Att ha måndag och att vara igång med bygget.
Måndag, ja.
Började sådär. 
Fortsatte ute på Gårdshustrappen sådär. 
Och sådär. Liten fullkomligt flög fram med gräsklipparen. Tre eller fyra hjul på den där gräsmaskinen, Spelar Roland! säger Minimannen och susar vidare.. 
Hej var det går!
Till slut var heeela gräsmattan klippt (jo, det är säkert!) och då tog sig morsan och Gräsklipparmannen en utflykt med vagnen. Traskade långpromenad och drog en sväng förbi lekparken och gungade i stora gungan. Det är morsans favorit!
Efter lite annat donande under dagen var det vips middagstid och jag och min hjälpreda lagade middag.
… vissa använde heeela köksgolvet som spis.
Och nu är det kväll och middagen är undandiskad och vi ska gå ut på gården och leka och bara njuta av att det är en lugn måndagkväll och solen skiner. Och så ska vi kika på snickarna… för det går undan här!
Sådär har ju vår lilla ingång och bro sett ut fram tills nu. Jag har tyckt om alltihopet, men något vidare stabilt eller praktiskt är det inte. Jag ogillar egentligen ordet praktiskt och tycker inte att det behöver gå före i alla lägen. Vackert kan till exempel gå före, för mig. Ibland, alltså. Och om det gäller såna saker där det inte spelar så stor roll. Men en entré, är ju ganska bra att ha funktionell och praktisk. Denna gång, kommer det förhoppnigsvis både bli oerhört praktiskt, som stor yta att styra ut barnvagnen på till exempel, och vackert. Just nu är det förstås lite kaosigt, men ni får se ändå!
Tada!
Bygget är påbörjat! Och fortsättning följer!
Livet just nu är så otroligt roligt att vi knappt vill gå och lägga oss om kvällarna. Det finns ju liksom någonting att göra hela, hela tiden. Och just nu, i nyhetens behag-känslan, känns det som om vi skulle kunna hålla på dygnet runt och allt är bara så himla roligt. Men man måste faktiskt sova lite också… eller bara-vara-vara. Och idag har jag känt mig mer eller mindre som ett lulligt, smådimmigt spöke. Så ikväll blir det tidig kväll. Och där med basta, Emmeli!
Det var lite av vår måndag, det.
Ha en skön kväll!
Lillafrun
Det var en Helg, det där.
Jo, jo.
…med stort H, dessutom!
I lördags,
lämnade vi snickarPappan och världens bästa Farfar (och svärfar) hemma på gården där entrén skulle börja ta form.
Och så drog vi hit;
Till Smultronstället ute vid havet, som både jag och Liten är storförtjusta i.
Liten hann knappt säga hej till alla, förrän han började att greja med allt möjligt. Så drog vi iväg på en liten utflyktssväng. Det var det årliga cykelloppet och loppismarknaden, så vi åkte och kollade på cykelfolket och loppis-strosade.
Eller, jag hann inte kolla så mycket, Liten var ständigt på rymmen. Gick och sökte upp kompisar, ställde sig bredvid folket han hittat och stod där med armarna bakom ryggen och såg sådär urgulligt ska-vi-leka-tillsammans-frågande ut. Gullunge!!
Vi drog hemåt, Storan med familj kom och sommaren med dom. Shorts och sandaler åkte på och efter dagar av regn och regn uppskattades det där vädret, massor.
Så stack Storan och jag ut på en löptur. Först sprang vi ett gäng kilometer på den där vid-vattnet-grusvägen vi vet precis vart den leder oss. Sen fick vi (Storan…) en idé om att ta en annan väg hem. Jag med noll lokalsinne tyckte det lät mer än spännande och var lite skeptisk. Men jädrans vilken tur vi fick! Vi tog vägen över berget hem… jag hade en sån där bra spring-dag och märkte först inte ens märkte att det gick tokuppför. En sån där gång där det kändes som om jag hade kunnat springa hur långt och länge som helst. Såna gånger är så häftiga!
Adrenalinet sprutade. Dels av ovisstheten, vi visste inte var vi var. Sen fullkomligt öppnade himlen sig och jag har aldrig någonsin blivit så regnblöt. Inte nog med det, så när vi är där nästan mitt uppe på berget, så kommer åskan. Och jag är liiiiivrädd för åska. Så jag tar Storan i handen och lägger benen på ryggen. Vi peppade varandra och till slut var vi hemma. Väldigt nöjda!!
…. in på baraste kroppen-blöta, bytte vi om och tvärdrog på ännu en loppis. Och när vi kom hem, hade pappa fixat eld i bastun nere på bryggan och det var helt himmelskt att få basta just då. Och! Jag tog årets första dopp också.
Bikin hängdes på tork och vi taggade för middag.
Åt grillat så det stod ut genom öronen.
Och till efterrätt hade Storan med sig hjortronparfait som ju är typ min favoritefterrätt. Jag åt som om det inte fanns någon morgondag och blev så proppen att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.
Nattrötta och varma i hjärtana efter dagen, packade vi ihop dagens pinaler och åkte hemåt, jag och Liten.
Jag känner mig alltid så nöjd när jag sätter iväg någonstans själv med Minimannen och Pärlan (bilen). Det är ju ett litet före med att packa vagn och Miniman och alla pinaler som oavsett om man bara är borta en endaste dag, ska kommas ihåg. På vägen hem åkte vi såklart förbi ett stort as till älg också, och det är ju min mardröm. Men denna gång stod den på rätt sida viltstängslet. Min åkrädsla kommer aldrig gå ur efter krocken, det bara är så.
Det blev söndag och jag vaknade och beskådade lördagens loppisfynd;
Bland annat det där, vilket kan vara den sötaste servis jag någonsin skådat! Den är inte dussin-hel, alls. Men några koppar, fat, en mjölkkanna, sockerskål och kaffekanna är i min ägo.
Nog på loppis verkade jag ändå inte ha fått, för efter frukost blev det en loppisrunda till. Sen hem och grejsa lite med tvätt och pussa på Liten och förbereda middag och sen drog vi ut på långpromenad. När vi kom hem dukade vi och gjorde fint och så bjöd vi Farfars och mannen på middag.
Kvällen avslutades med utelek, 
..Minimannenbad och nattning av densamme. Innan jag drog av en söndagsstädning, hängde nån tvätt till, drog ut i möbelverkstaden och målade ett sista-varv och sedan satte en deg innan jag kröp till sängs. Mer än nöjd över helgen. God för kropp och knopp, hjärta och själ.
Denna sommarlovsmåndag startar med halvsol och nybakt bröd och nykokt jordgubbssylt från alla jordgubbar vi shoppat och bunkrat med i helgen. Hå, hå. Sommarlov, alltså!
Lillafrun
Dåndimpengulligt.
Marinblå sandaler i storlek Miniman. Så söta att man får dåndimpen.
Och jag är så till-månen-och-tillbaka-kär i ägaren av dessa. Älskade unge.
Lillafrun
Att ha sagt tack och det där med att landa…
Jag har inte visat er bilder från den där kvällen när vi för andra gången åkte upp på fjället med stora matsäcken och våra älskade nära. Till vår lilla fäbostuga där vi njöt middag och kvällssol och sommar. Det var den där söndagen när jag och M på förmiddagen sprang uppför skuleberget. Det var en varm söndag och den kunde omöjligt sluta på ett bättre sätt. Jag och M hade bjudit med våra älskade Päron på tack-för-flytthjälp-och-tack-för-allt-middag och då dessutom Sväggan med familj var hemma, så kunde ju dom också följa med, mysigt!!
Först var det välkomstskål med iskall jordgubbe i hallonlemonad. Sen dukades middagen upp på lilla bron; 
Kycklingsallad med bröd och goda ostar och dryck och sånt. 
Liten dukade upp sitt eget hak som den sköning han är…
Sen låg vi på filtar, lekte med småbarnen, klappade Torehunden, suckade med dom mätta magarna och bara njöt.
Sen sörplade vi kaffe och åt den där kardemummakakan jag snott ihop innan vi drog iväg. Kanske den snabbaste kakan jag någonsin bakat!
Med vispad grädde och jordgubbar blev det som en tårtbakelse.
Så njöt vi tystnad och lugn en stund till. Liten var ute på sin egna färd, i linnet han ärvt av älskade storkusinen… det som den där dagen passade så vansinnigt bra. Ett grönt litet linne med granar, fäbostugor, gärdesgårdar och allt möjligt gulligt..
Så åkte vi hemåt, varma i hjärtana efter en så fin kväll i det höga gräset, utanför den där lilla stugan som bor på ett litet fjäll och som nu är våran.
Och det slog oss, både mig och mannen igår. Att vi kanske, kanske börjat landa lite nu. Vi båda fick nämligen nästan en liten sån där shit-vad-stort-det-här-är-!, har-lilla-Vi-köpt-på-oss-en-sån-här-stor-gård-kära-nån-vad-läskigt-känsla…. Men vi vill det här. Mer än mest av allt.
Det är skönt att börja landa. Det senaste året som på ett sätt sagt svisch och gått hur bra som helst, och på ett annat varit oerhört krävande och mycket på många vis. Året kommer i kapp oss helt enkelt och ser vi tillbaka så kan vi konstatera att där vi är idag, är för att vi verkligen kämpat och gjort allt vi kunnat för att ta oss hit. Tillsammans.
Och, nu är vi här. Planen med allt från preggotet i samband med högskolestudier, mannens företagande till barnafödande, Examen för mig och till att kunna köpa vår drömgård. Allt det där, med största fokus på att göra vårt yttersta för att vara dom bästa föräldrarna till vår älskade Liten… allt det där, har liksom gått så himla bra och vi är så, så tacksamma. Men det är faktiskt så; saker och ting har inte bara blivit av sig själva…Det är tack vare det team vi är, Lilla familjen.
Så igår kom den där pusten…
vi är här. vi ska stanna här. vi är hemma. vi kan andas ut.
Otroligt skönt.
Den där mannen, alltså. Finast på jord.
Åh.
Och idag börjar det snickras här på gården. Jag och Liten kommer nog garanterat mest känna oss i vägen, så vi drar till havet och Sommarstugan istället! Känner på mig att det kommer bli en strålande lördag.
Lillafrun
Husbilder efter önskemål och så den där kökssoffan…
Där;
den gamla kökssoffan jag hittade i Gårdshuset och blev kär i och tänkte att den där blir nog bra i köket, så småningom.
Den fick vandra samma väg som det där skåpet med en massa lager färg. 
Tjopp, tjopp var den klar och tyget jag skickat efter häftades fast på sitsen.
Och nu står den här i köket och är sådär lantligt fin som jag fantiserat om. Kökssoffa och slagbord och halvrangliga pinnstolar. Kan liksom inte bli mer rätt för mig!
Förmiddagen ägnade jag åt att städa huset, vattna och påta på. Allt tillsammans med min lilla hjälpreda. Det fick ta den tid det tog, liksom. Liten tycker om att vara med och jag tycker om att ha honom med. Ibland kanske jag känner att det skulle gå på halva tiden om jag fick rejsa ensam, men hugaligen så mycket tråkigare jag skulle ha. Liten hjälper till och sopar och dammtorkar (häller ut vatten på golvet) och skurar golvet (står och plaskar i strumplästen i det vatten han så nöjt ordnat sig på golvet) och ger glada tillrop. Klara blev vi och då passade jag på att fota ett gäng bilder på köket, eftersom jag ju fått förfrågningar om jag inte kan visa fler och mer bilder här hemifrån. Såklart jag kan.
Vi kliver in genom ytterdörren och ser det här till höger;
Kliver in i köket;
Som är ett stort ett, med mintgröna och lite mörkare gröna skåpluckor och ett golv som påminner mig om både Farmor och Mormor. Stora ytor, vacker köksbänksvy och även också en del av Litens leksakshak. Här är vi mycket. Äter, lever, umgås.
Och från andra sidan köket;
Med spisen och diskhon och sånt alldeles precis till höger.
Och om vi tvärvänder oss om igen….
…den där galna väggen som är så fulsnygg att jag blir alldeles matt. Men jo, den räknar sina dagar just nu… någon håller ju på att måla hela världen redan och har liksom andan uppe. Det kommer bli så mycket ljusare åt det där hållet när den där väggen byter kulör…
Men vi vänder oss om igen. Finare så.
Ja, sidär. Där har skåpet fått sin plats. Just nu, i alla fall. Jag flyttar runt på saker och ting hela tiden. En hobby bara det!
En herrans massa köksbilder, var det där ja. Och kökssoffan gör sitt jobb; bäddar upp sig med stora kuddar i ryggstödet och gör morgonkaffet ännu godare än vanligt. Låter Liten stå på den för att knacka på fönstret ut till pappan som jobbar ute på gården. Och så rymmer den flera, flera. Och är vacker.
Nu är det fredagkväll och helg. Hemmet doftar nyskurat, kylskåpet är proppat till bredden, mannen är taggad på snickarlördag, jag och Liten har precis varit ute och motionerat (hurtgått med vagnen + core med vild Miniman) och nu ska vi piffa till oss och dra till Svärisarna på fredagsmiddag. Livet är bra gott. Jag njuter och säger åt mig själv att inte rusa av iver. Det är svårt, men jag jobbar på det…
Önskar Er en trevlig helg!
Lillafrun
Jag vill att du ska kunna kika in här och ha en god stund. Känna att jag är människa precis som du. Stark och skör, på samma gång. Få en glimt ur ett norrlandsliv på landet i höga kusten. Bland småungar, renoveringskaos och livet högt och lågt. Vi har disk-, och tvättberg, vi också. Men jag kanske för det mesta väljer att fånga något annat än just det i bild. Jag är nämligen en jäkel på att nästan bli förblindad av det vackra och fast besluten om att livet ska vara så själagott det bara går.
Välkommen hit, jag hoppas att du ska trivas!
Följ Drömgårdsliv
Inga resultat hittades
Sidan du begärde kunde inte hittas. Försök förfina din sökning eller använd navigeringen ovan för att lokalisera inlägget.
