Ord om livet, helt enkelt.
Igår kändes det som våran allra sista vanliga Sommarlovsmorgon och Sommarlovsdag. För mig och barnen, alltså. Mannen har ju smygbörjat lite med sånt där man tydligen också måste hålla på med ibland. Han åkte iväg på uppdrag, så det kändes alltså också som en dag i vår Nya Vardag.
All den där tiden vi i vintras och våras fantiserade om. Och tänk, i Sommar när bäbisen kommer… då kommer vi vara lediga tillsammans hur länge som helst. Och nu håller denna sagolika sommar på att se sina suddiga kanter..
På samma gång som sommaren känns som om den varit väldigt lång, så känns det.. ja ni fattar. Som vanligt; som om den sagt poff. Fast denna gång svischpoff, eftersom vi dessutom fått en liten bäbis och då vet ju tiden ingen hejd på hur fort den ska gå ,samtidigt som man ( vi i alla fall) har noll koll på tiden och bara är i allt det bäbisljuvliga, smådimmiga.
Jag vet, att jag njutit varje sekund. Att vi haft det precis hur underbart som helst. Att det bara gör lite ont i hjärtat nu för att det liksom hör till en sån där människa med nästan onödigt långa känslospröt. Nu ska sommarlovet avslutas, liksom…
Älskade coola kids. Lillan som ligger utslagen på hallgolvet och så Liten, mysklädd och beredd.
Jag känner att jag är lite yr och vimsig i tanken, har inte riktigt förstått ännu att en dag som igår, kommer vara en typisk HemmaMammadag. Har aldrig i mitt liv startat en höst såhär, ju. Alltid gått tillbaka till skola och förra hösten började jag mitt första år som Musikfröken. Senaste tre åren har ju varit smått maxade också. Gravid och 200 % plugg. ”Höst 1”. Ny-mamma och mot-examens-tagande. ”Höst 2”. Och så tredje hösten, förra, som innehöll en massa massa nytt. Nyhemflyttade, inskolning på dagis, nytt med jobb för mig. Och en bit in på höstterminen blev jag ju (hurra!) preggo också, och liksom traskade i trött-träsket under en drös veckor.
Nu? En höst där jag bara, bara ska få ägna mig åt vad som känns som det lyxigaste på jorden; Tid som HemmaMamma.
Som jag ska njuta.
Alla vardagliga småstunder tillsammans med dom vackraste små människorna jag känner. Som den där lilla hjärtevärmande stunden, där sovande bäbis och non-stop-pratande tvååring höll mig världsfint sällis runt långa rundan. Vi stannade till på mitten och plockade hallon i lilla hinken jag hade med. Och Liten var heelt överlycklig över att få sitta i vagnen och äta precis vartenda ett, sen när vi rullade vidare.
Eller den där stunden, på bilden. När J låg i lilla gymmet och S pysslade med sitt. Eller den där stunden när jag börjat bli lite kvällstrött, när middagen var lagad och vi precis satt oss vid matbordet och S sa mamma, de hä va jättegott. Tugga ett. Tugga två; mamma? de hä va jätte gott, faktiskt. Gulliga, gulliga människa. Som en liten finurlig, jättebusig, farbror i en tvåårings kropp.
Så, Sommaren 2016. Sommarlov. Bäbislängtan. Pirriga magar. En omvälvande, tidig junimorgon. En Juniflicka kom till jorden. Känslan av att vara i en dimma och bäbisbubbla. En pojke som blev Storebror och välkomnade familjens andra stjärna, med öppna småarmar. Mamma, få ja pussa? Mamma? Ja älska Juni.. Juni? ,Älska mig?
Massa sol. Bad. En Gotlandstur så maffig, då hela Stora Lilla Familjen drog iväg på första semestertrippen och allt bara flöt på och vi hade det hur bra som helst. Drömgården har gjort ännu flera steg mot att bli så fin som vi vet att den kan bli. Dagar i Sommarstugan. Påhälsningar av älskade vänner. Masssor av häng med våra fina familjer. Junivacker, Julivarm, Augustiklar.
Och alldeles, alldeles underbar.
Nu står dörren för hösten och väntar vi är redo, tror jag…
Ett första steg är att jag ska ta min stora lilla pojke i handen och följa honom, precis dit han vill just nu.
Och allt det där ovan. Det var ord om livet, helt enkelt.
Lillafrun
En sista Sommarlovshelg.
Där;
Mitt i fredagen. Just då vi fick en idé om att dra iväg på minitur med familjen. Både kabeldragning i hall och vikning av tvätt, ja det finns ju kvar liksom. Så vi packade ner barnen i syskonvagnen och drog ner på byn. Tog oss äntligen till det där gulliga lilla glasshaket som vi sa i början på sommaren, och så gjort alla år lilla Glassbaronen funnits, att vi skulle besöka men aldrig lyckats med. Plötsligt hände det och vi hade verkligen en så himla charmig stund. Liten valde såklart chokladboll istället för glass, det är hans favorit. Ni skulle sett den öerlycklige pojken då, som fick välja fika alldeles själv. 
Sen drog vi till lekparken, glassätande päronen åt och njöt och lilla pojken i familjen, han var såå glad, såklart. Både mamma, pappa och Juni, tillsammans, i lekparken. Lycka! Fredagens bästa stund.
Och lördagen?
Lite sånt. Älskade lillbäbis. Som vi är kära i henne alltså.
Och ja, lite sånt. Ursäkta världens största mjölkfläckar.. men sådär ser det ut liksom.
Vi har tränat på, både jag och mannen. Löpning, tabata (på bilden;Tabataintervaller med dips. Sketajobbigt) och till sist igår, provade jag på att yoga. Jag vill så gärna ge det en chans. 
Så har det bakats matbröd, jobbats vidare i hallen, småstädats typ hela tiden (sånt där fint, fint damm efter allt sågande, ni vet…),degats med play-doh och byggts en herrans massa pussel tillsammans med tvååringen. Han vi får såå goda skratt tillsammans med. Han som spexar, busar, surrar och gör miner likt sin mor… 
..lilla koncentrerade Bjossan..
Och på lördagkväll hade vi finfrämmande av Farmor och Farfar.Sommaren kom åter under eftermiddagen.
Det dukades fint och lagades god middag. Jag fejade i köket medan mannen stod vid grillen. 
Haha, så stereiotypiska vi är för det mesta alltså. Men vi lider inte av det, tvärtom!
Till köttet, ugnsrostade förskpotatisen och salladen, serverades vår Sommarsås som vi äter till det mesta av det grillade under sommaren. Creme Fraiche, citron, salt, peppar, en skvätt olivolja, färska örter och nu sedan Gotlandsturen, så hivade jag också i Persilada. Enkelt och så gott!
Liten njöt i soffan bredvid Farmor som läste Pettson för honom.
Hallon- och blåbärspaj till efterrätt. Aldrig provat tidigare, men s å gott!
Så blev det söndag och mannen jobbade ute i hallen medan jag hängde med barnen. Efter lunch rymde jag hemifrån, med hallonhinken. Drog helt sonika iväg utan att veta var jag skulle, tog mig turen runt våra egna marker och det var så jädrans mysigt. På mitten ringde mannen, Lillan hade börjat vakna. Så mannen tog traktorn (ja, vi råkade ha en sån på gården precis då..) och körde till hallonmamman, så satt jag i traktorn och ammade. Makalöst fin stund.
Kom lycklig hem med några väl ihopkämpade liter. Myycket gång blev det. Lägdor, alltså… ser ju inte såå stora ut….
Till sist hade jag och mannen riggat för finsoffandate, till och med köpt riesenkolor och laddat så för Ernstmarathon eftersom vi inte prickat ett endaste avsnitt på hela sommaren. Men, vi tog visst och tvärslockande i en hög i storsängen istället. Bredvid Juniflickan och Storebror. Efter sagoläsning och nattande. När mannen och jag vaknade mitt i natten konstaterade vi att vi nog behövde sömnen och att vi också var så stolta över Storebror som lämnat oss i storsängen, traskat till sin säng och somnat där själv… päronen sov ju, liksom så då tog han saken i egna händer. Vi brukar alltid sitta med honom vid sin säng. Trygga lilla pojke. <3
En sista Sommarlovshelg, alltså. Den var så fin.
Lillafrun
Något vi kommer sakna och längta efter oerhört.
Där, i långa längan av människor.
Många framför men ändå en drös även bakom mig. Det, är min familj. Min stora, älskade familj. Den jag kallar Taikons.
Människor som jag delar kött och blod med och några som är inflätade i familjen och precis lika självklara som alla andra. Vi hänger alltid, så ofta vi kan. Och det är precis lika stökigt och rörigt som du nog anar. Och precis lika kramigt och kärleksbombat också. Det är Taikons, liksom. En stor familj, inte perfekt på något vis. Och den jag älskar så.
Just där på bilderna, som jag inte visat er förrän nu, var vi på väg på utflykt. Mitt i sommaren, när månaden hette juli och vi var på liten vandring längs Höga kusten-leden. Det regnade om vartannat, vi grillade korv nere vid vackra viken. Dom lite större barnen var sotsvarta och tog det där med att hålla elden vid liv, på största allvar. Jag och Storan låg under varsitt egenfixat tak (av sån där filt som är vattentät åt ena hållet, ni vet) och småsov och småpratade med regnet som smattrade. Det var en mysig utflykt, det där.
Ett utav alla våra mysiga sommarminnen. Och dom där dagarna runtomkring den där utflykten, när Storasyster M och hennes familj bodde i mina Svärisars hus. Svärisarna var i huset på Gotland och lånade supersnällt ut huset till en del av Taikons. Såå himla mysigt. Systern som alltid bor så långt ifrån (Huvudstaden) bodde plötsligt jättenära. Lycka!
Men idag gör det lite ont i hjärtat.
Min ena syster, hon som nog tusan kvalar in som bland dom modigaste människorna jag känner. Hon är häftig, det tycker jag. Medan jag är harig för det mesta, säger hon varför ska jag gå runt och vara rädd? .För en drös år sedan levde vi en sommar med hjärteont och sån otrolig oro. För den där älskade människan jag beskriver lite ovan. Efter den efterföljande hösten, efter en stor operation, efter att ha fått börja om igen. Efter allt det där, så vet hon verkligen vad kämpan är. Idag är jag så glad för att hon är kvar i livet. I livet, mer än någonsin. Hon lever och lever och lever. Medan jag älskar att vara hemma på Drömgården, plocka några blommor i trädgården, lägga på ny kökshandduk på köksbordet och njuta av en egen grusväg där jag styra runt på äventyr med mina barn. Då, gillar hon och hennes coola familj att resa och göra sånt jag aldrig skulle våga… och inte vill jag våga det heller. Vi är olika, men det gör ju absolut ingenting. Vad vi har gemensamt, i den så stora olikheten, är att vi lever, precis, precis såsom vi själva önskar.
Idag åker dom till Thailand. Och vi kommer inte ses på ett helt år…okej, 10 månader, typ. Fy aale (helt korrekt; fy vale) som Sisten säger. Ja, fy vale vad tråkigt. Men fantastiskt häftigt och roligt för dom. Så jag gläds med dom och önskar jättestort lycka till med stora äventyret. Och så smyg-går jag med tårade ögon här hemma och ber med knäppta händer att tiden på ett sätt ska gå fort. Fastän jag på ett annat sätt inte alls vill att den ska gå fort. Ber för att allt ska gå bra, att det blir precis så härligt som dom önskar. Så får vi helt enkelt längta efter varandra. Det är ju fint, det med…
Att ha en taikonsfamilj. Inget att ta för givet och något jag är så tacksam över.
Lillafrun
Att visa insida Drömdörren.
Ja, jag tänkte att ni kanske skulle tycka det vore lite smygroligt att se vad vi håller på med just nu här hemma. I Renoverings- och byggväg, menar jag.
Innan dom nya dörrarna sattes i, så såg vår hall ut såhär;
Husets absolut mest omysiga rum.Men med ens vi sågade upp för dörr, överljus och sidoljus kom på plats, så fick hallen ett så vackert, naturligt ljus. Redan där, blev det ett lyft på en gång.
Så gav det sig självt; vi behövde börja ordna insidan också.
Och som sagt är det här huset tokgammalt, och tyvärr lite taget från vad det en gång var. Gården är gammal som bara den. Byggd på 1800 någon gång, typ på mitten(.. tror vi?). Och stilen som huset har nu, med sina stora perspektivfönster och funkiga insida (förutom det vi nu hunnit göra om), passar inte alls. I våra ögon. Vi vill såklart, eftersom vi älskar den stilen, ta tillbaka huset till hur det en gång såg ut. Ja, i den mån vi själva tycker att det är allra vackrast alltså. Och så givetvis med lösningar som är lite mer 2016…. annars ska vi ju börja damma av det där dubbelutedasset där ute vid lagårn, liksom. Och nä, det har vi väl inga planer på precis.
I alla fall. Logistik. Det är ett ord som följer vår plan. Nu görs hallen i ordning, bara på insidan av Drömdörren.
För så småningom ska väggar rivas och trappa tas bort och ny trappa ska på plats och så vidare. Så det är ingen mening att göra mer just nu. Men hittills, så ser det ut såhär;
(Dörrar och fönster från Allmoge Snickerier).
Mannen har täckt timmerväg, gjort lite trixiga lösningar och nu börjar saker och ting ta form. Igår byggdes stolpar för att skärma av från dörr till sidoljus. 
Och sedan den här bilden togs har något vackert kommit på plats.
Vi har köpt precis likadana krönlister som vi har ute på verandan, men nu har M gjort om dom så att dom är lite näpnare och passar för inomhusbruk. Så fint redan nu och vackrare kommer det såklart bli med lite färg på. Duktiga M, alltså.
Men det fina är, att han också tycker jag är duktig. Jag gör ju ingenting, tycker jag.. Men nån måste ju göra det andra också, städa, laga, tvätta och ta hand om barnen och sådär…så igår stack han in näsan i sovrummet där jag satt och ammade. Och med sig hade han den vackraste bunten rosa rosor. Kärlek, liksom. Bästa som finns. Och teamwork, vilken bra grej!
Jo..vad mer?
Hallens väggar kommer sedan kläs i pärlspont och vi spånar färg för fullt. Först önskade frun vittvittvitt, både på snickerier och väggar… men nu har vi skickat efter en linoljefärg i svagt, svagt grå. Drömdörren är i färgen Grön Umbra 15 %. Heter grön, men är grå. Och nu har vi till pärlsponten skickat efter Grön Umbra 2 %. Spännande!
Så,en liten lägesrapport alltså. Där vi har gulligaste hjälpredorna med oss på färden! Den ena klättrar inte lika mycket som den andra…
Och det är fredag idag, härligt! Jag började min oerhört lyxigt; klev upp till ett nystädat hem som någon tjurig städade till alldeles för sent i natt…men det var det värt. Att få kliva upp och allt är klart. Så jag firade fredagmorgon med att dra ut på en löptur. Svinjobbigt, men skithärligt på samma gång. Sen har det grejats för fullt med allt möjligt, men nu har jag en liten sitta-still-på-rumpan-stund. Sitter i köket. Det är knäpptyst, förutom mannen som borrar ibland. Minimannen sover efterlunchvila där ute i vagnen, Juniflickan snusar i sitt babynest. Jag har precis varit och hämtat in en herrans massa torr tvätt och hängt ännu mer på strecket. Så först lite kaffesörplande och sen vet jag vad jag gör. Viker, viker, viker. Och njuter synen av vackraste rosorna..
Ha en god helg, alla ni!
Och, ni ska veta vad jag är glad för att ni kikar in här, och lämnar en massa trevliga, peppande, hjärtegoda ord. tack!
Lillafrun
Att ha haft en heldag.
Ja, idag har jag och barnen haft en heldag tillsammans och gjort massa roligt, allra särskilt i en tvåårings ögon..
Fastän pappan har varit hemma, så har vi nästan låtsats som om han inte varit det. Vi gör lite så nu vissa dagar. Jag myser järnet med kids, sköter markservice och sådär. Så blir det effektivast tid för snickarpappan. Han slipper bli avbruten och saker behöver inte ta onödigt lång tid. Så kan han sedan mysa järnet med oss.
Efter frukost i morse drog vi iväg med syskonvagnen. Ner på byn och till lekparken. 
Ooh så poppis morsa jag var då. Minimannen tyckte det var hur kul som helst, såklart. Mysit mamma! sa han när vi låg där i stora, storgungan som nästan ser ut som ett tefat och där vi ryms båda två.
Sedan hem för lunch och sovning. Då passade jag på att bädda rent och feja lite här i hemmet. Slocknade några minuter tillsammans med en nyäten Juniflicka gjorde jag också. När älskade bjoossan vaknade var det lek och full fart igen. Fotbollsspelande, hallonletande, jaga-lekande och minst femtioelva sandkakor bakades. Middagslagande och badande av Miniman. Farmor kom förbi en sväng också och byggde pussel med S. Och till sist nattande, och matande av liten flicka på samma gång.
Och jag känner mig alldeles varm i hjärtat efter dagen. Med finaste sällskapet. Och att få bädda ner en liten nybadad pojke, i ett nystädat sovrum med rena lakan i sängarna. I lillmagen hade han mammans hembakta limpa som han ätit till kvällsfika. Allt det där är precis vad jag värdesätter och hur jag helst önskar ha det. Det känns så gott i mitt mammahjärta. Sen kolavippar han inte av lite mjölkfläckar på sängkläderna (om han väljer somna i vår säng), lite sand från sandlådan i sin egen eller att äta köpesbröd en gång. Men jag, du fattar.
Nu ska jag försöka trolla fram någon kraft här och tag mig igenom resten av huset. Kvälls- och nattrace för städning alltså!
Har ni haft en bra torsdag? Kanske har du jobbat din första vecka? Berätta gärna!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
