända hemåt och med äppelröda kinder slå sig ner vid kär plats. En sån som man sitter bekvämt vid, som man kan ha en kaffekopp nära till hands och i lugnan ro bjuda sig själv på en stunds pyssel. 

Sånt, är Själagott, tycker jag. 

En krans. Av lingonris. Det fick det bli på min senaste pysselstund. 

Skogsfynd, tråd att binda med, hampasnöre, en stomme och kanske en liten rosett? Utöver det behövs bara en stund av lugnan ro-tid.

Jag gjorde en stomme av en rejäl kvist klätterros.. meen lyxigare hade en liten starkare stålstomme varit förstås. Det funkade fint ändå lilla ros-experimentet. När jag hade min stomme kunde jag sätta igång och göra små buketter av lingonris, för att binda tätt efter annan. 

När jag kommit till halva, avslutade jag med att fästa tråden, för att sedan börja om på toppen och gå ”andra hållet” mot mitten igen. På så sätt fick jag lingonriset åt det håll jag önskade, kransen runt.

 

En liten enkel fästning, följt av litet fastnålande av spetsrosett (jag gör egna häftstift av ståltråd och fäster med) och så en liten stump hampasnöre för att kunna hänga upp kransen på väggen.

Klart! Ett stycke Lingonriskrans!

… och starten för att göra hemmet Vinterfint, är gjord!

En liten hop med juleröda äpplen och vi har nu en så mysig Noventkänsla här hemma som alla mår gott av.

För mer kransinspo från tidigare år kan ni titta HÄR!

Må så gott ni bara kan dessa blyertsgråa novemberdagar! Det gör vi. Inte helt lätt för den lilla älsklingen med masssssor av vattkoppor.. stackars stackars Liten. Men, vi peppar oss med att ”det är bra att ha det här bortgjort nu.. så att det inte blir som för dig mamma”. Mm.. jag var betydligt större och tvärdålig. Men jag tycker tusan tusen gånger mer synd om min lille pojke, förstås. Mammahjärtat går itu lite.

Vi hörs snart igen! 


Emmeli 

Vintertjusigt till mor! …och status här på Drömgården.

(Inlägget innehåller reklamlänkar!)

Jag kikade in hos Lindex nyss. ”Fönstershoppade”, ni vet. Fanns så himla mycket fint. Tänkte visa er vad jag fann. Vintertjusigt till mor.

Blev lyckligt påmind om att jag ju har en ny (ja, ett år, är faktiskt supernytt tycker jag!) Juleklänning att ta på mig även denna jul. I år finns en snarlik, kanske faktiskt helt och hållet likadan, i svart eller julerött. Sammet, omlott och alldeles ljuvlig. Älskar den!

Drömmiga juleklänningen hittar ni HÄR

Blev så kär i detta set i manchester. Finns i två fina färger. Med strumpisar till är det ju både ett mysigt hemma-set och också något som funkar finfint under vinterns kalasigheter.

Tröjan finns HÄR och Kjolen HÄR.

Svart. Alltid tjusigt. Med små detaljer, görs denna stass både julig och nyårsfin i ett nafs.

Byxan finns HÄR

Toppen finns HÄR

Fina mössor och mjuka tröjor. Jag kan aldrig få nog. Avskyr att frysa, är nog grunden till min förkärlek till ulligt och stickat. Och, för att det är så fint att det inte är klokt, förstås!

Mössan, som fanns i flera olika fina färger, hittas HÄR

Tröjan, hittas HÄR

Till sist. Kan jag tipsa er om min kära ullkappa. Som nu finns i marinblått. HÄR. Å. Ser på mig själv hur pirrig jag är i magen där… bärandes på lilla Bertilen i magen. Känner mig lika pirrig nu, fast av Häst-anledning..

Ok. Dags att vakna från fönstershoppandet och istället fortsätta pyssla om pluttar. Där den ena ser ut som en prickig korv och garanterat har Vattkoppor.

Minns ni i försomras, när vi hade vattkoppshärva här hemma? Minsting och Lillasyster trodde vi hade det.. och tänkte ”men Storebror måste också ha haft det… men med väldigt få prickar!?”. Storebroren hade några myggbett som vi beslöt var vattkoppor ändå (haha, man vill allllltid ha en förklaring till saker som mor och far, visst?). Men det kändes osannolikt. Barnaskaran blev pigga och vi glömde prickfesten.

Så några veckor senare hörde vi att det visst gått Höstblåsor i byn. Trots sommar. Då förstod vi, att det förstås var Höstblåsor och inte vattkoppor som minstingarna haft.

För prick två veckor sedan umgicks vi massor med småvänner som hade vattkoppor…. min tanke var ”äsch, det gör inget att vi umgås.. barnen är lyckliga och har vår barnaskara inte haft koppor så kommer det visa sig snart i en prickig korv-fest”. Och mycket riktigt.. den festen är nu påbörjad.

Prickig korv-fest, hepp hepp!

Hoppas innerligt det ska fortsätta lika smidigt som det gör nu.. kliar måttligt och med iiiiskallt anti-kli-skum är det här bara festligt tycker Minimannen. Att få mysa i massor, bli extra ompysslad, blinka till sig en Piggelin eller två, se på barnprogram mer än vanligt… ptja. Så så ser det ut här på Drömgården just nu!

Vattkoppsfest påbörjad. Och en mamma som pysslar om så gott hon kan, och dagdrömmer om Juletiden!

Hoppas att ni mår gott!



Emmei

Måndagshälsningen!

Tänk att det redan är i mitten av november, alldeles snart. Känner att det svischar nu, alltså. Ni med?

Det är mycket på alla fronter här. Och än om jag vill vara här och nu, alltid. Så lääängtar jag till om några veckor när det lugnat ner sig lite, längtar till när hästarna står där ute i hagen och hemtamt tuggar hö. Längtar efter Adventstid. Och Jullov med familjen. Dagar som flätas samman av tillsammanstid med ta-dagen-som-den-kommer-bestyr.

Men en sak i taget. Jag vill ta vara på novemberdagarna som kvarstår också. Vi tar en titt på veckan som gick innan vi tar tag i denna!

Jag började veckan med att känna mig helt slut och i absolut behov av en långtur till fots i friska luften. Vilken lycka, att jag kunde få precis det. Återvände hem med snusande B i vagnen, och en helt annan energi i kroppen, efter kilometrar, skogsluft och stilla hav. Dessa novemberveckor som är nu, strax efter vintertiden slagit till, dom äär inte fyllda av energi precis. Inte för mig i alla fall. Att vara lite extra snäll mot sig själv, är ett måste.

En helt fantastisk guldeftermiddag var det när vi fick finbesök av älskade Hjärtevännerna.

Graderna sjönk rejält och jag fick en smärre sköldchock. Kände mig rikast på jorden när jag gick till ”stickeförrådet” och hämtade ett osprättat par Svärmorstickade strumpor. Eller kanske är det till och med M´s Mormor som stickat dessa.

Storebroren drog på sig sin senaste Farmorstickade tröja (så vacker, visst!?) och spelade munspel ”som pappa lärt mig”.

Jag var Duktig På Riktig. -Och lyssnade på kroppen. Sände er hälsningen på instagram stories och ni var så många som skickade hjärtan och kände igen er. Det är en balansgång, att driva på sig själv, lagom…särskilt (tror jag?) när man är en sån som är väldigt bra på att driva.

Den där dagen tog jag det så lugnt jag kunde. Ungar snusade i vagnen. Jag blundade mot solen. Tankade energi. Stod mitt i en solig skogsdunge och passade på att skicka ett mail och ringa viktigt samtal. Ett lyxigt arbetsrum.

Vi hade pysselstuga.

.. och ännu mera pysslestuga. Så enormt mysigt! Jag ska visa vad det blev av detta, under veckan!

En kväll överraskades storasyskonen med frågan ”vill ni se på en film och äta popcorn?”. Varpå lyckojublet kunde blåsa liv i vilken vintersovande björn som helst. Lite extra lugn och återhämtning behöver även barnen denna tid på året. Sådetså.

Vi var på loppis! Och spanade på juligt.

Under helgen hade vi Världens Snällaste Människa hos oss, som hjälpte till att gräva här på gården, medan vi andra jobbade i blivande Lösdriften.

Den första snön la sig på marken. Så stämningsfullt! Lite som bomull för själen också, kände jag. Jag startade helgen med en springande mil, bara jag och jag. Och avslutade helgen med en liten halvmil, i nyfallen snö med två barn i vagnen. Dom turerna var jämbördigt jobbiga och gjorde mig så saligt lycklig, båda två. Jag älskar att springa. Helt sonika.

Vi avslutade veckan med Farsadagsfirande dagen lång. Kunde inte låta bli att fnissa lite åt dom där två stollarna i bild som tyckte sig vara klara och redo att gå ut genom dörren, mot Farfar-och-Morfar-firande. Gullisar!!

Ny novembervecka nu! Med god känsla från veckan som gick. Livet är fint. Och oändligt kärt. Så känns det.

Veckans planer

Tillsammansmåndag. Med renoveringstimmar, långpromenad för mig och snusande bebben i vagnen och massa ompysslade av småttingar där Basiluskan kommit på ovälkommet andra besök för denna hösten. Blåsor i liten mun och hög feber.. suck.

Laga middagsmat som Findus fiskpinnar och nyvispad potatismos. Huvudsaken barnen äter. Och att mamman inte tar kål på sig själv.

Göra foto- och skrivuppdrag.

Motionera i nyfallen snö (härligt ju!!)

Vara glada över om vi lyckas få till några renoveringstimmar under kommande veckodagar. Allt är bonus.

Förhoppppningsvis (om nu hela familjen är frisk) ha ett drömmigt veckoavslut tillsammans med Älskade Hjärtevänner.

Och på toppen av veckan, väntar Gospelövning inför en konsert jag längtar efter att få delta i. M också. Älskar att sjunga tillsammans med honom.

Önskar er alla en god novembervecka. Ta hand om er, tänd många ljus, norpa andetag av friskluft så många du kan om dagen, var snäll mot dig själv. Ok? Så hörs vi under veckan! Både här och HÄR!

Emmeli

Pappornas dag!

Det är söndagmorgon, den tionde novemberdagen. Den första snön faller så vackert där ute. Ögonen är grusiga när jag tar min studsande ettåring, från storsängen och masar mig upp.

Det här gör Han, som ligger där ytterst som en trygg kant av storsängen, för det mesta mesta om helgerna. Kliver upp i ottan alltså, med Vilda Babyn. Och gör frukost till sin familj. Men idag, hade jag bestämt mig för att skämma bort den där människan jag beundrar så ofantligt, lite extra. Liten sovmorgon skulle han få. Trots att han inte gillar sovmorgnar. Men en liten, liten. Det behöver han, tänker jag.

Jag och Minsting sätter en deg, tänder ljus och spelar mjuk musik. Så fort jag vänder ryggen till står Bertilen mitt på köksbordet och puttar på taklampan sån fart att jag tror den ska svinga sig fördärvad. Men den bus-branden släcks också och vi påtar vidare.

Så vaknar Storasyskonen en efter en. Gröt kokas. För det vill pappan ha. Och nybryggt kaffe förstås.

Så tar vi inslagna paketen, pysslade kortet och femårings-ritade teckningen och gör oss beredda..

Öppnar sovrumsdörren. Sjunger ”Vad är det för en dag, är det en vanlig dag, nej det är ingen vanlig dag för det äääär ju pappas dag, hurra hurra hurra!”. För fulla morgonskråvliga halsar tar vi i.

Ungarna står på liten kö, beredda att krama och uppvakta. Den där pappan som är den allra finaste pappan jag kan tänka mig till mina barn. En ovärderlig lycka och tacksamhet att få dela livet med honom. Han är värd att firas varje dag, 398 dagar om året.

Kunde bara inte låta bli att ge honom en riktig pappig skjorta i manchester och en hel hop med strumpor. Och förstås, det jag vet att han uppskattar allra mest, förutom kramar och småteckningar från barnen; välgörenhet. Med slanten vi skänkt från honom till unicef, är han med och hjälper pappor i nöd, som försöker ta hand om sin små barn men behöver mängder av hjälp.

Vi äter frukost tillsammans. Nybakt bröd som blev lite småknasigt då den morgontrötta mamman visst hade vridit på en alldeles för låg temperatur på ugnen. Men äsch, vi konstaterade att vi hade det himla bra. Att det var vackert hur snön föll. Och så gott att få vara tillsammans.

Älskade M. Vi älskar dig.

Hela dagen ska vi fira älskade pappor. Drömgården alldeles egna, Den snällaste Svärfaren jag kan tänka mig. Och så min älskade, älskade ÄLSKADE pappa. Oändlig tacksamhet.



Emmeli

Att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.

Wow!
Vilken hyllande respons till vårt intågande i Hästlivet.

Tack! Så himla roligt att ni också är hästpeppade!

Ni förstår. I hela mitt liv, har det här, näst efter att få bli mamma, varit min allra högsta, största dröm. Att ha en egen häst. Det är inte klokt, jag tror fortfarande att det är hittepå när jag skriver orden såhär.

Hela denna skrivarbubbla startade ju när jag precis börjat snubbla ur mitt hästliv, bara hästa någon gång ibland till att helt vinka farväl, för ett slag. För det visste jag, att det var , bara för ett slag. För häst. Det behöver jag i mitt liv. Det känns så otroligt fint, att denna pusselbit som fattats mig nu också får adderas till livet, att få dela detta fantastiska tillsammans med min familj. Och med er här inne på Drömgårdsliv, förstås.

Det var ju så, att jag LEVDE häst. Levde för att snusa häst och andas häst och mådde som allra, allra bäst där bland hästskiten, dundrade galoppen och pustandet, frustandes och tryggheten från dom där bjässarna till djur. Ni som vet, ni vet precis vad jag menar.

Förutom älskade mamma och pappa som uppfyllde lill-Emmelis dröm om att få börja rida som liten plutt, så var det två människor som ledde mig med trygga händer in i hästvärlden. Den ena, stannade i hjärtat särskilt. Min Hästmamma J. Hon lärde mig inte bara att rida som 9-åring, hon förhörde mig på glosor som 14-åring också. Gav mig sedan det allra drömmigaste sommarjobbet jag kunde tänka mig, sommar efter sommar. Att jobba i stallet, leda långturer dag efter annan. Om inte på en tvärsäker islänning i täten, så på stora nordisen Lovis, och med ett spann av älskade islandshästar bakom. 25 timmar i sadeln under en vecka, det var mitt jobb. Förstår ni drömmen? Men det var tufft också. Jobbet på gården. Där blev jag stark. Både psykiskt och fysiskt. En tid som satte stor prägel och delvis formade mig, till vad som är mitt jag idag. J var också den som sa till mig att ”följ flödet” när jag som småvilsen 18-åring bad om kärleksråd, angående den där då inte alls skäggige, unga pojken. Han jag är gift med idag, ni vet. Det är fantastiskt att hon finns vid min sida fortfarande, och har förstås svarat på cirka en miljon frågor denna höst.

Värdens bästa bästis Idan är ovärderlig pepp i denna resa också. Sötaste Isabel, Livetpåbacken, ni vet, likaså. Och Elin! En stjärna som kan råda bot på vilka hästgrubblerier som helst. För det är stort det här, och jag har många fjärilar i magen må ni tro.

Att M är den som pushat på det hela, gör mig till en blöt kärleksfläck. Samt lyckan över att (dom flesta i alla fall, haha), i Storfamiljen är positiva till detta steg. Så roligt. Det är lyx att ha en Svärmor som är lika hästtokig som en själv, till exempel. <3

Vi väljer att även med denna del i livet, göra det så enkelt och naturligt det bara går. Vi köper inga tjusiga dressyrhästar, precis. Här är krakar som är vana att leva på det sätt vi önskar.
Våra hästar kommer att leva i lösdrift. Kunna gå in i ett rejält vindskydd/ligghall hur och när dom vill. Äta och dricka när dom vill. Och oss kommer dom kunna få kärlek att i ett knyck, eftersom dom kommer bo med oss kring knuten.

Idag har vi grejat nere vid Vindskyddet. Det som för bara några veckor sedan var FULLT av allt möjligt. Därefter har vi röjt och ordnat. Nu är mest småsaker kvar. En stallampa har kommit på plats idag, och så har det sopats ur den sista skiten där inne.

Jag ska bädda och göra det så gott för krakarna där.

Än om jag vet att Storhästen, efter att ha lärt känna honom i alla fall ett litet uns nu under hösten, att han älskar vinter och kyliga kylan och nu har sån tjock päls att han ser ut som en gosig björn. Men att ha möjlighet att gå in och pusta, fritt från nederbörd och vind, det kommer förstås uppskattas.

Juni säger varje morgon hon vaknar, att hon drömt om sin ponny. Pojkarna är lika peppade dom.

En ammepaus, bland gammal koskit. Där mådde vi prima.

Mörkret faller. Arrbetsdagen avslutas. Vi går in i varma hemmet, efter många utetimmar. Tänder ljus, lagar middag och tar kväll. Älskade gårdsliv. Snart, snart, med en pusselbit jag ännu inte törs tro är på riktigt..

Så nu vet ni lite mer. Efter orden, om att ha levt häst en gång. Och nu göra oss redo, steg för steg, inför inslagen hästdröm.

Hoppas att ni alla har en god helg! Ta hand om er. <3


Emmeli

Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.

Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas! 

Följ Drömgårdsliv

Inga resultat hittades

Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.