Hur mår RS-sjuke Lill-Olof nu?

Mammas Lill-Olof.., precis när vi kommit hem från sjukhuset och drösade ner oss i finsoffan tillsammans, somnade bums och njöt av hemmaluften.

Ja käre värld. Vilka dagar. Och ni är så himmelens många som bryr er om oss. Vilken värme vi känner. Tack alla. <3

Lill-Olof har blivit piggare för varje dag som gått. Idag, hans Dag 12 i sjukan. Hostan är ännu besvärlig, men det värsta av det förödande slemmet har sakta lämnat lillkroppen och matlusten har kommit tillbaka i samma takt. Nu har vi en glad, sprattlande lillbäbis igen. Han känns stark och jag försöker vila i det.

Ni är många, många som skrivit och berättat om era erfarenheter av att ha ett spädbarn som blivit sjukt i RS. Som jag förstår det är risken stor att en alldeles vanlig förkylning framöver, kan ge Lill-Olof samma besvär som vid RS? Att vi kan få vara beredda att hjälpa med andningen då, till exempel… tanken gör mig matt och ledsen nu. Ska han dras med det här tills han blir stor nu? Hoppas innerligt inte det. Skitvirus. Som jag hatar det. Men.. ”det hade kunnat vara värre.. det hade kunnat varit värre..” försöker jag intala mig samtidigt som jag Lejonmamma-aktigt tänker; ”Mamma ska göra ALLT ALLT ALLT ALLT för dig, älsklings-Olof!”.

Men fy farao vad ängsligt det är att till exempel somna om kvällarna. Orostankarna är många. Jag har knappt velat lägga ifrån mig lillungen på hela veckan. Men nu har han fått börja sova ute i vagnen på dagen igen också.. han älskar det ju så. Är så gossigt varmt ombäddad där, med friska luften i kring. Vi tittar till honom ungefär varannan minut känns det som. Det är inte så konstigt. För åtta dagar sedan trodde vi att vi höll på att förlora det där lilla hejdlöst dyrbara livet. Den upplevelsen går inte att förklara.. men ni som varit med om det, ni förstår precis såklart. Paniken..

Vi måste bara erövra detta nu. Gå vidare. På något vis. Men det här blev ett trauma. Helt klart. Som satt sina små och större spår i en skara småttingar, en redan trött mammasjäl och en klippan i stormen-pappasjäl.

Men! Vi hojtar i kör. Päronen frågar, barnen svarar.

Tillsammans…?

-ÄR VI STARKA!

Tillsammans..?

-KLARAR VI ALLT!

Vi tar en stund i taget. Ville mest bara kika in och berätta att vi lever. Tacka för all er omtanke. Idag har vi sista jullovsdagen alla tillsammans.

Vi hörs mer imorn i årets första Drömgårdsrapport!



Emmeli

RS-virus-helvete!

Det är nya årets allra första dagar.. livet bjuder hård motvind.

Kan det inte bara vara nog snart?”, känner jag. Jag VET att det inte bara har varit dåligt senaste månaderna, det har varit så mycket fantastiskt också. Men just NU, känns det som att vi bara strösslats med det ena efter det andra i utmaningsväg.. att uppehållen bara är så pass att vi kravlar oss till ytan, sen kommer det något nytt. Idag kommer allt i kapp mig. Det hade kunnat vara värre, men ni vet.. ibland behöver man bara få bryta ihop. Just vad jag gör nu.

Något gick sönder inom mig, i lördags, när hemmet fylldes med panik då bäbisen plötsligt låg helt lealös i våra armar.

Vi tar det från början.

En ny basiluska hade haffat oss efter en (!) ynka utsvävning ifrån isoleringen här hemma. En efter en blev ungarna förkylda från och med julhelgen. Med hosta. Lite feber. Fem dagar i feber för 3-åringen, han var absolut risigast av storasyskonen. Medan dom två äldsta bara har varit ”lite förkylda”. För lilla bäbisen började allt med hosta, prick fem dagar efter att 3-åringsbroren insjuknat. Jag vet inte hur många gånger jag sagt ”tack Gode Gud för att jag kan amma honom”. För Lill-Olof har klunkat mjölk, orkat suga och orkat hosta sig förbi det slem han haft inom sig. Framtill hans ”Dag 4”, årets första dag. Då plötsligt, under eftermiddagen, orkade han inte hosta sig igenom slemmet längre. Han orkade inte äta som vanligt. Näsan blev mer och mer täppt (bäbisar, upptill 6 månader andas ju bara genom näsan..). Och vi bestämde oss direkt för att rodda med barnvakt för att åka in och få hjälp med honom innan han blev sämre.

Men tvärt blev Lill-Olof så himla himla dålig.. att han helt enkelt slutade andas för ett slag. Föll bort. Blev slak och grå.. som en överkokt spagetti hela han. Paniken var ett faktum. Jag, som alltid är den som tar till rädsla och oro långt före M, lämnade över bäbisen i panik till pappan, men han konstaterade samma sak. Sekunderna då, var som evigheter.

M jobbade med att försöka få liv i Lill-Olof medan jag ringde 112. Kräkfärdig av paniken och stressen i kroppen. ”Dör han nu?”, tänkte jag. ”Han får ju inte luft!”.

Snabbt var ambulansen här, på dessa minutrar hade vi lyckats skaka liv i lilla bäbisen så pass att vi visste att han andades, han orkade ha ögonen öppna någon liten sekundstund i taget, men han var så slö, så slö.

Farmor kom över och tog hand om storasyskonen (lycka! -att kunna be, och få, hjälp på bara några minuter). Medan vi andra samrådde med ambulanspersonalen att vi skulle sätta oss i bilen själva och åka i il-fart, då bäbisen satt bättre i sin egen bilstol än i ambulansen. Så det gjorde vi. Och dom fem milen i bil var inte roliga, alls.

Inne på akuten slussades vi direkt in på ett rum. Där och då, måste pappan lämna oss. Han får inte följa med in. På grund av Corona- helvetet. (Ja, jag svär. Jag är så less så less, på alla dessa virus som härjar så hejvilt på grund av skit-pandemin).

Där satt jag med min bäbis i famnen och väntade på hjälp. Lill-Olof kämpar med hela kroppen för att få luft. Jag känner mig otillräcklig, maktlös och alldeles chockad. Chockad, över hur fort det gått från att hans allmäntillstånd varit bra, att han orkade ”allt”, till att han nu var såhär dålig.. allt inom loppet av ca 1,5 timme.

Vi får snabbt hjälp. RS-testet tas i lilla nästan på bäbisen (en lång eländig tops, som på oss vuxna när man tar covid-test, ni vet) vilket gjorde lillungen så upprörd att han skrek ALLT han kunde (fast han nu är så slut och hes och slemmig att inget ljud kommer, bara väs) och kämpade, tills han åter tuppar av. Denna syn, glömmer jag nog aldrig. Synen av min älskade, älskade, lilla O, som kämpar och kämpar, i full panik, med att få luft.. men lyckas inte… och återigen blir han lealös. Adrenalin och syrgas hjälper honom igång.

Nu är det sen kväll. Vi läggs in. Igen.

Tillbaka där vi var när Olof var åtta dagar gammal och han behandlades för stafylokocker, (fast då var han aldrig sjuk ett endaste dugg.. då var det ”hängslen och livrem”-läge och orosnivån var inte hög alls).

Nu, tillbaka till skriken när dom ska sticka honom. Tillbaka till sköterskornas uppgivna suckar över att små blodkärlen bara ”sticker åt sidan”. Tillbaka till nålen som till sist måste sättas på huvudet, följt av lillungens väsande skrik .Tillbaka till det isolerade rummet, nu med oro i massor. Oron, som bara fått småpauser hela tiden, sedan Lill-Olof kom till världen.. det har hela tiden strösslats, i vår egen lilla familj eller den stora oss i kring, saker som gett hopphjärta och behövt sin ansträngning och sugit energi. Mellan dipparna har vi kravlat oss på banan igen, känt ”nu, nu vänder det”… och så har det istället blivit något nytt att ta itu med. Så är ju livet. JAG VET. Men det kan vara mer medvind än såhär, det kan det sannerligen.

Men nu var vi där vi skulle vara i detta läge.

-”Olof, Olof, Olof, mamma är häär. Mamma är häär”, försökte jag lugnande hjälpa honom genom otäcka stick. Han håller min hand. Det greppet är det skönaste jag känt. Han hade kraft igen.

Prover tas. RS bekräftas.

Inhalerandet är igång. Andningsfrekvensen mäts. Vi är helt uppassade och fantastiska vården har full koll på vårt lilla barn, dygnet runt. Det knastrar, väser och piper om dom små andetagen. Ingradningarna är ett faktum och hela lillkroppen jobbar på, bara för att få luft. Än hur mycket jag önskade att vi skulle vara hemma i varma hemmet, årets första dag, tillsammans med pappan och andra syskonen.. så ville jag inte vara nån annanstans än just där.

Dag 4 och Dag 5 ska tydligen vara dom mest kritiska när det gäller RS. Det är i alla fall så i många fall. Och det stämde mycket väl på vår Lill-Olof. Dessa dygn behövde han hjälp med andningen och vi har varit inlagda under dessa dygn.

Igår, fick vi komma hem igen, på permission. Nu klarar bäbisen av att andas utan inhalationer och har, enligt läkaren, klarat detta skitvirus så bra han bara han i den ålder han är”. Han är ”på andra sidan” och har nu bara besvär som en dunderförkylning, men stundvis blir han tät och andningen svårare, därmed amningen också..men allt ändå på den nivån att vi rår upp det själva här hemma. Läget är spänt och ängsligt, milt sagt. Vi är nu utskrivna och fortsätter heltidssysslan ” se till så att Lill-Olof får god andning och äter nog” här hemma. En stund i taget. Må det inte bli sämre igen..

Over and out från Drömgården.

Emmeli

En sammanfattning av året 2021!

Snart, snart är det här året slut.

Och kanske har jag aldrig känt mig så redo och så otroligt pepp, på ett nytt år. Känslan av nystart. Jag behöver den. Nu.

Men först, en liten tillbakablick på året som gått..

Januari.

Fylldes med snö och många kallgrader. Klass tre-varning, snösmocka på plötslig ingång, och paniksträvandet av gamla lagården ett faktum. Vi röjde ur och gjorde lagårdsstall-delen ”bebolig” för hästarna. Försökte, men lyckades ej fullfölja det där sista slutvarvet färg på övervåningens golvlister.. ett tydligt tecken på att vi slappnat av efter otroligt intensiv renoveringstid. Vi åkte skridskor på sjön och umgicks med matlagsvännerna. Och känslan av avsky för corona var större än någonsin. 

Februari.

Vi åkte spark i bästa månskenstid. Jag hade väldans mycket tankar i huvudet. Drömde om större trädgård. Beställde hem alldeles för mycket fröer. Tankade energi tillsammans med Fjödur. Och dukade upp ännu ett ute-fika, nu med semlor och mor och far på besök. Ett tu tre, började jag må illa, så illa. Och mycket riktigt.. vi väntade på ännu en liten vän..  

Mars.

Så. Hejdlöst. Illamående. Och. Trött.

Att ro HemmaMammalivet dessa dagar, var en pärs. Men med ”en dag i taget”-strategi, powervilor här och där, som i hästhagen och gott teamwork med den skäggige, så gick det. Att bara drösa oss ner i en södriva och skratta åt ”eländet”, var gott. Vi var också igång med Projekt Matrum. Jag och barnen bakade en massa bullar också, och njöt ute på bron med fika och smygvärmande sol mot kind.

April.

Vi firade påsk. I covid-bubbla. Tack och lov lindriga varianter för oss alla. Tre av fem som testats positivt. Dom andra två, minstingarna, kunde vi ej testa men ändå nästan anta att dom var smittade, dom också. Odlingspeppen var trots allt enorm, i lilla stökrummet vi tvärt röjde ur där uppe och döpte till ”Odlingsrummet”. Medan smak och lukt höll sig borta, vecka efter vecka, men orken sakta kom åter mer och mer, började vi skapa vår ”Blomster- & Köksträdgård” där ute på gården. Han och Hon, stod och kramades på en klippa. Alltid en bra idé. En kram.

Maj.

Graviditetsillamåendet drog sin kos. Efter fem veckor HELT (!) utan lukt och smak, kom dessa sinnen sakta åter. Aldrig i mitt liv har jag njutit så av tussilagodoft. Ej heller av den i vanliga fall så självklara synen av MammaMormor och Liten, kramandes. Men denna gång, var det lääängesedan. Vilken lycka nu! Det var en kall, sen vår.. men mycket vacker ändå. Vi varvade vårbruk, vardag, arbete med att dra på utflykt bara vi själva och med vännerna. I slutet av månaden, berättade vi bäbis-nyheten här för er, njöt årets första rabarberkaka, häggblom och försommarvärme.

Juni.

Åh, juni.. min favoritmånad på året. Så mycket vackert att det stundsvis gör ont. I år var inget undantag. Vi jobbade på med odlingarna, för fullt. Mamma och Pappa var här och hjälpte oss att sätta potatis för första gången i våra liv. En utav årets höjdardagar när jag minns tillbaka på året. Vi fyllde också trädgården med en massa älskade människor, för storkalas. Det första storkalaset på vad som kändes som ”en evighet”. Så firade vi in sommarlovet, tog första doppen i sjön, firade midsommaren.. och Livets första slåtter drogs igång…!

Juli.

Livet och sommaren i sitt esse. ”Tack för idag, slut även idag”, löd orden när vi i sena sommarnatten stupade i säng efter ännu en idog, arbetsam, alldeles UNDERBAR dag. Vi mådde väl. Bad i hav och sjö, en början till skördande, pannkakslunch under äppelträdet, trädgårdsarbete, en bäbismage som växte och växte, en minisemester med Farfars husbil, häng med våra storfamiljer och väldigt, väldigt många timmars arbete med höskörden. Men ”hästbönderna” hade inte kunnat få ett bättre nybörjar-år. Skörden blev helt enormt fin! Kommer aldrig glömma den hjälp vi fick av vänner och familj under ”bal-party-dagarna”. Månadens sorgligaste; att älskade lilla Stickan, lill-katten blev påkörd. Månadens absolut ljuvaste; natten vi sov uppe på fjället, nakenbadade i sjön hela familjen, värmde oss vid elden till kvällen och somnade med absolut tystnad och bara skogens sus i kring.

Augusti.

Nu var Blomster- och köksträdgården i sitt allra, allra vackraste och mest skörderika jag. Som. Vi. Njöt. Allihopa! Det åts färska grönsaker varje dag. Att bara gå bland dom prunkade bäddarna, var så härligt. I skogen tankade vi energi och plockade blåbär. Och jag band buketter för glatta livet, medan ni var världens finaste och stannade vid vägkanten och ”grab & swish”:ade. I slutet av månaden började min ländrygg strejka ganska rejält och sommarens och graviditetens ”över-energi”, att sina. Skolstart för vår förstfödde, aj mitt hjärta. Men så lyckligt på samma gång, förstås! Nu började preggoveckorna mellan 30-40..

September.

Migrän, migrän och åter; migrän. Jag hade oräkneligt många migränanfall och det var så förfärligt jobbigt, faktiskt. Ett anfall så kraftigt att det slutade med ambulansfärd till sist, då ”man” (den sjukvård vi var i kontakt med) inte vågade utesluta en stroke och med tanke på lilla livet i magen, var det ingen ”chans-mån”. Men, det var bara ännu ett väldigt kraftigt, strokeliknande, anfall. Mellan dipparna, var jag ändå pigg. Vi skördade i massor. Kokade äppelmos och mustade. Fick drömskörd av potatis. Frosten nöp, solrosorna sköt i höjden och nu började en spännande tid av väntan inför bäbis, samtidigt hejdlöst oro inför en stor operation inom storfamiljen.

Oktober.

November.

Lyckans besked på ultraljudet av Lillminstings höft, ”inte tillstymmelse till klick” fanns kvar och ingen skena behövde den lilla bäbisen läggas i. Nu kunde den oroliga mamman pusta ut. Och med ens kändes livet härligare. Bottenlöst förälskade, hela familjen, i den nya lilla människan vi välsignats med till vår flock. Vardagen var ny, vi tog det varsamt framåt. Att fodra både barn och djur, se till så att alla mådde bra, var hela och (hyfsat)rena, att det fanns mat i kylen, att bilen fungerade… alltsammans kändes nog och vi lät det vara så. Småungarnas småttingsjukor avlöste varandra och energin var en balansgång. Den skäggige och jag klappade varandra ömt och teamkänslan var starkare än någonsin.

December.

.. och så blev det årets allra sista månad. Livet har pågått. Vi har adventsmyst, pysslat och påtat i den mån det funnits energi och på kuppen har vi uppskattat och njutit av det lilla vi mäktat med, så otroligt mycket. Jag minns små friska luften-äventyren alla tillsammans, HemmaMammans decembermorgnar tillsammans med barnen, pepparkaksbaket med ungarna, stunden när jag skrev alla adresser till älskade vi skickade julkort till. När vi tänt adventsljusen, små klokskaperna som ”Nissen skickat” till barnen. När vi bakat och lagat för att sedan ge bort till älskade. Kvällen när vi klädde granen. Jag minns också själatrötthet, oron över komplikationerna för älskad. Den helt kaosartade fredagkvällen när mannen var på julbord och jag var hemma med barnen, inställd på fredagsmys men möttes av magsjuka, istället.. ammade liten jättehungrig bäbis samtidigt som jag fångade treåringens nivetvad i hinken med andra handen. Så mötte vi julhelgen. Så glad för julaftonen som blev så fin och mysig. För sedan har vi haft sjukstuga… igen. Denna höst går för oss till historien som den mest småttingbacilltäta, någonsin. Och jag vet att vi inte är ensamma (kämpa, kämpa alla ni andra småttingföräldrar!).

Med dom orden sagda, konstaterar jag att 2021 varit både högt och lågt. Så är ju livet. Men, vissa perioder känns smått extrema, ni vet.. När det är väldigt högt och väldigt lågt, som ska försöka samsas på ett näst intill omöjligt vis. Det går förstås, på något vis, ändå.. men att hjärtat ömmar lätt och själen hostar lite.. det är inte så konstigt.

Mycket huvudbry, oro och värk i hjärtat. Som samsats med den största tacksamheten, glädjen, lyckan och kärleken. Varje dag, är en gåva. Alltid, oavsett. Dagarna som går, det är livet.

Och vi tänker i alla fall fortsätta att ta vara på dom, allt vi bara kan. En dag i sänder.

Tack för dig, 2021, du lärde mig mycket.

Bring it on, 2022!

Och TACK, alla våra fina följare. För att ni hänger här med oss, ”drömgårdslivare”. Tack för er aldrig sinande pepp, hjärtan och värmande ord. Vi ses nästa år!

Gott nytt år, från oss till er!

Emmeli

Julen 2021!

Så blev det Julaftonsmorgon.

Med hejdlöst pirriga små barn. Klappar i julestrumpan. Sista avsnittet av julkalendern. Och sån tacksamhet, över hela alltet.

Vi klädde oss julfint. Tände en herrans massa ljus. Och så pysslades det med julklappar, förstås.

I matrummet dukade vi upp med julelimporna, skinkan, saffranskransarna och pepparkakorna. Och så risgrynsgröten, förstås!

”Julaftonsmorgon i alla enkelhet”. Det var så lilla inbjudan löd till de hjärtenära.

.. hela tiden som vi fejade hade vi sällis där utanför fönstret. Ikran undrade varför han inte fick komma in och äta pepparkakor.. nä, snarare varför vi inte öppnade fönstret och hivade ut morötter i vanlig ordning! Lilla gubben.

Och här, obetalbar julklapp för mig. Mina älskade päron, samlade i vårt hem.

Och Olof, kröp in i Mosters varma famn och kände lugnet. Lillvännens allra första jul.

Bort med julfrukosten och fram med gottat. Och har ni sett vilken helt otroligt härlig bukett vi fick?

Och så blev det julklappsöppning!

Innan vi gick ut till hästarna och sa god jul och gav morötter. Vi kramade älskade hejdå och förberedde oss sedan för aftonen..

Vi fixade och donade.. susade en sväng förbi två största syrrorna och önskade God Jul.

Och sen, var det dags att gå lilla vägen till Farmor och Farfar och fira vidare!

Tillsammans med barnens jämnåriga kusiner.

Och eftersom ”Familjen Hedenhös” (vi) hade kört tv-fasta för barnen under veckan, så var Kalle Anka så himmelens roligt att se på. Den grejen gör vi om ett annat år, tror jag!

Vi åt så gott och blev alldeles för bortskämda med julklappar. Lillvännen B kramade sin Farmor hårt.

Och när det var sena kvällen knatade vi hemåt. Nöjda så nöjda. Kröp ner i storsängen, läste i Barnens bibel om varför vi firar jul… och det var den Julaftonen.

Och så blev det Juldagen!

Denna himmelska dag.

Jag älskar att gå på julotta. Men i år fick jag hoppa över, då Brandispappan hade jour. Så, vi alla tog sovmorgon istället och vaknade utvilade och redo för mys dagen lång. Inte dumt, det heller.

Leka med alla nya leksaker, vilken höjdare. Mamman och pappan sprang hittan dittan mellan ungarna för att läsa instruktioner här, hjälpa till med montage där.. osv.

Tyvärr vaknade StoraLillebroren med hiskelig hosta och lite feber, men det lektes för fullt, i alla fall.

Har ni sett! Bertilen fick en helt makalöst fin sticketröja av sin Farmor i julklapp.

Perfekt under overallen när vi skulle ge oss ut för att fodra hästarna och andas friskluft för ett slag. För att sedan vända åter, in mot värmen och lugna lunket…

..eller, det kan vara så att medan bäbisen sov och sov och sov och ungarna nu självständigt lekte och lekte och lekte med allt det nya.. så fick päronen ett ryck och i matrummet hängdes det upp gardinstänger och linnegardiner hamnade på plats och så började vi det efterlängtade projektet ”Badrum & Tvättstuga”. Hoppsan..

SÅ! Klaaarrt!

Ser ni inte det framför er!? Nähä… Den sköna duschen? Den härliga arbetsytan där vi tvättmackapärerna? Och pärlsponten…?

Nåväl. Nu ska här rensas och röjas. Stryk-, Lek- och Träningsrummet ska förvandlas. Vilket år vi möjligt blir klara. Det vet vi inte. Skräckblandad förtjusning då det här kommer bli ett ganska svårt och omfattande projekt.. men, ”det här har vi aldrig gjort förut, så det ska nog gå bra..!”.

Bertil och Olof är taggade, som ni ser! (för övrigt; när vi vuxna har feber… är vi inte uppe på en crosstrainer och härjar, eller hur… barn med ”lite feber”, är inte klokt så tappra alltså )

Annadagen har varit en enda lång repris av Juldagen. Nu sover småbrorsorna och vi andra ska spela vidare en utav julklapparna.. ni anar inte ivern som pågår!

Och det var glimtar från Julen 2021, det.

Julhelgen. Som var lugn och god. Med snor och hosta som gjorde juldag och annandag lugnare än lugnast.. eftersom vi inte rände hittan dittan, utan har varit hemma…. och förutom tråkigt att inte få hänga med storfamiljerna, så har vi haft det så jädrans mysigt. För lill-B har inte varit supersjuk, bara behövt ta det lite lugnare men vi kan förstås inte träffa människor utanför familjen. Så, mycket pyssel och lek.. och hips-vips hade vi visst startat ”Projekt tvättstuga och badrum”.. så typiskt oss. När vi får feeling..



Emmeli

Dan före dopparedan!

Jag vaknade i morse bredvid Lillminsting.

Ljuset höll så smått på att smyga sig på. Det hördes ett skramlande och klirrande där nere i köket. Strax efter kommer Storebroren upp och säger ”Mamma, det är frukost!”. Hemmamamman kolavippar av lyxighetskänsla. Alla hemma. Sovmorgon. Och frukosten serverad.

Jullovets första dag är här.

Det är dan före dopparedan.

Det har handlats och städats. Lite nytt granris har fått komma in och det juligaste kuddfodralet och den röda virkade duken smög sig fram till sist ändå.” JULMATTAN!”, utbrast barnen över röda mattan på köksgolvet. Plötsligt föll mörkret. Bertilen och jag slog till på lite pepparkaksbak också.. av vår första bakning gav vi bort nästan precis allting, så vi gjorde en liten ny deg häromdagen och bakade till oss själva av.

Långa rader av hästar och traktorer.

Så kom Mormoster Storan förbi (min äldsta syster som både är min största storasyster men också lite som en lill-mamma och både barnens mormor och moster, på samma gång). Julklappar hit och dit. Barnen överlyckliga över mysigt pyssel. Jag sparar mina paket till imorn. Sådetså.

Och ja, hej hej fotografen där i fönsterrutan!

Barnens adventskalender blir efter fjärde advent istället en julkortssamlare. Så fint att titta på alla härliga julhälsningar från familj, släkt och vänner.

Och där i fönstret står Brandispappans radio, också.. några behöver ju vara beredda att rycka ut, även julveckan, liksom. Vi hoppas att människor håller sig på vägarna och håller sig friska, så pappan inte behöver vara iväg självaste julehelgen.. men blir det så, då är det så.

Bäbisen sov och sov och sov. Timme ut och timme in. Den friska vinterluften, den är god.

Kyrkan på pianot hamnade äntligen på plats. Den är jul. I samma veva knackade på dörren igen. Morfar och barnens Moster M kikade in. Och så ringde min moster M. Och jag bara älskar det, titta in-andet och små julhälsningarna här och där ifrån.

Middag i matrummet. Förra året den här dagen, flyttade vi ur detta rum som vi då hade som sovrum och skulle sova den första, första natten på vår nygjorda övervåning. Ikväll, satt vi istället och åt dan före dopparedan-middag där inne och går hemtamt en trappa upp när vi ska sova.

Julgranen äär så fin, tycker lilla prinskorven. Han med dom pussgodaste kinderna jag vet.

I ett virrvarr av middagsdiskande, bada-barn-rusch och en känsla av att det höll på bli kväll.. så hamnade vi i en spontan spelstund. I flera år nu har jag och M inte hunnit spela så mycket… det har varit lite annat på prio.. så att säga. Gitarren har samlat damm och fiolen likaså. Pianot kan jag aldrig låta bli så det spelet är alltid igång. Så själagott med musik. Och nu på senare tid, har vår äldsta börjat visa sånt otroligt musikintresse att vi päron bara ”blir tvungna” att haka på.. nyp mig i armen, vilken känsla. När vi spelar, tillsammans. ”Som ett band, mamma”!

Och ja, det går att somna i vilka ljud som helst, hälsar lilla B som lade igen sina blå mitt i allt.

En liten uppesittarkväll med övriga barnen som fortfarande var vakna. Provsmakande av karameller och favoritspelet. Innan barn bäddades ner i storsängen och somnade, något så pirriga i småmagarna inför morgondagen.

Nu ska vi fortsätta med lite klappfix och grötkokande, den skäggige, lillbebben och jag. En stund i sköna soffan kanske vi också hinner med.

Den här dagen har varit otroligt gemytlig, från början till slut.

Jag tror på att inte försöka projektleda fram julen.. utan låtas följa med, såsom den serveras just i år. Vår jul ser mycket annorlunda ut i år jämfört med många, många jular. Det är en herrans massa saker vi hoppat över och som vi gör annorlunda. Jag ids inte rabbla upp. Men det livetviktigaste är på plats. Och då är det mer än jag kan önska.

Hoppas att ni också haft och har en god dan före dopparedan. Att ni mår bra. Annars kommer det en ny jul. Men nya möjligheter. Jag lovar. Det här är en tuff högtid för många. Det är så lätt att tro att ”alla har det så perfekt”. Men så äär det inte. Inte någonstans. Bakom allas dörrar pågår livet. Och det vet vi hur det är. Allt ingår.

Önskar er alla en god julehelg, ta hand om er, allt vad ni bara kan! <3

Emmeli

Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.

Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas! 

Följ Drömgårdsliv

Inga resultat hittades

Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.