Blomster- & Köksträdgården 2022!

Det äär inte jättelängesedan jag klev in genom grinden till alla odlingsbäddar.. och det såg ut såhär;

..som att någon odlingsglad typ varit väldans höggravid med sitt fjärde barn just precis när man kanske skulle ha rensat bort lite efter sommarens blomning.. och som att det sedan varit en lång vinter.. och nu var varmvår och det mest liknade en ogräsodling, då precis all kartong vi grundade köksträdgården med, nu hade förmultnat och fritt fram det blev, för både knäpparlarver och ogräs…..

Just så.

Bit för bit började det ordna upp sig.

Men knäpparlarver alltså?

Ja. Googla, så känner du säkert igen den till utseendet.

Det är ju väldigt finurligt med detta, ”No-dig”-sätt att bygga bäddar, slippa grävandet, bara grunda med kartong/annat organiskt material och fylla uppåt.. men, det gör också att när det organiska materialet förmultnat, så får den där rackarns larven fritt fram, från grässvålen där den lever och direkt vägen upp i bäddarna. Jag har läst och läst och knäpparlarven lever tydligen som godast i grässvålen, den vill allra helst äta potatis, möjligtvis majs. Goda ting under jord, med andra ord. Och vill det sig illa så går den på även blomsterrötter. Jag hittade nu massssor av larver, i olika storlek, men beslöt att gräva runt i bäddarna och hiva iväg så många larver jag bara, bara kunde hitta. Man kan gillra fällor! Till exempel gräva ner en potatis under jorden, cirka 10-15 centimeter, för att eventuella larver ska hitta potatis och du därmed fånga gänget. Så långt orkade jag aldrig.. nöjde mig med att gräva och finna .. larven utvecklas sist till en svart skalbagge. Utvecklingen tar 2-3 år..

Nu hade jag slitit som ett djur under några veckor.. tillkallade nu finaste sortens hjälp i form av en skäggig och några arbetsvilliga småttingar. Hjälptes åt att hiva iväg det utrensade. Och vi unnade oss nu också riktig markduk och inget som förmultnar lätt. Gångarna skulle bli tjusiga igen.

Tjopp Tjopp!

Nybarkade gångar och bäddarna strösslade med brunnen hästskit, gräsklipp på toppen. Några jordsäckar för att ha till utplanterandet.

Å hej å hå, så det nästan vällde ut dahlior och småplant ur lilla Pettson-växthuset.. dags att hiva ut allt i bäddarna!

Jag slutade räkna när vi överstigit ”1000”.. i räknandet av småplant… det kanske inte gjorde så värst mycket att husmusen åt upp en hel radda med astrar ändå…

Å puh så skönt när precis alla småplantor är i jorden och alla frön och ärter är nerpetade..

Nu återstod det där rara påtandet, junimånaden ut.

Binda upp sånt som behöver stöd. Strössla med lite nytt gräsklipp här och där. Och vattna förstås! ..med självbevattningen som påhittige M ordnade förra året. Han tog helt enkelt en gammal vattenslang och nålade hål i.

Det här är mitt happyplace i syn!

Eller jag menar, VÅRT. För hela familjen älskar att gå in genom den där portalen eller dra upp den där ruckliga växthusdörren. Här har det hunnit bli första dagarna i juli.

Här samsas väldans massa blommor, men också en hel del ätbart ..olika slags kål, zucchini, osv.

Intill köksträdgården ligger potatislandet och morotslandet..

Så glad för kålplantorna vi fått från en vän här i byn. Grönkålen är närmast här i bild. Har du kanske tips på något gott recept med grönkål i?

Tipsa mig mer än gärna!

Och så plötsligt började det helt magiska.. knoppar slår ut..

.. första korta stjälkar-buketten plockas..

Vi tar, mycket koncentrerat, upp dom allra första rädiserna.. och i växthuset mognar dom första tomaterna..

.. juliveckorna går och det blommor mer och mer för var dag..

Är så himla glad för att honungsrosen blommat och blommar så fint i år. Den är ju bara ett år, men har redan växt så mycket och givit så mycket blomning. En ny favorit i vår trädgård, helt klart!

I slutet av juli..

Och nu är vi här, alldeles i början av augusti och det håller på att explodera i blomning nu.. jag funderar på om det kanske är dags att, om jag vågar ännu ett år, rulla ut den lilla blomstervagnen alldeles snart och dela blomsterlycka med er även denna sommar, vad tror ni om det?

Det är en fröjd att gå här och plocka och göra ordnade och o-ordnade buketter.. denna zinnia är ny för i år och så otroligt vacker i färgerna, eller hur?

Rosenskära- och praktväddsfluff!

Har alla möjliga färger som ni ser, så gillar jag det mest.

Mustigare färger i ena buketten, lite skirare i nästa.. jag kan liksom omöjligt välja vad jag tycker är finast. Så vacker färg på dahlian här tycker jag!! Och phloxen (till höger) är och förblir en favorit.. doftar så gott och står så väl i vas!

Ruffsigt och rörigt är det här, ja!

Tro om krassen kommer orka blomma där i strulet? Ja, kanske! Dom mörkt lila sockerärterna har börjat ge oss ärter i alla fall och det är lyckligt så det förslår när man är småtting och älskar sockerärter!

Det växer för var dag..

Knäpparlarverna förstör inte alls, har inte sett en enda sedan jag gjorde projektet ”hiva iväg så många jag ser” där i början av försommaren. Men sniglar! Kära hjärtanes, vad mycket sniglar det är i år… jag plockar och plockar om kvällarna.. tror att det hjälper lite i alla fall..

Jag älskar alla ettårisblommor som vi så varsamt tagit hand om sedan i februari/mars/april.. men dessa bäddar ovan i bild ligger mig särskilt varmt om hjärtat; direktsådderna. Ringblommor, vallmo, persilja, rädisor, spenat, grönkålen från fina vännen och RINGBLOMMORNA! Så mycket barndom att fylla ett krus med blåklint och ringblommor.. och några astrar från bädden längre bort!

Så tacksam för denna lilla plats.

Denna bild tog jag alldeles just precis nyss. Nu återstår finalen av allt slit, lönen för den älskade mödan; Skördetiden!

Emmeli

Drömgårdsrapport med fokus på allt som är gott!

Det finns ett före, och det finns ett efter, allt. Det är tröstande att tänka i tärigare tider, tycker jag.

Nu är den allra första augustidagen här och jag tänker omfamna den nya månaden med hull och hår. Vi har många, många sommarlovsdagar framför oss och det är jag så himla tacksam för. I mitten på förra veckan kändes det som om hela sommaren bara höll på att rinna oss ur fingrarna då hela julimånaden mestadels varit en sjukhärva.. ”Njutstressen”, slog till. ”Måste hinna vila”-stressen.

Men, nu blickar vi framåt igen. Fast först, lite bakåt.. fiskar upp guldstunderna från juliavslutet och sen tusan, ska här augusti-njutas!

När vi kom från Gotlandstrippen, stannade vi till i storstan förstår ni. Hängde med älskade mostrar och badade i stora poolen. Sen drog vi hemåt Drömgården..

Snabbt var vi hemmastadda igen och alla njöt så det stod ut genom öronen på oss. HEMMA! Vi bakade gofika och bjöd Mormor och Morfar på.

M slog hö och jag gjorde ett ryck och tog hand om trädgården. Mitt i sommaren är det härligt att rensa bort tidigt blommande perenner och stötta upp det som stöttning önskas.

Barnen?

Full rulle, även på han med smygfeber! 4-åringen lärde sig göra fart på gungan själv och ute på verandan pågick kioskförsäljning för fullt.

Liten plutt ute på äventyr. Här hade feberhärvan börjat men läget var så gott så ännu ingen oro.

Jag microvilade. Njöt av att vara hemma. Att det för första gången på nio månader kändes som att livet började lugna ner sig lite… vilken tur att jag njöt av den där stunden, tankade garanterat kraft jag hade nytta av till jobbigare dagarna som väntade. Man kan liksom aldrig vara ”för tacksam, för njutande av lilla stunden, osv”.

Vi åkte och badade trots att solen drog bakom molnen. Bra med stranden för oss själva i snuviga tider. Jag höll Lillminsting på land, i selen, med filten i kring..självklart.

Och så åt vi glass nere på byn.

Såna där småutflykter, som uppskattas massor. Och när det är slåtter, då är det just såna, små-utflykter, som hinns med.

Nyklippt och nytrimmad gård. Värt att förevigas! Man vet liksom aldrig när det sker igen.

Det blev en i slutet av juli-fredag och vi hade fredagsmys av ljuv sort.

S tog ut sin ponny på tur och mamman nöp sig i armen över faktumet. En bäbis i selen och en lillvän på ponnyn bakom. Guld-guldstund.

Att vakna tidigt, sticka ut och springa medan degen jag satte när jag klev upp, jäser. Servera nybakt till frukost. Det, är sånt jag bara älskar.

Och barnen älskar sitt ”mammabröd”.

Det blommar för fullt. Mycket gillar jag mina hipp som happ-planteringar i alla möjliga färger.

Här var det balparty-dag.

Liten älskling hade fortsatt smygande feber, men här höll vi alla oss coola fortfarande då allmäntillståndet var så gott. Veeet ni hur less vi är på ordet ”allmäntillstånd”, förresten? Men, det är ett bra ord och en rätt skön grej ändå. En stund i sol fick det bli, sen skuggan igen. Den där dagen var helt fantastisk.. för trots seg sjuka, så var bebben allmänt vid gott mod, febern var inte alls så hög och vi hade gården fylld av älskade människor.. men det, förtjänar ett eget inlägg.

Att feja och greja i sommarhemmet, sno runt och plocka i ordning lite lagom, skaka mattor, skura av köksgolvet och avsluta med att plocka in luktärter så det doftar himmel i hemmet. Gillar det. Mycket.

Den här julikvällen vill jag minnas. Det fanns ett lugn, för här trodde vi att febern gett sig, dag 9. Vi kokade varm choklad och bredde limpmackor till, efter att stora barnen badat i sjön och stojat på olika äventyr med pappan under dagen, när jag och Lilla O varit på sjuhuset på alla möjliga kontroller, som sett bra ut.

Men nu lämnar vi den där elaka virus-härvan helt.. nu fokuserar vi på det här;

Livet här och nu. Sitta i pappsen famn och spela trummor är bland det bästa man kan tänka sig när man är en nybliven, nyfiken 9-månadersplutt. Ni är många som hoppats, hållit tummar och bett för ett snabbt tillfrisknande för vår Lillminsting och det, har sannerligen slagit in. Tack vår fina följarskara för all omtanke, ni är fantastiska!

Senaste dagarna har vi bara kunnat fokusera på att tanka, tanka, tanka.. energi och kraft. Uppvaktat en älskad vän med paket och blommor från trädgården, hälsat på MammaMormor och PappaMorfar..

Sprungit, sovit extra mycket och badat i sjön.

Som någon uttryckte ”vilken otur ni har just nu”, så tänker vi tvärtom; ”Tack för att eländiga sjukor brottas ner av starka små kroppar och att det trots allt inte blivit värre än det som varit.. ”

..att Olof fick RS när han var 11 veckor, till exempel.. det hade med det smittomoln vi hade i kring oss, både kunnat ge sjukan ännu tidigare och blivit mycket värre. Nu har ju alla gupp gått bra. Det, fokuserar vi på.

Och det hjälper gott, istället för att tänka att vi haft otur. För livet, det ÄR ju, i alla dess färger och nyanser. Alltid. Och tuffare perioder, kommer för alla. Men vi kan inte gå och tänka att vi är några ”otursoffer”, det hjälper precis ingen. Det gör däremot, goda, positiva, tacksamma tankar.

Så; tack juli för allt gott och alla nya livet-lärdomar du gav… och med hopp om en god augustimånad nu, för både er och oss! En stund i taget.

Emmeli

Tappra lilla vännen vår.

Så blev det en hel hop tysta dagar här och förstås undrar ni varför. Såklart.

Och i vanlig ordning vill jag aldrig ge sken av att livet bara är rosenskimrande. Men snälla någon, må denna helt vidriga smittotid vara över snart.. några VANLIGA DAGAR på raken önskas!! Så att den där sårskorpan efter allt som varit senaste året, kan få bli lite härdigare? Just nu hinner vi inte få skorpa på såret, innan såret rivs upp igen. Så känns det. Vi är så tärda av oro så det är inte klokt. Tröttheten liknar ingen trötthet tidigare. Denna är bortom allt. Men det kunde varit värre… förstås. Dom orden hjälper dock föga just nu.

Den här sommaren har bjudit mycket gott hittills, absolut. Men också på två sjukor. Låter inte mycket i första anblick. Men det är långdragna jäklar. Ett magvirus där ena lite större lillungen var sjuk i 8 dagar och vi kämpade dygnet runt för att inte tippa över på fel sida vätskenivån i lillkroppen.. två sjukhusbesök då. Bäbisen var sjuk då också, men fick en mild variant och klarade tack och lov den sjukan lättare än det äldre barnet som blev sjukt. Tack för amningen, säger jag bara.

Och nu då? Jo, vi hann bara hem från Gotland så började någon klaga på halsont, en annan hostade lite. Vi visste att vi under Gotlands-semestern hade dunderförkylningen i kring.. så när lilla bäbisen plötsligt vägrade smaka sina smakportioner och bara, bara ville amma.. så förstod vi att han också hade halsont. Febern smög sig på. Det gick en dag, två dagar, tre dagar. Fortfarande gott allmäntillstånd. Sen plötsligt feberfri dag fyra, men mycket, mycket förkyld.

Vi pustade ut. ”Ja, äntligen. En vanlig sjuka som varar i några dagar och som det inte blir något mer utav.. för nu är ju febern borta och lillvännen verkar piggare. Hurra!!”.

Men, så kommer febern tillbaka, dag fem. Högre denna gång. Vi var hela tiden i kontakt med sjukvården, för en feber som försvinner men kommer tillbaka, det ska man ju hålla koll på. ”Ett tjurigt virus bara”, sa doktorn. Dag sju, fortfarande feber. Lilla O är inte nöjd, inte alls. Dag åtta och fortfarande feber. Det ger sig liksom aldrig..

På kväll åtta, tar febern i med en tredje våg och istället för att sjunka som vi så hoppats, så blir nu lillvännen så otroligt matt. Vi får råd att dubbla dosen alvedon men ändå är febern, nu dag nio och dag tio, på över 40,5 grader… och crp stiger för varje dag.

Vi läggs in och det känns deppigt, men skönt. Oro för bakterieinfektion i lillkropp.

När det gäller ett så litet barn, som haft feber i så många dagar, så dras höga växlar förstås och lungröntgen visade också en liten, liten skugga på ena lungan. Bakterie eller bara elakt virus? Det var frågan.

Oro, oro, oro.. orden ”det kan gå fort för en infektion att sprida sig i en så liten kropp” ekar i mitt huvud..

”Tänk att vi inte ens kan få en normal förkylning. Måste febern hålla i sig i 10-11 dagar!?”. Ja, nu var det så. Bara att jobba på. Antibiotika var ett faktum. Stickandet går så dåligt och ingen lyckas sätta någon infart på O.. och när vi provar ge det där äckliga penicillinet via munnen, så kommer det åter upp, på en gång. Vi försökte på alla tänkbara vis. Bekymmersrynkorna stora. Vi blir förstås kvar på sjukhuset och hemma pysslas större barnen om av Morfars och Moster innan pappan vänder hemåt och jag åter är kvar på sjukhuset med lillvännen själv. Jag känner mig överkörd. Hopplösheten, skriken, sticken, lungröntgandet.. å puh.

Timmarna går sedan vi blev inlagda och vi har fått en dunderdos febernedsättande för O, något som man hemmavid inte vågar sig på att ge men som nu gjorde att lillvännen får krafter åter. Vilken lättnad! Som den starking han är, har han orkat amma sig igenom all feber och nu var aptiten än godare. Och älskling bara sov och sov sedan… ännu visste ingen vart det barkade…

Från dag tio till dag elva, sker ett mirakel och vi vaknar till helt feberfri lillunge, första gången på elva dagar. Avstannat infektionsvärde, fin andning och VILJA… suga på ett litet smörgåsrån och läsa bok, livet återvänder!!

Vi går alla bet på antibiotikan och vi blir därför kvar på sjukhuset för att se så inte infektionen ska svänga åt det sämre, ännu en gång… men timmarna går och O blir bara piggare och piggare. LYCKAN!

Och nu sedan några dagar är det en ny liten människa igen.

Lill-Olof är en tapper liten en och har som det verkar, krånglat sig förbi detta elaka på egen hand, utan antibiotika. Men varken jag eller M vågar andas ut riktigt.. ”vad kommer härnäst!?”. Men så kan vi inte gå och tänka heller.. men åh, vad vi längtar till en lite lugnare smittotid.. tro när den tänker behagas komma?.. jag har förstått att vi inte är ensamma om detta fenomen, ni som fött bebbar det senaste året och har små storasyskon till dom, kämpar på liknande sätt. Kämpar, är ni med!! Att födas mitt i /efter en pandemi visade sig inte vara någon lek. För oss märks det tydligt vilka barn som levt i ”normal smittohärd” och vilka två som inte gjort det..

.. framtill dess att allt lugnar sig, för det måste det någon gång göra, så blir vi proffs på att bara säga tack och hej till jobbigheter, gå vidare, njuta småstunder av gott.

Viral Lunginflammation blev lillvännens diagnos. Alltså ej bakteriell, vilken ju är ”elakaste sortens” som absolut måste behandlas med antibiotika. Ett virus läker ut av sig själv om kroppen orkar.. Tappra lillvännen vår, betar av ännu en utmaning alltså. Det låter så otäckt med lunginflammation tycker jag. Men ja i detta fall egentligen kort och gott, ”ett elakare sortens tjurigt virus”, som när man är 9 månader och dessutom hunnit med att ha RS, stökar till det lite extra.

Nu tar vi en stund i taget. Barnen sprudlar. Men päronen är två känslomässiga vrak. Men, allt ska ordna sig. Och vi är så otroligt tacksamma över nuet, att ännu ett gupp på livets väg fick gå så bra. Nåd, sådan nåd.

Hoppas att ni mår bra alla ni. Och hoppas vi hörs snart igen!

Emmeli


Rosenprakt och loppisfynd!

Så blev det fredag..

..och nyslagna höet ligger slaget och torkar ute på lägdan, vi jublar över ”rätt vindar” och sol då gårdagen bjöd på åskskur som gjorde oss smått nervösa… kutar morgonrundan, äter frukost och sörplar kaffe. Veckan har varit god. Så skönt att ta en dag i taget, komma i kapp med tvätten, hänga med hästarna, njuta synen av fyraåringen som knäcker koden att göra fart på gungan alldeles själv. Göra små utflykter alla tillsammans om eftermiddagarna, när dagliga hö-arbetet är gjort för pappan och Pelle traktor.

Kan inte se mig mätt på rosorna just nu, har ni sett så dom blommar!

Minns jag nu inte helt knasigt så heter rosorna som följer (ni får för säkerhets skull-googla…);

Flammentanz. Fantastisk klätterros, en riktig klassiker. Den fick vi av min mor och far i inflyttningspresent. Alldeles särskilt rädd om den.

Söta, söta, ljusrosa Bonica.

Maffiga Leonardo Da Vinci.

Och titta där då! Mitt senaste loppisfynd. Ett utav dom två, som jag gjorde på Gotland. Trasmattan! Tvättade den riktigt svinvarmt då den var rejält skitig, men se nu så!

Så många fina färger i den!

Strax efter att jag tagit den här bilden så lades gamla trasmattan på det nyskurade köksgolvet och flärdfullhetens känsla var på max!

Trevlig helg alla ni!

Emmeli

SOMMARMinnen för livet!

Det var förstås hit vi anlände dagen efter vår bröllopsdag, till vårt älskade paradis på jorden. Till Gotland och älskade släktgården.

Precis som för 10 år sedan alltså, när vi var alldeles nygifta. Nu hade vi en hel skock med småungar med oss.. och redan på nedresan, hade vi bubbelskrattat i massor.. så skönt att bara få släppa allt älskat där hemma och dra iväg. Det här var just vad vi behövde! .. tre år sedan sist vi lämnade gården på detta vis.

Inte nog med att vi var där.. i lyan hade vi stuvat in familjen B också, våra älskade vänner!!

Tänk att få vakna där, tillsammans med sina bästisar. Tänk att vi småttingfamiljer, fick dela sommarlivet tillsammans under några dagar.

Lill-Olof storgäspade och mamman eftersvettades nöjt.. för jo det blev många härliga turer i skogen om morgnarna. Mammorna först, papporna sedan.

Vi var till ”vår” favvis-strand.

Mumsade våfflor på Våffelmagasinet i ljugarn.

Lillminsting sussade sött medan jag plockade honom några livets allra första strandfynd.

Juniflickan kunde inte få nog av strandfynd.

Darling M, som är uppväxt med hela livets somrar här på ön.. där rauk-klättrandet tillhör.. han tog oss till Folhammars raukfält och klättrade med sina kids precis som han själv gjorde som liten. Undertecknad höll sig på marken med bäbis nära, så nöjd så nöjd.

Nu hade också mannens älskade Storasyster med familj anlänt och vi maxade småttingslivssemestern tillsammans.

Himmel så mycket skratt. Sånt tempo. Så många ungar. Så många semestertörstiga päron.

Vi var till favvisstället Leva kungslador, bland annat. Alla ställen vi skulle äta på, så liksom VÄLLDE vi in. ”vi är tre par… och tio barn”.. haha

Vi strosade i Visby bland stockrosor och rosor i mängder.

.. pussades i kärlekstunneln.

En svängom genom botaniska trädgården också.

Flera utav rosorna i vår egen trädgård, har jag tagit inspo härifrån. Så makalöst många vackra sorter!

Någon tog livet med ro medan mamman flaxade runt och kollade rosennamn. Fyrbarnspappan försökte hålla ögonen på övriga busongar..

Så gulligt när lillebror B stod bredvid sin bästis H och beställde guteglass..

Glassen som äts med denna utsikt.. över raraste staden jag vet.

Mysiga turer och hittepå, javisst. Men det här kommer jag minnas med varmt hjärta. Hur vi lagade storkok och åt hela gänget tillsammans. Kvällarna när barnen satt i ett enda trassel i storsoffan och såg på film och åt kvällsmackor.. ruschen, när alla småungar lyckligt önskade olika pålägg.. sommarlovsbarn, lyckliga, trygga. En sån ynnest!!

Förstås kunde inte småttingsjukorna hålla sig undan helt.. en dag var vi hemma och kurerade oss tillsammans med Lillminsting. Trots febertopp, höll han humöret väl, lilla stjärnan.. puh så många sjukor han ska behöva checka av sitt första år. Märkts så tydligt på äldre syskonen som levt år där sjukorna varit ”normalmånga”.. efter pandemin har det liksom exploderat och har man inget upparbetat immunförsvar, är det tufft..

Intill gulliga gården, betade en hel hop med får.

Lill-Olof skrämde bort febern fort och till kvällen var det gott att sitta på pappsens axel och spana på alla dom där vita lurvbollarna i hagen.

Vi gick upp på lilla berget… därifrån ser man kyrktoppen som Pippi Långstrump fastnar i, vet ni?

Gullgänget!!

Vi plockade blommor och smultron vid vägens kant. Salmbären var ännu inte mogna..

Att få säga godnatt till älskade och krypa till sängs om kvällen i huset… mm..

Njuta av stökigt strandhäng. Servera mat åt alla håll och kanter….

Lillvännens första tur till ön… och han älskade det!

Hela fyrklövern har njutit så.

Lagom till att Lill-Olof kände sig som hemma…

.. så var det dags att säga hejdå.

Hade det inte varit för att vi är omringade av hjärtans hjälpsamma, kärleksfulla människor, så hade vi inte kunnat åka. Hela gården är fylld med liv som behöver sitt, varje varje dag. Tacksamheten är som ni förstår, så stor, så stor.

Hela resan, fyllde oss alla med sommarminnen för livet. Hjärtat, så varmt.



Emmeli

Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.

Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas! 

Följ Drömgårdsliv

Inga resultat hittades

Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.