Urkraften inom mig, gav mig dig.
Jag hade bestämt mig innan.
Att i alla fall försöka. Bara med anledning av nyfikenheten på min inre kraft, den vi alla kvinnor är skapta med. Kraften, som jag visste, att om jag bara kunde slappna av i smärtan, skulle kunna ge oss vårt femte barn.
Att föda. Helt naturligt, menar jag. Utan minsta smärtlindring eller yttre vägledning, bara med kroppen som kompass…
Jag skriver alla dessa ord, ytterst rörd och ödmjuk. Vi hade haft fyra så fina förlossningar innan denna. Att ens tänka tanken att avstå lustgassnuttande, fanns ändå inte ens med nummer fyra. När nummer två föddes, var det näst intill ”helt naturligt, helt utan smärtlindring”, men den förlossningen gick så, så fort, att det var svårt att hänga med.. och nog hann jag ändå få fatt på lustgasen någon minut innan hon sen var hon ute i vida världen, .. efter 20 min på förlossningen och en blixt tillika krystvärk.
Den här gången, var annorlunda..
…
År 2025 kommer, likt andra barnens födelseår, att alltid vara så speciellt. År 2025, året då vi fick vår lilla femma.
Här kommer berättelsen om när jag födde vårt femte barn. Ett minne från året som berört mig på djupet.
Det var i slutet av september.. en ny vecka.. och jag pendlade mellan att känna mig otroligt rastlös och att njuta så, av att vara höggravid, få må så pass bra att jag kunde ta tillvara på tiden hemma tillsammans med Lillminsting. Det var måndag och vi myste, målade kökssoffan rödbrun, rev av ett gympapass, .. och viskade ”koom uut nu, bäbisen”, till magen. Under tisdagen kånkade jag klädkartonger in och ut från gula huset, ut med sommarkläder och in med höstens.. hämtade hem barnen från skolan. Då bäbis lurat oss för ett par veckor sedan, så var lugnet nu något som förstås fick mig att känna att allt var inställt.. samtidigt som jag ändå anade att det nog var lugnet före stormen. Vad jag inte visste, var hur nära stormen var…
Det blev tisdag kväll och precis när alla barnen skulle nattas, kände jag att något var på gång. ”Yes, klädkånkandet i eftermiddags kanske hade gjort sitt!?”. Hintade till Martin att ”du.. NUU nattar vi barnen!”. När klockan var 21.00 kom första onda värken, som på beställning.. alla barnen hade hunnit somna.. puh. Kring 22 knäppte det till i kroppen.. känslan precis såsom jag minns den med Storasyster J. Vattnet som gick? Ja. Åtminstone ena hinnan. Blev först lite rädd att allt skulle gå precis så fort som med henne.. men kände ändå att tempot var ett annat. Mellan 22-23 hade jag 16 värkar. Värkparty! M och jag andades tillsammans och hans ord gav mig sånt lugn och sådan kraft att bara vara i värken. Kring 23 kommer farmor till oss för att fortsätta sova intill de sovande barnen. Vi andra, börjar bege oss mot förlossningen. Jag har ont nu, men är otroligt fokuserad och så ofantligt pepp på det här ontet.
Till midnatt är vi framme vid förlossningen. Blir direkt omhändertagna och välkomnade. ”Vad önskar du för smärtlindring, Emmeli?”, frågar barnmorskan … ”Helst ingen alls, men om jag fullständigt håller på att kolavippa, så vill jag ha lustgas”, hör jag mig själv säga. Värkarna strösslas.. jag känner allt som händer i kroppen.. är totalt närvarande. Klockan är 00.30 och nu börjar det göra ontontont, på riktigt. Jag möter det onda, andas mig igenom värkarna och vilar emellan.. öppnar ögonen och tittar på han jag älskar mer än allt. Jag känner hur kroppen börjar göra sig helt redo för att föda fram barnet. Känner hur värkarna börjar ändra skepnad. I rummet är det helt tyst. Barnmorskorna är där… beredda om de skulle ha behövt rycka in..men utanför våran bubbla. Och jag vill så innerligt hylla gänget på Förlossningen/BB Övik för det. Att de läste av mig så otroligt bra, fastän jag var mycket fåordig. De finns ju där för att förlösa kvinnor, med alla möjliga hjälpmedel.. men utan att jag behövde säga orden, så förstod de hur jag önskade ha det.. och just denna gång, önskade jag hänge mig totalt till min egen urkraft.
Det var så mäktigt att bara följa kroppen, inte tänka, bara följa.. mina andetag… den naturliga vägen framåt i födandet av vårt femte barn. Upplevelsen var så djurisk och gudomlig, på samma gång.
Jag väntade inga vägledande ord. Ingen behövde säga till mig att allt förarbete var klart. Kroppen berättade allt. Jag väntade inga ”du får krysta nu, Emmeli”-ord. Det var bara jag, Martin och bäbisen.
…
Nu är det nära, nära..och jag går mentalt på den sköraste av lingång.. en röst inom mig höll på att få total panik under några sekunder när smärtan var enorm och rösten sa ”hur tänkte du här? hur kunde du avstå smärtlindring? du måste GÖRA något, be om hjälp NU!”. Den andra rösten, talade lugnare, och högre; ”såja, lilla mamma. DU KLARAR DET HÄR! Lita på dig. Du kommer ångra dig för resten av livet om du avbryter den här upplevelsen nu… förresten så hinner du inte ens det, FORTSÄTT BARA SOM
DU GJORT HITTILLS.. ANDAAAAS! KÄNN URKRAFTEN INOM DIG!”.
.. minutrar senare känner jag hur nära vi är att mötas. Får ny kraft, andas, hör
tystnaden i rummet, mina andetag. Känner hans hand i min. Vår stund, när vårt femte är på väg till världen.
Så kommer den krystvärk där den brinnande smärtan når kulmen, det smått svartnar för ögonen och det lilla livet bubblar ur min kropp..01.10, vår älskade så efterlängtade lilla flicka föds. I nästa sekund är allt så klart, det är som en dröm när jag lyfter upp det nyfödda barnet till skyn och sedan lägger henne till mitt bröst. Nu är hon här.
Urkraften inom mig, gav mig dig. Vår älskade Välsignelse Signe.
3955 gram tung. 51 cm lång.
En förlossningsupplevelse jag har mycket svårt att beskriva med ord. Gudomlig. Djurisk. Mäktig. En sådan nåd. Jag är så ofantligt tacksam som fick uppleva denna dröm. Nu är hon tre månader och det är fortfarande så, att varje gång jag lyfter upp henne till mig, så påminner det om när jag fick göra det för allra första gången… att föda på naturlig väg, utan något som dimmar kropp eller knopp det minsta, var… ja, mäktigt. En vacker punkt på mitt barnafödande.
…
Övriga förlossningsberättelser finns att läsa.
…
Emmeli
Glimtar från julen 2025!
Så blev det äntligen Julaftonsmorgon!
Som ett trolleri hade det under natten hamnat en hel hoper paket under granen, kristyrhjärtan till varje familjemedlem vid tallrikarna och röda JULMATTAN låg på köksgolvet. Barnen vaknade sådär förväntansfulla och ljuvligt bekymmersfria som man bara önskar att alla barn i hela världen skulle få vara. Vi åt tomtegröt och såg sista avsnittet av julkalendern, så bra den var i år! I år, också!
Sen hjälptes vi åt att göra oss julfina! Kusinärvda skjortan på Lillalillebror.. samma skjorta som hans kusin hade på vårt bröllop för 13 år sedan.
Vi dukade sedan fram andra halvan julfrukosten. Jullimpa, Astrids mandelbröd, saffransbröd och pepparkakor. Julskinkan förstås! Och knäcken och Tant Sagas Möra Chokladkarameller! Kristyrhjärtat nämndes ingen äta upp, förutom Lillen!
Lilla pakethögen med egenpysslade julklappar från barnen till sina syskon och päron.. sannerligen en pakethög som bara osar av kärlek.
Så knackade det på dörren och Morfar kom tillsammans med TOMTEN! Så galet!
Liten människa som koncentrerat öppnade julklapp… och allt han fick var något han ”aalltid har önskat sig”, sa han. Lillvännen.
Mitt i dagen var vi sedan ute och tog hand om djuren. Lillberget var gossugen som vanligt.
Sen räsermakande av ett gäng ägghalvor. Innan vi myste ner oss i soffan igen framför Kalle.
Fast först..
..ställde vi upp oss för att ta årets julbild. Eniga om att bästa julklappen till familjen, är hon där i pappans famn. Just det! .. här delade vi sedan ut paketen till barnen, från oss.
Julaftonskvällen spenderades hos barnens Farmor och Farfar tillsammans med barnens Faster med familj. Som småttingpäron är det ofantligt lyxigt att bara ta små knytisbidragen med sig och gå lilla vägen från oss och hem till mannens barndomshem där Svärmor dukat upp med så himla mycket gott. Barnen lekte med sina jämngamla kusiner och vi hade det sådär oförskämt bra allihopa!
Juldagen. Ingen julotta var det i byn i år så juldagen blev en otroligt soft sådan utan minsta tidspassning. Vi sov länge, lekte med nya julklapparna tillsammans, åkte en sväng till Morfars för fika tillsammans med Moster och storkusinerna från söder ..
Och sen bara hem för mera prinskorv, sällskapsspel och mys. Får inte nog av detta bäbisgos. Våran lilla tjej som nu är tre stora små månader.
Tredjedag Jul och vi dukade för julbaluns här i Drömgården. Det har blivit tradition nu, att det lagas palt i vårt opraktiska, älskade gammkök… det spelar liksom ingen roll att det blåser total storm utanför, paltafton det skulle bli i år också!
Vi handlar och dukar och skalar pärer och hackar fläsk och förbereder i minsta detalj. Därefter tar ”Moster Mia”, familjens paltproffs över och snor ihop smeten tillsammans med min svåger.. sen rullar Mia paltar på löpande band på precis samma vis såsom Mormor Syrena gjorde när jag var liten. När palten ligger i kittlarna och kokar liksom bara RINNER tandvattnet från oss.. ”ääär det maat snart!?”…
Det är så magiskt gott, den godaste maten vi vet om. Vi som tycker om den, alltså. Den lilla skaran som inte tycker om, var sååå nöjda över att slippa och kalasade istället på den kulinariska rätten; korv och pommes, haha!
Här i syn osar hemmet av värme, doftar palt, är fyllt av sorlet från alla människor. Här känner jag mig prick hur rik som helst.
Någon var tjusig i skjorta och fluga och älskade att få dricka ur mjölken ur ”storglas”. Lilla Lillasyster avskyr när hon blir för varm och bars nöjt runt i juleklänningen med gosse-armarna och småfötterna bara. Pappans min avslöjar lätt hur kär han är i sin lilla femma.
Till efterrätt mumsade vi saffrans-cheesecake. ”Med Berry-häst eller Pelle-traktor på toppen”, pepparkaka alltså. Enkel men så julig och god efterrätt.
Fjärdedag jul, en dag med hästande följt av häng med pappas kusin, sambo och barnens så gulliga tremänning. Alla barnen var trötta och myste ihop sig framför en film medan vi päron kunde pladdra på. Värdefullt alltihopa.
Idag är det en riktig mellandag.. vi sörplar kaffe, hänger med hästarna, bygger lego, målar en vägg, går en promenad, planerar för nyårsafton… och kikar in här.. allt i en salig blandning. Det är så himla skönt att ha ett långt jullov tillsammans, där alla är lediga prick lika länge. En god julklapp, sannerligen!
Och det var julen 2025…och jag är bara så himla tacksam för allt. Att vi fick vara tillsammans, friska, trygga, varma, äta gott, sova gott (nåväl, om inte lillskruttan drar till med sina jollriga nattatimmar där hon säger att ”jag glömde vara vaken tillräckligt på dagen så nuu tänkte jag snacka lite istället, morsan, VAKNAA!!”.
Och nu hänger vi som vanligt kvar bland stjärnor och julegran i många dagar till… nu är det ju så evinnerligt mysigt att bara i lugnan ro, jullova vidare…inte ta bort en endaste julpinal. Landa, summera året.. fundera lite drömmande på nästa…
Hoppas att ni haft en god julhelg! Önskar er goda mellandagar nu!
Emmeli
En Julhälsning!
Det blev tredje advent. Följt av nedräkning, allra sista veckan.. innan jullovet tog vid. Vi firade med gofika och kompisar.
Fjärde adventshelgen. Snöfattig men solig. Årets mörkaste dag, blev en ljus sådan! Koka knäck och pyssla julklappar till nära och kära. Ofantligt skönt med lov. Stora och små pustar ut. Katten också.
Så blev det sista dagarna innan jul. Donande och fejande av hjärtans lust! Och granen kläddes av ett gäng ivriga små. Någon, var mer än nöjd att bara titta på…!
Se barnen åka skridskor. Baka ännu mera pepparkakor. Pussa mular och slå in julklappar. Kuta i granngårdarna med julhälsningar. Prata med moster och farbror i telefonen och möta en utav de finaste människorna jag vet, mitt på långpromenaden.
Och nu är det kvällen innan jul…
Jag tänker: ta hand om er, allt ni kan. Och kom ihåg, att livet pågår, bakom allas juledörrar. Någon är lättad, någon känner hopplöshet. Några har sorg. Någon är nyskild. Någon nykär. Några gammkära. Någon är sjuk. Någon saknar. Några längtar. Någon fattas för första julen. Och någon, firar sin livets första jul. Allt ryms.
…
God Jul fina du <3
Emmeli
ADVENTSTIDER HEMMA PÅ GÅRDEN!
Åh, vad längesedan!
Det blir lite glest om uppdateringarna just nu. Som ni säkert förstår passar jag på, att passa av (!)..nu med liten bäbis, menar jag. Vill liksom inte missa en onödig sekund av henne.
Lillan växer och mår som en liten mjuk och god prinsessa. Sömntutig så det förslår.. sover fortfarande massor om dagarna. Så gossigt! Hennes päron försöker dock nu förklara för henne att det skulle vara yyypperligt att ta någon liten längre vakenstund under dagen… istället för seeent på kvällen när hennes päron gäspar i kapp och bara vill sooova, lilla hjärtat alltså.. exakt allt känns charmigt med henne. Vi är saliga över att hon är 11 veckor nu och att vi INTE varit på sjukan en endaste gång.. när hennes minsta Storebror var i samma ålder hade vi varit och flängt i oro en massa.. som den här elfte veckan med honom i livet, var vi inlagda för att lillbäbis fått RS-virus och blivit så dålig att han ”föll bort” i våra armar här hemma. Vedervärdigt var det. Så ja, vi bara är i denna bäbistid och njuter,allt vi bara kan. Tacksamma något oerhört. ”Tänk att vi vågade en femma”, säger vi och flinar åt varandra.. hon är liksom lilla körsbäret på gräddtårtan.
Okeeej vi går vidare…
Livet, livet, livet i syn!
Här var någon småfebrig men ändå i ork att baka lussekatter. Där ute, nere i lagårdsstallet stod samtidigt en häst med nylindat ben. Pappan var på kontoret, garanterat med känslan att både behövas här och där. Mamman kände sig skör.. av trötthet, kärlek, lite oro. Högt och lågt, samtidigt, menar jag. Sånt där man kanske inte tänker på när man ser allas gossi-gossiga julebilder just nu men som det ju är för precis alla; livet pågår, med alla dess nyanser, jämt å jämt. Oavsett, bara vi tittar upp, så strösslas små guldstunder mitt i allt. Det här var en sån <3
”Mamma idag är det Signes allra första Första Advent”, sa Storasyster.
Den dagen fylldes med hockey, första adventsgudstjänst, gofika och ”första luckan” i årets Göra-Tillsammans-Adventskalender. Pepparkakashus stod på schemat. Barnen älskar när vi gör saker, precis alla tillsammans.. de uppskattar det så.
VI har varit hos mina föräldrar och bakat pepparkakor. Så rakt igenom skitmysigt!
Första advent-, och juletiden som en människoflock om sju… det är stort, så stort.
Något annat stort som skett, ser ni inte!? Skojar bara. Såklart ni inte ser den… men vi känner den. VÄRMEN på våning två! För första gången i historien. Rörmokaren, aka Den Skäggige, var här under en vecka och kopplade in radiatorer i tre utav rummen på övervåningen. En historisk morgon det var, när vi vaknade och kände go-värmen .. jag tog en bild, mitt i älskade vardagsröran, för att minnas.
Andra adventveckan började såhär vackert men var sedan mest ett enda ”släcka bränder”… hälsocentralenbesök, veterinärsbesök, tempande av hästar, tempande av barn, skjutsa krya barn hit, pyssla om sjuka barn dit… ”åå vad braaa, såklart bilen ska tjorva just just nu också”…
Andas mor, andaaas.. en långtur i friskluft gör alltid susen för att tanka på superkrafterna.
Och trots att det varit en väldigt krånglig förstatid här för Berserkur så bara äälskar vi att han är här.. han fyller liksom upp det där trygga, lugna tomrummet som Ikran lämnade efter sig. Och att ta hand om djuren, i med-, och motvind, är själagott för både stora och små. Lillasyster har redan blivit en van lagårdsunge också, ser ni!
Decembertider… mörkt mestadelen av dygnet… det rantas runt i kära (vissa väldigt håliga) ullunderställ, spelas extra mycket på instrumenten, blundas gärna intill bäbis en eftermiddagstund en pappaledig dag..
Nu blev det andra advent. Och vi bjöd hem älskade på lite adventsfika, i all enkelhet.
Och den här veckan har bjudit på lite mindre cirkus. Nya hästen haltar inte längre. Alla barnen är friska. Annat krångel, också förbi. Vi fick njuta lucia i kyrkan… sjönsjungande småröster, det gulligaste som fiinns. Vi pustar ut.
I fredagsmorse föll snön sååå mysigt. Mormoster Storan kom och förgyllde vår fredag. Till kvällen var vi till vännerna.
Den mysiga snön byttes mot spöregn till lördagen. Så onödigt. Efter dagens första djurrunda, myste vi bara inne. Pysslade smällkarameller tillsammans.. på det sätt min Farmor Gertrud lärde mig som liten.
Låt säga att de små pysseltokarna gillade det.. vilken tjusig julgran det ska bli här hemma i år!
…
Idag är det tredje advent. Lucka nummer tre i vår adventskalender öppnades i morse (Tillsammansuppdrag: Ge oss ut i skogen och leta julgran!)… Ett gäng ”tog den för laget” och åkte ut i ösregnet och hämtade hem årets julgran, medan några fick lyxen (undertecknad och bäbis till exempel.. ) att vara hemma i värmen. Nu har mörkret fallit för längesedan, alla djuren är ompysslade med extra mat för att hålla värmen i det kalla regnet. Jag har bjudit flocken på köttfärslimpa med gräddsås och rödvinbärsgelén som jag och lillen kokade precis innan lillan föddes. Just precis nu, allt gott.
Om några dagar får vi TillsammansJulloooov. Om vi längtar…
…
Adventstider hemma på gården, alltså. Just precis så.
Hoppas att ni har det gott.. Ta hand om er! <3
Emmeli
En ny hästvän att älsKA..
Den här hösten har varit fylllld av liiv. Så mycket bäbisgos och bäbisnjut. Samtidigt så känslosam. Ikran, vår älskade storhäst har ”flyttat hemifrån (läs om det om du vill, HÄR)”.
Den dagen var så smärtsamt sorglig och många dagar efter likaså. Men lilla S har gjort det enkelt att skingra tankarna. Och nånstans långt inne så visste vi ju, att det var rätt beslut. Som jag bland annat skrev den dagen han flyttade;
”Att ha hästar är fantastiskt. Men en omstrukturering i flocken, är ett måste. Barnen älskar hästarna och att rida. Deras lilla ponny är dock inte mycket till ridhäst längre, mer är små korta skritt-turer. Islandshästen (Fjödur alltså) är inte heller någon barnhäst, ett endaste dugg. Och Ikran är alldeles för mycket häst för till exempel en sjuåring (dock inte om ni frågar den coole sjuåringen). Det vi ”behöver” för att få hästlivet att fungera gott nu i livet, är ”en lagomstor, lagomfartig familjehäst” som både päron och barn kan ha det gott med”.
… Jag landade i tanken att ”Ikran har flyttat hemifrån nu.. antingen kommer han tillbaka eller så ordnar han någon annan åt oss. En lkran i en islänningskropp, vilken dröm det vore..”.
Resten är historia…
Här är han! Smått overkligt hur han hamnade här hos oss. Hela familjens häst.
”Det här var ett bra köp, mamma!”, sa ena lillungen den där soliga senhöst-söndagen för några veckor sedan när han just lastats av transporten han färdats med från söder.
Vår nya islänning, Berserkur (isländskt namn. betydelse: Stark man). Berry! 11 år och i sina bästa år.
Familjens egna Lillberg.. kraftig som en mini-Ikran, luuugn som en Mini-Ikran, ja faktiskt till och med ännu coolare och än mer orädd.. och inte ett dugg bufflig (som älsklings-Ikran) och precis den hästsjäl vi bara kunnat drömma om. Lite mer gräddig i kolafärgen är Fjödur… och helt och hållet raka motsatsen till Fjödurs lynne.
Med ett hjärta på mulen, till och med!
Han känns nästan lite föör bra för att vara sann. Han är så enkel liksom. Så lätt att ha med barnen samtidigt, precis såsom vi vill. Känslan när vi tog första turen.. M ledde Olof som red Chippen.. bakom det gulliga ekipaget kom jag och Berrypojken. Så MAGISKT mysigt! Berry är naturtöltare och ni som vet, förstår lyckan i det.
… men lilla vännens första tid här på gården har varit allt annat än lätt. Till en början tedde sig hästpojkarna precis som väntat, Fjödur satte Berry på plats och B hade inget som helst intresse att bråka, han är väldigt låg i rang, så mer drama än så var det inte.
Här hade nya lilla flocken börjat gå ihop sig fint. Äta tillsammans. Vila nära tillsammans. ”Nu har nog Fjödur accepterat Berserkur”, sa vi en kväll.. för att jag dagen därpå plötsligt hörde skrik utifrån hagen när jag stod i köket…
Fullt hästbråk, värre än på hela tiden. Jag kastade mig ut i hagen och avbröt det hela. Blodet pulserade då ut från Berrys ena knä. Och han haltar. Skit. Troligtvis hade Berry gått på knä mot en sten i hagen…
Vi lyckades med lotsning av bäst-veterinären i luren samt finaste hästgrannarna, linda det hela bra och Lillberget repar sig otroligt snabbt.
Dagen efter tittar han ut från sjukboxen/ligghallen (.. eller ”vip:en” som vi kallar den) och undrar vad vi sjåpar oss så för, ”jag har inte så ont längre, alls faktiskt”. Puuuh, säger hans nyblivna ägare..
Därefter fick Berry gå i egen hage igen, vi behövde börja om med makandet av kompisbanden helt sonika. Lugna dagar därefter men för prick en vecka sedan, var olyckan framme igen för denna krake. Denna gång. pga. oss människor. Han hade fastnat med ena foten och fått ett snöre lindat kring karleden/fotleden. En tankevurpa som höll på att kosta oss ett av fyra värdefulla ben. Jag mår sååå dåligt av att ens skriva det här, det var en så otäck upplevelse då hästen var mycket, mycket medtagen…så pekpinnar eller dylikt behöver vi inga. Vi har bannat oss nog, jag lovar.
Vår fantastiska veterinär kom snabbt och hjälpte oss.. därefter har vi haft en orosam, oviss hästvecka..
Tempat dagligen. Gett smärtstillande/antiinflammatoriskt dagligen. Fodrat honom i småportioner fyra gånger per dag (för mycket foder i detta läge, där hans stått nästintill helt stilla, kan ge kolik= mardrömsläge). Hängt där nere med honom, massor.. alltsammans mitt i det övriga livet som pågår. Låt säga att veckan varit ett PUSSEL.
”Kling & Klang” har stått och tittat in…
Igår kände jag mig smått vinglig av trötthet.. men trots krångel, så är det så lyckligt att han är här.. och dagen idag, är än lyckligare. Berrypojken verkar vara en fena på återhämtning…
Det har gått en vecka sedan denna olyckshändelse, hältan syns inte och han är åter ute i egen hage igen. Puuh..
Nu knäpper vi händerna för att flocken ska kunna gå ihop snart igen… utan bakslag…
Fjödur är hög i rang, det vet vi. Han flyttade på stor-Ikran med en blick, det behövdes inget mer. Fjödur kom till oss och klev rätt in i hagen och blev flockledare dag ett… sköönt, tyckte Ikran som inte alls ville ha den uppgiften på sina axlar. Nu har Fjödur verrrkligen ledarrollen sedan alla år här och nya hästen vill inte bråka om saken alls, han är väldigt låg i rang, … men det spelar inte någon roll verkar det som.. vi hoppas att det ska ge sig med tiden. Fortsättning följer…
…
Så nu vet ni, att vi har en ny hästvän att älska här hemma… och att älskas utav! Vår fina, fina Berrypojke.
…
Emmeli
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
