Min senaste Svärmorsstickade vacker-kofta!

(Inlägget innehåller en reklamlänk!)

”Jag tänkte skicka efter garn, har du något du önskar, något till dig själv kanske?”

… säger min Svärmor titt som tätt och jag blir som alltid sådär saligt lycklig. Joo det finns massa stickat fint i butikerna. Men nix. Precis inget slår hemstickat, det måste jag ändå säga.

Ser ni min senaste vacker-kofta?

Ljusblå och ljuv.

Jag vet att ni är en hel hop som tycker om när jag sänder er info om det hemstickade.

Garnet hittar ni HÄR och mönstret HÄR

Nu ska vi ta torsdag här hemma.

Förutom att pyssla om småttingar, tänkte jag pyssla om hemmet en smula. Vika tvättberg och städa. Längtar efter såpadoft. Och blomsterplockningen på toppen av allt, förstås!

 

Lillafrun

Drömgårdens alldeles egna Frans ”Frasse” Fransson!

I mörka februarikvällen susade vi iväg.

Bara hon och jag.

Lika ivriga båda två. Mötte den efterlängtade och susade direkt hemåt. Det var ju meningen att den lilla vännen skulle sitta i vår hemmapysslade lilla åka-bil-låda.. men innan vi anlände gården igen, satt där den där långhårige lille vännen, som en pytteprins i baksätet.. redan på rymmen.. och undrade vart i hela friden han var.

.. Juniflickan, jag och lillvännen skyndade oss, från iskalla vinterkylan och mot värmen. Slet upp Drömdörren och den lilla skapelsen möttes av Minimannen-jubel; ”NU ÄR FRANS FRASSE FRANSSON HÄR!!!”

Och precis så. Nu är han här. Vår efterlängtade pyttekatt. Lilla kattungen, som ska få bo här hos oss.

Salle har, efter bara dryga timmen i rollen, tagit stort, stort Storebrorsa-ansvar. Det hela kan vara bland det gulligaste jag sett.

Ok. Nu väntar bara lugna onsdagkvällen här. Småttingar sover och den här mamman ska pusta ut efter en intensiv dag som i stora drag, varit fylld med brödbak och besök av Världens Bästa Bvc-sköterska. En alldeles ljuvlig, solig prommis, mysiga samtal med min storalilla pojke och så avrundar vi med att välkomna lille Frans. Frans ”Frasse” Fransson. Hoppas så att han ska trivas! Och åå, så himla drömmigt att uppleva det här gårdslivet tillsammans med peppade småttingarna.. och den världssnälle älskade skäggige, som ibland kanske tittar på mig med den där du-är-knasig-men-jag-älskar-dig-så-minen men alltid, alltid stödjer sin lilla frus påhitt. Kärlek på sånt!

Lillafrun

En lördag för hjärteasken!

Byn. Som är mitt hemmahemma. Som alltid kommer att vara mig kär och göra mig hjärtevarm. Främst, för att två utav människorna jag älskar så det värker, bor där. Mamma och Pappa. Där, i lilla byn. Där är jag hemma!

Idag har mina föräldrar pysslat om mig och tre små barnen, medan pappan och snälla svärfar spikat tak på vår övervåning. Farmorsvärmor? Hon levererade nya stickesockar och annat härligt i en kasse. Kärlek alltihop. Förstår ni? -Tacksamheten. Så stor. Jag tror jag måste gråta en skvätt.

Jag, Torehunden och slumrande Bertil tog oss en lång och så skön promenad tillsammans. Längs hemtama vägar. Bland tystnaden. Pulsen som tickade mig ända upp i pannan. Och med träden som fullkomligt dignade av snö. Oj, som det har snöat senaste dagarna.. förutom att det gör livet lite krångligare, att jag är orolig för darlingar som är ute efter vägarna och så vidare, så är det bara mysigt faktiskt!

Som pricken över myset i lilla byn, tog vi sparken till loppisen. Köpte en liten kruka. Susade vidare till lilla mataffären. Köpte geléhallon. En gurka. Tandpetare. Kinapuffar. Och gjorde en sån där gottekaktus, ni vet? ..jag minns att jag tyckte det såg så fräsigt ut som liten.. när någon kompis fick en sån på kalas. Godis. Och gömda slantar i krukan. Så. Jag och barnen knåpade ihop den där kaktusen, sen pussade vi MammaMormor och PappaMorfar hejdå-vi-ses-snart, susade hemåt, mötte upp Snickarpappan, piffade till oss lite och sen har kvällen spenderats i Mäjadalen. Kalas! Min Gudson R firades. Och återigen, blir jag alldeles gråtlycklig över denna stora fallskärm av människor vi har i kring. En gåva, så stor.

En lördag att spara i hjärteasken!

Hoppas att ni också haft en fin dag.

Lillafrun

Det var en gång, År 2018. Årsresumé, Del 2.

Det blev april. Och påsklovslunk…

Varvat med så drömmiga skoterutflykter på Gamla Bettan, dragandes pulkan vi fick av Morbror S alldeles innan han lämnade jordelivet. Så himla härligt och hjärtegott det var, att vinka till Morbror S där i himlen, samtidigt som vi susade fram!Ivern över att börja med husets sista två sidor, var stor så stor. Mannen och Minimannen skottade och hackade sig kämpandes ner till backen genom snölagret, för att börja bygga ställningen.  Men, livet. Fokuserade på annat. Och plötsligt låg mamman som ett töcken i ambulans med blåljusen blinkandes och en fruktansvärd rädsla. ”När livet plötsligt bjöd på väldigt oväntade, ocharmiga nya erfarenheter”. Med samlad familj hemma på gården igen, började vårpeppen kännas i precis hela kroppen. Solkyssta preggomamman med undran om ”vem är du, lilla människorbarn?”. Jag tog det fulaste fotot i mannaminne av vårt hus. Ju fulare förebild, desto roligare.

Livet varvades av härligheter, med såna där scener av småbarnslivskaos. Som HÄR… kära hjärtanes, alltså.

Solen gassade in mer och mer och samtidigt som snön smälte i räserfart där ute, bakade vi massor av goda bullar här inne…”Guldstunder. Och pussar på rad”. 

Månaden avslutade vi med ljuvligt trädårdsfix… inte klokt vad snön smälte fort. Från masssssor till bara någon envis snöfläck här och var, i ett nafs! Valborgsmässofton blev inte aalls som vi hade tänkt oss.

Morsan inlagd på sjukan ena dagen, Monstermigrän, sjuka småttingar och så en liten prick över i:et med att avsluta april på sjukan också… En ”Valborgsmässoafton med några suckar”.

Det blev maj och blåsippsbacken besöktes!

Det boades i massor inför nya familjemedlemmen. Småkläder tvättades och veks. Det bakades och fejades.

Och vädret var sagolikt. Svärfar var här och mannen och han bytte rekordmånga fönster under en och samma dag.  På köksbordet stod vitsippor och ute i trädgården bjöd jag familjen på pannkakslunch under äppelträdet. Minimannen lärde sig att cykla utan stödhjul i ett nafs. Liiivet, med vårlökar som slog ut..liljekonvaljer, syrener och äppelträd i en salig alldeles overklig blandning. Husväggar sågades upp…Och en preggomage med två fröväntansfulla syskon, förevigades.  Vi sådde i odlingstäppan.. ..och inne på salsbordet stod planten och väntade på att få flytta ut. 

Älskade pappa kom och hjälpte oss med grundmålning av blivande brädfodringen..

Jag sammanfattade maj-månaden såhär;

Sagolik. Smått overklig. Och alldeles, alldeles underbar.

…Så sammanfattar jag denna majmånad. Som jag nog tror vi kommer minnas för evigt. Kära nån, som vi har njutit. Vilken belöning efter kalla och snöiga Vargavintern, som ju var fräsig absolut… men frihetskänslan, att bara kunna öppna dörren tidigt om morgonen och stänga den sent på kvällen… låta barnen springa in och ut precis som dom vill. Solen, värmen, ljuset, blomsterdofterna, fågelsången… himmelskt”.

Men som vanligt i livet samsades ljuvliga dagar med bekymmersdagar… som oron över att en älskad inte mådde bra. Eller om bebben i magen låg som den skulle.. skulle vi plötsligt måsta planera in ett kejsarsnitt?

I väntans tider gick vi in i månaden med det vackraste namnet.

junimånaden.

Jag tog min Juniflicka i handen och vi vandrade längs grusiga lillvägen.. nu var vi framme vid vad som allra, allra högst troligt skulle bli Minstings födelsemånad.
..och precis 7 dagar in i månaden, vände solskensvädret till storm och på-tvären-regn och här hemma på Drömgården var värkarna igång och ingen var coolare eller ivrigare än jag.

Som den mest självklara lilla Lillebroren på denna jord, anlände han.

Älskade Prins Bertil. Som vi hade längtat på honom.Och välkomnandet in i familjen kunde inte bli vackrare!

Storebror tjöt av lycka. Lilla Juniflickan undrade vad i hela friden vi släpat hem för en ”docka” (som hon kallade B i början, frågandes) och stoltheten hos mig och M var (och är) enorm.

Sex dagar gammal fick jag chansen att visa B vad som i hela mitt liv var Mitt Smultronställe på jorden. Älskade lilla sommarstugan som min Morfar och Mormor rådde om i begynnelsen. Inget blev som det någonsin var tänkt. Och ur våra händer och hjärtan slets den älskade lilla gården, där ute vid havet. Absolut en utav årets allra, allra sorgligaste händelser och något som aldrig kommer att sluta sörjas.
Den blev den 21 juni, Årets ljusaste dag. Och Junis 2-årsdag.

Vi firade, dagen lång, förstås!

Först födelsedagsmorgon och busig födelsedag.

Följt av 2-årskalas med Storfamiljen i vackra junikvällen.
Det blev midsommar. Och jag förklarade kärleken i ord, till min nyfödde lillprins.

Din allra första Midsommar” och orden får mig att gråta återigen, av flera anledningar. Både kärlek, lycka och ledsamhet. Vi var i bäbisbubblan, för att ibland börja släppa iväg den skäggige, så stolta trebarns-Snickarpappan, nu och då.

Förutom att snickra på huset, hade han snickrat ihop en kärleksgåva utan dess like, till sin fru…Den vackraste Trägungan jag kan tänka mig. Och därmed blev min dröm möjlig om att sitta där och amma bäbis i sommarvärmen…. ”oooom det bara kan bli en eller par dagar så pass varmt, i sommar”..tänkte jag.. … med trädgårdsbuketten i handen, satt jag där och kände mig som den rikaste på jorden.

Som nybilven trebarnsmor, fortsatte livet..

..men mer om det, i Del 3 som dimper ner inom kort!

Födelsedagspresenter till en snart-fyra-åring.

(inlägget innehåller adlinks)

Stor-Lilla Minimannen.

Jag tänkte visa en del av vad han ska få i present av oss.

Vi diggar ju att vara ute som ni vet. Lite nya pryttlar att roa sig med i uteleken känns kul. 

Bandymål med tillbehör känns ju himla roligt… säger hon som troligtvis inte kommer kunna vara så himla delaktig i spelet när det blir dags, men så småningom. Målen finns HÄR

Känner inte att det är min grej riktigt, men typ den HÄR klubban borde ju bli bra till.. eller? Mannen ska fixa shoppingen för det här så jag känner mig lugn.

Bollarna HÄR.

Hittade alltsammans hos Stadium.

När Lillan sover skönt i vagnen brukar jag och S passa på att ha Mamma-Liten-tid. Då pysslar vi, tar en sparktur efter lillvägen eller spelar något spel tillsammans. Att räkna är något som är väldigt roligt. Så ett nytt sällskapsspel med lite räkning i fokus känns mysigt.

Fina Fia med Knuffet hittade jag HÄR.

Ok. Den HÄR kändes given. Tid- och Klocksnack i massor här hemma nu så det där blir säkert bra också.

 

 Legot finns HÄR. 

Eller fanns, verkar det som. Slut i lager står det nu men det fanns ju massa andra roliga legogrejer där också. Sicken tur att jag hann norpa en Brandbild till min lilla Miniman som ju ska bli Brandis som både Farfar och sin Far.

Måste till sist också bara tipsa om vad som nog blev favoritjulklappen för S. Han fullkomligt älskar att bygga, konstruera, skruva, sätta ihop och så vidare. Vi måste på riktigt gömma undan skruvmejslar nu för att kunna ha koll… har vi inte det kan man plötsligt plocka upp nån pryl som bara ramlar sönder… för att ”någon” skruvat bort alla små pytteskruvar. Teven levde farligt här en dag. Men i alla fall.

Kika HÄR för ett drömkit från BRIO om ni har en liten som precis som vår Liten tycker om sånt där.

 

Ok. Fyraårspresenter alltså.

Nu ska jag sitta här på kökssoffan och bara pusta och njuta en stund, skavfötterns med mannen. Då jag tar nattningen om kvällarna slumrar jag som sagt oftas in. Och han går i sin tur ut i målarverkstaden och målar, skrapar eller gör annat. Men ikväll har vi date. Med nystädatkänsla och fredagen så nära inpå. Himmel, så härligt!

 

 

Lillafrun

Att sällan ha varit så nöjd över en Loppistur….

Ni har nog förstått vid det här laget, att jag är väldigt förtjust i loppis.

Såklart började det pirra i loppisnerven på en gång. När gulliga grannen till mitt Hemmahemma, i lördags berättade att han hört att det skulle vara loppis ”nere vid gamla fabriken, vid magasinet..”. Dom där orden, förstår liksom alla lilla-byn-bor. Förutom såna som jag, som är födda på 90-talet och därefter…visade det sig.

Efter utetid med barn och päron, tog jag med mig Lillan i vagnen. 14012017-IMG_3312Det hade börjat skymma och jag visste att jag nog skulle kunna komma att bli typ förstelnad när jag väl kommit fram till den där korsningen, där man antingen tar av för en vanlig hederlig Tommelmorunda, eller tar mod till sig och söker upp vad som kändes som en loppis oerhört annorlunda belägen..

Mycket riktigt;

Jag känner hur jag blir alldeles stel i kroppen där vid korsningen.

Inte en endaste själ syns till. Det är bara tystnaden, min barnvagn med sovande bäbis där i och så den där synen. Av den där gamla, gamla fabriken som var igång för typ 200 år sedan. Typ, sa jag. Skrotbilar, gamla barnvagnar, trasiga byggnader, rök och läskigheter.

Nix. Undertecknad har inga problem med fantasin och jag befann mig såklart mitt i en s-k-i-t-l-ä-s-k-i-g- filmscen.

14012017-IMG_3319

Ja. Ni förstår ju. Jag kolavippar så läskigt!

Inte en chans att jag skulle vika av där för att gå på loppis med Lillan. Vi skulle ju bli bortrövade vilken sekund som helst. Så vi fortsatte. Och det blev en vanlig Tommelmorunda i stället.

Det knatades fort och jag tänkte ”Tänk, att min pappa en gång jobbade i den där fabriken. En gång, alldeles extra målmedvetet. Då han skulle spara pengar till den där snygga, snygga, dubbelknäppta, kostymen. Så att han skulle kunna vara proper för sin tjej. Min Mamma”. 

Jag funderade där jag gick och till sist var vi hemma igen, varpå jag slet upp dörren och utbrast  ” det gick inte!! jag veet att det ska finnas en loppis där inne nånstans. Men jag blev som en stel förskräckt get och fortsatte bara runt och nu MÅSTE nån följa med mig tillbaka. Vi tar Rymdskeppet!”. 

Någon drog åt sig andan efter en väldigt lång mening och sen fick hon med sig en människa som alltid ställer upp för henne. Hennes Trygghet. Vi åkte samma väg som jag och Lillasyster nyss gått. Bara det att vi nu vågade vika av där till vänster istället, och åka till den där gamla fabriken…

14012017-IMG_3322

Där, har ni honom. Min trygghet.

Med mörk choklad runt hela munnen från fikat, pekandes och undrades ”vart är vi mamma?”. Min Miniman. Han skulle rädda mamma. Vilken dag på veckan som helst!

14012017-IMG_3320

Ja. Man vet. Att man är loppistokig. Och lite, lite knäpp. När man tror, att man är på väg på loppis, där det ser ut sådär.

Vi går där bland vad som kändes som en enda läskig, spökig Kyrkogård av bilar och skrot och gudvetvad. Vi öppnade en dörr. Där stod radion på och det osade omysig doft. Fortfarande inte en människa syntes till. Jag blev livrädd och höll Lillvännens hand, än hårdare. S var megataggad på loppis och bröt ihop när jag fort bara sa ”nä Sixten, vi åker hem! Nu. Det finns ingen loppis här. Mamma hade fel”.

Lillvännen gastar ”jaaag vill hittta låååppiiiissss, maaammaaaa!!!!” och jag går där bland skrotbilar, rök, muller och en gastande unge. Och har på Emmeli-vis, Hopphjärta Deluxe.

..Och vi söker en jädra loppis (!!!).

Vi gör ett försök till. För Minimannens skull. Rycker i en ny dörr och då kolavippar jag fullständigt. Då hamnade vi inne i vad som måste ha varit typ en maskinhall av något slag. Dörren gick knappt upp för där inne stod något mullrigt och matade på, så stort att man inte fick upp dörren och allt kändes precis hur livsfarligt som helst. Ja i min värld skulle vi ju kolavippa när som helst om vi inte drog. Illa kvickt!

Så. Vi åkte hem. Igen.

Minimannen var less på loppisletande och stannade hemma med Morfar, men jag var som jag alltid är; för tjurig. Och tjatade med mig mamma istället. Hon, som småskrattade åt mig och samtidigt drog på sig något fort medan Lillan packades in i overall. Och så svischade vi iväg igen. 7 minuter kvar,sen skulle den där loppisen vara stängd.

Så, iväg.

För mig är det alltså tredje gången jag försöker mig på att hitta den förbaskade loppisen. Vi åker till den där gamla, gamla fabriken och mamma halkar fram på sina ”supervintriga” blommiga foppatofflor. Vi sticker in huvudet igen till det där kontoriga, rökiga stället och mamma ropar på mamma-vis;” hohooo! Visst är det väl här det är loppis!?”.

Och, plötsligt hör vi en mansröst svara. Den där karln, som liksom såg ut som om han varit inne i en brasa och vänt. Sotig och skitig från topp till tå. Han, får hålla sig för skratt.

I nästa sekund dyker ännu en filur upp. Han är långhårig, med sotsvart hästsvans och kepan på snedden. Ser absolut I N T E heller ut som någon loppishavare. Om man säger så. Men var trevlig och hjälpsam. Till sist förstår vi att vi är så fantastiskt fel när den på-polska-brytande hästsvansmannen försöker hjälpa oss att förstå att ”däär nere, finn en s-k-i-l-t, tror jag. Där. Har det stått loppis!”. Sa han.

Så efter att ha varit ute och sökt loppis i en mindre evighet så kom vi till slut i mål.

Svängde man in på ännu en liten väg och åkte till den vägens slut. Då, kom man till slut fram till ett gammalt lägenhetshus. Där lyste det i några fönster. Och hade vi kommit såhär nära nu, så var vi ju bara tvungna att gå in. Och där var den ju. Den där Loppisen.

Med gulligaste loppisdamen som var själv i ännu en ryslig byggnad. Klockan hade passerat tre men vi fick komma in i alla fall. Gick småfnittriga bland levande ljus och rosa prasselpapper och en herrans massa krimskrams.

14012017-IMG_3327

Ett par blomkrukor och en söt hängare. Och en stor glasburk att ha olika blommor i. Och en perfekt-turkos tillbringare som blir den perfekta tulpanvasen.

Vi måste ha verkat så yra. En med hopphjärta som aldrig ville ge sig, en världsnöjd bäbis som finner sig i alla lägen och så den där gulleMammaMormorn som stod i utsvängda täckbyxor och rosiga foppatofflor mitt i svinkalla vintern…

14012017-IMG_3324

Jag och mamma hade bubblade skratt i magarna och konstaterade att det här var en loppisrunda som nog skulle fastna på näthinnan lite mer än andra.

14012017-IMG_3325

Älskade mor. <3 

Sällan har jag väl aldrig varit så nöjd (och energitappad) efter en loppistur.

16012017-IMG_3380

Ja. Vad gör man inte för en loppistur…

Lillafrun